Katja Nyberg

Herr talman! Vi debatterar i dag propositionen Skärpta straff för brott i kriminella nätverk. Det är en viktig fråga, och det är en fråga som berör. Vi möts dagligen av nyhetsartiklar och tv-inslag om hur kriminella nätverk flyttar fram sina positioner och om hur det i stor utsträckning importerade grova våldet med sina skjutningar och sprängningar skapat ett alltmer otryggt Sverige.

Jag brukar fråga mig om övriga partier är nöjda med sin skapelse det mångkulturella och mångkriminella Sverige. Själv blir jag bara uppgiven och nedstämd. Mer än en gång har jag velat säga "Vad var det vi sa?"

Flera tillkännagivanden i frågan och närliggande frågor har tidigare föreslagits här i riksdagen. Sverigedemokraterna har under lång tid verkat för förändringar i linje med vad som nu föreslås inom ramarna för Tidöavtalet.

I Tidöavtalet hittar vi en lång rad förslag, vilka kommer att slå hårt mot de kriminella gängen. Det handlar om alltifrån preventiva tvångsmedel, visitationszoner, dubbla straff för gängkriminella och kriminalisering av deltagande i kriminella gäng till en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen. Så sent som i förra veckan hölls en presskonferens där det meddelades att straffen för brott som möjliggör skjutningar och sprängningar och som typiskt sett begås inom kriminella nätverk ska skärpas.

I det aktuella betänkandet är huvudlinjen att skärpa straffen för brott som är vanliga i kriminella nätverk och vid kriminella uppgörelser. Det rör framför allt allvarligare brott som innefattar våld, hot, tvång och utpressning. Förslagen syftar till att markera allvaret i brott som begås i kriminella nätverk för att ge rättsväsendet utvidgade möjligheter att bekämpa sådan kriminalitet.

När det gäller tvång och hot är det definitivt motiverat med en straffskärpning med tanke på att detta allt oftare kan kopplas till kriminella gäng med tillgång till skjutvapen och ett stort våldskapital.

När det gäller utpressning är det extra viktigt med tanke på att det i dag är en viktig inkomstkälla för många kriminella grupper men också för att utpressning ersatt annan tidigare vanlig brottslighet som grova rån. Precis som påpekas i betänkandet har nästan var tredje gärningsperson varit misstänkt för utpressning, och samma förhållande gäller för brottsoffer.

Med tanke på att den grova organiserade brottsligheten sjunker allt längre ned i åldrarna, vilket vi debatterade för bara någon vecka sedan, är det bra att det införs en särskild straffbestämmelse om man involverar unga under 18 år i brott eller brottslig verksamhet.

Vidare föreslås att det ska ses som en försvårande omständighet om ett numerärt överläge utnyttjas. Det är ett bra förslag, eftersom vi vet att brott i kriminella nätverk ofta begås i samverkan mellan flera personer, vilket ökar brottsoffers utsatthet. Det är även viktigt att ta med brott som begåtts mot barn, funktionsnedsatta och äldre. Vikten av att markera mot dem som ger sig på samhällets mest utsatta kan inte nog betonas.

Herr talman! Vi vet att brottslighet av detta slag inte minst innebär en stor risk för att oskyldiga ska drabbas. Det finns många sådana exempel genom åren.

Jag vill påminna om att Stefan Löfven under sin tid som statsminister vid flera tillfällen deklarerade att regeringen skulle krossa gängkriminaliteten. Vi fick dessutom höra Morgan Johansson återupprepa samma tomma fras. Vid ett tillfälle sa han dessutom på fullt allvar: "Vi är på väg att knäcka den organiserade brottsligheten."

Så blev det inte. Det har bara har blivit ännu värre. Vi kan se hur oskyldiga människor hamnar i skottlinjen vid uppgörelser mellan kriminella. Jag konstaterar att Morgan Johanssons påstående att det är en "liten risk att oskyldiga drabbas" var just ett tomt påstående och hade väldigt lite med verkligheten att göra.

Herr talman! Vid bedömning av straffvärdet ska det ses som en synnerligen försvårande omständighet om "brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne . och begåtts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats".

