Fru talman! Catarina Deremar har frågat mig om jag har tagit initiativ till analyser av nedskärningarnas konsekvenser för studieförbunden och kulturens infrastruktur, om jag avser att vidta åtgärder för att motverka ojämlikhet mellan landsbygd och storstäder när det handlar om tillgång till kultur samt om jag har initierat en analys av de långsiktiga effekterna för den fria och frivilliga folkbildningen.

Låt mig börja med studieförbundens ekonomiska situation. Folkbildningen bygger på ett delat ansvar där staten, regionerna och kommunerna tillsammans bidrar. Statsbidraget är viktigt, men verksamheten finansieras också i hög grad av kommuner, regioner, huvudmän och deltagaravgifter. Enligt rapporten Vid vägs ände? av Folkbildningsrådet, Studieförbunden i samverkan och Svensk biblioteksförening har de offentliga bidragen till studieförbunden gått från en jämbördig fördelning mellan å ena sidan staten och å andra sidan kommuner och regioner till en kraftig övervikt mot staten.

Därtill måste vi komma ihåg att studieförbunden liksom många andra aktörer har verkat under en period präglad av pandemi, internationell kris och lågkonjunktur. Ovan nämnda rapport konstaterar att dessa faktorer har påverkat både deltagande och efterfrågan och kommunernas ekonomiska förutsättningar. Det gör det svårt att med säkerhet avgöra vad som har påverkat utvecklingen mest i olika kommuner. Sammantaget innebär detta att rapporten ger en viktig bild av nuläget men att det krävs mer systematiska och oberoende analyser innan vi drar långtgående slutsatser om utvecklingen och dess effekter.

Regeringen har bedömt att folkhögskolan och andra områden inom utbildningspolitiken behöver prioriteras i en lågkonjunktur. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) föreslår regeringen satsningar just på folkhögskolan, särskilt till personer med funktionsnedsättning och för språkstärkande insatser till personer som har jobb men som behöver kunna bättre svenska. Dessutom föreslår regeringen att möjligheten för personer från 16 år att gå studiemotiverande kurs på folkhögskola förlängs från tre till sex månader för den som behöver språkstöd.

När det gäller kulturens infrastruktur visar rapporten att neddragningarna varit störst i landsbygdskommuner vad gäller både studieförbundens lokaler och folkbibliotekens filialer. Det är en bekymmersam utveckling, och jag delar uppfattningen att kultur, bildning och mötesplatser måste finnas i hela landet. Samtidigt är det studieförbunden själva som beslutar om var de bedriver sin verksamhet.

När det gäller de långsiktiga effekterna följer regeringen utvecklingen genom Folkbildningsrådets årliga bedömning av verksamhetens omfattning och geografiska spridning. Det är ännu för tidigt att dra säkra slutsatser om de långsiktiga effekterna.

Avslutningsvis vill jag understryka att den fria och frivilliga folkbildningen är en hörnsten i arbetet med att bygga vår demokrati och vårt samhälle starkt, och regeringen kommer fortsatt att följa utvecklingen på ett ansvarsfullt sätt.

Fru talman! Jag tackar för väldigt viktiga frågor.

Folkbildning är viktigt i det svenska samhället. Det ger möjligheter för människor att bredda sina kunskaper och möjligheter för människor som står långt från arbetsmarknaden att till exempel gå i folkhögskola. Jag tycker att det är alldeles uppenbart att fler av dem som står långt från arbetsmarknaden borde kunna få en plats där. Vi ser också att många ungdomar som har haft det rätt bekymmersamt i svensk skola kan få en plats i folkhögskolorna. Det är därför det är viktigt med den här förlängda tidsgränsen för dem som har fyllt 16 år.

Samtidigt är det ju så att ansvaret för folkbildningen är gemensamt. Det är inte bara staten som är ansvarig för finansieringen; det är också bland annat kommuner och regioner. De senaste 20 åren har de regionala och kommunala bidragen minskat från ungefär 45 procent av den totala budgeten till 30 procent. Jag anser att vi måste föra en dialog med kommuner och regioner för att höra hur de ser på sitt finansieringsansvar. Därför tänker jag mig att jag ska bjuda in SKR för en dialog i de här frågorna.

Den rapport som det hänvisas till är väldigt gedigen. Det ska sägas att den utöver studieförbunden och folkhögskolorna även berör folkbiblioteken. Det vi ser är förstås bekymmersamt, men det är studieförbunden själva – inte staten – som avgör var de vill ha sin verksamhet. Jag tycker att det är en bra ordning att studieförbunden själva bestämmer var de vill ha sin verksamhet; det kan inte staten gå in och reglera.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att studieförbunden och folkhögskolorna har en enormt viktig funktion i vårt samhälle. Det är dock inte bara staten som är ansvarig för finansieringen, utan det är även andra. De måste också ta sitt ansvar.

Fru talman! Sverige har ju gått igenom – och går fortfarande igenom – ett stålbad. Det är väl alldeles uppenbart. Vi har haft pandemi. Det pågår ett krig. Vi har haft en inflation som nu är nedkämpad. Det är såklart bra, men många delar av samhället har fått ta en del besparingar – så också folkbildningen.

Regeringen satsar stort på annan utbildning för vuxna. Det är också viktigt att påpeka att vi satsar särskilt på extra medel till folkhögskolorna. De fyller en väldigt viktig funktion, inte minst för att hjälpa människor som står långt från arbetsmarknaden.

Staten behöver göra prioriteringar; man kan inte alltid lova allt till alla. Jag tycker att rapporten är mycket intressant på olika sätt. Den visar, som jag sa tidigare, att det också finns andra intressenter som är viktiga för finansieringen. Dessa aktörer måste också ta sitt ansvar om de tycker att folkbildningen är viktig.

Jag tror att folkbildningen spelar en viktig roll i samhället. Självfallet är det bra att många människor betalar avgifter till verksamhet – det stärker verksamheten och gör den mer självständig i förhållande till statliga och kommunala bidrag. Det är dock viktigt att man fokuserar på dem som har de absolut största behoven av folkbildningens olika typer av verksamheter.

Fru talman! Folkbildningen är viktig. Det är en väldigt speciell form som har funnits i Sverige under många år. Jag tycker att det är viktigt att värna den, men det är viktigt att sätta detta lite i perspektiv.

Statsbidraget till studieförbunden föreslås för 2026 uppgå till 1,5 miljarder kronor, vilket är en sänkning från 1,6 miljarder kronor från ett år till ett annat. Statsbidragen till folkhögskolorna är på ungefär 2,5 miljarder kronor. Staten satsar alltså sammantaget omkring 4 miljarder på folkbildningen. Det är mycket pengar.

Jag skulle säga att vi får ganska mycket för de pengarna, så det är väl avsatta pengar. Det är alltså inte så att staten inte satsar mycket på folkbildningen, för det gör vi faktiskt, och det ska vi vara stolta över. Vi måste dock börja fundera på de andra bidragsgivarna till den här verksamheten. Kommuner och regioner har gått från att ha finansierat nästan hälften av verksamheten till att i dag vara nere på ungefär 30 procent. Det kanske inte är rimligt att vi bara ser den utvecklingen komma, och därför ser jag fram emot att ha en dialog med SKR om dessa viktiga frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.