Ludvig Aspling (SD) om Migrationsfrågor

Fru talman! Sverige står inför ett migrationspolitiskt paradigmskifte. Den största omläggningen av migrationspolitiken på en generation har påbörjats. Lagstiftningsmaskineriets hjul har börjat snurra, och när den här mandatperioden är till ända kommer vi att ha ett helt annat regelkomplex än det vi har i dag.

Sverige kommer att ha gått från regler som i praktiken uppmanar så många som möjligt, varifrån som helst och av vilken anledning som helst, att flytta hit utan en tanke på bostäder, egen försörjning, integrationspotential, kulturkrockar och alla andra konsekvenser.

Tidigare regeringar har byggt upp ett system som saknar alla restriktioner och spärrar. De byggde samtidigt upp en flora av huvudlöst frikostiga bidrag som har lockat hundratusentals människor att riskera sina liv och flytta hit till Sverige. Vissa har lyckats, andra inte.

När vi diskuterar det absurda i tidigare regeringars migrationspolitik fokuserar vi ofta på frågor om incitament, det vill säga att fattiga människor lockas att göra livsfarliga resor, och konsekvenser, det vill säga att Sverige steg för steg monteras ned och förvandlas till en spegelbild av några av världens mest dysfunktionella samhällen. Men, fru talman, det vi ofta glömmer är att hela detta massinvandringsprojekt också i grund och botten är baserat på en enda stor lögn, nämligen att personer som bor i instabila stater måste ta sig till Sverige i utkanten av Europa för att klara sin fysiska säkerhet.

Enligt ett internt pm från Utrikesdepartementet, som tidningen Kvartal tagit del av, flyger hundratusentals personer från Sverige till platser som UD avråder från resor till. Mest populära resmål är tydligen Irak, Iran och Somalia, och det är uppenbart att det handlar om personer som själva har rötter i dessa länder och som har kommit till Sverige som så kallade flyktingar.

Om vi utgår från att de här personerna är rationellt tänkande människor, vilket jag tycker att vi ska göra, kan det inte finnas något generellt skyddsbehov mot de här länderna. Det är omöjligt att hävda att man måste lämna ett land på grund av risk för sitt eget liv för att sedan vända tillbaka och åka på semester i samma land. Det är fullständigt ologiskt. Det är precis lika omöjligt att hundratusentals så kallade flyktingar kan semestra i hemlandet medan en annan grupp inte skulle kunna göra samma sak.

Den enda logiska slutsatsen som går att dra av detta är att den så kallade asylinvandringen till största delen är ett välorganiserat bedrägeri. Det är visserligen ett bedrägeri som har fått stöd ända uppifrån det socialdemokratiskt ledda Regeringskansliet, men inte desto mindre ett bedrägeri. Det blir ännu mer uppenbart i ljuset av invasionen av Ukraina när Europa fylls på med riktiga flyktingar.

Riktiga flyktingar stannar mestadels i närområdet och försöker återvända så fort det går. Riktiga flyktingar startar inte kampanjer mot socialtjänsten eller mot grundläggande mänskliga rättigheter eller kräver att vi ska ändra vår grundlag och göra oss av med yttrandefriheten. De kräver inte enorma ekonomiska förmåner, och de försöker inte skaffa sig ett stort antal identiteter för att kunna bedra socialförsäkringssystemet, och så vidare. Om någon frågar sig varför vi behöver det här paradigmskiftet är det just därför. Vi behöver göra oss av med de pullfaktorer som gör Sverige särskilt attraktivt för den här typen av missbruk.

Förslagen inom Tidöavtalet, rent materiellt, tar ett helhetsgrepp kring migrationspolitiken utifrån två ganska enkla principer. Den första principen är att den internationella asylrätten och EU-rätten ska respekteras fullt ut, och den andra är att de delar av migrationspolitiken som går utanför de tvingande delarna av det internationella regelverket ska fasas ut.

Sverige ska fortfarande uppfylla sina internationella förpliktelser, men ingenting mer. Ingenting förutom det. Det är rättvist, rimligt och välavvägt. I tillägg till detta finns även vissa frågor som inte riktigt passar in i vare sig Tidöavtalet eller det här angreppssättet, och de frågorna har vi sverigedemokrater som reservationer i betänkandet.

