Marie-Louise Hänel Sandström (M) om Kultur, medier, trossamfund och fritid

Herr talman! År efter år och i mätning efter mätning kan man se Sveriges klasskillnader återspeglas i människors kulturvanor. Den som har längre utbildning, tjänar mer pengar och bor i en storstad tar i högre grad del av kulturen än den som tjänar mindre, och detsamma gäller för deras barn. Samtidigt har vi här i riksdagen genom våra nationella kulturpolitiska mål slagit fast att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kulturpolitiken ska främja allas möjligheter till kulturupplevelser, till bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.

Frågan är vilken taktik regeringen har för att nå dessa mål. Jobbar man kanske för att göra kulturen så billig som möjligt så att alla kan ta del av den? Eller siktar man kanske på att omfördela resurser från dem som har det gott ställt till dem som har sämre marginaler? Nej, herr talman, jag kan inte se att regeringen och Sverigedemokraterna gör något av det i sin budget. Snarare gör man tvärtom.

Sverige hör till de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten har ökat mest sedan mitten av 80-talet. Regeringen har dock fortsatt att sänka skatterna med sammanlagt 110 miljarder under den här mandatperioden, vilket innebär att utrymmet för att satsa på hushållen och välfärden ständigt minskar. De som har fått de allra största skattesänkningarna är de som redan innan hade det väldigt gott ställt. De som tidigare hade svårt att ta med hela familjen på teater eller på ett biobesök kommer att behöva de få hundralappar de får i skattesänkningar till att finansiera sina ökade matkostnader. Det är realiteten.

Herr talman! Vänsterpartiet visar med sitt budgetförslag att en annan väg är möjlig – att det går att stärka välfärden, sänka arbetslösheten, satsa på klimatomställningen och ge hushållen bättre ekonomi och framtidshopp. Vi visar hur vi kan få kultur i hela landet och stärka föreningslivet och folkbildningen. Vi vet att det är nu vi måste agera för att våra barn ska växa upp med rätt förutsättningar. För oss är det självklart att kultur, idrott och friluftsliv gör barndomen bättre, tryggare och utvecklande. Vi ser att skolan har ett särskilt uppdrag att jobba kompensatoriskt och vara den arena där alla barn får de möjligheter som inte alla hemförhållanden kan erbjuda.

Regeringen och Sverigedemokraterna säger sig också vilja satsa på barn och bildning, men deras förslag är inte heltäckande. De är inte beredda att stärka alla delar, och jag vet inte om det beror på okunskap, brådska eller snålhet.

Vi kan till exempel titta närmare på satsningen på läsning, som är trumfkortet. Här görs mycket bra. Det görs satsningar på böcker och på bemannade skolbibliotek. Men trots att man har haft tre år på sig finns det inga extra pengar till att utbilda fler skolbibliotekarier, och då går inte reformen att genomföra. Vi ser också att de som ska lära barnen att läsa, lärarna, går på knäna på grund av större klasser.

I vår budget finns utöver mer pengar till utbildningsplatser för bibliotekarier också mer resurser till kommunerna och riktade pengar till folkbiblioteken för att få mer jämlik service över hela landet.

Vi fördubblar också litteraturstödet så att de som ska skriva böckerna, ge ut dem och recensera dem kan få bättre förutsättningar. Det senaste beskedet från regeringen är i stället att en del av det befintliga litteraturstödet specifikt ska gå till böcker som finns på läslistor som beställts av regeringen. Jag har inget emot att man ger pedagoger lästips, men jag tycker att man ska hålla sig borta från att rikta stöd till titlar som staten pekar ut. Det innebär dessutom mindre pengar till nya verk när mer kommer att fördelas till äldre favoriter.

Herr talman! Vi vill därtill se en nationell scenkonstgaranti som ger alla barn möjlighet att ta del av professionell kultur på skoltid. Det handlar inte främst om att skjuta till nya stora summor utan om att använda dagens medel smartare och se till att det finns ett nationellt system som underlättar för kulturarbetare, skolor, kommuner och regioner. I dag finns många goda lokala exempel på en kulturgaranti, men vi menar att regeringen behöver ta fram ett system som ger alla barn samma möjligheter.

Nyligen kom ny statistik från Myndigheten för kulturanalys. Den visade att få barn får gå på teater på sin fritid och att det är stor skillnad beroende på vilken utbildning ens föräldrar har och om man bor i stad eller på landsbygd. Det är inte rimligt att ett välfärdsland som Sverige fortsätter acceptera den här typen av skillnader år efter år.

Herr talman! Sammanlagt lägger Vänsterpartiet ungefär 1 miljard mer än regeringen på kultur, 900 miljoner mer på folkbildningen och 500 miljoner mer på övriga delar av civilsamhället, som idrotten, trossamfunden och friluftslivet. Som ni förstår går det inte att räkna upp alla satsningar, men kortfattat sagt räknar vi upp de flesta anslagen i kulturutskottets budget. Det behövs om vi inte ska få högre avgifter i idrottsföreningarna, fler uppsägningar inom kulturen eller fler nedskärningar inom folkbildningen.

