Christian Carlsson (KD) om (forts. från § 4) Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (forts. SoU17)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 13.

Jag vill i dag prata om dödshjälp.

”Om du läser det här, så har jag gått ur tiden.” Så inledde den tidigare buddhistiska munken, näringslivschefen och sommarprataren Björn Natthiko Lindeblad sitt avskedsmeddelande till allmänheten när han valde att avsluta sitt liv.

Natthiko Lindeblad kom fram till att hans liv hade nått en punkt där döden var att föredra framför livet eftersom livet med ALS inte längre hade mycket mer att erbjuda än smärtor, förlamning och en långsam död. Att han valde att framkalla döden tidigare, enklare och snabbare är inte så svårt att förstå.

Men Natthiko Lindeblad valde inte döden, herr talman. Döden hade redan valt honom. Han valde dock hur han skulle möta döden. Han valde att bestämma att över sig själv, över sitt liv och sitt lidande – ett val han tyvärr inte får göra i Sverige. Hans sista handling, hans befrielse, var inte ett val han hade rätt till.

Dödshjälp är nämligen inte tillåtet i Sverige i dag, herr talman. Den läkare som hjälper personer som Natthiko Lindeblad bryter mot reglerna när de ger döende hjälp att få ett värdigt avslut. Det är inte rimligt.

Så behöver det inte heller vara. Många länder – allt fler, faktiskt – tillåter dödshjälp. Danmark och England är de senaste två länderna som har satt igång processen för att införa dödshjälp. Men svenskar åker redan i dag till exempel till Schweiz för att få den hjälp som de inte kan få i Sverige. Det kostar såklart väldigt mycket pengar, och man kan inte åka dit om ett sjukdomsförlopp har gått för långt. Med dagens lagstiftning är det alltså bara de som har pengar nog och är friska nog som kan slippa lida sig igenom sin sista tid i livet. Den som inte har pengar eller befinner sig i den absolut sista stunden i livet får inte den möjligheten.

Det kan inte vara en rimlig ordning.

Det händer dock redan, och jag tror inte att det krävs så mycket för att undersöka det, att människor i Sverige får hjälp till en värdig och trygg död. Det finns hemliga grupper som åker runt och hjälper människor som vill ha hjälp att lämna livet på ett värdigt sätt utan lidande när det ändå är på väg att ta slut. Hemliga, eftersom den läkare som hjälper en person att avsluta sitt lidande straffas med att förlora läkarlegitimationen. Så skedde för läkaren Staffan Bergström, som hjälpte Natthiko Lindeblad.

I grunden är det här dock inte reglerat i svensk lag, vilket också strider mot Europadomstolens krav på att just detta måste regleras när det inte är olagligt. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har flera gånger bett skiftande regeringar att utreda frågan om dödshjälp. Men varken Reinfeldtregeringen 2008 eller Löfvenregeringen 2017 har velat lyssna.

Inte heller den nuvarande regeringen har velat utreda frågan, trots ett nytt och gediget underlag från Smer, trots att den svenska befolkningen är överväldigande positiv till att följa andra länders exempel och ge människor makten över sin sista stund på jorden och trots att majoriteten av alla läkare, sjuksköterskor etcetera är för. Åtta av tio bland befolkningen är för att införa någon form av dödshjälp. Bland läkare är det lite mer än hälften, men bland vårdpersonal generellt är det också åtta av tio som är för.

Två partier i Sveriges riksdag hindrar just nu att det görs en utredning av frågan. Man behöver fråga sig varför Socialdemokraterna och Kristdemokraterna vill att plånboken ska avgöra om livets sista tid ska befrias från lidande. Är det likvärdighet? Är det kristen etik?

Herr talman! Den första friheten som skapades sägs vara rätten till tro. Den sista friheten är rätten att bestämma över sitt eget liv. Varför har vi lov att bestämma över så många saker men inte rätt att bestämma över vår död? Dödshjälp är verkligen ingen enkel fråga. Jag har extremt stor respekt för det. Men den är viktig. Att den är svår betyder inte att vi ska låta bli att diskutera den – tvärtom!

En sådan existentiell fråga som människors rätt att ha makten över sin egen död förtjänar både diskussioner och medvetna beslut. Därför är det bra – det vill jag verkligen säga – att politiken inte tar den här typen av beslut lättvindigt. Det är rimligt att det tar tid, för det ska vara genomtänkt. Om det tror jag i alla fall att vi alla kan vara överens. Men om det ska vara genomtänkt borde det också vara rimligt att utreda frågan. Att hindra en utredning är att hindra den diskussion som frågan och de människor som lider och är sjuka förtjänar.