Vi tänker inte se mellan fingrarna. Vanligt hederligt folk förtjänar mer än en politik som inte bara vägrar presentera lösningar på problemen utan även vägrar erkänna att problemen existerar.

Herr talman! Narkotikahandeln är en central del av de kriminella nätverkens aktiviteter. De uppmärksammade skjutningarna och sprängningarna kan kopplas direkt till narkotikahandeln och de kriminella gängen. Försäljning pågår i anslutning till centrum- och bostadsområden, vilket skapar en alltmer otrygg miljö för vanliga medborgare.

Sorgligt nog sjunker narkotikaförsäljningen allt längre ned i åldrarna. Allt detta sammantaget gör det uppenbart att det finns behov av att skärpa straffen för försäljning av narkotika. Vi genomför nu det som skulle genomförts för flera år sedan - bättre sent än aldrig, som det heter.

Jag hoppas verkligen att dessa steg räcker för att åtminstone dämpa den sorgliga utvecklingen vi ser i Sverige i dag. Jag yrkar bifall till regeringens proposition.

Fru talman! Ett väl fungerande polisväsen är en förutsättning för en trygg rättsstat. Svensk polis har stora utmaningar att fullfölja sitt uppdrag och behöver ökade resurser både ekonomiskt och lagföringsmässigt, men det är även en ledningsfråga.

Den grova kriminaliteten slukar i dag väldigt mycket resurser från övrig polisiär verksamhet. Utredningar av vardagsbrott bortprioriteras. Många gånger är enda anledningen för en privatperson att göra en polisanmälan att få ut ersättning från sitt försäkringsbolag.

Vanliga medborgare känner sig utlämnade till vardagsvåld eftersom varken polis eller politiker har tid att bry sig om vad som händer. Polisen hänvisar till att det finns grövre brott som kräver deras uppmärksamhet.

Tidöavtalet innehåller nödvändiga förslag som lägger grunden för en ny era för svensk kriminalpolitik. Men för att få bukt med den grova kriminaliteten och otryggheten som brett ut sig i dess spår räcker det inte med ny lagstiftning och ekonomiska resurser. Det krävs en sund polisorganisation och en effektiv polis.

Polismyndigheten behöver fortfarande ökade resurser, men den behöver även effektivisera sin organisation. Under en längre tid har myndigheten inte lyckats leverera förväntade resultat utifrån de stora budgettillskott den har fått.

Polisens budget har sedan 2015 fördubblats till nästan 40 miljarder kronor per år. Under Anders Thornbergs fem år som rikspolischef har han fått vad andra myndighetschefer bara kan drömma om, nämligen mångmiljardtillskott, tusentals nya anställda, utökade befogenheter och lagskärpningar. Dessvärre har resultaten uteblivit och till och med försämrats inom viktiga områden. En vd i näringslivet hade aldrig fått förnyat förtroende om en mångmiljardinvestering resulterat i minskad produktivitet.

Polisens utredningsverksamhet har sedan 2015 ökat med nästan 30 procent fler anställda. Trots detta har det totala antalet ärenden som årligen redovisas till Åklagarmyndigheten sjunkit.

Stödavdelningar som HR och IT har förvandlats till styravdelningar på bekostnad av kärnverksamhetens inflytande över den verksamhet som bedrivs. Nationellt forensiskt centrum, som bland annat analyserar dna, har extremt långa kötider. Handläggningstider på över ett år för allvarliga våldsbrott är inte ovanliga, vilket hämmar polisens förmåga att bekämpa brott.

Fru talman! Svensk polis har en av världens bäst utbildade poliskårer med en hög kompetensnivå. Det här handlar alltså inte om den enskilda polisen, utan det är ytterst en ledningsfråga.

Det finns en ledningskultur inom svensk polis som hämmar en sund utveckling. Det strategiska och operativa polisarbetet analyseras och utvärderas inte som det borde. De problem som Polismyndigheten har i sitt sätt att bedriva sin verksamhet beror på att grundläggande analysarbete saknas. Kritik undertrycks ofta, och projekt utvärderas inte som de borde.

