Lotta Johnsson Fornarve (V) svarade Stefan Olsson i en replik om Vissa säkerhetspolitiska frågor i debatten ”Protokoll 2023/24:125 Torsdagen den 30 maj” den 30 maj 2024.
Stefan OlssonM· i sitt anförandeVi debatterar nu utrikesutskottets betänkande nummer 11, som behandlar motioner från allmänna motionstiden och som handlar om säkerhetspolitik. Låt mig inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i alla delar. Fru…Fru talman! Vi debatterar nu utrikesutskottets betänkande nummer 11, som behandlar motioner från allmänna motionstiden och som handlar om säkerhetspolitik. Låt mig inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i alla delar.
Fru talman! Som det kommer att visa sig av debatten här i dag finns det en mycket bred samsyn mellan riksdagens partier om vilken Sveriges säkerhetspolitiska väg ska vara den närmaste tiden. Vi är i stort eniga om problembilden: att världen efter Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina har blivit avsevärt farligare, att vår främsta uppgift kommande år på alla sätt är att främja en ukrainsk seger i kriget och att Sverige främst försvaras genom medlemskap i försvarsalliansen Nato. Därtill är vi i allt väsentligt överens om att Sverige alltid ska vara en aktiv partner inom FN och EU och vad som än händer försvara den regelbaserade världsordningen.
Det är en styrka för vårt land att uppslutningen bakom denna linje är bred, även om två av åtta partier alltjämt motsätter sig svenskt Natomedlemskap. Jag vill därför för mitt partis räkning tacka för gott samarbete i dessa frågor.
Men, fru talman, det finns ändå vissa nyansskillnader som jag tänkte att det kunde vara bra att föra debatt om. I reservationerna i betänkandet framkommer att Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte verkar vilja sluta upp bakom Natos policy som säger att den yttersta avskräckningen bygger på användning av kärnvapen. För Vänsterpartiets och Miljöpartiets del är detta fullt förståeligt och i linje med att de motsätter sig svenskt medlemskap. Att de driver en linje som försämrar alliansens förmåga att försvara sig förvånar inte. I stället är det Socialdemokraternas inställning som jag skulle vilja veta mer om.
Sveriges hållning när det gäller kärnvapen är, som den uttalats av regeringen, att Sverige inte ser några "skäl att ha kärnvapen, eller permanenta baser, på svenskt territorium i fredstid". Formuleringen kom till under våren 2022, när en överenskommelse slöts mellan den dåvarande regeringen, de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna om att ansöka om medlemskap i alliansen.
Eftersom formuleringen är en del i en överenskommelse som mitt parti har ingått står jag bakom den, men det kommer knappast som en överraskning om jag säger att den är viktigare för Socialdemokraterna än för oss. Därför vill jag be Socialdemokraterna att närmare förklara varför formuleringen är viktig. Det tycks mig nämligen motsägelsefullt att stå bakom Natos kärnvapenavskräckning men samtidigt inte vilja att Sverige är med och genomför den. Smiter inte Sverige undan här?
Jag talar nu inte för regeringens räkning utan vill endast för tydlighetens skull veta var skon klämmer. Jag tror nämligen att vi i Sverige skulle tjäna på att ha en mer principiell hållning i vårt medlemskap. Jag tror att vi blir mer respekterade så.
Fru talman! Som jag har nämnt kommer kriget i Ukraina att vara definierande för vår utrikespolitik under lång tid. Rysslands angrepp är inte slutet på någonting utan en början. Det långa lågintensiva kriget i Donbass var bara ett förspel. Det är nu Ryssland på allvar försöker återställa det förlorade imperiet. Inget talar därför för att Ryssland kommer att sluta förrän man kan utropa någon form av seger, och när det sker kan vi vara säkra på att ytterligare steg kommer att tas. Ytterligare krig kommer att startas.
Tyvärr finns det inte heller några tecken på att Putinregimen är på väg att falla eller på något sätt reformeras. Det vi lever med nu, ett aggressivt Ryssland, är vad vi har att göra med under lång tid framöver. Kriget i Ukraina framstår därför som ett krig riktat även mot oss i Sverige. Det är därför nu dags att se oss i spegeln och än en gång fråga oss: Gör vi tillräckligt för att stödja Ukraina? Jag tror inte att vi gör det. Låt oss därför ställa frågan hur vi kan höja stödet till en ny nivå. Vad skulle en Ukrainapolitik 2.0 innebära?
Fru talman! Givetvis har jag ingen färdig plan för detta, men låt mig ändå nämna några saker som borde ingå i en uppgradering. Först och främst handlar det om att rensa ut den bugg i systemet som flera länder som donerat vapen satt in, nämligen restriktioner på hur ukrainarna får använda vapnen. Hela tiden har det funnits en rädsla att eskalera konflikten till den nivån att Ryssland slår tillbaka med kärnvapen.
Men Ukraina har folkrättsligt rätt att angripa militära mål inne i Ryssland, och det blir omöjligt att försvara sig om man inte får använda vapnens potential fullt ut. Ukraina kommer aldrig att bedriva ett anfallskrig mot Ryssland. Risk för kärnvapenkrig blir det först om Ukraina skulle invadera Ryssland och hota Moskva med utplåning. Det säger sig självt att detta inte kommer att ske.
Därtill skulle EU-länderna, precis som Ryssland har gjort, kunna ställa om sin ekonomi för att på riktigt bli Ukrainas vapenfabrik. Hittills har västländerna donerat material som funnits i de egna lagren, men i krig får man räkna med stora materiella förluster. Den förlorade materielen måste därför kunna ersättas snabbt och i stor mängd. Ryssland kommer att rygga tillbaka först när man inser att varje förlorad ukrainsk stridsvagn ersätts med två nya.
