Andrea Andersson Tay (V) om Fiskeripolitik

Herr talman! Livet i våra hav, sjöar och älvar utsätts för hot från flera olika håll. Mänsklig exploatering i form av överfiske, övergödning och vattenkraft har pressat flera fiskbestånd till ruinens brant. Majoriteten av fiskbestånden nyttjas inte på ett hållbart sätt. Det krävs politiska åtgärder för att komma till rätta med problemen.

I dag tas ungefär 95 procent av Sveriges totala fångster i Östersjön upp av de 20 största båtarna. Deras fångster går till produktion av djurfoder. Samtidigt vittnar småskaliga fiskare om svårigheter att få ihop tillräckligt stora fångster, och en stor del av de småskaliga fiskarna längs Östersjökusten har slagits ut. Liknande trender med minskade fångster finns längs hela den svenska kusten. För varje år försämras statusen för många bestånd.

För en långsiktigt hållbar förvaltning av fiskbestånden måste vi göra rätt prioriteringar. Vill vi ha ett storskaligt fiske med ett fåtal båtar, eller vill vi ha ett livskraftigt lokalt fiske som främjar levande kustsamhällen? Vill vi att den fiskresurs vi gemensamt förfogar över ska gå till foder för odlad fisk och kyckling, eller vill vi att fisken ska gå till mänsklig konsumtion?

Herr talman! Vi har de senaste åren hört återkommande larm om situationen för strömmingen i Östersjön. Kustfiskare och forskare vittnar om att mängden strömming har minskat kraftigt. Bristen på strömming i Östersjön har negativa effekter på hela ekosystemet och påverkar en rad arter som är beroende av strömming. En av dem är laxen. De svenska laxbestånden i Östersjön har tidigare haft en positiv utveckling, men de senaste åren har de minskat kraftigt. Orsaken verkar främst vara att färre laxar överlever sin tid i Östersjön, bland annat på grund av brist på mat.

Det snabbaste sättet att hjälpa strömmingsbestånden att återhämta sig vore att stoppa det storskaliga industriella fisket. Gör vi inte det kan strömmingen vara på väg mot kollaps. Om detta sker riskerar hela ekosystemet att förändras radikalt.

Under kommande års förhandlingar om fiskekvoter är det centralt att Sverige verkar för ett stopp för det storskaliga industriella fisket efter strömming i Östersjön för att bestånden ska få en chans att återhämta sig. Det småskaliga kustnära fisket har inte samma påverkan på bestånden och bör därför inte omfattas av stoppet. Sverige måste agera föregångsland för att skydda Östersjöns ekosystem.

Herr talman! Sverige äger inte ensamt frågan om fisket, men det är viktigt att inte använda EU som ett svepskäl för att inte agera. Vi har utrymme att själva anta nationella fiskregler i territorialhavet, även i områden där andra stater har tillträde. Det är inte rimligt att några enskilda fartyg står för en så stor andel av fisket medan flertalet får dela på en betydligt mindre del av beståndet.

Livskraftiga fiskbestånd och ett levande småskaligt fiske vore också gynnsamt för den nationella livsmedelsberedskapen i händelse av kris. Mindre båtar som kan fiska både kustnära och på öppet hav gör att fisket enklare kan ställas om. Mindre båtar kräver också mindre energi, och stora fartyg kan inte heller landa fångsten i alla hamnar.

Vänsterpartiet anser att dagens system med individuella, överförbara kvoter inte är hållbart. Systemet baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas hos några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar, vilket gör att det i dag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster.

Storskaligt fiske i vissa områden och under vissa tider på året riskerar att slå ut lokalt lekande bestånd. Följdeffekterna blir sämre tillgång på fisk för småskaligt kustnära fiske och storskaliga ekosystemförändringar. Dessutom har fisket för mänsklig konsumtion minskat sedan införandet av kvotsystemet, liksom lönsamheten för det småskaliga fisket. Därför menar vi att detta är ett system som måste göras om med helt andra mål i fokus. Vi vill se regionala kvoter, där en större del av fångsten hamnar på människors tallrikar inom ramen för ett ekosystemanpassat fiske.