Fru talman! Det här angreppssättet avslöjar också i stor utsträckning hur tafatt tidigare regeringars ansats har varit för att normalisera det svenska regelverket. Redan i november 2015 meddelade regeringen att man skulle anpassa regelverket till EU:s miniminivå, vilket sedan mynnade ut i den så kallade tillfälliga lagen.

Miniminivån omfattade tre åtgärder: begränsning för alternativt skyddsbehövande att ta hit anhöriginvandrare, kortare uppehållstillstånd och en mer restriktiv humanitär skyddsgrund. Det var allt. Om den förra regeringen hade varit helt ärlig när de kallade detta EU:s miniminivå hade det inte funnits särskilt mycket utrymme att åtgärda den svenska migrationspolitiken ytterligare. Man kan ju inte komma lägre än till miniminivån. Men ärlig, det var man inte.

Skillnaden mellan då och nu är att det inte är 3 saker som ska göras inom Tidöavtalets ram, utan drygt 55 konkreta åtgärder. Skillnaden mellan då och nu är att den förra regeringen gjorde små kosmetiska förändringar för att inte helt tappa ansiktet inför ett val - det var alltså inget annat än röstfiske - medan vi tar ansvar för Sveriges framtid.

Fru talman! Den fråga som jag fått kanske flest gånger sedan den nya regeringen tillträdde är den om resultat: När ser vi resultat i form av minskade volymer? Svaret på den frågan är att det kommer att ta ett par år. Det regelverk som tidigare regeringar byggt upp för att attrahera människor är omfattande och delvis komplext, och det behöver göras om bit för bit. Precis på samma sätt som det är lättare att bränna en bil än att bygga en bil är det mycket lättare att riva ned en gräns än att sätta upp den.

Den svenska konstitutionella modellen bygger på en ganska långdragen lagstiftningsprocess, vilket i grund och botten är någonting positivt. Det står vi sverigedemokrater naturligtvis bakom. Men det innebär ju också att den typ av övergripande reformer som vi kommer att genomföra tar sin tid innan de kan träda i kraft. När så sker, med början under 2024 och 2025, kommer vi att se skillnad. Det kommer inte att gå så fort som jag och många andra önskar, men det kommer att bli gjort. Detta ska också ställas mot oppositionens alternativ, vilket blir tydligt när man läser betänkandet.

Vänsterpartierna vill i princip göra det som i praktiken är Europas mest generösa regelverk ännu mer generöst. De vill ge permanenta uppehållstillstånd till personer som inte har något skyddsbehov. De vill ge permanenta uppehållstillstånd till personer som har valt att strunta i utvisningsbeslut. De vill ha fler spårbytare, vilket innebär en avreglering av reglerna för arbetskraftsinvandring och så vidare.

Det socialdemokratiska partiet som är det överlägset största oppositionspartiet har presterat det allra minsta antalet reservationer - tre stycken - och det är dessutom bara förslag som regeringen redan arbetar med. Det finns alltså inga egna förslag eller motförslag. Tunnan skramlar tomt.

Det är också lite lustigt att läsa reservationstexten i till exempel reservation 1 av Anders Ygeman: "Det bör ställas kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd. Regeringen bör därför utan dröjsmål utarbeta ett lagförslag när den pågående utredningen lämnat förslag om hur kraven på språk- och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd ska utformas."

"Utan dröjsmål" står det i reservationen. Utredningen för att se över hur förslaget ska se ut tillsatte Socialdemokraterna den 23 juni 2022, efter ungefär åtta års maktinnehav. Deras definition av begreppet "skyndsamt" är något udda, men det understryker också än en gång att det bara finns ett trovärdigt alternativ i kammaren på migrationspolitikens område.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka mina kollegor i samarbetspartierna för ett gott samarbete så här långt. Vi har inte exakt samma ingångsvärden i dessa frågor. Vi har alla varit tvungna att kompromissa. Vi har ändå respekterat varandras åsikter och har haft ett gott utbyte.