Birger Lahti (V) svarade Kjell Jansson i en replik om Näringspolitik i debatten ”Protokoll 2024/25:103 Onsdagen den 23 april” den 23 april 2025.
Kjell JanssonM· i en replikTack för ditt anförande, ledamoten Birger Lahti! Jag har en fråga. Ledamoten tog upp matpriserna och bojkotten. Vi har ganska många matjättar. Det är inte bara Ica, utan vi har också Hemköp och inte minst Coop, så jag…Fru talman! Näringspolitik är nu ämnet för debatt. Det gäller ett betänkande som inrymmer så mycket som 150 yrkanden som har resulterat i 53 reservationer under 22 beslutspunkter. Det är ett mastigt betänkande.
Det råder ingen tvekan om att partierna vill väl och att alla har sina lösningar som givetvis skiljer sig åt. Det blir även tydligt när det gäller tillkännagivandet, som också nämndes här, som utskottet föreslår för riksdagen när det gäller kontantförbud för handel med järn- och metallavfall.
Alla partier är egentligen överens om att det bör införas. Men att göra en särlösning på miljörättens område är kanske inte så lämpligt då det pågår en utredning där förslag kommer att remitteras under våren och förhoppningsvis innefatta fler områden än järnskrotsavfall. Nåväl, jag tänker inte göra något stort pådrag från mig eller Vänsterpartiet med anledning av det här tillkännagivandet.
Historiskt sett har näringslivsklimatet varit bra i Sverige och har följt de förändringar som har skett i samhället. Det som däremot har hänt sedan tron på att avregleringar ska göra samhällsservicen bättre och billigare är att oseriösa företag och aktörer har kommit in på svensk arbetsmarknad och skor sig enormt, och pengarna kan till och med finansiera kriminalitet.
I dag finns det stora problem med hur offentlig upphandling tillämpas. Alltför ofta är lägsta pris vägledande. Det leder till att oseriösa företag vinner upphandlingar genom att hålla priserna nere på bekostnad av en god arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.
På senare år har även kriminella gäng etablerat sig i välfärden efter att ha vunnit upphandlingar. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas. Inom den offentliga upphandlingen saknas bland annat en nationell koordinering mellan de upphandlande myndigheterna. Det medför att oseriösa företag som upptäcks i en kommun eller en region kan fortsätta att bedriva sin verksamhet i andra delar av landet.
Fru talman! För att komma till rätta med dessa problem borde regeringen utreda möjligheten att upprätta system där samtliga upphandlande myndigheter och statliga och kommunala bolag måste delta samt utreda inrättandet av en så kallad svart lista över oseriösa företag.
Här passar det, fru talman, att jag yrkar bifall till vår reservation 15 som handlar just om hur offentlig upphandling hanteras och reglerna tillämpas. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men vi lyfter fram reservation 15.
Näringspolitik har enormt stort genomslag när det gäller hur ett samhälle kan utvecklas och hur småföretag kan startas och utvecklas. Det finns massor att säga om hur staten egentligen skulle kunna stödja, uppmuntra och främja tillväxt med förhållandevis små medel från en statsbudget om synen på vad som är osund konkurrens hanterades sunt.
Det är skyhög arbetslöshet i Sverige, men det bästa som den här regeringen kommer på är att öka rotavdraget från 30 till 50 procent upp till högst 50 000 kronor per person och år. Vilka är det som mest använder sig av avdraget? Inte är det den arbetslösa byggnadsarbetaren eller den varslade undersköterskan. Det ska ni ha klart för er. De har inte råd med det.
Sverige är ett land som har naturresurser som är eftertraktade i hela världen. Sverige har tung industri i världsklass, vilket också har nämnts här av andra ledamöter, och vill genomföra grön omställning som ett av de första länderna i världen. Men regeringen lägger miljarder på att rika personer ska kunna renovera sina villor eller fritidshus i Spanien. Snacka om prioriteringar!
Satsningar borde givetvis göras på bland annat förnybar energiproduktion och smarta elnät, järnvägar, elvägar, utbyggd cykel- och kollektivtrafik i storstäderna, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Att man lägger miljarder på rot ger inga bostäder på Malmfälten så att människor kan flytta till industrijobben eller gruvorna i norr.
De statliga industribolagen bör vidare användas för att bygga Sverige tryggare, mer jämlikt och ekologiskt hållbart och för att öka konkurrenskraften för att jämna ut orättvisa skillnader mellan stad och landsbygd.
Många av produkterna som kommer från industrin är av samhällsavgörande karaktär. Det kan vara material som behövs för välfärden, för byggande eller för omställningen. Industrin står också givetvis för många arbetstillfällen. Det måste därför finnas ett gemensamt ansvar för de samhällsavgörande industrierna.
Det borde finnas en uttalad strategi för hur staten hanterar de industrier som är av stor vikt över tid. Regeringen borde därför få i uppdrag att kartlägga vilka samhällsavgörande industrier och naturresurser som finns och ge förslag på hur en långsiktig plan för industrier och naturresurser skulle kunna upprättas.
Det finns ytterligare en intressant reservation i betänkandet om konkurrens. Vänsterpartiet har inte varit med och skrivit den, men jag vill ändå nämna den.
Vänsterpartiet var tydligt när vi stöttade bojkotten av matjättarna i mars i år, men från vissa partier var det lite otydligt hur man skulle agera och reagera.
När monopolet är för stort och konkurrens på lika villkor saknas är det tydligt att det är konsumenterna som är förlorare och några få matkedjor, i det här fallet, vinnare. Det är samma sak när det gäller banksektorn och energimarknaden.