Riksrevisionen har i en färsk rapport granskat Polismyndighetens hantering av mängdbrott och det stora antalet tillsatta särskilda händelser gällande den grova brottsligheten, och rapporten visar på en myndighet som inte klarar av sitt uppdrag. Rikspolischefens svar på den kritik som riktades i rapporten var: Jag håller inte med. Det är mycket ovanligt att inte ta till sig av den kritik som Riksrevisionen framför, och det visar på en myndighet som befinner sig i en destruktiv cirkel.

Ett exempel är passverksamheten, som är en självfinansierad enhet och borde fungera friktionsfritt. Men Polismyndigheten kunde inte ens förutse ett ökat behov av passansökningar efter pandemin.

Fru talman! Det räcker inte med fokus på 10 000 fler polisanställda till slutet av 2024, skärpt lagstiftning och ökade resurser. I andra länder där polisen tillämpar problemorienterat polisarbete har man efter ett grundläggande analysarbete snabbt kunnat påverka våldsbrottsligheten inom ett visst område.

Det är angeläget att införa ett tydligare ansvar för resultatredovisning och resultatuppföljning inom Polismyndigheten. En oberoende kontrollfunktion behöver inrättas. I dag ligger internrevisionen och tillsynsmyndigheten direkt under rikspolischefen. Av förklarliga skäl är det inte en bra ordning att kontrollera den som är ens chef.

Ett exempel i närtid är de tre internrevisorerna som inte ville skriva under sin egen rapport gällande en granskning av Nationellt forensiskt centrum på grund av att den var tillrättalagd efter önskemål från en av dem som ingick i granskningen. Det mynnade ut i att den ansvarige revisorn omplacerades på grund av illojalitet mot den närmaste chefen, som det uttrycktes.

Enligt 14 § polisförordningen ska en anställd vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen underrätta sin förman om sådana förhållanden i polisarbetet som förmannen bör känna till. Men när man försökte efterleva den här underrättelseplikten blev den ansvarige revisorn omplacerad på grund av "illojalitet". Det hade inte skett om internrevisionen varit en oberoende funktion på riktigt.

Sverigedemokraterna vill i stället att polisens internrevision samt tillsynsenhet ska ligga direkt under Justitiedepartementet och inte som i dag under rikspolischefen eftersom det är tydligt att det inte fungerar. Vi måste komma bort från genant svaga kontrollfunktioner för att i stället bygga ett system som kännetecknas av robusthet och hållbarhet och som inte minst har ett otvetydigt fokus på uppdraget.

Fru talman! Under en lång tid har dåliga löner och arbetsvillkor men framför allt en alltmer otrygg tillvaro att jobba i lett till att färre poliser vill arbeta i yttre tjänst, och det har blivit svårare att rekrytera polisstudenter.

Kraven för att bli polis har i etapper sänkts för att nå det uppställda målet om 10 000 fler polisanställda. Det har lett till att det i dag antas personer till polisutbildningen som med tidigare krav hade bedömts som svagbegåvade och olämpliga. Men trots sänkta antagningskrav och ett förenklat ansökningsförfarande fylls inte studieplatserna. Målet om 26 200 poliser till slutet av 2024 kan inte klassificeras som något annat än orealistiskt.

Däremot är kvoten för civilanställda nådd. Antalet polisanställda inom denna kategori har ökat med 20 procent medan antalet utbildade poliser bara har ökat med 3,5 procent.

Polisyrket är tufft, och för att man ska lyckas attrahera rätt personer krävs en fortsatt uppvärdering av yrket med höjda antagningskrav, riktade lönesatsningar, bättre arbetsförhållanden, fler karriärvägar och betald polisutbildning.

En betald polisutbildning kommer att locka till sig fler kompetenta sökande i form av personer som befinner sig mitt i livet med familj och allt vad det innebär och inte kan leva på studielån. Betald utbildning är även ett förslag som Polismyndigheten nyligen har lagt fram till regeringen.

Fru talman! Ett stort hot mot polisverksamheten är polisernas höga utsatthet för påverkansförsök, det vill säga otillåten och otillbörlig påverkan, kartläggning, trakasserier och självcensur.

