Fru talman! Klimatpolitik är energipolitik, brukade vår nuvarande statsminister säga. Med den utgångspunkten är det lätt att utvärdera regeringens energipolitik. Den är totalt misslyckad.
Utsläppen ökar kraftigt från och med i år på grund av den här regeringens politik. När Miljöpartiet satt i regeringen minskade utsläppen varje år. Nu ökar de alltså i stället kraftigt. För första gången på 20 år eller mer har vi en regering som medvetet och aktivt fattar beslut som leder till kraftigt ökade utsläpp av klimatskadliga gaser.
Det ser tyvärr inte bättre ut på energiområdet. Under den förra borgerliga regeringen importerade Sverige el, bland annat kolkraft från Tyskland och Polen. Men tack vare en framgångsrik grön politik med en rekordsnabb utbyggnad av kraftproduktionen hade Sverige i stället Europas största överskott på el med 33 terawattimmar år 2022. Det är ett väldigt bra utgångsläge för den omfattande elektrifiering som industrin och transportsektorn står inför. Som jag tidigare nämnde har detta gjorts samtidigt som Sverige är världens bästa land när det kommer till leveranssäkerhet inom elsystemet.
Nu visar prognoserna i stället att investeringstakten minskar på grund av den förda politiken från den här regeringen, när den i stället skulle behöva öka. Med den här konservativa regeringens bakåtsträvande kulturkrig inom energipolitiken går Sverige mot ett elunderskott igen om ingenting görs, precis som förra gången högern styrde. Ett sådant misslyckande skulle kraftigt försvåra för Sverige att nå våra klimatmål, och det skulle verkligen skada det svenska näringslivet.
Industrin och klimatforskarna är rörande överens: Sverige behöver fokusera på att snabbt, billigt och miljövänligt leverera stora mängder fossilfri el.
Det har varit en hel del diskussion om vad industrin efterfrågar. På tal om energimål kom så sent som i måndags ett väldigt tydligt besked levererat av Hitachi Energy, Ovako, H2 Green Steel, Nordion Energi och SCA. Jag tänkte läsa upp några stycken ur deras mycket läsvärda debattartikel: Ett alltför ensidigt fokus på kärnkraft är problematiskt. Elbehovet de närmaste tio åren och ett politiskt fokus på 2045 är en ekvation som inte går ihop. Regeringens avsikt att möta ett fördubblat elbehov till 2045 behöver kompletteras med ett mål på kortare sikt. I potten ligger Sveriges konkurrenskraft som industrination. Vi efterlyser ett politiskt ledarskap som fokuserar på en utbyggd elproduktion och ett modernt elnät som tillför 10 terawattimmar ren och billig el varje år fram till 2035.
Det som kan ge ett nödvändigt tillskott av el tillräckligt snabbt och till konkurrenskraftiga priser är vindkraft. De vindkraftsprojekt som i dag väntar på tillstånd och investeringsbeslut kan, i en försiktig bedömning, ge ett tillskott på 140 terawattimmar fossilfri elproduktion till 2035.
I den energipolitiska debatten påstås felaktigt att Sverige är på väg att få en större andel väderberoende elproduktion än vad elsystemet kan hantera. Välgrundade studier och praktiska exempel från bland annat Portugal och Irland visar att snabb och storskalig utbyggnad av vind- och solkraft kan ge robusta elsystem och konkurrenskraftiga priser.
Merparten av de nya industrisatsningarna är flexibla i sin elanvändning, bland annat genom produktion och lagring av vätgas, vilket också bidrar till el- och energisystemets robusthet. Investeringarna kommer att ske på de platser i världen där det erbjuds ren och konkurrenskraftigt prissatt el tillräckligt snabbt. Det är ett ganska tydligt besked från synnerligen tunga aktörer.
