Isabell Mixter (V) om (forts. från § 11) Övergripande skolfrågor och Grundläggande om utbildning (forts. UbU7 och UbU8)

Fru talman! Alla elever förtjänar bästa möjliga utbildning, som gör att de uppnår sin fulla potential. Utbildningen ska rusta de unga med den kunskap som krävs för att bli morgondagens undersköterskor, ingenjörer, bussförare och lärare.

Sveriges skola var en gång i tiden världsledande i att vara jämlik och likvärdig. Det har flera talare sagt här i dag. Många med mig ingår i sin släkts första generation som kom från arbetarklasshem och läste vidare på universitet. Klassbakgrunden i ens hem var inte avgörande för hur det skulle gå i skolan. Skolan förmådde vara kompensatorisk. Någonting har hänt med skolan sedan dess.

I dag avgörs alltför mycket av barns utbildning av postnumret. Den som bor i förorten eller på landsbygden får sämre möjligheter än innerstadsbarn. Den som har välutbildade föräldrar klarar sig ofta bra i skolan medan den som inte har det klarar sig sämre. Elever får inte det stöd de behöver för att klara skolan. Samtidigt går skattemedel som är avsedda för barns utbildning rakt ned i aktieägares fickor i stället för till eleverna.

Elevunderlaget har på grund av det fria skolvalet slitits isär. Barn med större behov går i större utsträckning på de kommunala skolorna. Samtidigt får alla elever samma påse pengar med sig till den skola de har valt. Det är ett helt orimligt system. Vi behöver återupprätta en jämlik och likvärdig skola där alla elever får samma chans att klara skolan.

Vi ser hur klasstorlekarna ökat i takt med att nedskärningar dragit som en löpeld över kommunerna under de senaste decennierna. Systemet med elevpeng har också starkt bidragit till att det finns starka ekonomiska incitament att öka klasstorlekarna. Vi behöver tvärtom minska dem. Det skulle vara den enskilt viktigaste faktorn, menar jag, för att minska det så kallade stöket i skolan och skapa en lugnare och bättre skolmiljö.

Alla elever skulle kunna få bli sedda och få det stöd de behöver. Därför behöver vi titta på en reglering av klasstorlekarna i skolan. Jag noterar att Liberalerna, som inte längre är kvar i salen, har poppat ut ett sådant popcorn ur sin popcornmaskin. Men frågan är vad som är viktigast för Liberalerna: att skolan inte är ful eller att klasserna har en rimlig storlek? Det får väl anses som en retorisk fråga i och med att de inte är här och kan svara. För Vänsterpartiet är det tydligt att klasstorlekarna behöver minska.

Fru talman! Alla elever ska få undervisning av hög kvalitet. Staten behöver garantera likvärdig utbildning över hela landet. Som det är nu tvingas kommunerna till ett omöjligt uppdrag. Regeringen har under mandatperioden valt att skära ned på anslagen och sänka skatten för de rikaste i stället för att se till att kommuner och regioner får de pengar som krävs för att inte tvingas till nedskärningar. Sveriges Lärare har larmat om att de värsta nedskärningarna på 30 år nu sker i skolan.

Staten behöver ta ansvaret för skolan. Det är uppenbart att mixen av kommunaliseringen av skolan och införandet av friskolesystemet har gjort skolan ojämlik och fått resultaten att sjunka som en sten.

Det behövs statlig finansiering, och det behövs likvärdighet. Det behövs statligt ansvarstagande för de platser där det är svårt att bedriva utbildning i dag. Det har flera ledamöter varit uppe och talat om. Det gäller på landsbygden och i förorten.

I orter som Kiruna och Ånge är det svårt att hitta utbildade lärare. Där är det svårt att få skolan att vara så bra som den borde vara. Därför behöver man titta på om vissa orter behöver mer stöd än andra, om de behöver få finansiering för att klara sitt uppdrag och om de behöver stöd för att lösa kompetensbristen.

Vänsterpartiet vill förstatliga skolan. Det är nödvändigt för att se till att skolan blir jämlik. Vi vill se en bred parlamentarisk utredning för att titta på hur staten kan ta över ansvaret.

Fru talman! Många har åsikter om skolan. Vi har alla gått i skolan, och många av oss har barn som går i skolan i dag. Många är åsikterna om skolmat, läxor och huruvida det behövs mer disciplin i skolan eller inte. I mångt och mycket är det här frågor som bör avgöras av proffs, det vill säga av dem som jobbar i skolan varje dag. Det är rektorer, lärare, lärare i fritidshem, specialpedagoger med flera som vet vad som behövs på golvet.

