Crister Carlsson (M) om Inkomstskatt

Fru talman! Regeringens politik riktar in sig på att göra det dyrare att vara fattig. Den som är sjuk och fattig ska betala högre skatt än den som jobbar. Egenavgiften på medicin har höjts, och den som saknar säkerhet för att ta ett banklån får inte göra ränteavdrag.

Situationen för ensamstående låginkomsttagare blir värre och värre för varje år. Hälften av alla ensamstående föräldrar med låg inkomst har vid ett eller flera tillfällen inte haft råd att köpa näringsriktig mat till sig och sina barn. 270 000 barn bedöms växa upp i fattigdom, och 824 barn vräktes från sitt eller föräldrars boende under 2025. Sedan regeringen tillträdde har antalet svenskar i materiell och relativ fattigdom dubblerats och var vid årsskiftet 730 000 personer.

Regeringen är stolt över att man sänker skatten för dem som jobbar, men man låter dem som är sjukskrivna eller arbetslösa betala en högre skatt. I somras kunde vi se att vart tredje barn till föräldrar som är arbetslösa eller sjukskrivna var hemma hela sommaren utan planerade aktiviteter.

För högermajoriteten går skattesänkningar för höginkomsttagare före satsningar på barn och unga, satsningar som kan förebygga att unga dras in i kriminalitet. Barnperspektivet lyser helt med sin frånvaro.

En uppväxt utan meningsfulla aktiviteter ökar riskerna för att barn hamnar i isolering eller i värsta fall i destruktiva miljöer och kriminalitet. Men lösningen för regeringen är inte att ge alla barn en bra uppväxt utan att sänka straffbarhetsåldern, införa hårdare straff och köpa fängelseplatser utomlands. Det handlar inte om att förebygga kriminalitet utan om att straffa.

Mitt tips till regeringsföreträdarna är att läsa den senaste rapporten från Bris. Antalet samtal från barn i ekonomisk utsatthet har ökat från 2022 till i dag. Här är några röster från barn som ringer in:

”Om jag tar mat från affären, kommer jag att komma i fängelse då?”

”Jag vill inte ta egentligen. Jag tog makaroner och korv. Det fanns ingen mat hemma.”

”Jag har sex för att ha pengar att sova och äta.”

”Jag behöver snatta ibland för att inte behöva sova hungrig.”

”Jag brukade alltid va ute på kvällen och natten. Dom började prata med mig och köpte mat till mig för att jag inte hade ätit. Dom köpte en jacka till mig för jag hade ingen. Sen började dom fråga om jag kunde göra små saker för dem, och då ville jag va snäll mot dom, för det kändes bra att va med dom, så då gjorde jag det. Sen har det bara blivit mer och mer.” Här syftar ”dom” på ett kriminellt gäng.

Det är fattigdomen som göder de kriminella gängen. Det bästa sättet att förebygga kriminalitet är att satsa på barnfamiljer, inte att sänka skatten för höginkomsttagare och att hota fattiga barn med fängelser eller, om det är möjligt, utvisning.

Fru talman! Sverige hör till de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten har ökat mest sedan 1980-talet. Regeringen har sänkt skatterna för höginkomsttagare med sammanlagt 110 miljarder kronor under den här mandatperioden. Bara i år har skatterna sänkts med 50 miljarder.

Ett fåtal skattesänkningar gynnar dem med små marginaler, men det mesta går till dem med höga inkomster. En genomsnittsfamilj har fått mindre skattesänkningar på ett år än vad exempelvis statsministern får på en månad. Skatteklyftan mellan den som är sjuk eller arbetslös och den som är frisk och arbetar ökar varje gång den här regeringen höjer jobbskatteavdraget. Den som har det allra svårast att få ekonomin att gå ihop är den som får minst när högermajoriteten sänker inkomstskatterna.

Enligt högerretoriken behöver en höginkomsttagare få mer pengar i plånboken för att stimuleras att arbeta mer. Men den som är sjuk eller arbetslös måste få mindre pengar för att vilja arbeta. I själva verket vill ju den som är sjuk bli frisk och arbeta, och den som är arbetslös vill ha ett jobb. Men det förutsätter att sjukvården fungerar och att det finns ett jobb att få.

En viktig skatteprincip är enligt Vänsterpartiet att lika inkomster ska beskattas lika. Denna princip slogs sönder av den borgerliga regeringen i och med införandet av de olika jobbskatteavdragen. Det innebär att den som är arbetslös och får 25 000 kronor i månaden från a-kassan betalar cirka 1 900 kronor mer i skatt varje månad än den som har motsvarande arbetsinkomst. Därför vill Vänsterpartiet se att skatteklyftan sluts för alla inkomster. Det innebär sänkt skatt för grupper med små ekonomiska marginaler. Vi vill också att jobbskatteavdraget trappas av på inkomster över 50 000.

