Eva Lindh (S) svarade Adam Reuterskiöld i en replik om Kommunala frågor i debatten ”Protokoll 2024/25:86 Onsdagen den 19 mars” den 19 mars 2025.
Adam ReuterskiöldM· i sitt anförandeMånga medborgare ser kommunala och regionala uppgifter som statens, exempelvis vård, skola och omsorg. Ibland har de kanske rätt; det är ofta staten som genom bidrag och ekonomiska incitament påverkar dessa verksamheter…Fru talman! Många medborgare ser kommunala och regionala uppgifter som statens, exempelvis vård, skola och omsorg. Ibland har de kanske rätt; det är ofta staten som genom bidrag och ekonomiska incitament påverkar dessa verksamheter mest, men staten blir även kostnadsdrivare genom nya lagar och föreskrifter.
Det finns stora skillnader i förutsättningarna för Sveriges kommuner. Vissa kommuner verkar i glesbygd med långa avstånd, medan andra är tätbefolkade men i gengäld har högre kostnader. Det kommunala utjämningssystemet syftar till att jämna ut skillnaderna mellan framför allt stad och land, men det uppfattas inte alltid som rättvist. En mycket stor del går till storstadskommuner som har alla förutsättningar att klara sig själva. Dessutom påverkar en kommuns ledning ofta hur väl den lyckas med det ekonomiska utfallet.
Fru talman! Det finns flera problem i systemet. Ett exempel är bristen på tillväxtincitament. Kommuner med hög skattekraft straffas genom omfördelning, vilket kan minska viljan att attrahera företag och nya medborgare. Systemet kan också uppfattas som otydligt och komplext. Det är svårt att förutse, och det blir svårt för kommunerna att hantera detta ekonomiskt. Vidare kan det uppfattas som orättvist. Vissa kommuner får mer stöd än nödvändigt, medan andra betalar oproportionerligt mycket.
Systemet kan leda till minskat självbestämmande. Kommuner som betraktas som rika har mindre möjlighet att prioritera lokala projekt och lokal välfärd. Framför allt finns vissa risker för bidragsberoende. Vissa kommuner är helt beroende av dessa bidrag.
Systemet bör premiera effektiv förvaltning snarare än kostsamma prestigeprojekt. Dessutom behöver kommuner och regioner med stark tillväxt få bättre förutsättningar.
Regeringen arbetar aktivt med att reformera det kommunala utjämningssystemet, med ambitionen att skapa ett mer rättvist och effektivt system som premierar de kommuner och regioner som visar god ekonomisk hushållning och har stark tillväxtpotential. Målet är att minska systemets komplexitet och ge kommunerna bättre möjligheter att anpassa sina prioriteringar efter lokala behov.
Regeringen och den parlamentariska Utjämningskommittén arbetar med förändringar av det kommunala utjämningssystemet. Kommittén lämnade i sitt betänkande Nätt och jämnt – Likvärdighet och effektivitet i kommunsektorn förslag om att minska skattesatser och negativa effekter av inkomstutjämning på tillväxt. Förslagen bereds nu inom Regeringskansliet.
Regeringen har även för avsikt att inleda ett arbete i syfte att inrätta en informationsportal om riktade statsbidrag för att underlätta kommuners och regioners hantering av sådana bidrag och minska de administrativa kostnaderna.
I sitt betänkande föreslog Utjämningskommittén vilka riktade statsbidrag som skulle kunna inordnas i det generella statsbidraget till kommunsektorn. Kommittén lade fram principer för när staten bör använda riktade statsbidrag och hur de bör utformas för att minska de problem som de skapar.
Regeringen har även beslutat att inrätta en regiongranskningsfunktion med fokus på ändamålsenligt resursutnyttjande, kostnadseffektivitet och effektiviseringspotential. Funktionen inrättas på Ekonomistyrningsverket med det huvudsakliga uppdraget att granska regionernas ekonomiska situation. Myndigheten ska bland annat publicera en fördjupad granskning av utvecklingen av regionernas administration och vilken påverkan den har på verksamheternas effektivitet. I uppdraget ingår också att göra en fördjupad jämförelse av effektiviteten i verksamheter som utförs av privata utförare respektive i kommunal eller regional regi.
