Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har ställt flera frågor om regeringens reformagenda för svenskt bistånd.

Regeringen har i budgetpropositionerna för 2023 och 2024 aviserat att en reformagenda för biståndet tas fram med fokus på långsiktighet, transparens och effektivitet. Jag ser fram emot att presentera den under hösten.

Utrikesutskottet har informerats om arbetet, och samtliga partier har varit inbjudna till konsultationer på UD.

Reformagendan är ingen lagstiftning. Blir det fråga om lagstiftning i ett senare skede kommer det naturligtvis att gå via riksdagen. Med den omvärld vi har i dag, och med ett krig i vårt närområde, måste vi kunna ställa om biståndet snabbt.

I svenskt bistånd, som uppgår till 56 miljarder kronor, ingår kostnader som klassificeras som offentligt utvecklingsbistånd (ODA, Official Development Assistance). Biståndet står således inte i konflikt med OECD-Dacs regelverk. Svenska biståndsinsatser har fortsatt som huvudsyfte att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Att regeringen exempelvis väger in migrationspolitiska faktorer i valet av mottagare av svenskt bistånd står inte i konflikt med OECD-Dacs regelverk för ODA. Varje givare har rätt att välja med vem, var och hur man ingår utvecklingssamarbete.

Sverige är en stark röst för demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och rättsstatens principer i syfte att öka människors frihet och för att bekämpa förtryck, lindra nöd och bygga välstånd.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för interpellationen.

Jag ske ge Lotta Johnsson Fornarve rätt på en punkt: Vi vill förändra det svenska biståndet. Det var ju detta mandat vi fick av svenska folket i valet. Vi vill förändra biståndet och ta det bort från det ensidiga fokus som har präglat mycket av vänsterns biståndspolitik och som väl i ärlighetens namn fortfarande gör det.

Det har handlat för mycket om hur mycket resurser vi kan lägga på bistånd och alldeles för lite om vad vi egentligen uppnår. Vilka resultat når vi? Hur ser vi till att de 56 miljarder kronor som svenska skattebetalare - läkare, lärare, sjuksköterskor, poliser och brandmän - arbetar ihop varje år och som läggs på bistånd används på ett så effektivt sätt som möjligt?

Hur ser vi till att biståndet, varje satsad krona, gör så stor skillnad ute i världen som möjligt? Det gäller för flickan som inte får gå i skolan, den svältande pojken, att kunna möta klimatförändringarna etcetera. Det är det stora paradigmskiftet i detta. Vi ska bort från det ensidiga fokuset på hur mycket resurser vi gör av med och mer se till vad vi egentligen vill uppnå. Hur ser vi till att uppnå just den kvaliteten och effektiviteten?

Med det sagt kan man säga att Sverige kommer att fortsätta att vara en mycket generös biståndsgivare. Tittar man på biståndsramen i fjol, i år och även nästa år, den treårsperioden, ser man att de årliga avsättningarna till bistånd uppgår till 56 miljarder kronor.

Sverige lägger faktiskt mer på bistånd de tre åren än under de tidigare tre åren med socialdemokratisk regering stödd av Vänsterpartiet. Man kanske ska hyfsa diskussionen något här. Men visst står Vänsterpartiet upp för enprocentsmålet och budgeterar för det. Det är ärligt.

Sedan kan man konstatera att med den retorik som Lotta Johnsson Fornarve har finns det ingenting som hindrar att lägga 2 procent om man vill det, eller 3, 4 eller 5 procent. Behoven är i den delen oändliga.

Fru talman! Jag och regeringen ser en väldigt stor potential i att modernisera biståndet. Det gäller inte minst att hitta viktiga synergier med handelspolitiken. Jag kan konstatera att det är hela den diskussion som präglar väldigt mycket av egentligen alla internationella sammanhang man kommer till.

Det gäller kanske inte så mycket den här typen av interpellationsdebatter. Vi har haft ett antal om ungefär samma frågor, och Lotta Johnsson Fornarve har fått ungefär samma svar. Men tittar man till exempel på generalförsamlingens öppnande i New York för bara några veckor sedan ser man att detta var frågan.