Fru talman! I Sverige är det förbjudet att köpa sex. En utvärdering av sexköpslagen har visat att den har varit ett viktigt verktyg för att begränsa sexhandeln i Sverige. Men samtidigt kan kvinnor som utnyttjas i sexhandeln bli tvungna att betala skatt. Regeringen måste ta fram riktlinjer för hur personer i sexhandeln inte ska behöva skatta för den betalning de får när de utnyttjas. Om en förändring av skattelagstiftningen är nödvändig måste den göras. Det övergripande målet måste vara att stoppa exploateringen av människor i prostitution, och den här beskattningen bidrar inte till det.

En annan viktig fråga är att sänka kostnaderna i kollektivtrafiken. Det skulle stärka jämlikheten och jämställdheten. Kollektivtrafiken skapar tillgänglighet till resor för stora grupper med låg inkomst. Eftersom kvinnor för närvarande i större utsträckning använder sig av kollektiva färdmedel skulle en sådan reform i högre utsträckning gynna kvinnor, som också generellt har lägre inkomster än män.

I dagsläget kan en arbetsgivare stimulera miljövänliga resor med bil men inte med kollektivtrafik. En avskaffad beskattning av kollektivtrafikkort skulle medföra en betydlig kostnadsminskning.

Det är min och Vänsterpartiets absoluta övertygelse att Sverige behöver en ny stor skattereform som ökar skatteintäkterna och stärker likformigheten i skattesystemet – ett skattesystem som bidrar till en stark, gemensamt finansierad och jämlik vård, låg arbetslöshet och ett starkt socialt försäkringssystem som motverkar klassamhället. Dagens stora klyftor mellan människor måste minska.

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga motioner från Vänsterpartiet, både dem som jag har talat om i det här anförandet och skattereduktion för fackföringsavgift, att rotavdraget görs om till ett helt grönt avdrag för fastighetsförbättringsarbeten, ett avståndsbaserat och färdmedelsneutralt reseavdrag med mera. De är alla viktiga och skulle bidra till ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Men, fru talman, jag vill särskilt yrka bifall till reservation 3 om avtrappning av jobbskatteavdraget.

Fru talman! Ibland vill man inte upprepa sig för mycket. När vi diskuterade budgetpropositionen berömde jag just att man slöt skatteklyftan för dem som hade sjuk- och aktivitetsersättning, precis som jag berömmer den förra socialdemokratiska regeringen för att man tog bort skatteklyftan mellan pensionärer och dem som jobbar.

Men det finns fortfarande skatteklyftor kvar att sluta. Jag tycker inte att det är rimligt att det skiljer nästan 2 000 kronor i skatt mellan den som är arbetslös och får a-kassa och den som arbetar vid samma inkomst. Jag tycker inte heller att det är rimligt att den som är sjukskriven har högre skatt eller att den som är föräldraledig har högre skatt.

Det finns fortfarande många skatteklyftor kvar att sluta. Jag skulle önska att även den här regeringen kunde sluta fler skatteklyftor, men jag har inte så stort hopp om det. Jag har betydligt större hopp om att vi kommer att få en rödgrön regering efter valet, och då vet jag att det är fler partier än Vänsterpartiet som vill sluta alla skatteklyftor.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag tror inte att det är hur mycket man får behålla av sin lön som avgör vad man utbildar sig till eller hur man väljer att jobba.

Det ni i regeringen och i högern tror är att om man får lägre skatt jobbar man mer. Men det finns utredningar som visar att om man får lägre skatt och därmed mer pengar i plånboken jobbar man mindre, för man behöver inte jobba lika mycket för att få ihop till vardagen. Det talar ju emot det som ledamoten säger här. Men jag vet att ledamoten inte har möjlighet att svara.

Väldigt många av dem som har dålig ekonomi och svårt att få vardagen att gå ihop, som till exempel inte har råd att köpa mat till sina barn, är personer som jobbar inom vården och inom omsorgen. Det är vårdbiträden, undersköterskor och andra som inte får tillbaka lika mycket på skatten som de som har högre inkomster.

Jag tänker på människor som sliter och kämpar för att få ekonomin att gå ihop, som kämpar för att få mat till sina barn, som kämpar för att kunna köpa en jacka till sitt barn och som kämpar för att barnen ska kunna ha en fritidsaktivitet eller ens vara med på gymnastiken genom att få gymnastikkläder. För mig är det otroligt viktigt att vi har ett skattesystem som gör att det kommer in pengar till samhället så att vi kan stötta och hjälpa dem. Det är de som har svårt att få det att gå ihop som behöver skattesänkningar, inte de som redan har höga inkomster.