Regeringen har sedan tidigare även inrättat en effektivitetsdelegation för hälso- och sjukvården på Kammarkollegiet. Delegationen ska bistå regionerna med analyser, föreslå åtgärder som kan öka verksamheternas effektivitet och sprida goda exempel. Delegationen ansvarar även för ett tillfälligt statsbidrag för åtgärder för en effektiv hälso- och sjukvård. Detta är ett svar på de strukturella förändringar som sker inom välfärden och syftar till att stärka effektiviteten.
Fru talman! Många motioner i betänkandet handlar om förändringar i välfärdens finansiering och effektivisering. Reformerna som tillåtit fler utförare inom vård, skola och omsorg har stärkt samhället, ökat valfriheten och gett utrymme för innovationer. Ingen enskild skola passar alla. Möjligheten att välja läkare och hemtjänst är viktig. Detta skapar inte bara individanpassad välfärd utan driver också fram bättre tjänster.
Men det får aldrig kompromissas med kvaliteten. Kommuner har gått från att vara utförare till att granska och upphandla. Strikta kontroller av både företag och personal är absolut nödvändiga. Det är av yttersta vikt att ständiga kontroller och granskningar gör att resurser används på rätt sätt. Dålig kvalitet och leverans får aldrig accepteras, oberoende av hur den levereras.
Vi kan inte fortsätta göra samma sak som vi alltid gjort fast billigare. Vi måste utveckla nya processer, tekniker och arbetssätt. Mer pengar till dåliga processer är inte lösningen.
Fru talman! Många kommuner har särskilda funktioner enbart för att söka administrativa statsbidrag. Vissa bidrag är så krångliga att söka att det inte ens är värt det. Generella bidrag är därför att föredra framför riktade, även om vissa politiska initiativ kräver öronmärkta resurser.
I grunden borde kommunerna kunna finansiera sig själva genom beskattningsrätten. Staten är dock den största kostnadsdrivaren för kommuner och regioner, med cirka 400 statliga myndigheter. Ett alternativ till att öka regelbördan borde vara att förenkla regelverk och därmed sänka kostnaderna för verksamheterna. Då skulle man även kunna tänka sig att de statliga bidragen sjunker i motsvarande grad.
Vi måste förenkla och förtydliga ekonomiska överföringar. I dag sysslar kommuner och regioner med att söka och följa upp bidrag i stället för att fokusera på kärnverksamheten. Kommuner måste få mer makt över och ansvar för sin egen ekonomi. Samtidigt behöver staten ta ett steg tillbaka och minska onödigt regelkrångel. Så kan vi skapa långsiktig hållbarhet i välfärden.
Fru talman! Därmed vill jag avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Fru talman! Tack, Adam Reuterskiöld, för att du väcker så många frågor! Jag vill ställa två frågor med anledning av ditt anförande.
För det första pratar riksdagsledamoten om utjämningssystemet. Många kommuner väntar nu och funderar över vad det blev av det. Riksdagsledamoten säger bara att det bereds nu. Jag undrar: Vad innebär detta? Hur ser tidsplanen ut? Kan riksdagsledamoten ge några besked till de kommuner som nu undrar och funderar över vad det blev av utredningen?
Fråga nummer två: I sitt anförande nämnde Reuterskiöld flera gånger svårigheterna med de riktade statsbidragen. Om detta är vi överens. Jag vet hur det påverkar många kommuner, särskilt många små kommuner som inte har möjlighet att ha särskilda tjänstemän anställda som söker. Vi vet hur svårt det kan vara.
Min fråga är därför: Varför har då den SD-styrda regeringen noll kronor i generella statsbidrag? Adam Reuterskiöld förordar ju generella statsbidrag och menar att det vore så himla bra. I stället har man ganska mycket i nya riktade statsbidrag. Varför inga generella statsbidrag men många nya riktade statsbidrag?
Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Eva Lindh, för frågorna! Jag tycker som jag sa i mitt anförande att detta är oerhört viktiga frågor. Vi borde prata mer om både det här och det förra ämnet, statlig styrning.
När det gäller beredning är det kommunala utjämningssystemet oerhört komplext. Vad jag har hört finns det väldigt få individer i statlig och kommunal förvaltning som kan hela systemet. Att detta kräver en ganska långvarig beredning tror jag därför är ganska givet. Det är naturligtvis Regeringskansliet och samordningen som håller i den processen.
