Annika Hirvonen (MP) om (forts. från § 9) Socialförsäkringsfrågor (forts. SfU14)

Herr talman! Nästan 35 000 västmanlänningar är inte självförsörjande, enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv. Det innebär att var fjärde person i arbetsför ålder i Västmanland inte har en löneinkomst som överstiger ungefär 13 500 kronor i månaden. Och så här ser det ut runt om i hela Sverige.

Dessa människor är i hög grad beroende av vårt socialförsäkringssystem. Många av dem lever i dag på bidrag trots att de har en fungerande arbetsförmåga. De har fastnat i vårt gemensamma skyddsnät. Det som ska vara en stöttande hand på vägen när livet inte blev som man tänkt sig blir i stället något som låser fast människor i ett utanförskap. Det är ett utanförskap som dessutom riskerar att gå i arv.

För att bryta utanförskapet och för att säkerställa att våra bidragssystem fortsätter att vara som det var tänkt - ett skyddsnät - måste det ske omfattande reformer.

För det första måste vi stärka drivkrafterna till arbete. För det andra måste vi ställa krav och utbilda människor för att göra dem anställbara. För det tredje måste vi förenkla och förbättra möjligheten för företag att anställa fler.

Den första delen, drivkrafterna till arbete, finns inom ramen för det vi debatterar i dag. Många av förslagen i dag kan vara behjärtansvärda och svåra att säga nej till. Men den nu sittande moderatledda regeringen har ett viktigt uppdrag: att återupprätta arbetslinjen. Här pågår dessutom en rad viktiga och intressanta utredningar som kan påverka avvägningarna - en process som riksdagen inte bör föregå.

Vi behöver prioritera och väga våra insatser. De förstärkningar vi gör i bidragssystemet måste vara träffsäkra och får framför allt inte riskera att spä på marginaleffekterna, som gör att det inte blir lönsamt att arbeta. Men de får inte heller riskera att spä på inflationen.

I en svår ekonomisk tid måste vi dels stötta dem som har det tuffast, dels orka och våga prioritera. Det behövs ett bidragstak, det behövs en kvalificering till välfärden och det behövs ordning och reda i vårt välfärdssystem.

Nu måste vi återupprätta arbetslinjen så att fler har ett jobb att gå till och så att fler går från att få bidrag till att bidra.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Hirvonen, för inlägget! I betänkandet och debatten här behandlas en rad motioner. Många av dem kan, precis som jag sa, kännas bra i magen. Man känner sig snäll. Man känner omtanken - att vi tar hand om människor.

Men vid närmare granskning ser vi konsekvenserna av vissa av förslagen från bland andra Miljöpartiet. Det är det parti som Hirvonen representerar och som väl någonstans är föregångaren när det gäller den här typen av förslag. När vi granskar förslagen ser vi att de inte är särskilt snälla. De känns inte särskilt bra, och de får framför allt inte bra konsekvenser.

Med ett alltför generöst system låser vi fast människor i ett utanförskap. Vi räknar bort dem och säger: Du behövs inte på arbetsmarknaden! Men vårt välfärdssystem bygger just på att de som kan arbeta också arbetar. Det bygger på att så många som möjligt är med och arbetar och betalar skatt. Det är omtanke om människor. Att ställa krav är att bry sig.

Jag redogjorde för några av de förslag som handlar om att stärka drivkrafterna. Det handlar om bidragstak, och det handlar om kvalificering till välfärden. Men det handlar också om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare så att man skapar drivkrafterna till arbete. Men det är ni i Miljöpartiet tyvärr inte intresserade av.

Herr talman! Jag blir lite fascinerad över att jag anklagas för att ha mycket floskler när Annika Hirvonens inlägg är väldigt fina och behjärtansvärda men också fyllda av floskler. Det handlar inte om att låta barn gå hungriga eller att inte sätta in rätt stöd och rätt hjälp i tid. Det handlar om att vi har ett system som har väldigt problematiska konsekvenser.

Du pratade om att man ska göra det mer lönsamt att arbeta men föreslår något som nästan kan liknas vid en medborgarlön. I mitt tycke, utifrån min ideologiska övertygelse, har det rakt motsatt konsekvens: att det inte lönar sig att arbeta.

När vi pratar om exempelvis ett bidragstak är vi väldigt tydliga. Jag läser innantill ur Tidöavtalet: "Dels genom införandet av ett bidragstak som gör att den som kan arbeta, aldrig sammantaget kan få högre inkomster från bidrag än man skulle få genom eget arbete." Det är ett exempel på vad man skulle kunna göra. Men detta är också en pågående utredning som jag inte vill föregripa, herr talman.

Jag konstaterar att man hela tiden ställer fram den här omtankeskänslan men att man inte tittar på verkligheten. Du pratar om att man inte ska bli fattig om man är sjuk, men vi kan titta på siffrorna: En av fyra i arbetsför ålder i mitt eget hemlän Västmanland har inte ett arbete att gå till. En av fyra är inte exempelvis funktionsnedsatt i det här sammanhanget, men vi har personer som står utanför, som fastnar i ett utanförskap och som vi måste börja räkna med. Vi måste få in dem i arbete, få dem att komma till jobbet så att de får en meningsfull sysselsättning och också får vara med och betala skatt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Camilla Rinaldo Miller (KD).