Av de enkätundersökningar som Polismyndigheten genomfört framgår att i ett nationellt perspektiv har 68 procent av ingripandepoliserna blivit utsatta för minst ett men oftast fler påverkansförsök under en tolvmånadersperiod. Motsvarande utsatthet för poliser i utsatta områden är i vissa fall nästan 100 procent.

Orsaker som angavs till att poliser har hamnat i självcensur, det vill säga inte utfört sina arbetsuppgifter som de borde, var rädsla för repressalier och att utsättas för våld eller hot, underbemanning i ingripandesituationer och risk för eskalerande situationer vid ingripanden.

Normaliseringen av hot och trakasserier ur såväl arbetsmiljöperspektiv som lagföringsperspektiv har nått en oacceptabel nivå. Denna utveckling är mycket bekymmersam, och om den inte redan är det riskerar den att bli systemhotande.

Det är angeläget att rätten till kränkningsersättning för poliser stärks. Ingen ska behöva utstå våld, hot eller kränkningar i sin yrkesutövning. I förlängningen riskerar det att bli ett demokratiproblem om enskilda poliser inte vågar utföra sitt arbete på grund av rädsla för att de själva eller deras anhöriga ska bli utsatta för våld, hot eller trakasserier.

Polisen skyddar medborgarna, och ett angrepp mot polisen är ett angrepp på rättsstaten.

Kränkningsersättningen har utvidgats så att poliser lättare ska få ta del av den, men det anses fortfarande att poliser ska tåla lite mer än övriga medborgare. Självklart ska poliser omfattas av samma skydd som övriga medborgare, vilket även är något som finns med inom ramen för Tidöavtalet.

Fru talman! När poliser i yttre tjänst går på knäna, när utredningsresultaten försämras, när de lagstadgade tidsfristerna överträds, när utbildningsplatserna inte fylls trots sänkta krav på dem som antas, när passhaveri lamslår medborgarnas resande och när skjutvapenvåldet slår rekord men få lagförs - då behövs en förändring.

Trots de stora budgettillskotten fungerar inte polisorganisationen som den borde. De förväntade resultaten kommer inte. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta.

Det behövs ett helt nytt fokus. Det behövs nya tankesätt. Det behövs nya metoder och nya mål. Kort sagt: Hela den svenska polisen skulle må bra av ett totalt genomgripande paradigmskifte med avstamp från toppen.

Anders Thornberg är ytterst ansvarig för hela Polismyndigheten. Han har mandat att leda och fördela arbetet på det sätt han finner lämpligt. Men trots konstant ökade resurser underpresterar Polismyndigheten. Därför behövs en ny högsta polisledning samt inrättande av en oberoende kontrollfunktion.

Jag yrkar bifall till reservation 19.

Herr ålderspresident! Jag vill komma tillbaka till att polisen presterar allt sämre trots kraftigt ökade resurser, nya befogenheter och en stor omorganisation. Det är nog ingen som har missat det, men få frågar sig vad polisen gör med de befintliga resurserna, vilka krav som ställs och vilka resultat som ska uppnås.

Hade rikspolischefen varit vd i näringslivet hade han aldrig fått förnyat förtroende. Om man får en mångmiljardinvestering och det resulterar i minskad produktivitet får man inte sitta kvar. Med den nya polisorganisationen, som inrättades 2015, är det Anders Thornberg som har det fulla ansvaret för hela Polismyndigheten. Medborgarna förtjänar en rikspolischef som fattar de beslut som krävs och som levererar resultat.

Till syvende och sist handlar det om rätt ledarskap, men jag vet att regeringen inte är med på båten ännu när det gäller att byta ut rikspolischefen. Tyvärr finns det väldigt många duktiga chefer och medarbetare inom Polismyndigheten som i dag inte vågar synliggöra de utmaningar som finns på grund av risk för att bli omplacerade, som i exemplet från internrevisionen, med motiveringen att de är illojala.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har nämnt alternativen. Man kan ha en haverikommission. Man kan byta ut polisledningen. Eller så kan man återinföra det som fanns 2010, en form av oberoende utredningsfunktion. Men då är problemet att den ligger under Polismyndigheten. Det blir som en form av stopgap. Vi måste få en tillfällig lösning så att vi får stopp på den här galenskapen inom Polismyndigheten. Det handlar om att all information och det som finns blir transparent, och då måste vi kunna kontrollera det. Detta ska alltså inte tillsättas av polisen och kontrolleras av polisen. Då undrar jag: Kan vi göra någon form av tillfällig lösning, stopgap, i stället för att bara invänta den längre utredningen och vad KU kommer att säga?

