Olle Thorell (S) om Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

Herr ålderspresident! Ämnet för dagens debatt är den hittills förda politiken inom biståndsområdet som rör Sveriges finansiella stöd till olika multilaterala biståndsorganisationer under åren 2019 och 2020. Bakgrunden är att riksdagen har tyckt att det har varit svårt att bedöma hur det multilaterala stödet har sett ut. Regeringen gör därför sedan några år tillbaka en särskild redovisning.

Skrivelsen har behandlats av utrikesutskottet, och inte oväntat finns såväl plus som minus att dela ut. Viktigt att påminna om är att det är den förra regeringens politik som granskas.

Låt oss börja med det som är bra och som jag räknar med att den nya regeringen kommer att fortsätta med.

Det är bra att Sverige har tagit ett stort ansvar för att finansiera de multilaterala samarbetsorganisationerna. Fördelen med att kanalisera bistånd genom FN:s olika organ är att stödet blir mer organiserat för mottagarländernas del. Jag tycker själv alltid att det är svårt att få överblick över den samlade biståndspolitiken för Sveriges del. Men jag antar att det är lika svårt när man ser den från mottagarsidan.

Bra har även varit att Sverige har hållit fanan högt och velat utmana andra länder att också finansiera de multilaterala organisationerna. Det finns ju en misstänksamhet mot dem på grund av att de sitter i New York och andra ställen långt bort från dem som finansierar dem.

Dessutom vet vi att det förekommit och sannolikt fortfarande förekommer korruption inom FN. Detta är ett stort problem för biståndets trovärdighet.

Generellt sett är det bra med samlade multilaterala insatser, och Sverige står tydligt för detta. Det kommer alltså inte att bli som ledamoten Thorell hävdade i sitt anförande, att den kommande multilaterala biståndspolitiken totalt havererar med en ny regering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

Men låt oss nu också tala om problemen. Ett av dem är den totala volym som kanaliseras genom de multilaterala organisationerna. Hur vet vi när den ligger på rätt nivå?

I den skrivelse som vi debatterar i dag konstateras att det multilaterala biståndet omfattat 67 procent av den totala biståndsbudgeten, alltså 39 miljarder för år 2020. Det finns ingen motivering till att detta skulle vara den rätta nivån. Någonstans närmar man väl sig den övre gränsen där vi inte ska avsätta mer till multilateralt stöd, men var går den gränsen? Jag noterar att skrivelsen inte kan förklara detta, och man undrar då om den förra regeringen alls har reflekterat över saken.

På samma sätt finns det frågetecken om Sveriges framskjutna roll när det gäller stödet till olika organisationer.

Låt mig ta ett par exempel. Sverige var under 2020 största bidragsgivare till Världslivsmedelsprogrammet med 1,6 miljarder kronor, vilket motsvarade 22,8 procent av det totala kärnstödet till den organisationen.

Sverige var även under samma år största bidragsgivare till FN:s flyktingkommissariat UNHCR med 1,2 miljarder kronor, vilket motsvarade 13,3 procent av organisationens kärnstöd.

Därtill var Sverige näst största bidragsgivare till FN:s befolkningsfond, UNFPA, med 1,3 miljarder kronor, motsvarande 15,8 procent av organisationens kärnstöd.

Sverige är alltså inte bara en stor bidragsgivare utan i många fall den största, trots att vi är ett litet land. Det är självklart inte fel av Sverige att vilja vara bäst i klassen, men är vi det? Vad är det som gör att andra länder gör helt andra bedömningar?

Skrivelsen från regeringen förklarar inte varför det är på det viset. Det är en brist, för vi kan inte anta att andra länder - länder som vi alltid annars jämför oss med - har fel. Vi kan inte anta att Danmark, Nederländerna eller Frankrike har en sämre multilateral biståndspolitik än Sverige.

Ytterligare ett problem med förra regeringens redovisning har med den samlade bilden av det multilaterala samarbetet och transparensen att göra.