När denna proposition var ute på remiss löd visan på samma sätt. Tunga remissinstanser, bland andra Energiföretagen, Energimyndigheten, SKR och Svenskt Näringsliv, men även till exempel Naturskyddsföreningen, efterlyser precis det som Miljöpartiet har pekat på: ett planeringsmål även på kortare sikt än till 2045.
För mig är det därför obegripligt varför regeringen inte lyssnar på både näringslivets och myndigheternas bedömning och lägger fram planeringsmål för el till 2030 och 2035. Det har vi spelat in från i princip samtliga oppositionspartier under en glorifierad fika, som Rickard kallade den.
När man lägger ihop industrins och myndigheternas bedömning av hur elanvändningen kan komma att öka till följd av elektrifiering inom industrin och transporter ser vi att det snarare handlar om en fördubbling till 2035 än till 2045. För att industrin ska våga satsa på omställningen behöver företagen veta att det finns tillgång till konkurrenskraftig grön el redan 2030. Annars är risken överhängande att företagen inte vågar investera i Sverige, och då hamnar investeringarna i andra länder. Det håller redan på att hända.
Därför föreslår Miljöpartiet följande planeringsmål för att tillgängliggöra mer el till 2030 och 2035.
Vi vill ha ett mål om 100 terawattimmar till 2030 och ytterligare 50 terawattimmar till 2035. Det gör vi genom både ny elproduktion och energieffektivisering.
Låt mig börja med elproduktionen. Svensk Vindenergi bedömer att cirka 45 terawattimmar ny vindkraft kan tillkomma till 2030 och att ytterligare 100 kan tillkomma mellan 2030 och 2035.
Svensk Solenergi bedömer att det är möjligt med 30 terawattimmar solel redan till 2030. Enligt elnätsbolagen finns ansökningar om anslutning för motsvarande 50 terawattimmar solel redan i dag. Det är inte orimligt.
Den andra delen är energieffektivisering. Det är det enskilt billigaste och snabbaste sättet att få fram mer el eller tillgängliggöra mer el. Med mer effektiv användning räcker elen som vi redan producerar till mer. Energimyndigheten bedömer att det är möjligt att få loss upp till 25 terawattimmar el till 2030 enbart genom satsningar på mer effektiv och flexibel användning. Ändå har regeringen i princip ingen politik för energieffektivisering. Man vill se över målet. Så långt har man kommit hittills.
Ett elsystem med mycket variabel energi behöver såklart balanseras, och det har diskuterats mycket. Därför ser Miljöpartiet behov av ett mål, inte bara för energi utan även för effekt och grön baskraft. Det är ett mål som regeringen helt saknar. Det finns ingenting om effekt i regeringens proposition, trots att den diskussionen har gått varm de senaste åren.
Av ekonomiska och tidsmässiga skäl kommer den absoluta merparten av ny elproduktion i Sverige fram till 2030, kanske all, sannolikt även därefter, att komma från förnybara energikällor som vindkraft och solenergi. Den vanligaste följdfrågan är såklart vad vi gör när det inte blåser och solen inte skiner. Då har vi sagt att vi vill ha ett mål om grön baskraft. Redan i dag är det det förnybara som är stommen i den reglerbara kraften, till exempel lagrad energi i form av vatten. Våra vattenmagasin reglerar i stor utsträckning elsystemet. Det förnybara energisystem som vi vill bygga vilar på den grunden.
Grön baskraft innefattar en kombination av förnybar produktion som inte är väderberoende samt lagring och tekniker för systemflexibilitet. Konkret handlar det om höjd effekt i vattenkraften, mer flexibilitet och effekt från kraftvärmen, energilagring i form av vätgas, punktkraft, värmelagring och även gasturbiner drivna på förnybara bränslen. Det handlar även om efterfrågeflexibilitet genom till exempel smart styrning av elbilsladdning och värmepumpar. Potentialen är stor. Vi vill ha ett mål om 10 gigawatt grön baskraft till 2030, vilket skulle kunna balansera en stor tillkommande mängd förnybar energi.