Men framför allt tror jag att det handlar om att ställa finansiella resurser till förfogande under mycket lång tid. Pengar är inte detsamma som krigsmateriel, men detta visar vad vi är villiga att göra och hur länge. I går presenterade regeringen det senaste stödpaketet till Ukraina. Det omfattar 13,3 miljarder kronor och är det största hittills. Sverige har därmed givit militärt stöd omfattande 43,5 miljarder kronor. Det är omkring 1,6 miljarder per månad.
Summan låter stor, men det är inte så mycket pengar när man jämför med vad vi exempelvis avsätter till bistånd. Biståndsbudgeten omfattar 4,7 miljarder kronor per månad. Så länge biståndsbudgeten är flera gånger större än budgeten för försvaret av Ukraina finns ingen anledning att ens börja andas något om att vi skulle närma oss ett tak för hur stort stödet kan bli.
Särskilt viktigt tror jag dock att det är att stödet är långsiktigt. Det handlar om 10, 15 eller kanske 20 år. Ryssland försöker vinna kriget genom att vänta ut oss. Hur länge man kan vänta är uteslutande en fråga om resurser. Rysslands ekonomi är lika stor som Italiens. Jämför den med hela EU:s och lägg därtill Storbritanniens, Nordamerikas, Japans, Sydkoreas, Australiens och flera andra länders ekonomier. I jämförelse med det samlade väst är Ryssland en dvärg när det gäller ekonomiska resurser.
Fru talman! Världen har blivit farligare. Rysslands försök att rubba den internationella rättsordningen spiller över på andra konflikter i världen. FN och folkrättens principer devalveras. Så sent som i förrgår riktade den ryske diktatorn ett direkt hot mot oss, som han refererade till som små europeiska Natoländer. Vi borde ha i åtanke att våra länder är små och glest befolkade, menade han, underförstått att vi skulle vara lätta att ge sig på för en stor armé. Uttalandet är typiskt för den nya tiden. Diktaturerna försöker tvinga fram sin vilja med våld.
Kommer vi att falla undan? Nej, givetvis inte. Vi är sedan den 7 mars i år med i världens starkaste militärallians. Tack, alla som arbetat för att ge oss detta skydd!
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar Stefan Olsson för anförandet.
Ledamoten nämnde kärnvapen i sitt anförande. Kärnvapen är ju det mest destruktiva massförstörelsevapen som mänskligheten uppfunnit. Forskningen har också tydligt visat att det saknas beredskap för att hantera konsekvenserna av kärnvapen - det går helt enkelt inte.
Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot både nordisk och global säkerhet. Om kärnvapen skulle komma till användning skulle det innebära en humanitär och klimatmässig katastrof med konsekvenser som ingen stat har förutsättningar att bemöta. Ett enda kärnvapen kan döda hundratusentals människor och ödelägga en hel stad.
Nato är ju en kärnvapenallians. Sverige är nu medlem i Nato och har blivit det utan några som helst förbehåll vad gäller kärnvapen. Anser inte ledamoten att vi borde garantera att inga kärnvapen någonsin kommer att placeras på svenskt territorium genom att lagstifta om ett tydligt förbud mot kärnvapen på svensk mark?
Fru talman! Jag anser att vi ska stå bakom Natos policy för kärnvapenavskräckning. Den bygger på att Nato förbehåller sig rätten att använda kärnvapen så länge Natos potentiella fiender också har kärnvapen. Jag vill påminna ledamoten om vilka de är: Ryssland, Kina, Nordkorea och kanske Iran. Det är väl ändå rimligt att man har en viss avskräckning mot just dessa nationer när det gäller kärnvapen. Det är så Natos avskräckningsfilosofi fungerar.
I övrigt håller jag med ledamoten om att kärnvapen är något fruktansvärt och att det inte finns några sätt att rädda planeten om kärnvapen kommer i bruk. Därför måste man bedriva ett aktivt nedrustningsarbete, vilket Nato också gör.
Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.
Det är bara så att kärnvapen inte fungerar som avskräckning. Nato har sagt att man vill förbli en nukleär allians så länge kärnvapen finns. Om kärnvapenmakterna valde att tillämpa principen om no first use, det vill säga att kärnvapen aldrig får användas om inte fienden redan har genomfört en kärnvapenattack, skulle risken för kärnvapenanvändning minska. Tyvärr förbehåller sig Nato rätten att slå till först i en konflikt med kärnvapen. Detta försvårar det globala nedrustningsinitiativet, eftersom det medför att ett överhängande hot om kärnvapen alltid kommer att kvarstå.
Vi tycker att Sverige bör driva på för principen om no first use inom Nato. Det skulle innebära en större trygghet. Vad anser ledamoten om detta?
Fru talman! Diskussionen om no first use fanns ju även på Sovjettiden. Även då förbehöll sig Nato rätten att använda kärnvapen i ett första skede på grund av att man inte hade samma militära kapacitet på den konventionella sidan.
Det är så man måste tänka ur ett militärt perspektiv. Det beror på hur situationen ser ut. Det kan vara så att Natoländerna hamnar i ett konventionellt underläge vid ett visst tillfälle och då måste hota med kärnvapen. Vi kan inte på förhand säga hur olika militärtaktiska situationer kommer att se ut; det går inte att säga. Därför stöder åtminstone jag inte den filosofi som Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver i sin reservation.