Vänsterpartiet har länge drivit frågan om hur exempelvis SBAB skulle kunna vara drivande i att sänka avkastningen i syfte att sänka räntorna för bolån. Detta är bara ett exempel av många. Det är samma sak med energisektorn. Hur pressar man ned nätavgifterna när konsumenterna inte kan välja elnätsbolag? Här krävs givetvis andra åtgärder så att konsumenterna ska ha något skydd mot ockerpriser. Det saknas tyvärr tillräckliga verktyg för att skydda elkonsumenter från höga elpriser och höga nätavgifter.
Fru talman! Det är som sagt en viktig aspekt som lyfts fram i reservationen, men någon verkstad har vi inte sett på länge fast möjligheten har funnits för flera regeringar historiskt sett.
Fru talman! Tack för ditt anförande, ledamoten Birger Lahti!
Jag har en fråga. Ledamoten tog upp matpriserna och bojkotten. Vi har ganska många matjättar. Det är inte bara Ica, utan vi har också Hemköp och inte minst Coop, så jag vill hävda att det ändå finns viss konkurrens. Avkastningen för en handlare ligger på mellan 2 och 4 procent. Det tycker jag är högst rimligt om man ska driva affär.
Däremot finns det där uppe i Norrland, där Birger bor, ganska många små och nära Icabutiker. Och de går inte lika bra. Icaförbundet får gå in med pengar till många av dem för att de ska finnas kvar och hålla servicen uppe på landsbygden.
Det är viktigt att ha med sig det här, för det är inte guld och gröna skogar för alla Icahandlare. Det är det för dem som har stora supermarkethallar runt om i Stockholmsregionen, i Göteborg och så vidare. De tjänar absolut mycket pengar; det är inget snack om saken. Men vi måste ha med oss helheten.
Jag undrar varför det går så dåligt för Coop. Ica tjänar miljarder, och Coop går back. Det är intressant, tycker jag. Varför? Vad beror det på?
Fru talman! Tack, Kjell Jansson, för frågan!
Jag har inte grottat ned mig i hur det går för Coop, men jag vill hävda att de är lika goda kålsupare. Jag ser ju hur det är med deras egna märken. Låt mig ta ett exempel: bröd som kommer från glutenfria produkter. När man tittar på paketet ser man att det kommer från Polen. Sedan har det märkts upp med Coop. Det är samma sak med många andra varor, och det är samma sak med Ica. De stora kedjorna köper in stora mängder, och grossistleden pressar producenterna och säger att de inte kan sälja till någon annan än just dem. Det är det här som är problemet: Grossistleden har hela kedjan.
Jag vet att det är många småbutiker som inte har det lätt. Men jag hävdar definitivt att det är ett problem i Sverige med de stora aktörerna. Jag gjorde en jämförelse i november 2023, när jag åkte över till den finska sidan och köpte exakt likadana apelsiner och äpplen som kom från exakt samma ställen i Spanien och Italien som dem som såldes i Sverige. De var 30 procent billigare i Finland, och då köpte jag dem ändå med min svaga krona.
Jag hävdar att det är något problem någonstans. Finnarna kan inte köpa dem så mycket billigare. Men någon gjorde en bra hacka på de här frukterna; det är jag övertygad om. Att inte grotta ned sig i varför matpriserna stiger vore ett misstag av alla som kan göra någonting åt det här. Det är många familjer som brottas med kostnaderna.
Sedan har jag inga problem med att ha samma syn som Kjell Jansson på de små butikerna. Det är inte samma sak. Men när det gäller grossistleden och de stora kedjorna är det inte sunt, det som händer.
Fru talman! Till ledamoten Lahti vill jag säga att jag tyvärr tror att vi får lära oss att leva med lite högre matpriser. Jag tror att det ser ut så. Vi är också beroende av omvärlden. Många priser går upp. Det gäller till exempel kaffepriset, och det beror på dåliga skördar i Brasilien. Det är samma sak med grönsaker och frukt; priset påverkas av det här.
Vi måste också ha med oss att lantbrukarna i Sverige inte blir miljardärer. De har det tufft. De har stora investeringar i maskiner, och de flesta har ganska låg lönsamhet. Ett jordbruk som är mindre än ett par hundra hektar är inte lönsamt i dag. Jag tror att vi måste vara beredda att betala lite mer för maten än vi gör om vi ska ha ett levande jordbruk och vara lite mer självförsörjande på livsmedel.
Fru talman! Tack återigen, Kjell Jansson, för åsikterna och frågan!
Jag håller fullständigt med om att det inte är jordbrukarna som är problemet i Sverige. Vi har egentligen för få jordbrukare, och vi har för få livsmedelsproducenter. Problemet är att handelsavtalen innefattar livsmedel, och det borde de inte göra. Det är fel när någon som kan producera billigt i Spanien blir allenarådande och man sedan importerar dessa produkter. Det är det som slår ut våra jordbruk i Sverige.
Det är inte jordbrukarna som är problemet med de höga priserna. Det är grossistleden. Producenterna säger själva att de blir pressade av att grossistleden säger att de måste sälja allt till dem. Sedan är de fast i avtalen med de stora grossisterna. Jag håller med om att det inte handlar om jordbrukarna.
Men vi får aldrig upp vår självförsörjningsgrad om vi fortsätter med handelsavtal som innefattar livsmedel. Det är det som är problemet: att vi inte kommer längre upp i värdekedjorna med livsmedel.
Det är mycket som jag håller med om. Men jag tror att Kjell Jansson måste läsa på om problembilden och lära sig var felet ligger. Det handlar inte om jordbrukarna; jag håller fullständigt med om det. Vi skulle behöva fler jordbrukare och livsmedelsproducenter. Men då måste vi se till hur handelsavtalen ser ut där man producerar billigast. Och då är vi sårbara.