Linus Sköld (S) svarade Joanna Lewerentz i en replik om Lärare och elever i debatten ”Protokoll 2022/23:99 Torsdagen den 27 april” den 27 april 2023.
Joanna LewerentzM· i sitt anförandeI dag debatterar vi utbildningsutskottets betänkande 7 Elever och lärare . Och det är just elever och lärare som spelar huvudrollen i skolan - utan dem, ingen skola. När jag inte har äran att tjänstgöra här i riksdagen…Fru talman! I dag debatterar vi utbildningsutskottets betänkande 7 Elever och lärare. Och det är just elever och lärare som spelar huvudrollen i skolan - utan dem, ingen skola.
När jag inte har äran att tjänstgöra här i riksdagen har jag en av dessa roller. Och utan att vilja trampa någon här inne på tårna kan jag bara konstatera att jag har världens bästa jobb: Jag är lärare. Och anledningarna till att det är just världens bästa jobb är många. Låt mig ge några exempel.
När engagemanget sprudlar i klassrummet, när klassen visar på god sammanhållning och stöttar varandra i vått och torrt, när eleven som kämpar knäcker koden och får allt att flyta på, när du plötsligt når fram till eleven som varit sluten och får hjälpa och stötta och när dina kollegor oavsett befattning jobbar mot samma mål och lyckas - då, fru talman, är det ljuvligt att vara lärare.
Men när en elev kämpar och stegen framåt är så små att de inte är synliga för eleven själv, när en elev känner sig utsatt och ensam, när en elev uttrycker sorg och ångest över att den inte passar in och över att den ständigt gör fel, när du som lärare vänt på varje sten för att nå fram för att hitta något som fungerar men möter en återvändsgränd igen, när du tvingas se en elev uppleva misslyckande efter misslyckande för att du och andra kollegor helt enkelt inte räcker till och när du ser den tomma bänken där eleven som inte längre orkar komma till skolan egentligen borde sitta - då, fru talman, är det förskräckligt att vara lärare.
I vårt avlånga land har vi många fantastiska skolor. Vi har många fantastiska lärare, pedagoger, elevassistenter, rektorer, intendenter, fritidspersonal, matsalspersonal, vaktmästare, städare och andra som gör allt som står i deras makt för att skapa en trygg och fungerande skola som håller hög kvalitet för våra barn. Men dessa personer befinner sig också dagligen i dilemmat att de inte räcker till.
Det handlar om att möta elever med behov av anpassningar eller särskilt stöd - elever som lider av psykisk ohälsa och elever som utagerar och kränker andra elever eller personal. Det kan handla om elever som behöver extra stimulans och utmaning i undervisningen eller elever som kanske har det lite kämpigt med matten eller läsningen. Alla dessa elever ryms och ska få rymmas i den svenska skolan. Det är deras lagstadgade rätt och vår skyldighet att se till att de får den utbildning de behöver för att klara sig i livet.
Fru talman! Att denna skyldighet faktiskt når i hamn är inte alltid självklart i vårt avlånga land. Elever i behov av särskilt stöd tvingas dag efter dag till en miljö som inte är anpassad efter deras behov. De tvingas dag efter dag uppleva misslyckanden i skolan. Och de tvingas dag efter dag ta konsekvenserna av att vi inte lyckas leva upp till våra skyldigheter gentemot dem.
10 procent av Sveriges befolkning lider i dag av någon typ av neuropsykiatrisk svårighet, som adhd, autism eller dyslexi, för att nämna några exempel. I en klass på 30 elever motsvarar det cirka tre elever. Det är tre elever i en klass där alla är just elever. De är barn i en kontext med huvudsyfte att de ska lära sig saker de inte kan - barn som förväntas lära sig nya saker av en ensam lärare.
I ett klassrum kan en lärare behöva hjälpa till med diverse saker. Det kan handla om att sätta igång eleven som har svårt att komma igång själv. Det kan handla om att hjälpa eleven som har svårt med ämnet eller att utmana eleven som har lätt för ämnet. Det kan handla om att hjälpa och trösta eleven som ramlat och slagit sig på rasten eller lösa konflikten som uppstod på fotbollsplanen. Och därtill ska läraren anpassa undervisningen för eleven med särskilda behov.
Fru talman! Jag vet att lärare där ute kämpar och sliter för att räcka till. Vi lider med våra barn när de inte lyckas. Men vi kan inte klona oss. Vi har inte åtta armar. Vi har inte ögon i nacken, även om många elever nog skulle tro att vi har det.
