Håkan Svenneling (V) om Sjöfartsfrågor

Fru talman! Som många har lyft fram i dagens debatt är Sveriges import och export helt beroende av sjöfarten. Sjöfarten borde användas mer, och vi ser hur hamnar moderniseras med intermodala möjligheter och nya förnybara bränslen liksom hur järnvägen dras fram in till hamnen. Det här är bra. Tunga transporter ska tas på sjön och på järnvägen, och inte via lastbilar som sliter på Sveriges redan hårt belastade vägar.

För att få fart på den svenska sjöfarten måste fler fartyg svenskflaggas och lyda under svenska arbetsmiljöregler. Att bedriva färjerederi under ett annat lands flagg är inte rimligt. Det leder till illojal konkurrens när arbetsmiljö och löner kan dumpas på ett sätt som inte är värdigt ett land som Sverige. Även ur ett beredskapsperspektiv måste fler fartyg ha svensk flagg eftersom det bara är svenskflaggade fartyg som får användas i kris och krig. Det är dags att regeringen ser till att fler fartyg blir svenskflaggade.

Det finns ett stort utbildningsbehov inom många områden av transportsektorn, så även inom sjöfarten. Det är en utbildning och ett yrke som kräver att du både kan räkna och göra praktiskt arbete i ett års tid för att till slut kunna bli sjökapten. För att bli lots krävs ytterligare uppemot ett års utbildning hos Sjöfartsverket.

Detta är yrken och utbildningar som behöver anpassas efter dagens samhälle och värld. Att vara borta i flera veckor eller ett halvår i sträck har sin tjusning och utmaning. Fler måste lockas till sjön, men arbetet på sjön måste också anpassas efter livet på land. Jag skulle vilja se en plan för hur fler ska lockas till yrken inom transportbranschen, från sjön till järnvägen och vägen.

Något som möter mycket kritik är hur Sjöfartsverket är finansierat. Verket är inte en förvaltningsmyndighet som andra statliga myndigheter som får statliga medel utan ett affärsverk som finansieras genom att man tillhandahåller farleder där fartyg sedan kan transportera allt gods som importeras till och exporteras från Sverige.

Argument som brukar lyftas är att om farledsavgifterna sänks skulle mer kunna fraktas på sjön. För det första fraktas nästan allt som går redan på sjön, så möjligheterna till ökning är små. För det andra är det inte farledsavgifterna som är den betydande avgiften för rederierna, utan det är bränslepriserna, som för sjöfarten är helt obeskattade, och hamnavgifterna, som påverkar rederierna.

Bättre är i så fall att göra Sjöfartsverket till en förvaltningsmyndighet utan krav på avkastning, som i dag måste komma från just rederierna. Myndigheter har små möjligheter att göra affärer, så låt dem slippa det! Vänsterpartiet föreslår därför att Sjöfartsverket ska bli en förvaltningsmyndighet och inte ett affärsverk vars affär är farledsavgifterna, ett system som många är kritiska till.

Fru talman! Som värmlänning vill jag lyfta fram vikten av inlandssjöfarten och de korta transporterna. Vänerns och Mälarens inlandstrafik är enligt Statskontorets utredning den del av sjöfarten som kan ökas om farledsavgifterna sänks. Det gods som transporteras i inlandssjöfarten är lågvärdigt och därmed priskänsligt. I dag finns rabatt på lotsningen på Mälaren och Vänern, och det finns många hamnar som har svårt att få sin verksamhet att gå runt. Här behövs en strategi för hur mer kan överflyttas från väg till inre sjötransporter, särskilt när de nya slussarna i Trollhättan blir klara en dag.

Det behövs också en tydligare hamnpolitik för hela Sverige. I dag är Sveriges hamnar till största delen en kommunal angelägenhet, men ur ett civilt beredskapsperspektiv måste vi lyfta blicken och se hur till exempel utländskt ägande är en säkerhetsrisk.

Exempelvis använder sig Kina systematiskt av infrastrukturinvesteringar i andra länder för att utöka sin makt och sitt inflytande. Hamnar ligger ofta vid strategiska platser och är sammanlänkade med resten av transportsystemet. Vi ser det till exempel i hamnen Pireus utanför Aten, där Kina har köpt in sig för att hamna i ett strategiskt läge.

Det är viktigt att staten tar ett helhetsgrepp om Sveriges hamnar och deras ägande. Regeringen bör därför skyndsamt arbeta fram en svensk nationell hamnstrategi.

När det gäller Gotland är färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet det absolut viktigaste transportsättet för gods- och persontransporter mellan Gotland och det svenska fastlandet. Gotland har en särskild situation som staten behöver ta ett ökat ansvar för. Bastrafiken måste året runt bygga på moderna snabbfärjor med lägsta möjliga utsläpp och stärkt tillgänglighet.

Vänsterpartiet anser att trafiken, precis som den statliga väginfrastrukturen, gör sig bäst i statlig regi och ska ses som en del av den statliga infrastrukturen. Gotlandstrafiken bör alltså räknas som infrastruktur och följaktligen hanteras inom ramen för infrastrukturplanering och finansiering. Det finns också ett stort behov av att stärka trafiken till och från Gotland ur ett totalförsvarsperspektiv, och Vänsterpartiet anser därför att fartygen ska ägas och drivas av Trafikverket.