Herr ålderspresident! Jag vill vara tydlig med att enskilda poliser och chefer gör ett väldigt bra jobb inom Polismyndigheten. Men vi ser exempel på exempel på att det inte fungerar. Ändå tillåter vi det fortsätta och tittar bara på. Det är uppenbart att tillsynen av Polismyndigheten inte fungerar i dag.

Det har tidigare funnits en oberoende utredningsfunktion som utgick från evidensbaserat polisarbete. Det var en mycket kvalificerad grupp som tillsattes 2009, tror jag. Men tyvärr fungerade denna funktion endast i sex månader. Det berodde på att polisledningen ville lägga munkavle på dem. Det enda de kunde göra var att avgå, vilket de gjorde 2010. Vi hade alltså redan då en polisledning som inte tålde att bli synad. Och det bara fortsätter. Någonstans måste det sättas stopp.

Det finns ett exempel i närtid. Rikspolischefen talar om att poliser ska säga som det är och att det ska vara högt i tak. Men när medarbetare gör det uppskattas det inte, och budskapet anpassas och blir urvattnat. Ett exempel på det i närtid är konflikten på Polismyndighetens internrevision. Granskarna är internrevisorer och informerade rikspolischefen om konstigheter i samband med granskning av Polismyndighetens styrning av Nationellt forensiskt centrum.

De tre internrevisorerna ville inte skriva under sin egen rapport på grund av att den var tillrättalagd, efter önskemål från en av dem som ingick i granskningen. Det mynnade ut i att den ansvarige revisorn omplacerades på grund av så kallad illojalitet mot den närmaste chefen, som det uttrycktes.

I § 14 polisförordningen står det att "en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska underrätta sin förman om sådana förhållanden i polisarbetet som förmannen bör känna till". Men den ansvarige revisorn som försökte efterleva den underrättelseplikten blev omplacerad på grund av illojalitet mot sin chef. Han är fortfarande omplacerad. Det hade inte skett om vi hade haft en internrevision som var en oberoende funktion på riktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om vi nu inte ska byta ut högsta polisledningen och ska invänta en utredning för att eventuellt få en oberoende kontrollfunktion på plats undrar jag hur vi ska komma till rätta med problematiken. Det enda alternativ som jag ser kvarstår är en haverikommission. Vi behöver en mer offensiv krishantering av samhällets viktigaste myndighet. Om vi inte snabbt kan inrätta en kontrollfunktion, på grund av att vi måste invänta en utredning, är alternativet en haverikommission för att identifiera problemområden, strukturella hinder och förändringsbehov. Jag tror inte att det räcker med bara regleringsbrev, tillsyn, samtal med polisledning och så vidare.

Hur ska vi göra det på riktigt, för att få stopp på galenskapen inom Polismyndigheten?

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern!

Jag är ledsen att säga det, men svensk polis är i dag tyvärr en myndighet i fritt fall. En väl fungerande polis är en förutsättning för en trygg rättsstat. Svensk polis har i dag stora utmaningar att fullfölja sitt uppdrag och behöver ökade resurser, både ekonomiskt och lagföringsmässigt. Men ytterst är det en ledningsfråga. Vi har en polisledning som inte vill bli bättre, och det kommer då heller aldrig att bli bättre om vi politiker inte gör det som krävs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Trots att anslagen sedan 2015 har fördubblats till cirka 40 miljarder per år och utredningsverksamheten ökat med nästan 30 procent fler anställda har det totala antalet redovisade ärenden till Åklagarmyndigheten sjunkit. Om Sverigedemokraterna och regeringen ska fortsätta att strö pengar över polisen i konkurrens med så mycket annat som försvar, sjukvård, pensionärer och så vidare måste vi begära mer pang för pengarna, så att säga.

