Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Bakgrunden till att jag och Socialdemokraterna i Stockholm har valt att ställa denna fråga är att vi ser, hör och förstår den verklighet som många människor i Sverige nu står inför. Det är skenande matpriser och höga energikostnader, och det blir dyrare att leva och bo i vårt land. Det blir också dyrare för landets kommuner och regioner att sköta det välfärdsuppdrag de har.

Ministern säger i sitt svar att mer pengar inte kommer att lösa alla de problem som vi står inför. Jag kan hålla med om att man till viss del kan effektivisera olika verksamheter och göra andra saker - trolla med knäna och kanske använda lite sparade pengar - för att möta denna kris. Men det är ett ganska nonchalant ställningstagande att säga det när kostnaderna i vår välfärd ökar, när rösterna höjs, när 17 av 21 regioner säger att de går med underskott och när resten har ett nollresultat. Allt fler kommuner i landet skriker och höjer rösten, och det är över blockgränserna, och pekar på att pengarna inte räcker.

Då får vi här i riksdagens kammare höra att man får göra någonting annat. Regeringen tänker inte skjuta till pengar. Samtidigt vet vi att detta inte är någon nyhet. Hela förra året handlade nämligen om hur inflationen ökade och hur krisen kom allt närmare. Jag vet inte under vilken sten regeringsföreträdarna gömde sig under hela förra året, eftersom det känns som att detta kom som en överraskning för regeringen och för Sverigedemokraterna.

I höstens budget gjordes ett vägval. Jag vill till alla som är här i kammaren, alla som ser debatten och alla som följer svensk politik säga att vägvalet handlade om att det var en grupp i vårt samhälle som skulle skyddas mot växande kostnader, och det var höginkomsttagarna. Då fanns det 13 miljarder för att sänka skatten för dem. Samtidigt varslade Sveriges kommuner och regioner om att underskotten växte och att mer resurser krävdes. Det handlade alltså om 20-30 miljarder.

I min värld har man gjort ett vägval. Det är inte så att vi står här i dag i kammaren och diskuterar drömscenarier. Det finns ett reellt scenario, och det är de vägval som regeringen gjorde i höstas tillsammans med Sverigedemokraterna.

I svaret pekas det också på att man skulle kunna ha fler innovativa och spännande sätt att möta kostnadskrisen för att underlätta.

Min fråga handlar väldigt mycket om skolan. Hur ska vi se till att det inte är barnen och lärarna i skolan, alltså vår framtid, som ska bära kostnaderna för inflationen och drabbas av denna kris?

Jag tror att de allra flesta ser att det pratas om att denna inflation förhoppningsvis är tillfällig. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa den. Men frågan är vem som ska bära kostnaderna. Då är det barnen i skolan som regeringen fokuserar på. Det som vi ser i Stockholm är nämligen att skolans situation är oerhört ansträngd.

Ministern säger i sitt svar att man skulle kunna ta till vara digitaliseringens möjligheter. Samma regering varnade i december för att digitaliseringen har gått för långt. Vi kan ha ett seminarium om digitaliseringens för- och nackdelar, eller hur? Eller också konstaterar vi att det krävs mer pengar.

Frågan till statsrådet, till regeringen och till Sverigedemokraterna blir: Kommer det besked, eller måste kommunerna nu sparka lärare och varsla om att fler vuxna inte kan gå till jobbet i höst? Det är barnen som kommer att ta denna kostnad.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker naturligtvis fortsätta på det tema som har följt statsrådet Slottner under denna eftermiddag. Vi har förmodligen ett av de svåraste lägena någonsin för kommunernas och regionernas ekonomi. Vi pratar om gigantiska underskott som kommer att leda till plågsamma nedskärningar.

SKR:s chefsekonom säger: Vi går från det bästa resultatet någonsin till förmodligen det sämsta, på bara två år.

I princip samtliga regioner runt om i Sverige drabbas stenhårt. 17 av 21 budgeterar med underskott. Vissa regioner pratar om nedskärningar motsvarande ett större sjukhus för en budget i balans, detta efter en pandemi där man har tvingats skjuta upp en stor andel vård. Man har en vårdskuld som man betar av. Man har kompetensförsörjningsbrist runt om i hela landet. Och de som arbetar inom vården och omsorgen har också de högsta sjukskrivningstalen redan i dag.

I detta läge kan vi konstatera att den SD-stödda regeringen visar en skrämmande handlingsförlamning, passivitet och brist på kreativitet mitt under en brinnande kris, där alla som kan någonting om kommunernas och regionernas verksamhet ringer i larmklockorna.

I Region Stockholm, där vi nu äntligen styr efter 16 år, håller vi på att styra om. Men det är klart att detta även där slår stenhårt.

Det mest pinsamma, statsrådet Slottner, är att regeringen inte ens orkar komma med ett förhandsbesked till kommuner och regioner, vilket gör att deras planeringsförutsättningar fullständigt slås sönder. Och förmodligen kommer de, om ni skulle komma med ett besked i höst, att tvingas till svåra nedskärningar som kommer att slå hårt mot dem som behöver vård. I detta läge orkar den svenska regeringen inte ens leverera ett besked. Jo, ett besked fick vi från finansminister Elisabeth Svantesson. Det var att hon aviserar eventuella kommande skattesänkningar i detta läge i höst. Det är en skrämmande prioritering i detta läge.

