Gulan Avci (L) svarade Anna Lasses i en replik om Utrikespolitisk debatt i debatten ”Protokoll 2025/26:73 Onsdagen den 18 februari” den 18 feb 2026.
Anna LassesC· i en replikJag tackar ledamoten för svaret. I grund och botten håller jag med. Vi borde inte behöva öronmärka. Men det vi ser nu är en risk att EU:s bistånd riktat till kvinnors frihet och kvinnors egenmakt får stryka på foten på…Fru talman! Kvinna, liv, frihet – det är inte bara ord, utan det är frontlinjen i kampen mot den islamistiska diktaturen.
Den kampen börjar med kvinnorna. Det är kvinnor som har vägrat böja sina huvuden, som har rivit av sig tvångets slöja och trotsat moralpolisens våld och visat hela världen att de vägrar att låta staten kontrollera deras liv och deras kroppar. Irans kvinnor har blivit symbolen för motståndet. Trots hot, slag, fängelse och dödligt våld har de visat att kampen inte bara handlar om politik utan om värdighet och rätten att leva som människa. Nu reser sig generation efter generation och säger: Det är nog nu!
När protesterna bröt ut under de sista dagarna av 2025 var det kvinnorna som ledde vägen. När oppositionen kallade till massdemonstrationer i början av detta år visste ingen hur många som skulle våga ge sig ut på gator och torg och trotsa regimens kulor och tortyr. Men svaret blev historiskt. Miljoner människor gick ut på gatorna. De ropade inte på små reformer, utan det de krävde var slutet på denna islamistdiktaturs 47-åriga styre i landet.
Folket besegrade sin rädsla, men hur svarade regimen? Den svarade med massmord. Den stängde ned internet och mejade ned kvinnor, studenter, journalister och föräldrar som protesterade för sina barns framtid. När en regim kallblodigt mördar sitt eget folk med prickskytte och maskingevär handlar det inte om politik; det handlar om krigsförbrytelser och ett statligt organiserat massmord på fredliga demonstranter vars enda brott har varit att de har krävt sin frihet.
Fru talman! Den iranska regimen är en av de mest brutala och destabiliserande krafterna i Mellanöstern. Den exporterar våld, stöder väpnade grupper, underblåser konflikter och hotar regional fred. Dess retorik och handlingar riktas återkommande mot staten Israels existens. Ett starkare och mer militariserat Iran skulle kasta hela regionen in i en ännu djupare konflikt än den man i dag befinner sig i.
Samtidigt används iransk militär teknologi i Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Iranska drönare slår mot städer och mot civilbefolkning. Därmed är regimen i Teheran också en aktör och ett direkt hot mot Europas och Sveriges säkerhet.
EU har under förra året och detta år fattat viktiga beslut om nya sanktioner och åtgärder mot Irans militära stöd till Ryssland och tagit steg mot att isolera revolutionsgardet. Sverige har ställt sig bakom allt detta. Det är bra och viktigt. Men vi behöver göra mer.
Det handlar bland annat om att skärpa sanktionerna mot regimens maktcentrum, att säkerställa att ansvar kan utkrävas och, viktigast av allt, att fortsatt öppet stå på det iranska folkets sida och stå upp för de kvinnor som har lett kampen.
Fru talman! Jag känner många exiliranier här i Sverige som med förfäran ser vad som sker i deras andra hemland. Jag frågade en bekant vad han skulle vilja att vi uttalar från den här talarstolen när vi nu har den här viktiga utrikespolitiska debatten.
Han var tydlig med att han och många svenskiranier vill se ännu kraftfullare åtgärder mot diktaturregimen i Iran. De vill att vi ska utvisa iranska diplomater kopplade till regimens säkerhetsstruktur. De vill att vi skärper granskningarna av regimkopplade nätverk i Sverige och att vi minskar den diplomatiska representationen här då den utgör ett hot, inte bara mot svensk säkerhet utan också mot iranier i vårt land. De vill att vi skyddar hotade exiliranier som förföljs av regimens lakejer även på svensk mark. Det här är rimliga krav, och man kan tänka sig att det är så här den svensk-iranska gruppen känner inför och upplever situationen.