Det är välkommet med den utredning som justitieministern nämner i sitt svar och som har i uppdrag att göra en bred översyn av den offentliga tillsynen. Men det finns också ett betänkande som överlämnades 2015 och fortfarande bereds i Regeringskansliet. Vi vet inte heller i dagsläget vad svaret kommer att bli från konstitutionsutskottet.

Vad alla däremot vet är att krisen inom polisen fortgår varje minut, timme och dag. Utifrån den kris som råder inom Polismyndigheten kan inte svaret bara vara att vi måste avvakta utredningen eftersom den kommer att ta alldeles för lång tid, troligtvis flera år.

Riksrevisionen har i en färsk rapport granskat Polismyndighetens hantering av mängdbrott och det stora antalet tillsatta särskilda händelser gällande den grova brottsligheten. Rapporten visar på en myndighet som inte klarar av sitt uppdrag. Dessutom är Polismyndigheten inte öppen för att ta till sig av Riksrevisionens kritik, vilket enligt Riksrevisionen är mycket ovanligt. Rikspolischefens svar på den kritik som riktades i rapporten var: Jag håller inte med.

För mig blir det i och med rikspolischefens svar väldigt tydligt var problemet ligger: i den högsta polisledningen. För att vi ska ha en chans att få ordning på Polismyndigheten, mängdbrotten och den grova kriminaliteten behöver det ske något redan nu. Vi har inte tid att avvakta en utredning.

Det finns i dag en intern och extern tillsyn av polisen, men som justitieministern säger saknas det en myndighet som har ett specifikt ordinarie tillsynsansvar över Polismyndigheten. Tillsynen utförs av ordinära tillsynsorgan och även av extraordinära tillsynsorgan, men utifrån de resultat som Polismyndigheten uppvisar fungerar inte de här kontrollfunktionerna. Dessutom tar det väldigt lång tid. Kontrollerna sker i efterhand, och då är det många gånger för sent.

En oberoende kontrollfunktion handlar om att få alternativ information till den som polisen själv för fram om sin verksamhet och olika rådande förhållanden. Aktuell information borde i stället komma i anslutning till att polisen för fram sin information, ibland även innan, och inte som nu i efterhand.

I dag förlitar man sig i Riksrevisionen och i resultatdialogen på de svar och uppgifter som Polismyndigheten lämnar. En oberoende kontrollfunktion skulle ha tillgång till polisens system och själv kunna ta fram uppgifter och inte vara i händerna på polisens goda vilja att redovisa korrekta uppgifter. Som det är nu är det mer en fiktiv kontroll, eftersom man är beroende av rikspolischefen. Den man är ålagd att kontrollera är alltså ens chef.

I och med att kontrollfunktionerna inte fungerar och tiden inte finns för att avvakta en utredning undrar jag hur justitieministern kommer att säkerställa att rätt information framledes delges från Polismyndigheten.

Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet Våldsbrott och brottsoffer.

I stället för att värna brottsoffren har naiva politiker under lång tid satt i system att sprida en tycka-synd-om-mentalitet kopplad till brottslingar. Kriminalitet har förklarats i termer av sociala problem, fattigdom och utanförskap. Det straffrättsliga systemet har som en konsekvens av denna veka och naiva hållning präglats av låga straff, straffrabatter och villkorlig frigivning.

All denna slapphänthet är minst sagt provocerande, och än värre blir det av att vi inte ens har kraft att markera mot människor som inte ska befinna sig i landet. Även om åklagare yrkar på utvisning undgår dömda gärningsmän många gånger utvisning med motiveringen att de har en stark koppling till Sverige. Omsorgen om brottslingen väger av någon märklig anledning tyngre än omsorgen om offret.

Detta är givetvis helt fel. Det är inte brottslingarna som ska skyddas utan den som utsätts för brott. Den som inte sätter offrets rätt före brottslingens rätt sviker inte bara offret och dess anhöriga; den sviker dessutom alla de människor som riskerar att bli nästa brottsoffer.

