Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min interpellation. Som finansministern mycket riktigt nämnde har detta ämne tidigare avhandlats genom en skriftlig fråga, men i debatter med finansministerns regeringskollegor har jag lärt mig att man ibland via interpellationsverktyget kan lägga ut texten lite, få lite djupare förklaringar och ha lite djupare resonemang. Det var därför jag valde att interpellera finansministern, och jag tycker att hon utvecklade tankegången i alla fall något jämfört med svaret på min skriftliga fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag får ändå säga att jag tycker att finansministerns svar förvånade lite. Det finns några saker som jag reagerade på och som jag väldigt gärna vill reda ut här i kammaren i dag.

Jag förvånas först och främst över otydligheten. Finansministern uppger att det är viktigt att myndigheter finns på flera platser i Sverige, då statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende. Samtidigt verkar hon helt överlåta denna uppgift till myndigheterna - i detta fall till Skatteverket. Såvitt jag har kunnat utläsa, eller höra här i kammaren i dag, finns det ingen vilja från regeringen att aktivt styra myndigheterna i den här frågan.

Finansministerns och regeringens hållning förefaller som sagt vara att myndigheterna själva får hantera var verksamheten ska vara lokaliserad. Detta skulle i sin extrem kunna innebära att Skatteverket och andra myndigheter kan centraliseras i väldigt stor utsträckning, exempelvis till Malmö, Stockholm och Göteborg.

Herr talman! Det är inte en av Gud given ordning att frågan om myndigheters lokalisering ska hanteras så här. Det går att göra på andra sätt. År 2015 skulle Skatteverket lägga ned en rad lokalkontor, bland annat i Vetlanda, Simrishamn, Ängelholm och Mariestad. Beslutet väckte stor upprördhet, vilket var föga förvånande eftersom de statliga jobben på dessa orter är försvinnande få - det är väl Skatteverket, Polismyndigheten och Systembolaget som kan komma i fråga.

Den dåvarande civilministern, min kamrat och kollega Ardalan Shekarabi, agerade och gav Statskontoret i uppdrag att följa upp statliga myndigheters beslut om lokalisering. Först pausades planerna på nedläggning, och till slut skrinlades planerna på att lägga ned kontoren helt och hållet.

Herr talman! Det går säkert att finna argument för att Skatteverkets kontor i Lund ska läggas ned och slås ihop med ett annat kontor, i det här fallet Malmökontoret. Personligen tycker jag att en myndighet borde ha stort intresse av att vara lokaliserad i en av landets främsta universitetsstäder, inte minst för kompetensförsörjningen. Men om vi lyfter blicken bortom Lund ser vi att Skatteverket och flera andra myndigheter har kontor runt om i landet.

Efter att ha hört finansministerns svar här i kammaren blir man ju något fundersam kring var gränsen går för när regeringen är beredd att ingripa. Finns det något tillfälle då regeringen skulle kunna säga att de regionalpolitiska hänsynen eller förtroendet och legitimiteten för statsförvaltningen, som finansministern själv nämnde, väger tyngre och att regeringen behöver agera när man ser tendenser till att myndigheter fattar denna typ av beslut och verksamhet centraliseras i allt större utsträckning?

Enligt min uppfattning är det, vilket historien också visar, fullt möjligt för regeringen att agera i denna typ av frågor och tillse att myndigheter är närvarande i hela landet och på olika ställen i landet. Jag har nämnt ett historiskt exempel, från 2015, men det finns fler. Frågan som på något vis blir hängande i luften är: När är regeringen beredd att ingripa gällande ivern hos ledningen för Skatteverket eller andra myndigheter att centralisera verksamheten? Finns det över huvud taget någon sådan gräns, eller har Skatteverkets anställda på mindre kontor, som i Vetlanda, Simrishamn, Ängelholm och Mariestad, skäl för oro så här i juletid?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för interpellationen. Jag ska besvara några delar av det som sades.

Regeringen styr landets myndigheter, bland annat genom instruktioner. Till den som tittar på debatten och inte känner till detta kan jag säga att instruktionen är grundplattan för varje myndighet. Det finns en instruktion som säger vad som är viktigast för en myndighet att göra.

När det gäller Skatteverket är en av dessa delar, som jag sa, att man ska bedriva verksamhet på de platser där detta är motiverat utifrån myndighetens uppdrag. Det finns alltså i instruktionen. Det var det första.