Låt mig nämna några siffror. Vattenkraften har en potential för effekthöjning på kanske 3 gigawatt, och kraftvärmen 1 ½ gigawatt. Efterfrågeflexibilitet inklusive vätgasen ger 8 gigawatt till 2030, enligt våra myndigheter. Batteriprognoserna säger 6-10 gigawatt till 2030. Man kan även titta i SVK:s senaste långsiktiga marknadsanalys. Om man inkluderar teknikerna är risken för effektbrist 0 med stor mängd förnybar energi.
Regeringen föreslår ett leveranssäkerhetsmål för elsystemet, men man missar helt att elsystemet är bara en del av Sveriges energisystem. För att klara klimatomställningen, industrins konkurrenskraft och en anpassning av energisystemet för ett nytt säkerhetspolitiskt läge behövs ett betydligt bredare grepp. Därför föreslår vi ett mål om energisäkerhet.
I sitt remissvar på regeringens promemoria Förslag om nya energipolitiska mål pekar Försvarsmakten på att det krävs stora satsningar på el och energiberedskap.
I dag är Sverige kraftigt beroende av import av energi. All fossil energi är nämligen importerad, och det utgör en allvarlig sårbarhet för Sverige. Vi har redan sett hur Europas djupa beroende av rysk energiförsörjning allvarligt har försämrat Europas säkerhet. Putins energikrig mot Europa har visat att övergången från det fossila till det förnybara är akut, även utifrån ett renodlat säkerhetsperspektiv.
I det här sammanhanget är det en skam att Sverige fortfarande importerar rysk fossilgas i stora mängder, rakt emot riksdagens uttryckliga beslut. Vi har redan nu fått rapporter från Ukraina. De har fått ta emot många attacker på sitt energisystem, och motsvarigheten till vd:n för Svenska kraftnät i Ukraina har sagt att om de fick göra om sitt energisystem för att bli mindre sårbart skulle de ha många små distribuerade produktionsenheter, precis som vi skulle få med ett förnybart energisystem.
Det finns ett exempel där Ryssland skickade in en missil i en solkraftspark. Missilen kostade sannolikt betydligt mer än den lilla andel man lyckades förstöra, och den var sedan uppe snabbt igen och kunde producera el. Vi har hört rapporter om hur elbilar är det som funkar eftersom allt bränsle skickas till fronten och används i stridsvagnar. I det här sammanhanget skulle energigemenskaper där vi blir mer självförsörjande och kan köra ödrift även i mindre skala inte bara vara bra för energisystemet utan också för vår säkerhet.
Vi behöver också bättre prioritera vad vi ställer om i första hand. All vår matproduktion är i dag beroende av importerad fossil energi. För att få mat på bordet är vi beroende av fossil energi. Här behöver vi prioritera. Det finns en utredning om vägen mot fossiloberoende jordbruk. Vi borde prioritera att ställa om arbetsmaskiner, transporter och sådant som är nödvändigt för att få mat på bordet.
Regeringen skriver också vackra ord om biogasen i propositionen, men man sätter absolut inte upp några konkreta mål. Man har inte ens lyckats ta bort den straffskatt på biogas som finns i dag. Därför föreslår vi ett planeringsmål om 10 terawatt till 2030. Det är också helt i linje med vad industrin efterfrågar. Alla förslagen har spelats in i de samtal vi har haft, men de har inte tagits om hand. Det vill jag understryka.
Sammanfattningsvis, fru talman, har vi en regering som inte levererar vad klimatet eller näringslivet behöver och som fortsätter att importera fossil energi från Ryssland. Jag tycker att Sverige förtjänar bättre.
Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 7 och 27.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).
Linus LaksoMP· i sitt anförandeKlimatpolitik är energipolitik, brukade vår nuvarande statsminister säga. Med den utgångspunkten är det lätt att utvärdera regeringens energipolitik. Den är totalt misslyckad. Utsläppen ökar kraftigt från och med i år på…