Herr talman! Sedan jag blev ordförande för kulturutskottet för snart ett år sedan har jag ägnat en rätt stor del av min tid åt att träffa och samtala med sektorn – kulturlivet, föreningslivet och civilsamhället. Jag har naturligtvis lärt mig väldigt mycket av det – om kulturlivets organisering, hur villkoren för dem som arbetar med kultur ser ut och så vidare. Det är jag väldigt tacksam för.
Det slående är samstämmigheten i hela sektorn gällande det besvärliga läge som svenskt kulturliv befinner sig i just nu. Jag vet inte om jag ska använda ordet kris även om det var just det ordet som användes i ett upprop i filmat format som ett stort antal av våra största artister nyligen medverkade i. Tillsammans med unga, ännu oetablerade musiker uttryckte stora delar av Sveriges artistelit sin frustration över replokalskrisen, som de kallar den.
Det är en kris för svenskt kulturliv som har skapats av Tidöregeringen, huvudsakligen genom nedskärningar av stödet till studieförbunden, och som naturligtvis förvärras av neddragningar och urholkningar i anslagen också på andra kulturområden. Enligt studieförbunden själva kommer 20 000 svenskar att förlora sin replokal. Enligt Folkbildningsrådet är det framför allt de kulturella verksamheterna som har drabbats av nedskärningarna inom studieförbunden. Skadan är som störst på de mindre orterna och i glesbygden. Det framgår i deras rapport Nedskärningarnas konsekvenser.
Mönstret går igen genom hela kultursektorn. När jag talar med till exempel Dansalliansen, som på ett väldigt tydligt sätt kan följa konjunkturerna för kulturlivet över hela landet mer eller mindre från dag till dag eftersom dansare har väldigt korta kontrakt, menar de att läget nu är värre än under pandemins tidiga skede, alltså innan pandemistöden kom.
Svenskt kulturliv och Sveriges kulturskapare har under en lång tid drabbats av flera slag. Pandemin gjorde det väldigt svårt att skapa kultur tillsammans och slog undan benen för scenkonsten. Med pandemistöd och senare återstartsstöd lyckades vi hålla kulturlivet flytande och säkra tillgången till kultur över hela landet.
Sedan kom lågkonjunkturen och inflationen – ytterligare ett slag mot kulturen med höjda hyror, ökade priser och kostnader och minskade intäkter. Publiken stannade kanske hemma.
Som ett tredje slag kom sedan Tidöpolitiken, med minskade anslag och urholkningar av stödet, uteblivna pris- och löneomräkningar och indragna återstartsstöd.
Nu ser vi nya orosmoln på himlen. Kanske står vi inför ett fjärde slag mot kulturen. Vi har ett möjligt handelskrig med USA. Börsen är extremt volatil just nu. I morse tyckte jag att den gick upp väldigt mycket efter att ha gått ned flera dagar i rad. Det är lite aprilväder på börsen just nu.
Vi har en osäker omvärld med krig i vår närhet. Försvarsanslagen har väl ungefär tredubblats på några år och ska fortsätta öka i snabb takt. Detsamma gäller anslagen till civilförsvaret, men kanske i något mindre skala.
Finns kulturen med i Tidöregeringens totalförsvar? Jag ställde den frågan till statsministern alldeles nyss och fick ett relativt bra svar, tycker jag ändå. Statsministern verkade inte vara medveten om att kulturen spelar en roll i totalförsvaret, men han var ändå intresserad av det perspektivet. Kanske kan vi hoppas att någon pollett ändå har trillat ned hos regeringen.
Vi var några från utskottet som träffade den ukrainske konstnären Hamlet Zinkivskyj, vars befäl uppmanat honom att fortsätta med sin konst i stället för att delta med vapen. Det är nog fler än jag som har haft kontakt med det ukrainska kulturlivet och förstått hur viktigt det levande kulturlivet är för Ukraina och det ukrainska totalförsvaret – men uppenbarligen ännu inte de styrande i regeringen.
