Fru talman! Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i helt fel riktning. Sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016, för tio år sedan, har inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter ökat ytterligare. Massarresteringar och begränsningar av yttrandefriheten har varit återkommande. Genom en ändring av konstitutionen våren 2017 har ännu mer makt samlats hos president Erdoğan.

Utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet är osäker, och just nu finns det många tänkbara utgångar för hur det kan gå. Den 12 maj 2025 beslutade PKK i samband med sin kongress att lägga ned sina vapen och upplösas som organisation. Den 26 oktober påbörjades tillbakadragandet av organisationens styrkor från Turkiet som en del av fredsprocessen.

En förutsättning för en lyckad fredsprocess är en vilja från alla inblandade parter att göra en så hållbar fred som möjligt. Det kommer att innebära eftergifter från både PKK och Erdoğans regim. Den av det turkiska parlamentet inrättade försoningskommittén är ett viktigt steg i arbetet. I kommittén kommer nu viktiga röster att få en plattform där man kan lyfta sina perspektiv. Jag har till exempel hört att organisationen för de mödrar som har förlorat sina barn men som inte har återfunnit deras kroppar har fått en möjlighet att yttra sig inför kommittén.

Erdoğan och hans regim måste nu ge reella förutsättningar för politiska lösningar och en demokratisk utveckling. Det kräver respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det har vi sett honom bryta mot många gånger.

Ett exempel på hur skör fredsprocessen är är att alla parter inte ens kallar detta för en fredsprocess. Erdoğans målbild är sannolikt att stanna kvar vid makten som president i sitt jättepalats, som har över tusen rum. Det var samma palats som statsminister Ulf Kristersson besökte när han bönade och bad att Sverige skulle få bli Natomedlem. I dagsläget tillåter dock inte Turkiets konstitution att Erdoğan sitter fler perioder i palatset, utan en grundlagsändring krävs. Han vill sannolikt därför få till en ändring av det med hjälp av kurdernas stöd.

Fru talman! I dag sitter tusentals personer fängslade som politiska fångar i Turkiet. Ett exempel är fängslandet av den tidigare partiledaren för det prokurdiska partiet HDP, numera DEM-partiet, Selahattin Demirtaş. Han har dömts till 42 års fängelse enbart för att han var oppositionspolitiker. Gång på gång har Europadomstolen krävt att han ska släppas fri och att åtalen ska läggas ned. Turkiet måste därför omedelbart följa det, vilket man inte har gjort.

Man behöver även bryta isoleringen av Abdullah Öcalan, ge hans advokater och familj tillträde till den fängelseö där han sitter i dag och flytta honom därifrån samt garantera honom en rättssäker juridisk process.

Mycket av lösningarna i fredsprocessen i Turkiet finns i behandlingen av kurdiska ledare och frigivandet av dem.

Man brukar prata om den kurdiska frågan, alltså frågan om kurdernas rättighet till sitt språk, sin historia och sin kultur.

Sverige och EU skickar i dag ett betydande ekonomiskt stöd till Turkiet. Man får bland annat ett så kallat förmedlemskapsstöd inför medlemskap i EU, trots att förhandlingarna är frysta. Här har man hittills fått uppemot 50 miljarder kronor. Man har också fått ungefär 60 miljarder kronor genom flyktingavtalet mellan EU och Turkiet.

Jag har ställt fyra frågor till ministern, som jag hoppas få svar på i dag.

Vänsterpartiet har upprepade gånger kritiserat den svenska regeringen för brist på engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet. Det svenska Natomedlemskapet innebar en omsvängning som har lett till att man i praktiken inte markerar mot Erdoğans repressiva politik. Men för en långsiktig, hållbar och fredlig lösning krävs det att vi sätter press på den turkiska regimen.

Fru talman! Även om det är viktigt att prata om situationen för mänskliga rättigheter och fred i Turkiet får vi inte glömma bort Turkiets bredare roll för fred i hela Mellanöstern. Turkiet är på många sätt en av flera regionala stormakter, med ett egenintresse långt utanför landets gränser. Under lång tid har ett av dessa intressen varit att utgöra ett hot mot det kurdiska folket, även utanför Turkiet, såsom i regionen Rojava i nordöstra Syrien. Turkiet har upprepade gånger genomfört territoriella kränkningar av sina grannländer genom flyg- och markanfall mot kurdiska områden i grannländerna Syrien och Irak.