Men när 60 procent av eleverna med autism inte klarar grundskolans kärnämnen och över 50 procent har problematisk skolfrånvaro har vi misslyckats. När personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ständigt hamnar utanför arbetsmarknaden har vi misslyckats. Och när en enda elev känner att den inte klarar av att leva upp till skolans förväntningar på grund av sin funktionsnedsättning har vi misslyckats. Något behöver förändras.
Fru talman! Under alltför lång tid har vi låtit inkluderingstanken prägla svensk skola, så till den grad att man inte längre verkar respektera att alla är olika. Alla tar inte till sig undervisning på samma sätt. Alla klarar inte av att vistas i en vanlig klassrumsmiljö. Hur vi än försöker kommer inte alla att förmå anpassa sig till det vi anser är det normala.
Missförstå mig rätt: Alla elever som kan vistas i ett vanligt klassrum ska göra det. Det är eftersträvansvärt. Men vi måste våga ha två tankar i huvudet samtidigt och acceptera att alla faktiskt inte förmår leva upp till de förväntningar som präglar ett vanligt klassrum.
Inkluderingstanken har i dag gått så långt att den snarare exkluderar. Den exkluderar från rätten att utbilda sig, från arbetsmarknaden och från att leva ett hälsosamt och lyckligt liv. Det måste bli ändring på det.
Regeringen har i 2023 års budget och i vårändringsbudgeten satsat för att säkerställa att utbildningen ska komma alla elever till del. För elever med NPF är det av yttersta vikt att stöd sätts in så tidigt som möjligt, att det på skolorna finns personal som har verktygen och kunskapen att möta och undervisa dessa elever utifrån deras förutsättningar och att miljön är anpassad efter deras behov.
Att regeringen nu satsar på fler speciallärare och möjlighet att anordna mindre undervisningsgrupper är ett mycket viktigt steg i att se till att vi skapar en skola som är till för alla. Det är satsningar som skapar inkludering på riktigt.
Detta är några steg på vägen, men vi är långt ifrån klara. Vi behöver också reformera läroplanen så att den blir tydlig och konkret med mätbara kunskaper anpassade till elevernas ålder, med tydliga kunskapskrav därtill. Dagens abstrakta läroplan skapar stress och osäkerhet hos alla elever, inte minst våra elever med särskilda behov.
Tidiga diagnostiska prov behöver genomföras för att kartlägga elevers kunskaper för att i så god tid som möjligt sätta in rätt stöd där det behövs. Tidiga insatser är en mycket viktig nyckel till en lyckad skolgång för alla elever.
Resursskolorna behöver förstärkas, och en långsiktig finansiering för resursskolans målgrupp måste komma på plats. Även den anpassade grundskolan och gymnasieskolan måste förstärkas så att alla elever oavsett förutsättningar kan utvecklas till sin fulla potential.
Till sist behövs en nationell uppföljning av den problematiska skolfrånvaron tillsammans med en nationell handlingsplan för hur vi får tillbaka våra elever till skolan.
Det är mycket glädjande att denna regering visar en vilja att ta tag i dessa frågor, och jag ser mycket fram emot att i denna kammare bifalla ytterligare insatser för att säkerställa alla barns rätt till utbildning.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
Fru talman! Alla elever ryms och ska få rymmas i den svenska skolan, säger ledamoten. Jag uppfattar det som att ledamoten med hjärtat ömmar för elever som har olika typer av svårigheter eller hamnar i svårigheter i skolsituationen, inte sällan elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Samtidigt företräder ledamoten ett av Tidöpartierna. I Tidöavtalet finns väldigt tydliga skrivningar om att elever ska få minskat inflytande, oftare slängas ut och oftare omplaceras och stängas av, också för längre tid, eller för den delen placeras i Sverigedemokraternas pliktskola.
Jag tänker att det är värt att ställa följdfrågan till ledamoten hur hon ser på risken att de elever hon vill straffa hårdare är samma elever som har koncentrationssvårigheter eller svårigheter att styra sina impulser eller svårigheter att läsa av sociala sammanhang. Hur ser hon på denna risk? Om hon som jag tror att de grupperna av elever överlappar varandra ganska mycket är hon skyldig mig svaret på hur de hårdare straffen och de tuffare tagen kommer att gynna elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.
