Josefin Malmqvist (M) om (forts. från § 12) Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan (forts. UbU22)

Fru talman! Trygghet och studiero är en förutsättning för elevers lärande, och det har flera talare uttryckt på många bra sätt. Utan trygghet i klassrummet kan elever inte uppnå sin fulla potential. Man måste känna sig trygg i det klassrum man faktiskt enligt svensk lag är tvingad att vara i. Utan trygghet kan lärarna inte heller göra sitt jobb, men den grunden sviktar fortfarande i många svenska skolor. Det förekommer fortfarande hot, stök och våld, och det måste vi ta på största allvar. Därför är regeringens förslag i grunden bra.

Men för att detta ska bli riktigt träffsäkert och fungera i hela landet, från landsbygd till storstad, behöver vissa saker kompletteras och bli lite vassare. Jag ska lyfta upp tre konkreta saker och sedan komma till det nog absolut viktigaste.

För det första är vi helt överens om att skolan ska vara mobilfri, men vi tycker att avgörandet ska ligga hos rektorerna. Kan man som rektor inte få igenom en mobilfri skola ska man kanske inte vara rektor. Makten bör alltså kunna läggas längre ned, inte minst när det gäller hur detta ska genomföras. Vi i Centerpartiet litar nog mer på rektorerna och lärarna än vad regeringen gör.

För det andra konstaterar vi att propositionen missar målet när det gäller omplacering av stökiga och våldsamma elever. Delar av propositionen är bra. Men det är fortfarande så att för en liten kommun på landsbygden med bara en enda högstadieskola är dagens regler och även regeringens förslag helt verkningslösa, för där har man fortfarande ingen möjlighet att omplacera en elev. Det finns bara på papperet, i lagstiftningen, men det finns ingen reell möjlighet eftersom man inte får omplacera en elev till en skola med en annan huvudman.

Vi har gång på gång påpekat att det finns huvudmän som dessa förslag inte kommer att hjälpa. Varför är det så att regeringens lagstiftning gång på gång gynnar städerna men inte tar hänsyn till landsbygden? Detta skapar en ojämlikhet i Skolsverige som vi inte kan acceptera. Elevers och lärares trygghet ska inte vara beroende av kommunens storlek eller om skolan är fristående eller kommunal.

En enkel och för oss självklar lösning är att göra det möjligt att omplacera elever även till en skola med en annan huvudman i till exempel en grannkommun eller från en kommunal till en fristående skola eller omvänt. Allt annat är att lämna elever och lärare på landsbygden i sticket.

För det tredje har vi dokumentationen. Regeringen vill slopa kraven på att dokumentera när en elev visas ut ur klassrummet. Man säger att det minskar lärarnas administration. Det är i grunden bra, men viss dokumentation är viktig att ha. Om man inte dokumenterar just den typen av ingripanden mot eleverna kanske man missar den stora delen: när det har skett många gånger. Där tycker vi att det är rimligt att man kan se mönstren.

När vi pratar om kriminalitet, våld och otrygghet säger vi gång på gång att mönstren är viktiga, men just på det här området ser regeringen inte att det är viktigt att ha koll på mönstren, inte minst för elever med NPF, som är överrepresenterade i statistiken. Vi måste kunna gripa in med effektiva metoder i tid. Detta kanske vi missar om vi inte har koll på helheten.

Det är därför Skolverket, Skolinspektionen, Funktionsrätt Sverige och många andra varnar för precis det här. De är inga lätta remissinstanser, utan de är ganska tunga. Skolverket och Skolinspektionen är ändå grundmyndigheterna på det här området, och de säger att det här är ett problem. Här borde regeringen ha lyssnat, inte bara på Centerpartiet utan på dessa tunga remissinstanser.

Men låt mig komma till det som kanske är det viktigaste. I grunden handlar det ju om eleverna och lärarna om man vill att skolan ska vara trygg. Men den här regeringen tar bort elevinflytandet, trots att det gång på gång har kommit forskning som visar att det är viktigt för en välfungerande skola och för att få den koppling mellan elever och lärare som gör undervisningen och resultaten bättre och tryggheten och lugnet i klassen större. Jag tycker att det är synd att man gång på gång ger sig på elevinflytandet, helt utan anledning.

Tidigare nämnde Moderaternas ledamot Happy, som har gjort en fin utredning. Vad står det om elevinflytande? Vad säger Happy om det? Jo, hon säger att det måste finnas kvar, men just det väljer regeringen att inte lyssna på. Det tycker jag är sorgligt, för i slutändan är det eleverna som är målet med skolan. Att regeringen inte lyssnar på de människor som berörs av regeringens beslut ser vi inte bara här, utan vi ser det gång på gång. Den lyssnar inte på dem som berörs. Det är synd.

Sedan har vi lärarna, herr talman. I slutändan är det sidoprodukter vi pratar om här, men det är lärarna som skapar vardagen i klassrummet. Det regeringen gör är att se till att det blir färre behöriga lärare i svensk skola och mindre pengar till att betala lärarna i svensk skola.