Så till det andra. När det gäller legitimitet finns det nog knappt någon myndighet i Sverige som har så högt förtroende som Skatteverket. Jag tror att det beror på att de genom åren jobbat med service och digitalisering. De allra flesta av oss kontaktar Skatteverket via telefon eller digitalt, men självklart ska de också ha kontor. Det har de på 47 platser. Det tycker jag är ganska bra, med tanke på att myndigheten har digitaliserat så mycket av sin verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är såklart alltid en avvägning när det gäller exakt var man ska finnas och inte finnas. Jag ska vara helt ärlig nu, och jag kanske retar upp lundensarna: 22 kilometer till Skatteverket är inte så jättelångt när man kommer från Lycksele, som jag gör. Jag har dock full förståelse för att lundensarna kan tycka att det är problematiskt, så jag ska inte ironisera över det. Min poäng är det som både Niklas Karlsson och interpellanten Adrian Magnusson var inne på: Man kan absolut styra genom regleringsbrev, och man kan ha en annan typ av styrning. Vi har ju också dialog hela tiden med myndigheterna. Just när det gäller det här tycker jag dock inte att det är min uppgift att styra. Det måste myndighetsledningen göra, och jag litar på den. Jag tror faktiskt att även Niklas Karlsson litar mycket på den, eftersom han träffar den ofta.

Med det sagt: De beslutar detta själva. Man kan alltid önska att alla myndigheter ska finnas på fler ställen, men interpellationen handlar om den här myndigheten, som jag ansvarar för. Jag tänker inte gå in i alla andra myndigheter som andra ministrar ansvarar för.

Herr talman! Jag vill också ha det fört till protokollet att jag visserligen har tillbringat ett par år i Lund men i grunden är landskronit, precis som ledamoten Magnusson är Ystadpåg.

Det är ändå så att Sveriges myndigheter agerar utifrån de så kallade instruktioner, som finansministern uttryckte det, som regeringen har gett dem. Ansvaret kommer alltså alltid tillbaka till regeringen. Även om vi har självständiga och fristående myndigheter är det ju regeringen som äger sina myndigheter och kan styra dem. Regeringen kan tala om vad uppdraget är, var myndigheten ska finnas och hur den ska bedriva sin verksamhet.

Finansministern omfattade i sitt tidigare inlägg också uppfattningen att regeringen kan styra sina myndigheter, och kanske kan vi till och med vara överens om att man ska styra sina myndigheter. Då återstår frågan varför man tillåter saker och ting att utvecklas som de nu gör.

Tidigare har regeringen kunnat gå in och ändra beslut, som i Adrian Magnussons exempel från 2015 eller när man har valt att styra Systembolaget och säga hur närvaron ska se ut i hela landet. Så hade vi kunnat göra även med Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och alla andra myndigheter vi har. Vi tycker nämligen att det är viktigt att det finns en lokal närvaro i hela landet för att visa människor den respekt de förtjänar. Det är viktigt för att visa att vi finns till för alla och inte bygger byråkratiska borgar som bara bygger på principer om ekonomiska och rationella argument eller stordriftsfördelar.

Herr talman! Jag tackar finansministern för en bra debatt.

Jag tror, som jag sa tidigare, att det här i grunden är en mycket viktig fråga och en mycket större fråga än Skatteverkets kontor i Lund. Det här handlar om förtroendet för statsförvaltningen, statsförvaltningens legitimitet och vilka förväntningar svenska folket kan ha på att statsförvaltningen är närvarande i hela Sverige.

En sak som jag tycker är viktig att framföra är att det här inte är en fråga om förtroende för Skatteverkets ledning. Jag tror att både jag och Niklas Karlsson har högt förtroende för Skatteverkets ledning. Det här handlar om hur Skatteverket agerar utifrån det mandat som regeringen ger det.

Regeringen kunde ha varit tydlig och sagt att man tycker att det är viktigt med tanke på den urbanisering som pågått i Sverige under väldigt lång tid att Skatteverket är kvar på de orter där det är i dag. Kanske kunde man ha tittat även på andra orter, jag vet inte, men man kunde i alla fall ha sagt att det ska vara kvar på de orter där det finns i dag. Det hade man kunnat föra fram till Skatteverket på ett lämpligt sätt.

Jag frågade i mitt första inlägg om det finns någon bortre gräns. För att verkligen dra det till sin spets skulle myndigheter kunna säga: Vi vill förlägga delar av vår verksamhet till utlandet, för det är billigt. Vi skulle kunna spara in jättemycket pengar på det. Är det också någonting som finansministern skulle säga är okej därför att det är ekonomiskt riktigt, för att uttrycka sig så? Jag hoppas att det inte är så, men jag har som sagt inte fått något riktigt svar på var den bortre gränsen går och när regeringen känner att den är beredd att göra som ledamoten Karlsson sa och ge de här instruktionerna, ta det här mandatet och säga till en myndighet: Så här kan ni inte agera, utan här måste ni faktiskt dra i bromsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att vi kommer att få anledning att återkomma till den här typen av diskussioner om statsförvaltningens närvaro. Skulle vi hamna i en situation liknande den 2015 kan jag redan nu lova finansministern att vi kommer att ses i fler interpellationsdebatter framöver.

(Applåder)