Fackförbundet Sveriges Lärare hänvisade tidigare i veckan till en granskning som visar att en högstadielärare i timmen hotas av elever, och många av dem blir också utsatta för våld. Samtidigt kränks elever varje dag i skolan.
Vi har ett jättestort ansvar att lära barn och unga att ta ansvar för sina handlingar. Oönskat beteende måste få direkta konsekvenser, men det betyder inte att man lämnar den enskilde vind för våg. Alla elever har en lagstadgad rätt till undervisning, och det akutskolor utgör är just den lagstadgade rätten att få ta del av undervisning oavsett om man har betett sig illa eller inte.
Vi måste våga visa att den som hotar, kränker och gör fel också får ta konsekvenserna av det samtidigt som vi inte vänder dem ryggen. Skickar vi i stället hem dem i två veckor lämnar vi dem vind för våg i hemmet, och det kan vi göra gång på gång. Skickar vi dem i stället till en akutskola där det finns kompetent personal som kan stötta och vägleda dem samtidigt som de får den undervisning de har rätt till hjälper vi dem på rätt väg.
Samtidigt förstår jag den oro du uttrycker, Linus Sköld. Men en skola med ordning och reda och tydliga förväntningar och krav är en skola som i högre grad funkar för barn med NPF.
Fru talman! Det finns motsvarande möjligheter i dagens lagstiftning. Jag tänker att skrivningarna i Tidöavtalet är en signal om att straffen ska bli hårdare. Men ärligt talat tror jag inte att det är genom hårdare straff man skapar mer ordning och reda, och det finns redan långtgående befogenheter för lärare och rektorer att vidta åtgärder när saker händer i skolan.
Låt mig också ta upp lärarförsörjningen. Som jag sa i mitt anförande måste vi få fler lärare. Moderaterna vill dessutom öka antalet timmar i lågstadiet med en timme om dagen, vilket är en ökning av undervisningstiden med nästan 30 procent. Detta leder till slutsatsen att läraryrket måste bli mer attraktivt, för Moderaterna måste instämma i mitt påstående att fler måste vilja bli lärare.
Lärarnas administration måste minska för att yrket ska bli mer attraktivt, och jag tror att Moderaterna håller med mig om detta. Ändå har Moderaterna gått med på Tidöavtalet. Här kommer Skolinspektionens nya uppdrag för att säkerställa kvalitet att kräva en helt ny typ av dokumentationen. Vidare kommer plikten att anmäla brott att utlösa en flodvåg av administration över lärarna, och när vi ändå pratar om anmälningsplikt är det värt att nämna den djupt oetiska plikt som ni vill införa för att tvinga lärare att ange sina elever.
Hur menar ledamoten att läraryrket ska bli mer attraktivt när ni ökar lärarnas administration och inför krav som går på tvärs mot yrkesetiken?
Fru talman! När vi uppfyller vår skyldighet till de elever vi flyttar på genom att ge dem den undervisning de har rätt till uppfyller vi också vår skyldighet till deras klasskamrater att de ska få vistas i en trygg skolmiljö.
Vad är ledamotens svar till den flicka som blev våldtagen av sin klasskamrat och som till slut själv tvingades byta skola för att klara av att över huvud taget gå till skolan? Moderaternas svar är tydligt: Offret ska fredas och förövaren flyttas - detta samtidigt som vi uppfyller vår skyldighet att säkerställa alla elevers rätt till utbildning. Vad är Socialdemokraternas lösning på detta?
Låt mig också upplysa ledamoten om att läsa-skriva-räkna-garantin medförde en administrativ börda för lärarna när de tvingades genomföra många tester, dokumentera och rapportera.
Jag vill också skicka frågan till kommunerna. De har ett jätteansvar för att inte lägga mer administration på lärare. Det handlar inte om sådant som kommer härifrån utan andra onödiga saker som lärarna tvingas utföra.
Jag vill se ett renodlat läraryrke där läraren fokuserar på undervisning, elevtid och planering.
De extra timmarna med läxhjälp som också infördes under Socialdemokraternas tid vid makten medförde att mycket planeringstid försvann för lärarna eftersom de skulle hjälpa eleverna med läxor. Detta gjorde jag med glädje, men alla lärare har inte förmågan att prioritera så att man hinner med allt sitt arbete.
