Herr talman! Tack till ministern för svaret på min interpellation!

Arbetslivskriminaliteten är allvarlig. Den innebär bland annat att människor utnyttjas, ibland med inslag av människohandel. Den skapar farliga arbetsmiljöer, snedvrider konkurrensen och tränger ut seriösa företag.

I arbetet mot arbetslivskriminaliteten är arbetsmarknadens parter oerhört viktiga. Den här typen av kriminalitet bekämpas bäst av alla parter tillsammans. Myndigheterna är beroende av parternas kunskap och närhet till verkligheten, och parterna behöver myndigheter som agerar effektivt och träffsäkert.

Sedan 2018 har arbetsmarknadens parter kunnat söka statsbidrag för att bekämpa arbetslivskriminalitet. I år är detta statsbidrag 4,5 miljoner kronor. Det är en ytterst liten summa i den stora budget som regeringen har. Nu har regeringen aviserat en sänkning av det här bidraget, först till 2,5 miljoner kronor och sedan till 2 miljoner kronor från 2028. Det är mer än en halvering av nuvarande stöd – detta samtidigt som vi i Sverige har stora problem med arbetslivskriminalitet. Arbetsmarknadens parter behövs för att stävja detta.

Ministern skriver i sitt svar att arbetet med budgetpropositionen innebär prioriteringar. Det förstår jag. Men i det här fallet väljer regeringen att inte prioritera den lilla summa som parterna kan söka för att gemensamt motverka arbetslivskriminalitet. Summan är så liten i regeringens budget att den knappt går att räkna i promille. Det regeringen sparar genom att ta bort dessa 2 miljoner är 0,0013 promille av statens hela budget. Mer än så är det inte.

Herr talman! Regeringens motivering är att statsbidraget nyttjas i låg grad – och det stämmer. Statsbidraget hade kunnat nyttjas i betydligt högre grad om stödet hade gjorts mer tillgängligt. Bristerna i stödets utformning har återkommande påtalats för regeringen. Bland annat handlar det om oförutsägbara ansökningsprocesser och snäva kriterier.

Som ministern själv tog upp har Delegationen mot arbetslivskriminalitet tagit fram förslag där man också uppmanat regeringen att göra stödet mer tillgängligt. Arbetsmiljöverket har påtalat att stödet bör utökas och göras mer tillgängligt. LO har sagt samma sak. Behovet av statsbidraget finns, men det måste kunna användas.

Min fråga till ministern handlade om vilken grund regeringen har för att genomföra en neddragning av statsbidraget i stället för att omforma det och göra det mer tillgängligt så att det ska kunna användas fullt ut. Nu får jag alltså svar från ministern att det handlar om prioriteringar i budgetarbetet. På utgiftssidan uppgår regeringens hela budget till drygt 1 500 miljarder, och man har alltså valt att prioritera bort 2 miljoner nästa år och 2 ½ miljon åren efter det från detta partsgemensamma arbete mot arbetslivskriminalitet.

Jag vill utifrån ministerns svar fråga hur regeringen framöver har tänkt att stödja det viktiga partsgemensamma arbetet mot arbetslivskriminalitet när man minskar statsbidraget i så stor omfattning.

Fru talman! De medel som regeringen nu först sänker med nästan hälften och sedan minskar med ännu mer har möjliggjort viktiga insatser. En sådan är det uppmärksammade projektet vid Västlänken i Göteborg som handlar om att få bort kriminella och oseriösa aktörer i upphandlingar. Inom städbranschen har man hjälpt utsatta arbetare från oseriösa och kriminella arbetsgivare till seriösa arbetsgivare med goda arbetsvillkor. Det handlar inte om symbolpolitik utan om satsningar som faktiskt har gjort konkret skillnad och skapat förändring i människors liv.

Ministern säger återigen att motivet är att statsbidraget har nyttjats i låg grad. Det finns ju flera förslag på hur statsbidraget skulle kunna användas fullt ut och på ett betydligt bättre sätt, men i stället väljer den här regeringen att minska bidraget rejält.

Förutsättningarna för att praktiskt kunna genomföra projekt utifrån dagens utformning av de här statsbidragen är ganska dåliga. Under åren har också projekt med potential att bekämpa arbetslivskriminalitet fått avslag. Regeringen har möjlighet att göra om och göra rätt i stället, men man väljer den enkla vägen och drar ned på bidraget genom att hänvisa till låg nyttjandegrad och prioriteringar i budgeten.