Även eleverna, som går i skolan varje dag, behöver få vara med och ha inflytande över skolan. Precis som Niklas Sigvardsson från Socialdemokraterna vill jag vara tydlig med att jag anser att det är lärarna som ska bestämma i klassrummet, så att ingen missförstår detta. Elevinflytandet är dock viktigt. Det är belagt att elevinflytande förbättrar elevernas resultat och välmående. Det rustar dem också för en framtid i arbetslivet, så att de inte bara kan ta order utan också kan vara delaktiga som arbetstagare.

Fru talman! Den här regeringen har sagt att man ska genomföra en helrenovering av friskolesystemet. Jag vet inte hur ni andra ser på begreppet helrenovering, men i min värld är det inte att laga ett vattenskadat badrum med lite silvertejp. En helrenovering innebär i min värld att man river ut det som är skadat och börjar bygga från grunden. Med regeringens utlovade reformer på området kommer aktiebolagen att kunna fortsätta skratta hela vägen till banken. De kommer att kunna fortsätta investera utomlands, öppna våffelstugor för pengar som är avsedda för skolan och plocka ut mycket stora vinter.

Det är faktiskt barockt att det får fortsätta så här år efter år. I alla andra länder än Sverige är det förbjudet att plocka ut vinst från skolor som finansieras med offentliga medel.

För mitt parti är det tydligt att aktiebolag inte har någon plats i skolans värld. Hela idén med att ha ett aktiebolag är att göra vinst, och det kan inte vara synonymt med att bedriva skolverksamhet. Det är därför uppenbart att det behövs ett regeringsskifte 2026 som en gång för alla får stopp på det här.

Fru talman! Någonting som inte har nämnts så mycket i dagens debatt är att vi behöver se hela barnens skolgång. Fritidshemmen bedriver en mycket viktig verksamhet både före och efter skoltid. I dag är fritidshemmen i mångt och mycket en nedprioriterad del av skolans värld som det sällan pratas särskilt mycket om i debatten, trots att den är så viktig.

Jag tror att vi alla någon gång när vi lämnat våra barn på fritids har känt att det är alldeles för stora elevgrupper och för lite personal. I dag är medelvärdet drygt 50 barn per elevgrupp i fritidshemmen, enligt statistik från Sveriges Lärare. Det säger sig självt att det är alldeles för många barn för att man ska ha tid att se till att verksamheten blir meningsfull och att alla barn blir sedda.

Dessutom är behörighetsgraden bland dem som arbetar i fritidshemmen låg. Endast 23 procent av dem som arbetar där är behöriga att vara lärare i fritidshem. Om vi ska få fler behöriga lärare behövs fler kollegor och mindre elevgrupper. Vänsterpartiet vill därför att man tittar på att införa ett tak för barngruppernas storlek i fritidshemmen. Det finns rekommendationer när det gäller förskolan, men kommunerna följer dem tyvärr inte. För fritidshemmen finns det inga rekommendationer alls. Jag tycker att det är dags att vi tittar på det.

Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 21 i utbildningsutskottets betänkande 8 och till reservation 26 i utbildningsutskottets betänkande 7.

(Applåder)

Fru talman! Jag uppfattade inte exakt frågan från Jörgen Grubb. Jag förstår det dock som att det handlar om skolpengen och om att jag i mitt anförande pratade om att det system med elevpeng som vi har i dag inte är så lämpligt.

Jag har ju varit kommunpolitiker, så jag vet mycket väl hur det här slår i dagsläget. Till exempel valde Sundsvalls kommun, som jag kommer från, att höja skolpengen för att kommunen ville satsa på skolan. Som ett brev på posten fick vi då en inflation av friskolor som ville öppna i Sundsvalls kommun, eftersom de kunde göra större vinster när skolpengen ökade.

Sundsvalls kommun var också en av de första kommunerna som fick en förvaltningsdom mot sig. Kommunens skolor hade gått back, och de fristående aktörerna krävde att få kompensation för detta. Trots att de kanske inte ens hade haft de kostnaderna skulle de få kompensation med exakt samma pengar som de kommunala skolorna. Det blev en dom där man gick flera år tillbaka i tiden. Vi fick betala för fem år, tror jag. Vi fick också retroaktivt betala ut skolpeng till John Bauers konkursbo, som inte längre bedrev skolverksamhet. Detta är för mig väldigt märkligt. Det är heller inte ett sätt att garantera att barn får utbildning – de här pengarna gick ju till någon som inte längre bedrev utbildning.

Jag menar att ett jättestort problem med dagens elevpengssystem är att man kan få ersättning för något som man faktiskt inte ens gör. En elev är en påse pengar; det är så systemet ser ut.

Jag undrar hur Jörgen Grubb ser på att det ser ut så här i Sverige i dag.