Biståndspolitiken lider generellt sett av att den är oöverskådlig och svår att begripa sig på för den som vill se hur skattepengarna används. Den multilaterala delen utgör här inget undantag. Till stor del måste man som företrädare för allmänheten lita på att de många samarbetsprojekten har kommit till i rätt ordning och får goda recensioner av revisionen. Men så är inte fallet. När Riksrevisionen under samma tid som skrivelsen handlar om granskade regeringens multilaterala biståndspolitik var den mycket kritisk.

Jag citerar: "Det framgår inte av UD:s underlag vilka omständigheter som har varit avgörande för regeringens beslut som rör kärnstöd. Till exempel framgår det inte hur styrkor, svagheter, möjligheter och risker med ett visst kärnstöd eller en viss multilateral organisation har vägts in i beslut eller påverkat föreslagna nivåer på kärnstöd."

Vidare säger man: "Det är dessutom svårt att veta vilka resultat kärnstödet kan ha bidragit till eftersom UD inte gör någon samlad dokumenterad uppföljning av enskilda kärnstöd eller organisationsstrategier."

Herr ålderspresident! Kritiken får sägas vara hård, och den tidigare statsministern Magdalena Andersson höll med om att det tyvärr var så sakernas tillstånd såg ut. För i svarsskrivelsen från regeringen skrev hon:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

"Regeringen instämmer delvis i bedömningen att de underlag som ligger till grund för Sveriges beslut om kärnstöd kan bli tydligare."

Däremot riktade Riksrevisionen inte någon större kritik mot det multilaterala samarbete som sker genom Sida.

Herr ålderspresident! Den svenska biståndspolitiken saknar inte hjärta. Den saknar inte heller vilja. Den höga ambitionen är god, och den kommer att fortsätta med den nya regeringen. Men det finns alltjämt många frågor omkring hur väl detta fungerar, frågor som jag tror att de flesta önskar att det finns svar på.

Är det rätt att så mycket som två tredjedelar av biståndsbudgeten går till multilaterala samarbeten? Hur vet vi att det är rätt nivå? Om kärnstödet är den bästa formen av bistånd, varför går inte alla pengar dit? Den svenska multilaterala biståndspolitiken är annorlunda jämfört med alla andra länders. Hur kommer det sig? Och är det inte besvärande att Riksrevisionen efter idogt letande inte kan hitta underlag som förklarar hur regeringens olika satsningar på multilaterala samarbeten har kommit till?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Först och främst vill jag bara påpeka att ärendet för dagen handlar om att granska den förra regeringens politik och inte den kommande biståndspolitiken, även om jag har förstått att det är vad ledamoten Thorell vill prata om.

Då ska jag kort besvara något av detta.

Det är alldeles riktigt att den nya majoriteten överger enprocentsmålet eftersom vi inte har som mål att betala ut så mycket pengar som möjligt. Däremot är biståndsbudgeten fortfarande mycket stor. Den kommer att ligga på 56 miljarder kronor per år de närmaste tre åren. Det är inte fullt en procent, men det är fortfarande väldigt mycket pengar.

Socialdemokraterna följer i sitt budgetförslag inte heller enprocentsmålet, så jag förstår inte riktigt kritiken på den punkten.

Sverige raserar naturligtvis inte den multilaterala biståndspolitiken på något sätt bara för att man genomför vissa förändringar. Det handlar om att man flyttar om i biståndsbudgeten, men det gör naturligtvis inte att något totalhavererar. Som jag berättade i mitt anförande lägger vi ungefär två tredjedelar av vår biståndsbudget på de multilaterala organisationerna. Det stora hotet om att FN nu inte skulle ha några pengar att röra sig med över huvud taget framstår faktiskt som något överdrivet.

Herr ålderspresident! Min egen erfarenhet av politik kommer från den lokala nivån. Jag är före detta regionpolitiker, och jag har många gånger ställts inför en situation där man måste berätta för mottagare av pengar att det inte blir så mycket som de hade tänkt sig det närmaste året och ibland även att man har tagit bort pengar för att man har prioriterat en annan del av budgeten. Då säger man det ärligt: Vi har valt att prioritera ett annat angeläget ändamål.

Törs man inte göra den typen av prioriteringar ska man nog inte vara politiker. Om man inte gör detta måste man ju gå till de andra och säga att de inte får några pengar. Vi måste alltid välja mellan olika alternativ.