Natthiko Lindeblad skrev i sitt offentliga avskedsbrev: ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd.” En majoritet av befolkningen, en majoritet inom vården och en majoritet i riksdagen har hört honom och tycker att frågan bör utredas. Sveriges befolkning har som sagt gjort sin röst hörd. De vill se en förändring. Men Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är fortfarande svaret skyldiga. Ska den utan pengar lida i onödan, eller kommer partierna att lyssna på befolkningen och vårdpersonalen och säga ja till att utreda dödshjälp? Jag hoppas på det sista.

Herr talman! Jag tycker att ledamoten Christian Carlsson tar upp många rimliga frågor – och det är just för att det finns många rimliga frågor från båda håll som frågan bör utredas. Det är min, Centerpartiets och riksdagsmajoritetens uppfattning. Det är också majoritetens uppfattning bland befolkningen och bland vårdpersonalen på grund av att det är en jättesvår fråga. Jag uppskattar att även Christian Carlsson säger det. Det är en etisk balansgång, definitivt.

Till exempel Danmark har precis gjort en utredning kring det här. Det är det senaste landet som har gjort en sådan utredning – jag nämner den inte bara för att jag kommer därifrån. I den tas det upp att svåra avvägningar måste göras. De säger att bedömningen måste vara mycket tydlig – och göras av inte bara en läkare, utan två – att det handlar om någon som har väldigt kort tid kvar i livet. Det går inte bara att säga att man vill ha dödshjälp. Det måste gå en tid mellan att man säger det första gången och sedan säger det igen. Man måste också kunna utföra det själv. Självklart ska ingen annan kunna göra det åt en. Det är ett exempel på gränsdragningar.

Det ska sägas att det finns länder som gör detta mycket lättvindigt. Jag tror att vi är helt överens om att vi vill undvika det. Men det finns även väldigt mycket lidande som vården i dagsläget inte kan ta hand om. Det handlar också om trygghet för en hel del människor att veta att möjligheten finns.

I dagsläget är det faktiskt så, som jag sa, att detta strider mot Europadomstolens beslut. När det här inte är olagligt bör det vara reglerat. I dagsläget är det inte reglerat i lag var gränsen går för om man begår ett brott när man hjälper någon eller inte. Det i sig självt gör att vi, oavsett på vilken sida vi står i detta, borde vara överens om att detta måste utredas. Vi behöver kunna säkra att det här faktiskt blir reglerat område – för vårdpersonalens skull men också för den som i sin sista stund har svåra smärtor.

Herr talman! Jag måste bemöta det Christian Carlsson säger om att staten väljer att ta människors liv. Det är inte det som ska hända. Det är jätteviktigt. Där är vi helt överens. Det är viktigt att differentiera. Staten ska inte ta människors liv. Vi är helt överens om det. Jag vill inte öppna för någon lagstiftning som gör att staten kan ta människors liv. Det är jätteviktigt!

Det jag och Centerpartiet vill utreda är om det finns tillfällen där staten kan möjliggöra för en människa att på eget bevåg, med massor av gränsdragningar och kontroller, få möjlighet att ta sitt liv på ett sätt som gör att de inte går igenom svåra smärtor och lider i livets absoluta slutskede. Det är otroligt viktigt. Jag vill inte att staten ska bestämma över folks liv. Allas liv är lika värda att leva. Det kan inte ifrågasättas. Det är inte staten som ska avgöra det. Jag tror dock att vi alla vet att självmord förekommer. Vi vet att det redan nu händer att folk får hjälp. Det finns kända fall som det har stått om i tidningarna. Det finns också tv-dokumentärer om dem. Det här finns, men det är inte reglerat.

Jag vill också vara jättetydlig med den andra delen, det vill säga att staten inte ska ta liv. Det är människan själv som bestämmer. I dagsläget har vi ingen lagstiftning om det. Frågan behöver besvaras: Varför är det så när vi vet ju att det här händer? Människor får hjälp att ta sitt liv, och sannolikt sker det hundratals gånger varje år i Sverige. Vi vill ju reglera allt annat – ibland kanske lite för mycket, vilket vi väl kan vara överens om – men just när människor förlorar livet ska vi tydligen inte ha några regler. Det är inte rimligt.