Magnus Berntsson (KD) svarade Jacob Risberg i en replik om FN i svensk utrikespolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:88 Torsdagen den 12 mars” den 12 mars 2026.
Jacob RisbergMP· i en replikJag kände inte riktigt igen mitt utskott, för det har hittills varit väldigt få reservationer. Jag undrade vart utrikesutskottet hade tagit vägen. Men så kom det plötsligt upp en fråga som jag känner att jag måste lyfta…Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utrikesutskottets förslag i betänkande UU16 i dess helhet.
Betänkandet handlar om Sveriges arbete i och genom Förenta nationerna. FN är och förblir den centrala institutionen i det internationella systemet. Ingen annan organisation samlar världens stater eller har samma legitimitet när det gäller att formulera gemensamma regler för internationellt samarbete, fred och säkerhet och arbetet för mänskliga rättigheter.
Sverige är sedan länge en stark röst för multilateralt samarbete. I en tid när världen präglas av ökade konflikter, geopolitiska spänningar och växande auktoritära tendenser är behovet av fungerande internationella institutioner större än på länge.
Men vi måste också vara ärliga med att FN i dag står inför betydande problem. Det handlar om ekonomiska utmaningar, byråkrati och ineffektivitet men också om politiska problem. Ett av de mest uppenbara är att en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, Ryssland, har startat ett fullskaligt aggressionskrig mot Ukraina. Ett land som enligt FN-stadgan har ett särskilt ansvar för internationell fred och säkerhet bryter alltså självt mot de mest grundläggande principerna i samma stadga. Det säger något om de svårigheter som FN-systemet står inför.
Det finns också andra problem. Ett av dem handlar om trovärdighet och partiskhet i vissa delar av FN-systemet.
Fru talman! Låt mig nämna några siffror. Under perioden 2015–2025 har FN:s generalförsamling antagit 187 fördömande resolutioner om Israel. Under samma tid har 90 sådana resolutioner handlat om alla andra länder i världen tillsammans. Det innebär att nästan två tredjedelar av generalförsamlingens landsspecifika resolutioner under tio år har handlat om ett enda land. Naturligtvis ska Israels agerande kunna diskuteras och kritiseras, men när fokus blir så här blir det oproportionerligt och riskerar att underminera hela FN:s trovärdighet.
I går hade jag möjlighet att träffa en människorättsförsvarare från Kuba, Yaxys Cires, som representerar Observatorio Cubano de Derechos Humanos. Hans berättelse påminner om hur avgörande internationellt stöd är för människor som arbetar under mycket svåra förhållanden. För människorättsförsvarare i auktoritära stater kan FN:s mekanismer och uppmärksamhet ibland vara ett viktigt skydd. Samtidigt väcker det frågor när FN-systemet ibland riktar fokus på ett helt annat sätt, som framstår som ganska obegripligt.
Förra veckan presenterade FN:s särskilda rapportör om situationen för människorättsförsvarare, Mary Lawlor, en rapport om Sverige. Där uttrycks oro över vad som beskrivs som hot, hatpropaganda och stigmatisering av människorättsförsvarare samt över påstådda begränsningar av deras yttrandefrihet och rätt till fredliga sammankomster. Det är en beskrivning som är svår att känna igen när det gäller ett land där yttrandefriheten är grundlagsskyddad, där demonstrationer är vanliga och där civilsamhället fritt kan kritisera makthavare.
I rapporten lyfts samtidigt upp att klimataktivister riskerar rättsliga konsekvenser när de blockerar vägar eller stör verksamheter. Att rättsstaten reagerar när lagar bryts framställs alltså som ett problem för människorättsförsvarare.
Skillnaden mellan att få böter för att blockera en väg i en demokrati och att fängslas för sitt arbete i en diktatur borde vara uppenbar. När sådana frågor lyfts upp i en FN-rapport om Sverige samtidigt som människorättsförsvarare i många delar av världen, inte minst just Kuba, fängslas, hotas och mördas finns det skäl att tala om behovet av proportioner.
Fru talman! FN står inför viktiga vägval. Valet av nästa generalsekreterare kommer att bli mycket betydelsefullt. Organisationen behöver ett ledarskap som kan prioritera, reformera och ta itu med de problem som finns, allt ifrån ineffektivitet och överlappande strukturer till frågor om politisering och partiskhet.
FN-systemet har under lång tid vuxit och består i dag av ett stort antal olika organ, program och fonder. I vissa fall överlappar uppdragen och verksamheterna varandra samtidigt som administrationen har vuxit. Det finns därför skäl att se över hur olika delar av FN-systemet kan samordnas och i vissa fall slås samman.
Fokus måste ligga på kärnuppgifterna: att bidra till fred och säkerhet, att försvara mänskliga rättigheter och att främja hållbar utveckling. FN:s arbete måste bidra till att lösa problem, inte permanenta dem.
Internationella insatser måste syfta till att människor ska kunna leva i frihet, säkerhet och värdighet i sina hemländer, inte till att generation efter generation fastnar i flyktingstatus utan långsiktiga lösningar.
Samtidigt ser vi hur auktoritära regimer, framför allt Kina i detta läge, i allt större utsträckning försöker flytta fram sina positioner inom internationella organisationer, inklusive FN. De försöker påverka normer, språkbruk och institutioner i riktningar som riskerar att urholka arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det är en utveckling som demokratiska länder måste möta med tydlighet och engagemang.
Fru talman! FN är en oumbärlig organisation. Just därför måste vi våga tala klarspråk om dess brister. För ett starkt FN krävs det reformvilja, trovärdighet och respekt för de principer organisationen själv är satt att försvara.
Med detta vill jag återigen yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och tacka för ordet.