För att uppnå ett hållbart fiske krävs också effektiva fiskerikontroller. Det gynnar de fiskare som följer regelverket. Flera granskningar visar på mycket stora problem med fusk inom det svenska fisket. Det handlar bland annat om att en art rapporteras som en annan art och att fartygen rapporterar in mindre fångster än dem som faktiskt tas upp. De största problemen är kopplade till industrifisket. Inrapporterade fångster utgör underlag för havsforskningsrådet Ices när de utfärdar råd om fiskekvoter, vilket innebär att felrapportering får allvarliga följdeffekter när beståndens storlek överskattas och kommande års fiskekvoter sätts för högt.

Herr talman! En av de arter som har drabbats allra hårdast av människans framfart är ålen, som i dag står på kanten till utrotning. Sedan 50talet har antalet ålyngel vid Europas kuster minskat med mer än 99 procent. Internationella Havsforskningsrådet förordar ett totalt fiskestopp. EU:s beslut att freda ålen sex månader om året är i det här läget helt otillräckligt. Det är också obegripligt att regeringen har öppnat för att stoppa den utfasning av licenser för ålfiske som sker i dag.

De som vurmar för att behålla ålfisket brukar hänvisa till att det är en tradition, men en tradition brukar vara något man ser framför sig att man kan fortsätta med långt in i framtiden. Det enda rimliga vore därför att stoppa ålfisket nu för att undvika att ålen försvinner helt och hållet – utan ålar, inget ålfiske.

Herr talman! Över 90 procent av de kommersiella fiskbestånden i världen är fullt utnyttjade eller överutnyttjade. Delvis som en kolonial rest hämtar europeiska fiskeflottor upp fisk från bland annat afrikanska länders vatten. Dessvärre har många av dessa länder fiskbestånd som redan är överfiskade, och i till exempel Västafrika har en stor del av det kustnära fisket helt slagits ut. Vänsterpartiet anser därför att Sverige bilateralt och genom EU och FN aktivt ska driva frågan om att motverka överfiske i Västafrika.

Herr talman! Vi har historiskt varit alltför långsamma med att agera för att fisket ska bli hållbart. Det har gett oss utarmade hav och ett småskaligt fiske på utdöende. Detta är något som vi politiker behöver ta på största allvar. Därför måste vi agera nu för att stoppa industrifisket, reformera kvotsystemet, skydda hotade arter och etablera en förvaltning som syftar till långsiktig hållbarhet och inte kortsiktig ekonomisk vinst för ett fåtal stora aktörer. Vänsterpartiet vill se ett fiske som utgår från den svenska kusten där fisken fångas och landas lokalt och som bidrar till lokal beredningsnäring och turism. Ett sådant fiske skulle vara i samklang med naturen och havets ekosystem.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr talman! Det var bra att jag också fick tillfälle att diskutera frågan om ålen med Sverigedemokraterna i den här debatten.

Vänsterpartiets åsikt är att ålfiske inte borde tillåtas över huvud taget. Oavsett hur många månader om året man fiskar ål i dag är det alltså för mycket. Jag tycker inte att vi ska äta utrotningshotade djur, oavsett om det rör sig om jättepandor, noshörningar eller ålar. Ålen är en akut hotad art.

En del av den ål som fiskas av svenska fiskare exporteras i dag till andra EU-länder. Därför tycker jag att det är lite intressant att lyssna till dem som förordar att ålfisket ska få fortsätta. Man pratar oftast om det som en del av kulturarvet, men exporten till andra EU-länder kan ju knappast vara en del av det svenska kulturarvet.

I somras deltog jag i ett panelsamtal i Almedalen. Jag tror att alla partier i Sveriges riksdag var med. Då fick vi en fråga om vi kunde tänka oss ett stopp för ålfiske men med en kulturarvskvot. Jag vill minnas att alla företrädare för partierna i regeringsunderlaget sa nej till det förslaget. De kan inte tänka sig att stoppa ålfisket ens om det finns en reserverad kulturarvskvot. Det har jag lite svårt att förstå utifrån det resonemang som Victoria Tiblom förde i sitt anförande.