Det finns väldigt få skäl att dra ned så mycket på kulturlivet och kulturens infrastruktur och ekosystem som Tidöregeringen gör. Det finns många skäl att satsa på kulturen och investera i ett starkt svenskt kulturliv, med starka kulturskapare och god tillgång till kultur över hela landet.
Det handlar inte minst om talangutvecklingen, som vi i kulturutskottet hörde om i morse när Nationellt centrum för musiktalanger var på besök. Sveriges Radio var också i utskottet och berättade vilka oerhörda neddragningar de står inför om inte anslagen skruvas upp. Den debatten kommer vi naturligtvis att ha lite senare.
Miljöpartiet har i det här betänkandet ett motionsyrkande och en reservation, nummer 1, om att permanenta återstartsstöden, som jag också yrkar bifall till. Det handlar om en ny återstart efter Tidöpolitikens härjningar, får man väl säga, så att vi får igång kulturlivet igen. Vi har förslag för hur det kan gå till i den utredning som kom efter pandemin, återstartsutredningen. Nya stöd kan väl tillkomma, och man kan behöva utreda detta ytterligare.
Vi vill naturligtvis använda oss av den infrastruktur som finns, med förstärkningar till regionerna genom kultursamverkansmodellen, som också har blivit rätt illa åtgången av regeringen. De lokalhållande organisationerna och den ideella kulturen behöver vi satsa på. Vi har förslag i betänkandet om en förstärkning av livekulturen och det fria kulturlivets förutsättningar. Det som sker nu är inte rimligt – att kulturlivet trycks allt längre bort från städernas centrala delar och inte har några spelplatser alls på de mindre orterna och i glesbygden.
Vi måste också få ett stopp på misstänkliggörandet av civilsamhället och kulturlivet. I går läste vi att Sverigedemokraterna vill lägga ned Allmänna arvsfondens finansiering till civilsamhället och föreningslivet. Det tycker vi inte är så bra.
Miljöpartiet vill att regeringen utreder och tar fram en långsiktig utvecklingsstrategi för att stärka och säkra landets infrastrukturer inom det fria och ideellt organiserade kulturlivet, på nationell men också på regional och lokal nivå. Inte minst kommunerna kan behöva stöd i hur de kan planera för kulturens återkomst och ett starkare kulturliv framöver.
Vi föreslår också att Myndigheten för kulturanalys får i uppdrag av regeringen att kartlägga och ta fram statistik över den väldigt stora och faktiskt helt omistliga ideella sektorn så att det blir tydligt vilken roll den sektorn spelar och vilka effekter den har – så att vi får ett fullständigt underlag för en bättre planering för kulturlivet.
Vi behöver också bli bättre på att bredda kulturlivets finansiering. Det finns saker att göra som jag inte tycker har kommit fram i just den debatten. Enprocentsregeln, till exempel, är ett jättebra verktyg för att få med näringslivet när det gäller att betala för den offentliga konsten. Här kan kommunerna, regionerna och staten bli ännu bättre på att erbjuda till exempel byggbranschen eller fastighetsbranschen dessa möjligheter.
Jag hade ett seminarium här i riksdagen med Intercult, som är en väldigt bra resurs för kulturens internationalisering. De hjälper till med att få EU-stöd för kultur till Sverige. Kreativa Europa, till exempel, har en budget på nästan 2 ½ miljard euro för en sjuårsperiod. Det kanske inte är jättemycket pengar i den stora EU-budgeten, men för kulturen är det mycket. Vi behöver bli bättre på att fånga de resurserna; det breddar finansieringen. Sedan finns det naturligtvis skatteregler och annat som självklart också behöver komma på plats.