(Applåder)
Fru talman! Det var en glädje att höra ledamoten Lewerentz i talarstolen. Jag vill tacka för att ledamoten lyfte det positiva med svensk skola - det görs alldeles för sällan - och för de ärliga berättelserna från skolvärlden.
Det var också bra att den svåra frågan om barn med NPF togs upp, för den är oerhört viktig. Många barn har svårigheter och klarar inte alltid av den skola som vi i dagsläget har. Läget är pressat, och lärarna har inte särskilt mycket extra utrymme. Låt oss säga som det är: Resurserna är ibland ganska små. Jag tror att ledamoten sa att vi inte kan klona oss. Får har visserligen klonats, men det tar nog ett tag innan vi kan klona människor.
När svensk skola har det så här, när kommunernas ekonomi är pressad och det saknas pengar och när de som arbetar i skolan säger att detta är en katastrofbudget, borde inte regeringen agera då? Borde regeringen inte göra något? Borde man inte satsa på svensk skola i stället för att dra ned på hela det svenska utbildningsväsendet? Det är ju den verklighet vi ser nu.
Jag har svårt att se hur de barn som har det svårast plötsligt skulle få det mycket bättre genom att skolan får mindre pengar.
Fru talman! Inflationsläget och lågkonjunkturen ställer höga krav på prioriteringar. Det går inte att sticka under stol med.
Men en sida av myntet som ännu inte nämnts i debatten är att för de tre senaste åren har kommunsektorn ett samlat överskott på 100 miljarder. Det betyder inte att alla kommuner har ett överskott, men många har det. I denna pressade tid ger det ett utrymme att prioritera. Jag tycker att många kommuner i detta läge behöver bekänna färg och visa att de värnar kärnuppdraget. För mig är det allra viktigaste kärnuppdraget förstås skolan.
Fru talman! Ja, skolan är jätteviktig och måste prioriteras. Det finns givetvis pengar i en del kommuner, och jag utgår från att många andra försöker hitta dem. Kommunerna har tveklöst det primära ansvaret för skolan och bär också den största bördan. Men det är från staten som reglerna, kraven med mera kommer.
I Tidöavtalet saknas inte nya krav på skolan, och då är frågan: Ska det inte skickas mer pengar för att täcka dessa krav?
Sedan anser jag att ledamoten Lewerentz lyfte en väldigt viktig sak, och det gäller frånvaroproblematiken. Vi har ett jättestort problem med väldigt många barn som är borta från skolan jättemycket - vissa barn är i praktiken aldrig i skolan - så mycket att deras skolgång faktiskt inte är en skolgång. Det är ett hemmavarande, inte en skolgång. Jag känner själv till barn som inte har klarat av skolan utan som är hemma i stället. Detta ser vi över hela landet, oavsett om det är små skolor eller stora skolor. Det är sannolikt inte någon kommun eller någon enda skola som inte möter detta någon gång.
Vi kan väl vara överens om att detta är ett jättestort problem. Och Centerpartiet har vid ett flertal tillfällen lagt fram ett förslag om att införa ett nationellt frånvaroregister. Detta är redan utrett. Med det skulle vi äntligen få koll på hur många det är och vilka barn det är. Vi har inte koll i dagsläget; vi bara gissar hur problemet ser ut. Men regeringen vill inte ta i problemet. Man vill inte införa det nationella frånvaroregister som vi har krävt. Kan regeringen vara snäll och komma med detta snart?
Fru talman! Regeringen satsade 12 miljarder kronor i ekonomisk förstärkning till kommuner och regioner i budgetpropositionen 2023. Jag vet också att regeringen följer utvecklingen noga, och såvitt jag vet har man inte uteslutit att man kan tillskjuta mer pengar till nästa års budget. Jag kan också påminna ledamoten om att vi nu lägger fram en satsning i vårändringsbudgeten på 20 miljoner kronor just för att tillgodose behoven som barn med NPF har. Ett av de krav ni ställer levererar vi faktiskt redan på.
När det gäller frånvaron kan jag bara hålla med dig. Min uppfattning är inte att regeringen inte vill ha ett frånvaroregister. Det är jätteviktigt att vi samlar fakta och kunskap om dessa elever och vad vi kan göra för att få tillbaka dem till skolan.
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är glädjande att se att vi är många i den här kammaren som bryr oss om dessa elever, att det har gjorts satsningar tidigare och att Centerpartiet till exempel lägger motioner i frågan för att lyfta upp den i debatten, för frågan är otroligt viktig.
(Applåder)