Man kan ha ett förväntansdokument, en bit papper som man skickar runt till alla elever och som de kan ta med hem till sina föräldrar, men om man inte har lärare med utbildning inne i klassrummen ökar stöket. Alla undersökningar visar att behöriga lärare har mindre stök i klassrummet än obehöriga, men vi kommer att få fler obehöriga lärare med regeringens politik.

Man utbildar färre behöriga lärare. Man är inte villig att satsa på dem, så som Centerpartiet gör, för att de ska komma ut där de verkligen saknas. Då får man heller inte de effekter som vi är överens om borde uppnås. Jag tycker verkligen att vi är överens. Jag kan hålla med om att det har varit lite för lite fokus på studiero tidigare, men jag tycker ändå att vi är överens om att det är helt avgörande. Det är min uppfattning. Alla partier inser det i dag. Det är lärarna som är grunden, men där satsar inte regeringen.

När en tredjedel av lärarna har en hotbild mot sig är det klart att det är lärarna vi måste satsa på så att de kan vara kvar. Vi måste ge dem trygghet men också kollegor. Återigen: Behöriga lärare ger mer trygghet och studiero än obehöriga – det visar undersökningarna. Varför då inte satsa på lärarna? Det förstår jag inte. Där hjälper inte ett dokument; det måste vi ändå vara tydliga med.

I detta ärende yrkar jag bifall till reservation 9 under punkt 7.

När vi nu får igenom de här bitarna, som i grunden är utmärkta även om de lite grann saknar fokus på hela landet, hoppas jag att vi kan ta krafttag för att säkra att det finns lärare i alla klassrum. I slutändan är det det som ska till om vi vill ha en trygg och lugn skola.

Herr talman! Nej, tvärtom, vi vill gärna ha fler rektorer. Men jag står absolut bakom att den som är rektor måste ha förmåga att driva igenom beslut i sin egen skola. Det gäller till exempel enklare ordningsregler som mobilförbud. Att man till exempel vill ha ett nationellt förbud är dock inte samma sak som att man inte har förmåga att driva igenom något annat. Detta måste vi ändå rent logiskt vara överens om. Det är två väldigt olika saker.

Jag kan förstå att det är skönt med ett nationellt förbud som gör det enkelt. Så är det med många saker. Vi är inte kraftigt emot det här, vilket man kanske har noterat. Vi tycker bara att skolor i grunden är olika. Därför – eftersom skillnaderna är så stora – tror vi generellt, precis som Moderaterna, att de ska vara kommunala. Vi vill att det ska vara olika aktörer i skolan, för det ser olika ut och är olika förutsättningar i olika delar av Sverige. Därför vill vi ge den typen av makt till rektorerna, i grunden.

Men ja, det är klart att det inte ska vara mobiler i klassrummen. När det gäller avvägningen precis hur det hela ska göras utifrån de egna förutsättningarna tror vi lite mer på rektorns förmåga än vad regeringen gör. Det är korrekt.

Herr talman! Jag sa inte att man skulle göra det enkelt för sig; jag sa att man säkert kan tycka att det är enklare – jag hoppas och uppfattade i alla fall att det var vad jag sa.

På ett sätt blir det ju enklare. Men den filosofiska, politiska och ideologiska kärnan i det här är: Tror jag att det med säkerhet blir enklare för den enskilda rektorn att det från ett kontor i Stockholm definieras precis hur man ska lösa ett problem? Svar nej! Jag tror inte tvunget att det blir så.

Därför är vi, ibland som det enda partiet i denna kammare, decentralister. Vi tror att människor där ute har bättre koll på hur de ska lösa sina problem. Jag fattar att det för många är en skön grej att någon kommer och säger: ”Nu ska du göra så här.” Det kan jag också tycka ibland, även när frun säger det och ibland när partiet säger det. Det är lite olika. Men ibland blir det helt fel. Ibland fungerar det bara inte, eftersom de inte vet precis hur situationen är just där och då och som man måste förhålla sig till. Nu kan en rektor säga: ”Då gör vi så här.” Men det kan man inte om det måste passa in i en sådan fyrkant.

Jag tror att det i grunden måste bygga på vår grundläggande syn på människans förmåga och vår tro på hur makt ska fördelas. Ska den vara nära människor eller långt ifrån dem? Det här är ett exempel på att man tror att makten ska vara långt ifrån dem i stället för nära dem. Det är det som är grejen.

Vi är överens om att mobiltelefoner inte ska vara i klassrummet. Men här säger man att det ska finnas mobilskåp. Varför ska det lagstiftas om mobilskåp? Jag undrar om det är den nivån det ska ligga på. Frågan är hur mycket vi ska detaljstyra svensk skola, även om vi är överens om målen.

Centerpartiet är kanske det parti som i störst omfattning tror att rektorerna är människor med stora förmågor och stor kapacitet att bestämma över sin vardag och att förstå sin egen skola.