Herr talman! Den grova kriminaliteten slukar i dag enorma resurser inom den polisiära verksamheten. Våldet, skjutandet och sprängningarna suger all kraft ur den redan hårt ansatta polisen. En direkt följd av detta är att polisen tvingas prioritera bort brott som förvisso anses allvarliga - men inte tillräckligt allvarliga. Att polisen hänvisar till att det finns mycket grövre brott som kräver deras uppmärksamhet är synnerligen oroväckande.

Dessa brister i rättssystemet ger som konsekvens att så kallade mängdbrott som cykelstölder, bedrägerier, id-kapningar och mycket annat aldrig utreds. Vardagsbrottsligheten ligger som en tung, våt filt över medborgarna - något man helt enkelt får räkna med. En utredning som läggs ned med motiveringen att brott ej kan styrkas förstärker känslan av otrygghet. Den förstärker känslan av misstro och undergräver på sikt förtroendet för hela rättssystemet.

Även om brottet synes vara litet kan följderna för den som utsätts bli extremt allvarliga. Den person som har blivit utsatt för en inbrottsstöld i sin bostad vet att det är en enorm kränkning av den personliga sfären. Och utan någon möjlighet till upprättelse är den enda anledningen för en privatperson att göra en polisanmälan att man ska kunna få ut ersättning från sitt försäkringsbolag.

Inom ramen för Tidöavtalet ska rättigheterna för den som utsatts för brott stärkas. De regler som syftar till att skydda brottsoffer och andra utsatta ska ses över, till exempel skärpta regler för prövotid efter villkorlig frigivning. Dagens relativt låga ersättningsnivåer ska höjas och regelverket för ersättning till brottsoffer förbättras. De administrativa delar som nu ligger på brottsoffret för att denne ska få sitt skadestånd utbetalt tas om hand av staten, vilket innebär att staten kommer att driva processen utan brottsoffrets inblandning.

Herr talman! Utgångspunkten i ett välmående samhälle måste vara att kvinnor och män ges samma möjligheter och rättigheter. Extra allvarligt är våldet mot kvinnor och barn. Även om all otrygghet är att betrakta som oacceptabel finns en betydande skillnad mellan könen, men tyvärr har insatserna för att bekämpa det dödliga våldet mot kvinnor varit otillräckliga under flera decennier.

Över 300 kvinnor har mördats av närstående män sedan år 2000. Vi minns till exempel 2021, när det rapporterades i medierna om att fem kvinnor mördats på tre veckor. Hittills i år har inte mindre än elva misstänka kvinnomord inträffat. Utvecklingen går med andra ord åt fel håll. Det säger sig självt att en sådan verklighet inte kan accepteras.

Ännu mer tragiskt är att det finns indikationer på att många av de personer som mördas av en närstående man har varit i kontakt med polisen, socialtjänsten eller vården före mordet. I sitt livs mest utsatta stund har dessa människor bett om hjälp och skydd men många gånger mötts av icke-svar, vilket är oacceptabelt. Det är inte värdigt ett land som Sverige att ha det på det viset. När ett nödrop kommer från en person i frågan om liv eller död ska någon svara, och i svaret ska det finnas lösningar och åtgärder för att skydda den som ropar på hjälp. Att inte kunna hjälpa dem som behöver stöd och hjälp allra mest är ett misslyckande inte värdigt en rättsstat värd namnet.

Med detta i åtanke har regeringen tagit flera initiativ för att motverka mäns våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck. Regeringen avser att inom ramen för Tidöavtalet genomföra en fullständig och genomgripande översyn av strafflagstiftningen. Fokus ska skifta från gärningsman till brottsoffer, och straffen ska genomgående spegla brottens allvar. Det innebär att allvarliga vålds- och sexualbrott ska straffas hårdare.

Regeringen tänker också se till att det finns en presumtion för häktning vid misstanke om grov kvinnofridskränkning, så att män som misshandlar kvinnor snabbt ska kunna frihetsberövas. Regeringen har även beslutat om tilläggsdirektiv till en sittande utredning som innebär att kontaktförbud ska kunna omfatta ett större geografiskt område. Våldsamma män ska kunna förbjudas att vistas i samma kommun som sina före detta partner.