Herr talman! Vi måste förbättra kulturarbetarnas villkor. Här har Miljöpartiet ett särskilt yttrande i betänkandet eftersom det handlar om yrkanden som vi har lagt fram tidigare och som nu behandlas förenklat och därför inte finns med. Men eftersom regeringen och kulturministern uppenbarligen sitter på händerna och inget händer i denna fråga lägger vi fram samma yrkanden igen.
Vi har utrett frågor om tryggare anställningsformer, a-kassa, sjukförsäkring och så vidare i betänkandet från Konstnärspolitiska utredningen, som kom för ganska många år sedan. Det finns utredda och remissbehandlade förslag kring nya SGI-regler i betänkandet av utredningen om ett trygghetssystem för alla, färdiga att omvandla till en proposition. Vad väntar regeringen på, undrar vi. Detta gäller till exempel också elitidrottare och andra med ojämna inkomster som vi behöver förbättra villkoren för.
Herr talman! Kulturministern menade på en presskonferens om kulturbudgeten att kulturen hade fokus på bildning, beredskap och barn. Folkbildningen går bakåt i finansieringen. Och vad gäller beredskapen saknar man helt ambitioner för det levande kulturlivet. Det finns några satsningar på barn och unga, framför allt i skolan, men de är inte tillräckliga.
En höjning med 50 miljoner ska göra att Skapande skola går från 50procentig träffsäkerhet till att två tredjedelar av Sveriges elever ska få ta del av pengarna. Jag tror att det finns andra strukturella problem med Skapande skola än bara bristande medel. Det krävs väldigt mycket av lärarna, rektorerna och skolpersonalen för att söka medlen och använda dem. Det ställs inga krav på skolorna, och det finns inga garantier för att barnen ska få ta del av de statliga medlen.
Miljöpartiet vill införa en skolkulturgaranti, där alla elever får tillgång till professionell kultur med regelbundenhet, helst minst varje termin. Vi har den norska modellen, Den kulturelle skolesekken, som den heter, som en förebild. Vi har organisationen Assitej, som har bra förslag. Det finns goda möjligheter att genomföra en sådan här garanti.
Regeringen borde utreda både tillgången till eget skapande och kreativa ämnen och tillgången till professionell kultur i skolorna. Miljöpartiet har ett förslag om en sådan utredning i betänkandet.
Utöver detta menar vi att kulturskolan måste stärkas så att den får möjlighet att utvecklas och finnas i alla kommuner. En kulturskolelag bör komma till som en pendang till bibliotekslagen.
Herr talman! Jag ska avsluta med att säga något om kulturens frihet och principen om armlängds avstånd. Vi har ju sett ett antal exempel de senaste åren där det har gått snett – när politiker har varit inne och petat i kulturens innehåll. Jag ska inte i det här anförandet peka finger åt något håll. Vi känner till exemplen.
Det har funnits och kan finnas problem med att myndigheter och förvaltningar gör fel. Om det är ideologiskt betingat är demokratin illa ute, men många gånger har det förmodligen mer att göra med okunskap, bristande tillit eller invanda arbetssätt.
I tider då demokratin hotas och yttrandefriheten begränsas är kulturens frihet viktigare än någonsin att försvara. Principen om armlängds avstånd måste alltid värnas och stärkas. Vi menar att Kulturrådet är den myndighet som bör få i uppdrag att se till att detta blir gjort och att principen efterlevs. Det är framför allt kunskapshöjande insatser och stöd till landets kulturaktörer, kommuner, regioner och myndigheter som behövs snarare än repressiva åtgärder, tror vi. Detta uppdrag bör regeringen ge till Kulturrådet.
Med detta, herr talman, vill jag, som jag tidigare nämnde, yrka bifall till reservation 1.
Kristina Axén OlinM· i en replikDet är intressant att Mats Berglund tar upp studieförbunden och vill göra gällande att regeringens och SD:s neddragning till studieförbunden skulle vara skälet till att replokaler stänger. Det är en kampanj som just nu…