Det handlar i det här fallet alltså inte om att det inte finns ett behov eller en vilja. Det är avsaknad av politiska beslut, styrning och politisk vilja som gör att stödet inte nyttjats mer.

Jag vill fortfarande hävda att arbetslivskriminalitet bekämpas bäst tillsammans, och arbetsmarknadens parter är oerhört viktiga. Statsbidragets syfte är just att samverka.

Fru talman! Precis som ministern sa i sitt svar har Delegationen mot arbetslivskriminalitet redovisat förslag på åtgärder mot arbetslivskriminalitet. Det handlar bland annat om statsbidrag som även omfattar möjligheter för arbetstagarorganisationer att få ersättning för kostnader för att bistå utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige så att de kan få hjälp enligt lagen om rätt till lön och annan ersättning för det arbete de faktiskt har utfört.

Det finns alltså förslag på att utöka möjligheterna för arbetsmarknadens parter att söka bidrag – även om det kan komma i en annan bidragsform. Regeringen minskar dock på bidraget i ett läge där det kan komma att behövas mer pengar.

Jag vill återigen påpeka vikten av att vi alla hjälps åt i arbetet mot arbetslivskriminalitet. Delaktigheten från arbetsmarknadens parter är avgörande i det arbetet. Myndigheterna behöver parterna, och parterna behöver myndigheterna.

Som politiker behöver vi bidra till att skapa förutsättningar för denna delaktighet, och en av förutsättningarna är att vi avsätter pengar som de kan söka. De ska också ha möjlighet att söka på ett så effektivt och enkelt sätt som möjligt, för nu har det varit ganska krångligt att få ut de här pengarna.

Jag vill avslutningsvis i det här inlägget fråga ministern varför regeringen inte har lyssnat på alla de instanser som har kritiserat bidragets utformning och tittat på hur man i stället kan omforma bidraget så att det kan användas fullt ut. Jag undrar också varför man inte inväntar de förslag som har kommit från Delegationen mot arbetslivskriminalitet. Där finns det ju faktiskt förslag på att skapa ytterligare möjligheter för bidrag till – i det fallet – arbetstagarorganisationer.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill sjösätta ett väldigt brett program med långsiktiga och kraftfulla insatser för att städa upp på svensk arbetsmarknad.

Bland annat vill vi stärka tillsynen i riskbranscher, höja sanktionsavgifterna och bredda dem till fler områden, utesluta orimligt låga anbud i offentlig upphandling och lagstifta om att som huvudregel begränsa antalet underentreprenörsled till två i branscher med stor risk för arbetslivskriminalitet. Vi vet nämligen ungefär vilka branscher det är som har förhållandevis hög arbetslivskriminalitet.

Vi vill även återinföra satsningen på fackligt samråd, förstärka den regionala skyddsombudsverksamheten och förbättra uppföljningen av A1-intyg i syfte att få mer ordning och reda på arbetsmarknaden. På samma tema vill vi ha mer anslag till Arbetsmiljöverket. Det handlar om att stärka arbetet mot både arbetsrelaterade dödsolyckor och arbetslivskriminalitet.

Det här är några av de åtgärder som vi ser som oerhört viktiga för att komma åt arbetslivskriminaliteten, och i allt det arbetet är arbetsmarknadens parter oerhört viktiga. Det är avgörande att de är med oss i arbetet. Vi är beroende av varandra för att klara av att få stopp på detta.

Jag vill fortfarande hävda att det inte är ett hållbart argument att hänvisa till prioriteringar i budgeten när det, som sagt, i själva verket handlar om 0,0013 promille av regeringens budget. Att bidraget inte nyttjats fullt ut är inte heller ett hållbart argument eftersom det finns förslag på hur man skulle kunna göra om bidraget för att det ska kunna sökas på ett mycket bredare sätt.

För mig framstår det tyvärr mer som att regeringen i det här fallet har valt att prioritera ned möjligheterna för arbetsmarknadens parter att vara delaktiga i och utveckla arbetet mot arbetslivskriminalitet. Det anser vi socialdemokrater vara en felprioritering. Jag hoppas fortfarande att regeringen kan tänka om och visa att man prioriterar det partsgemensamma arbetet.