(Applåder)
Fru talman! Jag kände inte riktigt igen mitt utskott, för det har hittills varit väldigt få reservationer. Jag undrade vart utrikesutskottet hade tagit vägen. Men så kom det plötsligt upp en fråga som jag känner att jag måste lyfta upp.
Jag tror att jag och Berntsson är ganska överens om att det finns vissa folkrättsliga principer som vi ska följa. En av dem är FN-stadgan, som tydliggör vad alla länder ska göra.
Sedan finns det också uttolkare av alla dessa principer och lagar. Vi har bland annat Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen.
Sedan har vi även FN:s säkerhetsråd. Det är ett säkerhetsråd som regeringen hänvisar till exempelvis när man svänger i frågan om Västsahara, som har varit uppe här i kammaren tidigare. Man säger att folkrätten inte är lika enkel längre, för nu säger FN:s säkerhetsråd så här. Det innebär en ny folkrättslig praxis. Det måste innebära att även det som säkerhetsrådet säger är något som vi ska följa folkrättsligt, om regeringen menar allvar.
Magnus Berntsson sa mycket riktigt att Israel är det land som har fått flest FN-resolutioner emot sig. Det handlar bland annat om resolution 242 från 1967 om att man ska dra sig tillbaka från ockuperat område, vilket man inte har gjort, och 2334 från 2016, där FN:s säkerhetsråd tydligt säger att Israels bosättningspolitik på ockuperat område är olaglig. Ändå har man fortsatt bygga ut bosättningarna.
Jag tänkte därför ställa en enkel fråga till Magnus Berntsson: Hur många av FN:s alla resolutioner, som du är så emot, har Israel egentligen följt?
Fru talman! Tack, Jacob Risberg, för frågan! Jag är inte överraskad över att ledamoten Risberg begärde replik på mig; det brukar nämligen vara på det viset.
Jag pekade på ett problem som FN som organisation har när man till två tredjedelar pratar om ett land, Israel, men inte om övriga när man pratar om problem som finns i världen. Om det, vilket hade varit ganska naturligt, hade funnits betydligt fler resolutioner om Ryssland, om hur Iran bryter mot FN-stadgan, om hur Nordkorea beter sig eller om hur Venezuelas regim har betett sig genom åren – jag kan fortsätta med den ganska långa listan – hade vi inte haft den partiskhet som vi tyvärr ser i dagens system.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att FN vågar ta vara på den möjlighet till reformer som faktiskt finns just nu. Nu har generalsekreteraren väldigt sent i sin mandatperiod presenterat ett förslag som kallas för UN80, som ska ta itu med en del av de ekonomiska problemen. Men jag menar att man även måste ta itu med de politiska problemen.
Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret – mycket intressant! Däremot svarades det inte på själva grundfrågan: Hur många av resolutionerna har Israel följt? Kan ledamoten nämna någon av dem och även kanske tala om vilka av resolutionerna som är överflödiga, om de är för många?
Det lyfts frågor om vissa andra länder, till exempel Ryssland, Iran, Nordkorea och Venezuela. Ryssland, Iran och Nordkorea har vi infört sanktioner mot. Venezuela har vi också haft sanktioner mot. Alla länder som på olika sätt bryter mot folkrätten, internationell rätt eller mänskliga rättigheter brukar vi ha förmåga att införa olika typer av sanktioner mot – det vill säga någon form av möjlighet att bestraffa dessa länder för att de inte följer FN:s resolutioner.
Jag undrar vilka eventuella sanktioner vi hittills har infört mot Israel. Om man ska vara ärlig är ju resolutionerna bara ord på papper om ingen följer dem och ingen gör något för att se till att andra följer dem. I alla de andra fall som ledamoten Berntsson tar upp har omvärlden infört olika typer av bestraffningar, till exempel sanktioner, för att länderna i fråga inte följer internationell rätt. Däremot har vi inte gjort det när det gäller Israel.
Frågan är alltså snarare: Är det inte orättvist att vi inför sanktioner mot alla dessa länder som bryter mot folkrätten men när det gäller Israel bara lämnar det som ord på papper? Då spelar det egentligen ingen roll om det är en, tio, hundra eller tusentals resolutioner, för de kommer ändå inte att få någon effekt om landet inte följer dem och om omvärlden inte på något vis gör något för att implementera dem och se till att landet följer dem.
Men återigen: Hur många av resolutionerna har Israel följt?
Fru talman! Tack, ledamoten Risberg, för frågan! Det var ganska lång väg fram till frågan, vilket gjorde att jag kanske inte riktigt hann svara på alla delar.
Min poäng och det viktiga i det jag försökte säga var att jag inte tycker att vi riktigt tar itu med problemen i världen så som den ser ut när en andel så stor som två tredjedelar av de tio senaste årens resolutioner i generalförsamlingen handlar om ett enda land.
Sverige har två olika sätt att gå vidare med sanktioner: dels genom FN-systemet, dels genom EU-systemet. Genom EU-systemet har vi infört ett antal sanktioner mot extrema bosättare och grupper av extrema bosättare. Dessutom vet ledamoten Risberg att regeringen driver på för att sanktioner också ska införas mot extrema bosättare som även är ministrar, varav vi har ett par stycken i den israeliska regeringen. Detta är något som Sverige driver på för.
Men för att FN-systemet ska fortsätta att vara relevant måste man ta itu med andra frågor också. Det kan inte bara vara Israel som man ständigt diskuterar utan att hantera grundproblemen. I så fall har jag mycket större tilltro till att Abraham Accords-vägen kommer att ge resultat i konflikten mellan Israel och Palestina än till att FN klarar att hantera det.