Lars Mejern Larsson (S) om Kultur för alla

Fru talman! Jag läste nyligen en artikel av den norske krigskorrespondenten Per Kristian Aale. Han beskriver en staty av en ukrainsk poet som står i Moskvas centrum där ryssar varje dag stannar för att lägga blommor medan polisen försöker att stoppa dem. Ryssarna kommer hela tiden på nya sätt att visa sin solidaritet med ukrainare och sitt motstånd mot kriget. Men all kritik av kriget blir sedd som förräderi med långa fängelsestraff som följd, så det gäller att vara kreativ.

Fisken har blivit en symbol. Det kommer av att en kvinna i Sibirien stod inför rätta för att ha skrivit "Nej till k..g" på en byggnad. Under rättegången sa hon att ordet inte var vojna, som betyder krig, utan vobla, som är en sorts fisk. Jag hatar fisk; jag tål inte lukten av det, sa hon. Hon blev frikänd. Detta spred sig som en löpeld på sociala medier, och nu ser man fiskar med rött kors över i hela Ryssland, som symbol för "Nej till krig".

Till och med Lev Tolstojs kända roman Krig och fred används som en stilla protest. Bokens framsida läggs ut med den nya titeln Specialoperation och fred. Dessa kreativa protester ger mig hopp, trots allt.

Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det som händer i vårt grannland kan vara och är på väg att hända här i Sverige. Låt oss gemensamt se till att vår befolkning inte ska behöva ta till symboler och husväggar för att uttrycka sina åsikter eller protester.

Konst är inte vad du ser utan vad du får andra att se, sa Edgar Degas.

Fru talman! De som sitter på den politiska makten ska inte kunna utnyttja offentliga medel för att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion. Låt oss värna om det fria konstuttrycket, det vill säga respektera principen om armlängds avstånd inom all kultur, skattefinansierad eller inte.

Alexander Christiansson från Sverigedemokraterna säger att principen måste omdefinieras. Det blev ännu tydligare i replikskiftet tidigare med Amanda. Den ska å ena sidan värnas, men å andra sidan bör politiker få stoppa det som är opassande. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är lika tydlig när han säger: "Politiker bör få styra mer över skattefinansierad kultur."

Enligt rapporten Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg från facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor, DIK, anser 70 procent av medlemmarna att det allmänna förtroendet för öppenhet och demokrati minskar. I rapporten beskrivs en samtid med klåfingriga politiker, kunskapsförakt, en hårt polariserande allmänhet samt oro över att inte kunna utföra sitt arbete utifrån yrkesetiska principer.

Det måste till åtgärder som stärker de offentliganställda tjänstemännens arbetssituation, inte minst när de drabbas av politikers gränsförskjutningar. Politiker och myndigheter måste stödja och främja kulturen på olika sätt men samtidigt respektera kulturens oberoende och självständighet.

Kulturminister Parisa Liljestrand från Moderaterna har flera gånger satt ned foten och klargjort att det som står i Tidöavtalet gäller, att principen inte är hotad och att konstnärlig frihet råder.

Fru talman! Ärligt och uppriktigt litar jag på kulturministerns ambition att principen om armlängds avstånd ska gälla, men jag litar inte på de högre hierarkierna.

Myndigheten för kulturanalys föreslog i rapporten Så fri är konsten en rad åtgärder som den socialdemokratiskt ledda regeringen genomförde. Men det finns ytterligare förslag på vad som behöver göras för att underlätta arbetet på både regional och kommunal nivå. Det handlar om utbildningsinsatser, myndigheters möjligheter att bistå regioner och kommuner i arbetet, hur statens stöd via kultursamverkansmodellen kan främja principen om armlängds avstånd samt en förstärkt politik för oberoende tjänstemäns roll.

Kulturskaparnas villkor ska också stärkas. Vi ska se till att trygga socialförsäkringssystemet för alla, inklusive konstnärer.