I det 15 år långa inbördeskriget i Syrien har Turkiet under lång tid understött och styrt jihadistgrupper, och även om Turkiet formellt motarbetat Islamiska staten, IS eller Daish, var landets gränser i söder under lång tid porösa och släppte igenom många av dem som blev terrorister för Islamiska staten. Först när Turkiet självt utsattes för terrorattacker från IS sattes reella åtgärder in.

Världssamfundet har under lång tid och under USA:s ledning haft den globala koalitionen mot Daish, och periodvis har aktiviteten varit hög. Men de senaste åren har aktiviteten i koalitionen minskat betänkligt. Problemen efter IS framfart har i stället kurderna i Rojava och det irakiska domstolsväsendet fått hantera. Vi i västvärlden har i praktiken tagit vår hand från problemen trots att många av de farligaste terroristerna är från våra länder. De senaste åren har de därför funnits i fängelser och läger som al-Hol.

Nu agerar Turkiet i stället i direkt motsättning till den globala koalitionen mot Daish genom att deras jihadistgrupper tillsammans med syriska regimens styrkor attackerar de kurdiska områdena där många av IS-terroristerna har suttit fängslade. De senaste dagarna har tusentals terrorister blivit fria, och de riskerar nu att utgöra ett hot mot oss. Till exempel planerade två terrorister ett attentat mot Sveriges riksdag.

Vad tänker utrikesministern om denna utveckling? Vad är hennes tankar om Turkiets roll, och hur avser utrikesministern att agera för att den globala koalitionen mot Daish ska återaktiveras för att bidra till regional och global säkerhet?

Fru talman! Jag ska också ta tillfället i akt och fördöma attackerna mot utrikesministerns ministerkollegor Forssell och Dousa vid deras respektive hem. Jag vet att utrikesministern också har varit utsatt för attacker, både i kammaren och vid sitt hem. I en demokrati är det inte acceptabelt att attackera statsråd. Vi behöver stå upp för vår demokrati, och då är denna typ av attacker inte acceptabla.

Utvecklingen i Syrien medför enorma humanitära behov. Vi vet att striderna mellan regeringsstyrkor och kurdiska styrkor har lett till att många människor är på flykt. De humanitära behoven tillgodoses inte av sig självt, utan Sverige, EU och omvärlden måste nu agera för att hjälpa människor på flykt, säkra freden och bygga upp Syrien igen.

Fru talman! Det är stor risk att egenintresset får styra i Syrien i stället för att vi hittar en väg att stödja freden, vilket vore det bästa. Det finns många folkgrupper, och mycket har skett under det långa inbördeskriget. Vi skulle kunna spela en roll här, men då måste vi stödja de grupper som står upp för internationell rätt och demokrati och som försöker stoppa IS-terroristernas framfart.

Fru talman! I min interpellation ställde jag fyra frågor till utrikesministern om utvecklingen för demokratin i Turkiet. Utöver dessa har vi i dagens debatt berört utvecklingen i Syrien och Turkiets roll i denna utveckling.

Min upplevelse är att Sverige tidigare var en stark röst för demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet och Syrien. Men i samband med den svenska Natoansökan förändrades allt. Tidigare talepunkter slängdes i papperskorgen, först av socialdemokraten Ann Linde och sedan av den moderata utrikesministern Tobias Billström.

Nu är Maria Malmer Stenergard utrikesminister, och därför har hon en god möjlighet att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i såväl Turkiet och Syrien som globalt.

Jag noterar att utrikesministern i dag har på sig en pin med den svenska och den danska flaggan, vilket jag tycker är en fin manifestering av att hon står upp för internationell rätt. Det behöver vi göra över hela linjen.

Jag hoppas att utrikesministern har för avsikt att ta möjligheten att stå upp för internationell rätt och att hon stöder processen i Turkiet och sätter press på Erdoğan och hans regim så att de verkar för fred på allvar den här gången. Nu finns den möjligheten, men om man bara ser det som en turkisk inrikespolitisk fråga finns det en risk att processen fallerar på grund av olika intressen. Jag tror att det är samma sak med Syrien – om vi inte engagerar oss utan egenintresse är risken stor att det åter blir en fallerande stat eller att landet får en starkt auktoritär utveckling.

Vi måste sätta intressena för de människor som bor och lever i dessa länder först, så att de får ett bra liv. Då kan barnen gå i skolan, och människor kan ha ett arbete och behöver inte oroa sig för att krig och konflikter ska blossa upp. Jag hoppas att Sverige kan vara en stark röst för detta, och jag förväntar mig att utrikesministern är en ledare i detta arbete.