Det är för dyrt, både för gods och för resenärer, att ta sig till och från Gotland. Gotlandstrafiken är upphandlad, och väldigt få rederier har möjlighet att lägga anbud på trafiken. Biljettpriserna har höjts avsevärt de senaste åren, enligt Region Gotland med så mycket som 50 procent, vilket har drabbat Gotland och gotlänningarna hårt. Detta gäller såväl företag som den viktiga besöksnäringen.

Fraktkostnaderna för gotländska varor är betydligt högre än fraktkostnaderna för varor producerade på fastlandet. Detta gör att gotländska producenter har mindre marginaler och är känsliga för höjda priser i Gotlandstrafiken, särskilt under pågående kontraktsperiod.

Det har visat sig att kraftiga prishöjningar kan göras när som helst och med relativt kort varsel, vilket ställer till problem. För de gotländska företagarnas konkurrenskraft är priser, turtäthet och kort överfartstid viktigast. Region Gotland och Länsstyrelsen i Gotlands län har tidigare krävt konkurrenskraftiga, låga priser i färjetrafiken - "vägpriser" - i paritet med motsvarande sträckor på land.

Regeringen måste återkomma med särskild kompensation i enlighet med Region Gotlands bedömningar, riktad till resenärer och fraktköpare, för att mota de kraftigt ökade frakt- och biljettpriserna i Gotlandstrafiken.

Gotland måste få lika bra förutsättningar som alla andra regioner i Sverige. Att Gotlandstrafiken fungerar optimalt är viktigt för hela Sverige. Gotland är inte bara ett populärt besöksmål utan också en stor producent av livsmedel för hela landet. Ännu högre priser och sämre tidtabeller skulle försvåra detta väsentligt, och det skulle också drabba fastlandet.

Gotland kan inte ensamt förväntas finansiera Gotlandstrafikens klimat- och miljöomställning, utan denna ska finansieras solidariskt, precis som omställningen i hela landet. Trafikverket tänker sig att man kan använda andra hamnar på fastlandet. Det har inte gjorts någon som helst konsekvensanalys av detta, och konsekvenserna kan bli mycket negativa. Hela det gotländska samhället, inte bara näringslivet utan också kultur- och idrottslivet och hela civilsamhället, påverkas kraftigt av eventuella försämringar. Därför bör dessa studeras noggrant i en konsekvensanalys med Gotlands regionala utveckling i fokus.

Vänsterpartiet anser att Trafikverkets rapportmodell 4, Gotlandstrafiken helt i statlig regi, är den modell som bör fungera bäst. Med denna modell får staten full kontroll över sådant som verksamheten, dess kostnader, prisbilden, utvecklingen av tonnaget och personalansvaret. Detta gör att Region Gotland skulle få full insyn i verksamheten och i hög grad kunna påverka den.

Med detta vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 23 om Gotlandstrafiken.

Fru talman! Nu är detta långt ifrån mitt expertområde. Jag gör ett litet gästspel här i kväll i sjöfartsdebatten. Men jag har suttit i den kommitté som har hand om sjöfartspolitik i tio år nu, så ett visst hum har jag ändå om vad vi håller på med här.

Man får konstatera att vi i går hade ett EU-val där klimatfrågan stod i fokus och där väljarna tydligt visade att klimatfrågan är en av deras absolut viktigaste frågor. En av de tydliga skiljelinjerna när det kommer till EU-politik och omställning är att partierna till vänster är väldigt tydliga med att vi behöver ett aktivt statligt agerande i klimatomställningen för att få till en omställning som gör skillnad och som sker snabbt och effektivt så att vi når vårt mål - Parismålet - att komma så nära 1,5-gradersmålet som möjligt för att stoppa klimatförändringarna. Vi ser dem här och nu, och under hela maj månad - det har aldrig varit så varmt under någon annan majmånad. Vi undrar inte om sommaren kommer, för den har redan varit här.

Man kan göra som Moderaterna och tänka att marknaden löser det här och att vi har sjysta och trevliga kapitalister som äger rederier och som verkligen bryr sig om klimatet. Det har vi säkert i Sverige, men vi kan också se till att vi tar ett samhälleligt ansvar tillsammans allihop, för att bygga ett bättre och starkare samhälle genom att samhället ger incitament, går före och driver och pekar ut riktningen.

Om vi har en beskattning för företag och rederier på ett sätt som driver på miljö- och klimatomställningen kommer vi framåt snabbare. Problemet med Moderaternas politik här är inte att man är orolig för att företag behöver subventioner för att komma framåt, utan problemet är att man inte ställer om tillräckligt snabbt. Det blir inte tillräckligt stor effekt. Det är detta vi i Vänsterpartiet menar när vi pratar om att rederierna måste vara med. De måste få stöd av staten för att omställningen ska kunna ske snabbt. Vi har inte tid på oss. Vi har inte 30 år på oss. Då står vi här i värmen redan i februari.