Vi har förstås också framåtsyftande satsningar för att lyfta filmen, musiken, litteraturen, dansen och så vidare för att fler ska kunna ta del av dem. Inledningsvis kallade Alexander Christiansson från Sverigedemokraterna det orimligt, eller om det var oseriöst, när han såg våra budgetsiffror. Men jag hävdar att det här är både nödvändigt och viktigt. För oss är det viktigt att stärka alla delar av kulturlivet eftersom de hänger tätt samman.

Låt mig ta ett exempel på hur vi resonerar. För att få riktigt duktiga musiker i vårt land – vi hörde tidigare här om det svenska musikundret – behöver vi bygga en stark kedja från utbildningen för förskollärare till grundskolans musikundervisning, fritidsgårdarnas musiksatsningar och de estetiska ämnena på gymnasiet. Vi behöver de särskilda kurserna och programmen på folkhögskolorna. Vi behöver bättre tillgång till replokaler via studieförbunden. Vi behöver goda villkor för dem som ska studera på högskola. Vi behöver en upphovsrättslagstiftning som skyddar kulturskapare. Och vi behöver socialförsäkringar och en a-kassa som fungerar för alla kulturarbetare.

Tyvärr har vi en regering som i bästa fall duttar lite här och där med sina satsningar, men den skär också ned på centrala områden, till exempel studieförbunden, vilket vi fick höra om tidigare. Andra områden ignorerar man helt och hoppas att någon miljon till internationalisering ska fortsätta hålla det svenska musikundret vid liv och bidra till en fin Sverigebild, för det tycker man är viktigt.

Vi å vår sida ser att satsningar på offentliga institutioner, det ideella kulturlivet, de fria aktörerna och en stark konstnärspolitik hör ihop och stärker varandra.

I det här sammanhanget kanske jag behöver säga någonting om folkbildningen. Jag hade inte tänkt göra det, för vi har gjort det sjuttioelva gånger här i kammaren. Men jag måste nog för nytillkomna lyssnare ändå säga att Tidöpartiernas påståenden om att studieförbunden har fuskat till sig medel inte stämmer. Det finns personer som har lurat till sig pengar från studieförbunden, som har haft brister i sina uppföljningssystem.

Om det här hade varit en myndighet hade man fått mer pengar till förstärkning av it-systemen för att se till att ingen kan fuska till sig pengar som man inte har rätt till. Men så har man inte gjort i det här fallet. I stället har studieförbunden själva fått finansiera hela den utbyggnad av ökade kontroller som man har, och de har straffats med en tredjedel mindre i statsstöd.

Detta har sedan slagit rakt mot den infrastruktur som vi tidigare har kunnat vara stolta över. Alla kommuner har haft studieförbund. Nu finns 29 procent färre lokaler. Det är lokaler som har använts på ett väldigt fint sätt. Vi har hört exempel från oppositionen tidigare, så jag ska inte upprepa det. Men jag tycker att det är beklagligt att vi gång på gång får höra lögner här i kammaren.

Herr talman! Låt mig återgå till Vänsterpartiets förslag. Vi ser att det behövs en ekonomisk politik som hänger ihop med de mål och visioner vi har för samhället och för alla oss som bor här. Vi är övertygade om att många människor skulle må bättre om de fick vård. Därför jobbar vi för att korta vårdköerna.

Vi vet att kultur är viktigt för att människor ska få uttrycka sig, utvecklas och för att vi ska få en starkare demokrati. Då behöver vi satsa på det. Det är inte svårare än så.

Vi lyssnar på forskningen som säger att folkhälsan blir bättre om fler får tillgång till friluftsliv. Då ser vi till att lägga resurser på motionsspår och naturreservat. När arbetslösheten är hög och många unga saknar fullständiga betyg utökar vi platserna på folkhögskolorna. Vi ser problemen i samhället, och vi föreslår politiska lösningar. Det här finansieras såklart genom att vi samlar in mer skatter än regeringen. Vi tror att de som tjänar över 50 000 kronor i månaden klarar sig utan de skattesänkningar som regeringen och Sverigedemokraterna föreslår för nästa år. De har redan fått stora skattelättnader. Vi tror också på att beskatta bankernas övervinster.

Men, herr talman, Tidöpartierna har valt en annan väg. De är redan nöjda med statens insatser på en rad områden och tycker att vi kan fortsätta att sänka skatterna. De tycker att invånarna i kommunerna är kommunpolitikernas ansvar. Om skolan är dålig får de prioritera på annat sätt. Om inte folkbiblioteken får pengar är det kommunpolitikernas fel.