Jag vet inte och kan inte uttala mig om hur lång tid den processen kommer att ta. Jag kan bara konstatera att det under de åtta år som jag var kommunstyrelsens ordförande inte skedde många förändringar när det gällde det kommunala utjämningssystemet. Det har varit ett pågående problem för väldigt många kommuner under väldigt många år. Att lösa detta på kort tid kanske inte är alltigenom genomförbart. Det är också väldigt många viljor som drar åt olika håll i det här sammanhanget.
När det gäller riktade respektive gemensamma bidrag tror jag snarare, som jag också sa i mitt anförande, att svaret inte är att öka antalet bidrag. Jag tror att vi inom den statliga förvaltningen och inom kommunal sektor måste titta på hur vi kan omfördela resurserna på ett annat sätt. Jag tror att vi ska minska både de generella och de riktade bidragen men göra det billigare för kommunerna att skapa verksamheter.
Vi bygger till exempel pentryn i alla rum på särskilda boenden – det har vi alltid gjort. Men det är ingen som använder dem. Det första som händer när man öppnar ett särskilt boende är att man stänger av dessa pentryn så att de som har demenssjukdomar inte ska kunna använda dem. Vi fortsätter att göra detta, och det kostar massor av pengar. Men vi kan inte ändra på det.
Vi har väldigt mycket statliga regleringar som påverkar kommunernas ekonomi. Det borde vi rikta in oss mer på, inte på mer bidrag.
Fru talman! Jo, några av oss här vet väldigt väl hur komplicerat utjämningssystemet är. Vi hade en utredning som är färdig och som lämnat ett förslag till regeringen. Utgångspunkten var att det skulle genomföras i januari 2026. Nu finns ingenting på bordet. Kommuner och regioner där ute väntar på att få besked. Det räcker inte med att bara säga att frågan bereds. Man måste åtminstone ge någon indikation på när det kommer en remiss eller ett förslag – något att förhålla sig till som är regeringens förslag. När kan man tänka sig att ett nytt utjämningssystem kan ligga på bordet? Jag fortsätter att ställa frågan, för detta borde riksdagsledamoten ha lite mer kunskap om än att det bara bereds.
Och nummer två: Vi har ju inte samma uppfattning när det gäller om det behövs resurser i välfärden eller inte. Jag tror att ganska många där ute som nu springer fortare än de någonsin har behövt göra, när köerna till vården växer och förutsättningarna och arbetsvillkoren för många som jobbar inom välfärden blir sämre och sämre, inte delar bilden att det inte behövs resurser.
Men jag tycker också att det är otroligt märkligt att många politiker i de partier som ingår i Tidögänget ofta bara pratar om små detaljer: Här gör man något, och det är problematiskt att det går pengar till det här. Men att det försvinner miljontals kronor i vinst eller på grund av välfärdsbrottslighet verkar man inte bry sig om. Jag tycker verkligen att ni borde ta tag i det i stället. Då skulle vi också få mer resurser till välfärden.
Fru talman! Tack, ledamoten, för synpunkterna! Det var en väldigt bred palett av olika saker som jag ska försöka hantera på två minuter.
När det gäller beredning tror jag att ledamoten också förstår komplexiteten i denna förändring med tanke på att det under den tidigare regeringen hände absolut ingenting i fråga om det kommunala utjämningssystemet. Så jag håller kanske inte med om att detta är det viktigaste. På tal om detaljer kanske det är en detalj.
När det gäller bidrag och köer är det en ideologisk diskussion vi för. Jag tycker att den är rätt intressant. Man kan se hur köerna har ökat drastiskt och hur den regionala servicen här i Stockholmsregionen har sjunkit dramatiskt. Det är bara för att man av ideologiska skäl vill avveckla alla privata utförare och därmed öka köerna.
Man tar bort till exempel ätstörningskliniker därför att de har en privat utförare. Detta tycker jag i grunden är fel. Det drabbar våra medborgare. Det man ska diskutera är inte vinster i välfärden utan kvalitet och hur mycket resurser som går åt till olika saker. Kvaliteten för medborgarna är det absolut viktigaste. Vem som är utförare är sekundärt.
Jag tycker tvärtom att det är viktigt att det finns fler möjligheter att välja själv. Om man inte är nöjd med en typ av vård ska man kunna gå till en annan vård. Det är ett system som Socialdemokraterna inte vill ha. Vi har olika ideologisk grund. Socialdemokraterna hävdar att allt som är av privat karaktär är av ondo, och det tycker jag är något som vi bör diskutera.