Fru talman! Frågan vi måste ställa oss är: Vilken värld vill vi leva i? Vill vi ha en värld där diktaturen mejar ned sitt folk, där kvinnor tystas och där våld belönas eller en värld där frihet, mod och värdighet vinner och där tyranni möts av motstånd? I slutändan handlar detta om vilken värld vi accepterar. Är det en värld där kvinnor tystas eller en värld där röster formar framtiden?
Den islamistiska regimen saknar legitimitet. Den styr med våld och inte genom folkets vilja. Sverige måste vara tydliga. Vi måste stå på frihetens sida. Vi ska fortsatt stå på det iranska folkets och kvinnornas sida.
(Applåder)
Fru talman! Stort tack, Gulan Avci, för ett mycket viktigt anförande! Jag håller med till hundra procent.
När man ska jobba förebyggande – för att det inte ska bli på det här sättet – är biståndet ett verktyg. EU är nu världens största biståndsgivare. Jag kan konstatera att biståndet i EU nu håller på att utvecklas i tre delar: en del där man knyter det väldigt hårt till migration, en del där man framför allt tittar på teknikutveckling och infrastruktur och en del som gäller det humanitära.
Framför allt har man tagit bort öronmärkningen när det handlar om sådant som riktar sig till jämställdhet och kvinnor. Är det här någonting som Liberalerna skulle kunna tänka sig att pressa på för, det vill säga att skydda biståndet i EU som riktar sig just till jämställdhet och kvinnors frihet?
Fru talman! Tack, ledamoten Anna Lasses, för frågan!
För Liberalerna har biståndspolitiken alltid varit viktig. Vi har alltid haft som tydlig utgångspunkt att den ska träffa där det gör mest verkan.
Jag noterar att regeringen för bara några veckor sedan anslog ett stöd till inte minst kvinnorna och demokratirörelsen i Iran, som nu med risk för sina egna liv står på gator och torg och kämpar för sin frihet. Vi har anslagit 10 miljoner som bland annat ska gå till att stärka civilsamhället och de modiga kvinnorna.
Jag tror inte att man ska stirra sig blind på summan av biståndet och exakt vad det går till. Viktigast är att man har en huvudinriktning. Jag menar att Sverige har rätt fokus nu. Vi kan nog göra ännu mer, men att en del av medlen går till att stärka kvinnor kvarstår.
Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. I grund och botten håller jag med. Vi borde inte behöva öronmärka. Men det vi ser nu är en risk att EU:s bistånd riktat till kvinnors frihet och kvinnors egenmakt får stryka på foten på grund av att man snarare satsar på infrastruktur och teknikutveckling – vilket också är jättebra att satsa på. Men en vädjan från mig och alla andra är att vi tillsammans ska kämpa för att säkra att en del av EU:s stora bistånd kommer kvinnor till del och går till att kämpa för kvinnors frihet.
Fru talman! Jag kan lugna Anna Lasses med att Liberalerna alltid kommer att fortsätta kämpa på olika sätt, både nationellt och internationellt, för kvinnors och flickors rättigheter. Jag tycker att bilden blir lite missvisande. Vi har ju ändå en inriktning som handlar om att flickor ska få möjlighet att gå i skolan. Vi gör insatser som stärker kvinnor i tredje världen.
Anna Lasses vet också att det inte alltid är det lättaste att komma överens med alla länder i EU-systemet. Det viktigaste är vad vi gör här hemma. Nu har ledamoten Lasses inte möjlighet att svara. Det här är ingen retorisk fråga utan ett medskick. När det gäller biståndsinriktningen på den sida där ledamotens parti just nu har parkerat är jag inte så säker på att det kommer att bli någon större förändring i synen på vad Centerpartiet vill göra.