Herr talman! Gällande hedersförtryck har regeringen redan beslutat om tilläggsdirektiv till en sittande utredning för att bland annat kriminalisera oskuldskontroller och oskuldsintyg. Av Tidöavtalet framgår dessutom att regeringen vill skärpa straffen för en rad gärningar med anknytning till hedersförtryck, till exempel äktenskapstvång.

Vi i Sverigedemokraterna vill dock se ytterligare skärpningar än de som lagstadgades 2020. Barn som utsätts behöver stödjas i större utsträckning. En ny brottsrubricering behövs som tar sikte på lågintensivt våld och förtryck, vilket även ska omfatta kriminalisering av gärningar som enskilda inte medför straffansvar eller som i kombination inte bemöts med straff som graden av klander motiverar. Det ska innebära en kriminalisering av att vara gift med en minderårig, oavsett hur äktenskapet eller de äktenskapsliknande förbindelserna kommit till.

Den föreslagna straffskalan för barnäktenskap, fängelse upp till fyra år, är omotiverat låg - särskilt då den jämförs med straffskalan för andra likvärdiga brott och med tanke på att det här är fråga om brott mot barn av mycket allvarlig karaktär. Barnäktenskap innehåller upprepade våldtäkter mot barn.

Alla som har konkret inflytande över de barn som tvingas till giftermål och bidrar till detta ska bära straffansvar. Effektiva insatser mot barnäktenskap behöver utvecklas. De som fortsätter att leva som gifta med barn ska straffas och om möjligt utvisas. Alla regler ska utformas så att det klart framgår att det aldrig kan accepteras att barn är gifta i Sverige.

Sverigedemokraterna vill även att det som tas upp i utredningen Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap från år 2012 realiseras. Där föreslogs bättre tillsyn, skärpta krav och djupare dialog med religiösa samfund och vigselförrättare för att stoppa vigslar som innebär tvångs- eller barnäktenskap. Krav ska ställas på trossamfund och vigselförrättare att uppvisa nolltolerans mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Allt detta sammantaget utgör en arsenal av åtgärder som egentligen syftar till en enda sak: Att göra vårt land till en tryggare plats och våra medborgare till tryggare människor. Det finns en gräns för hur mycket en nation tål. Sverige har passerat den gränsen. Nu är tiden inne att göra en helomvändning som tar vårt land bort från den skadliga, veka vänsterpolitiken. Vi ska bort från straffrabatter och vurmande för brottslingar och till ett tryggare, mer rättvist och moraliskt hedervärt land som ser vilka som äger rätten att skyddas och varför.

Detta kommer dock att ta tid. Det kommer att ta år att laga och bygga vårt rättsväsen starkt igen. Tack vare att vi nu har en regering på plats som lyssnar och som ser och hör även Sverigedemokraternas ståndpunkter kan Sverige nu äntligen påbörja detta trygghetsarbete.

Jag yrkar bifall till reservation 19.

Fru talman! Polismyndighetens medarbetarskyddsundersökningar visar att polisers utsatthet för påverkansförsök är alarmerande hög, vilket är ett hot mot rättssäkerheten.

Enligt Tidöavtalet ska det straffrättsliga skyddet för poliser stärkas, och ersättningsreglerna för poliser som drabbas av angrepp ses över. Men inte i någon av de offentliga utredningar som pågår för närvarande står det något som syftar till att stärka det straffrättsliga skyddet för poliser och tjänstemän mot hot och trakasserier, utan det handlar mer om att poliser ska kunna ange tjänstenummer i stället för namn vid avrapportering, vilket definitivt inte är tillräckligt.

Det är viktigt att sända en rättspolitisk signal till medborgarna om att det inte är acceptabelt att trakassera och hota myndigheters tjänstemän, och detta bör ske genom att det straffrättsliga skyddet mot hot och trakasserier för poliser och andra tjänstemän stärks.

Min fråga till justitieministern är: När kan vi förvänta oss att få till denna straffrättsliga förändring?