Alliansidén som skapades för att öka den sociala och ekonomiska tryggheten blev uppskattad. I dag har vi allianser inom teater, dans och musik som tryggar arbetsvillkoren för många. Vi önskar bredda det till fler kulturområden. Kulturarbetarna ska få skälig ersättning för sitt arbete och möjlighet att livnära sig på sin konst. Så är det inte överallt i dag. De nuvarande ersättnings- och stödnivåerna gör att det fria kulturlivet påverkas negativt.

Kultur är en viktig del av samhället och påverkar människors liv och välbefinnande på många sätt. Regeringen måste se till att detta arbete fortgår så att kulturen får fortsätta blomstra på egna villkor. Det är som de säger hemma i Exhärad: Te mål e tavvel ä ett arbet. Men te få hänn såld ä e könst.

Fru talman! Jag ställer mig bakom samtliga av våra reservationer och särskilda yttranden, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 18 om konstnärers villkor.

Håkan Hellström, Monica Zetterlund, Benjamin Ingrosso, Molly Sandén, Ultima Thule och Rufus Wainwraight under Nobelfesten är ett urval kända artister som sjungit Värmlandsvisan. Vi ska inte glömma den mest hyllade versionen med opera- och hovsångaren Jussi Björling. Frågan är: Varför just Ack Värmeland, du sköna? Ni behöver inte vara oroliga; jag ska bespara er min sång.

När vi nu är inne på opera vill jag berätta om en för mig oförglömlig dag på Kungliga Operan för några veckor sedan. Ett av nedslagen var besöket på repetitionen av baletten Manon, i vilken en utsatt människas moral sätts på prov. Det var strålande dirigerat av balettchefen Nicolas le Riche, som varit chef för ett av världens äldsta balettkompanier.

Efter lunch fick jag närvara på repetitionen av Hört ä smörgåsa eller Var är smörgåsen, en ny produktion av Unga på Operan. Där visade Ellen Lamm hur viktigt det är att låta barn och unga utöva kultur samtidigt som det lockar nya, unga människor till Operan, eftersom de utgör en viktig del av publiken och framtida utövare.

I kostymateljén träffade jag bland andra Monica Svartvik, som berättade om de roliga, utmanande och innovativa arbetsuppgifterna på damskrädderiet där man tillverkar och anpassar kostymer, klänningar och inte minst skohattar.

Under första akten av kvällens föreställning fick jag sitta i inspicienthytten tillsammans med Mauro Tarantino. Han samordnar hela föreställningen, ser till att föreställningen löper smidigt och skapar en trygg och säker arbetsmiljö.

Fru talman! Känslan av att sitta i cockpit var slående, men den stora skillnaden var närheten till alla solister i världsklass.

Under andra akten fick jag sitta längst bak med Emma för att sätta ljus och skapa olika stämningar på scenen.

Under tredje och sista akten avslutades dagen på bästa sätt, i orkesterdiket tillsammans med Kungliga Hovkapellet, stämledaren Fredrik Söhngen och några värmlänningar såklart. Att få sitta under scenen och höra tonerna av Puccinis E lucevan le stelle ur Tosca var magiskt.

Jag kommer aldrig att glömma vilken stolthet som genomsyrade denna dag och professionalismen, kreativiteten och engagemanget vid utförandet av allas arbete för att uppnå det allra högsta resultatet.

Jag hörde inte en enda klagan över verksamhetsbehoven, som vi alla känner till, och som Kristina också tydliggjorde här. Det handlar om lutande golv på stora scenen, arbetsmiljö, läckor från tak, undermåliga toaletter, ventilationsbehov, trånga lokaler och repetitionsutrymmen. Jag skulle kunna läsa upp hur mycket som helst.

Fru talman! Kungliga Operan är ett av våra största skyltfönster mot världen, men vi politiker vill lägga en presenning över det i sju till tio år. Hur speglas då vår profession - en politikers profession? Vi kan inte ens sätta oss ned vid samma bord för att på ett kreativt sätt åstadkomma bästa resultat. Det borde finnas en bred blocköverskridande samsyn i en så tongivande och viktig fråga som Operans framtid. I stället känns det som att vi ror in i framtiden men med blicken bakåt under det stora jubileumsåret 2023.

Fru talman! Nessun dorma - ingen ska sova.

(Applåder)