Det är också tydligt att man är övertygad om att en viss sorts människor behöver få det lite sämre för att de ska börja göra rätt för sig – att de behöver lite mera piska för att ta sig i kragen. Man säger ofta att det handlar om individuella tillkortakommanden för den som har blivit sjuk eller arbetslös. Ibland säger man faktiskt också att det är invandrarnas fel. Det förekommer en hel del också.

Man säger också att det finns en annan sorts människor, de som i stället behöver lite mer morot för att göra mer för samhället. De behöver större skattesänkningar för att vilja bo kvar i landet, eller för att jobba mer än heltid. De behöver också stora skattesubventioner för att inte anställa sin städhjälp svart. Det ska skattekollektivet vara med och finansiera.

Vi väljer lite olika, herr talman. Låt mig sammanfatta mitt budskap. Det spelar roll vilka som sitter i regeringen och vilken människosyn och ideologi de styrs av. Alla oppositionspartier har i dag visat en tydlig vilja att satsa på kultur, föreningsliv, folkbildning, idrott och friluftsliv. Jag hoppas att vi får chansen att omsätta våra förslag i praktisk politik nästa år.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag tänker följande i fråga om bibliotekarieutbildningen. Det är vanligt att regeringar i högskolepropositionen riktar medel till olika delar av universitetsvärlden för att man vill utöka antalet platser, trycka på eller öka forskningen på ett område. Det är inte alls ovanligt, och det hade man kunnat göra vad gäller skolbibliotekarier. Vi lade pengar till detta redan under den förra mandatperioden.

Miljöpartisten Gustav Fridolin utredde frågan om bemannade skolbibliotek. Där framgick en siffra på hur många som saknades. Siffran var då kanske 1 500, och nu tror jag att man bedömer att 2 000 saknas. Vi tycker att både den förra regeringen och den här regeringen skulle ha börjat bygga ut utbildningen för skolbibliotekarier redan då. Det tar ju ett par år innan man är klar; det haltar. Om det sker många avhopp kan det vara bra om man kan få mer av riktade medel. Vi vet att många har svårare att klara sina högskolestudier, och då kanske det behövs lite extra stöd.

Sedan var det frågan om att snabbutbilda lärare. Det är en nödlösning eftersom det också råder en stor lärarbrist. Det är olyckligt om vi tappar på lärarsidan för att fylla upp på bibliotekariesidan. Självklart ska den som vill skola om sig ha möjlighet till det, men det är inte en långsiktig lösning.

När det gäller Skapande skola har det varit lite hattigt fram och tillbaka. Framför allt de fristående skolorna har genom åren haft svårt att söka stöd. Nu har man förenklat det, och fler skolor söker stöd. Men framför allt de privata skolorna har haft svårt att ta del av stödet. Garantin för scenkonst är något helt annat som snarare ska komplettera Skapande skola. Det är så vi har lagt fram våra förslag.

Herr talman! Vi får se om jag hinner svara på alla frågorna.

Ledamoten frågade tidigare om upphovsrätten. Där finns mycket för regeringen att göra. En del regleras på EU-nivå, och vi från Vänsterpartiet hade en rad ändringsförslag när direktivet från EU skulle bli svensk lag.

Vi tycker att den senaste utvecklingen är oroande när man inte har lyssnat in kulturskaparna i frågor om AI-utvecklingen hos till exempel Kungliga biblioteket. Det finns pengar från regeringens sida till en ny AI-modell, men man har inte avsatt medel till kulturskaparna, till dem som har skrivit det som AI-utvecklingen ska bygga på. Det materialet måste man få kompensation för som författare. Det finns mer för regeringen att göra.

Vidare var det frågan om studieförbunden. Vi hör ofta argumentet från regeringspartierna att de har satsat på barnen i stället, men vi visar i vår budget att man inte måste välja antingen folkbildning eller satsning på yngre. Man kan faktiskt göra både och, men då kan man inte sänka skatten för höginkomsttagare. Jag sa i mitt anförande att det handlar om 110 miljarder, och det är klart att man hade kunnat förbättra skolan för de pengarna. Man hade kunnat inrätta ett tvålärarsystem så att det finns två pedagoger i klassrummet som kan hjälpa alla barnen. Det finns en uppsjö av förslag på hur man kan använda de 110 miljarderna på ett mycket bättre sätt för att få fler att klara skolan.

När det gäller kulturintresse – det gjordes en mätning av detta nyligen av Myndigheten för kulturanalys – kan vi se att de flesta svenskar oavsett klasstillhörighet är väldigt intresserade av kultur. Hade de haft råd skulle de ha använt sina pengar till det, tänker jag. Men i stället ser vi att matpriserna verkligen har skenat. Det var detta jag försökte beskriva. Där har regeringen bara bjudit in till fikastunder med matjättarna. Man har inte tagit tag i den frågan på flera år. Det har straffat hushållen.