Å andra sidan var ju skattesänkningar det som präglade även den höstbudget regeringen lade fram i den ekonomiska kris vi nu befinner oss i - skattesänkningar för höginkomsttagare. Det blev en rejäl peng i fickan för Sveriges statsminister, för statsrådet Slottner, för Jimmie Åkesson och för de övriga statsråden i den svenska regeringen. Det är den prioritering regeringen väljer att göra i stället för att lämna ett besked som gör att vi kan klara vården, skolan och omsorgen.

Jag undrar just vilket betyg svenska folket kommer att ge den här regeringen - eller ja, det ser man ju bara genom att titta på de senaste opinionsmätningarna och hur förtroendet för den sittande, SD-styrda regeringen ser ut.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för en intressant första omgång i denna debatt.

Jag hade möjlighet att sätta mig och ladda upp med den första debatten på ungefär samma tema. Jag noterar att statsrådet blir upprörd när vi socialdemokrater pratar om verkligheten som vi ser den, det vill säga att Sverigedemokraterna styr regeringen. Vi kanske fastnar lite där, men jag tänker att statsrådet har upprepat detta nästan lika många gånger som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har hotat med att fälla regeringen - och då har det ändå bara gått sex månader. Vi får se; historien kommer att visa vem av oss som har rätt i detta.

Utifrån min fråga har vi pratat en hel del om skolan och om välfärden och vården här i Region Stockholm, men välfärdens och samhällets åtaganden är ju långt mycket större. Jag nämner också det brottsförebyggande. Till vardags är jag ledamot i justitieutskottet, och vi vet hur viktiga välfärdens verksamheter är för att man ska kunna bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Under sommaren träder en ny lag i kraft som ger kommunerna ett ökat ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Många kommuner säger att även detta är bra men att det också skulle krävas mer resurser för att lösa dessa frågor. Lägg därtill alltfler röster utöver det vi har tagit upp, alltså vården, skolan och omsorgen - vi kan räkna upp kvinnojourerna, kulturverksamheterna, fritidsaktiviteterna och nu det brottsförebyggande.

Jag tycker fortfarande att det är nonchalant av regeringen att i riksdagens kammare säga att pengar inte är allt, fru talman. Det blir lite grann som att inte se, inte höra och inte göra, trots att alla utanför kammaren förstår att det behövs mer resurser. Framför allt behövs det ett vägval där man inte skyddar höginkomsttagarna med 13 miljarder. Det är så det är.

Jag tänkte också på detta med att det är viktigt att skicka signaler. Vi ska alltså inte rädda välfärden, och vi ska inte se barnen. Vi ska inte förstå hur tufft det kommer att bli i vården om vi nu i höst får stora varselkrav och många i värsta fall kanske till slut förlorar jobbet - därför att regeringen inte vill skicka signalen att kommunerna och regionerna ska kunna få lite extra resurser under denna kris vars like vi inte riktigt har sett tidigare. Det är en ganska unik krissituation.

Jag vill därför påminna statsrådet om att det för bara några veckor sedan ju gick alldeles utmärkt att skicka signaler till löntagare, fastighetsägare och många andra grupper. Det gjorde man när man remitterade förslag om enormt stora skattesänkningar inför höstens budget. Nog sjutton - förlåt, fru talman, även om jag inte vet om "sjutton" är en svordom - går det alltså att skicka signaler. Eller hur? Det går att skicka signaler.

Jag har inte räknat ihop detta, men mellan tummen och pekfingret är det förslag på skattesänkningar om 20-30 miljarder man har remitterat - under brinnande inflation. Nog sjutton kan man alltså skicka signaler till svenska folket om vilken inriktning man vill ha på politiken! Och i min värld är detta borgerlig politik. Det är högerpolitik. Det är återigen stora skattesänkningar före investeringar i välfärden.

En fråga jag också ställde i min interpellation är huruvida regeringen tänker ta initiativ för att vrida åt vinstmaskinen i välfärden. Samtidigt som vi i Stockholm nu säkerställer att skolan får pengar gör nämligen koncernerna i skolan enorma vinstuttag. När vi satsar pengar under den här krisen fortsätter alltså vinsterna i skolan att öka. Kommer regeringen att ta initiativ för att se till att vi stoppar även det läckaget ur vår välfärdssektor?

(Applåder)

Fru talman! Jag måste instämma med Alexandra Völker. Håret reste sig lite grann på mina armar när statsrådet Slottner började prata om att det finns potential för ytterligare besparingar och att digitaliseringen på något sätt, i detta krisartade läge, skulle vara en väg framåt för att underlätta för kommuner och regioner.

Statsrådet Slottner stod i talarstolen och sa att regeringen naturligtvis har möjligheter att skjuta till medel om det visar sig att behoven verkligen finns. Jag vet inte om det är så att vi har en regering som är fullständigt döv, för åtminstone jag har ända sedan tidigt i höstas hört ropen och varningssignalerna från våra kommuner och regioner.

SKR:s chefsekonom har varit ute vid upprepade tillfällen och sagt att det faktum att de inte fick något besked i vårbudgeten leder till att kommunerna nu måste göra sig redo för att det inte kommer några pengar. De kommer nu alltså att behöva göra olika typer av neddragningar. Det kommer att handla om tjänster som inte tillsätts och om andra besparingar som kommer att drabba vanligt folk runt om i hela landet.

Det är en skrämmande situation vi har. Samtidigt som Sverige befinner sig i en akut kris har landet en handlingsförlamad regering som baksätesstyrs av Sverigedemokraterna.

(forts. § 9)