Hur ska vi se till att kunna mobilisera mer av privat kapital, mer av innovationer, och mer av företagande? Det är en utopi att tro att de behov som finns i världen skulle kunna fyllas bara med bistånd. Det är möjligt att man kan stå i riksdagens talarstol och säga sådant. Men det har egentligen ganska lite att göra med den verklighet vi möter därför att behoven är så enormt stora.

Här ser vi som regering en väldigt stor potential. Vi kommer att presentera våra steg framåt i den reformagenda som vi har adresserat och som vi har informerat om. Det gjorde vi så sent som i dag i utrikesutskottet, där jag fick en del frågor om detta.

Jag ska korrigera Lotta Johnsson Fornarve på en punkt. Det här är ingen lagstiftning och ingen proposition. Det har det inte heller varit tidigare i den delen.

För det fall det skulle bli lagstiftning om det framöver kommer förslaget naturligtvis att skickas ut på remissrundor, landa i riksdagen och behandlas enligt konstens alla regler. En reformagenda är vad vi har utlovat väljarna. Det kommer vi också att presentera under höstterminen.

Fru talman! Regeringens politik innebär att vi inte bara ställer oss frågan: Hur kan vi göra av med så mycket pengar som möjligt på bistånd? Man kan nästan få intrycket att det är det övergripande målet för Vänsterpartiet, som det har varit tidigare. Snarare är frågan: Hur ser vi till att använda de resurser vi har på ett så effektivt sätt som möjligt?

Vi lämnade enprocentsmålet. Samtidigt kan man konstatera att Sverige är ett av fem länder globalt som når upp till FN:s mål om 0,7 procent. Att ge intryck av att vi på något sätt skulle ha någonting att skämmas för är helt enkelt inte sant. Vi är fortfarande i en helt annan liga än de allra flesta länder i hela världen i den delen.

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarves svar här att bistånd och handel ska ses som olika delar förvånar mig inte. Det är möjligen ett uttryck för den biståndspolitik som har gällt i Sverige under så många år och som jag invänder emot.

Det finns väldigt goda grunder att göra det. Jag menar att det är en väldigt förlegad syn på bistånd. Det är väldigt gammalmodigt. Det har inte heller uppnått de resultat vi vill att det ska göra.

Det är inte bara min uppfattning. Man kan tittat på många av de utvärderingar som har gjorts. Till exempel har Expertgruppen för biståndsanalys tittat noggrant på detta. Det har inte bara gällt några av de största mottagarländerna under några år eller två utan till och med under flera decennier. Vi kan tyvärr se att på flera sätt har just effekterna på fattigdomsbekämpningen inte varit tillräckligt bra. De har ibland inte ens varit mätbara.

Då har man som ansvarig politiker ett val att göra. Antingen fortsätter man på samma sätt som tidigare med just den gamla biståndspolitiken, fortsätter att fokusera på enprocentsmål och så vidare. Eller så ställer vi oss frågan: Finns det verkligen inte utrymme för förbättringar? Finns det inte utrymme för att göra förändringar? Kan vi till exempel använda de världsledande svenska företag vi har på ett mer aktivt sätt i vårt utvecklingssamarbete? Kan vi hitta synergier med biståndspolitiken? Kan vi uppmuntra till mer av företagande och entreprenörskap?

För en sak vet vi, fru talman: Bistånd kan vara effektivt för att lindra fattigdom, men för att bygga en väg till välstånd - vilket måste vara målet för hela vår utvecklingspolitik - handlar det om satsningar på marknadsekonomi, företagande, entreprenörskap, innovation, forskning och utveckling. Det visar historien med all önskvärd tydlighet.

Det intressanta är också att när man träffar representanter för de här länderna är det väldigt ofta precis detta de efterlyser allra först: mer av handel och företagande och att inte vara beroende av svenskt utvecklingsbistånd år ut och år in. Det är precis detta vi ska lägga fast i reformagendan.

Jag vill bara återigen till Lotta Johnsson Fornarve, för vad jag tror är fjärde eller möjligen femte interpellationsdebatten, understryka det jag har sagt tidigare. Att Sverige väljer vilka länder vi vill samarbeta med står naturligtvis inte på något som helst sätt i motsats till ett effektivt bistånd och innebär inte heller att vi skulle bryta mot några riktlinjer. Det är vi i Sverige själva som avgör vilka länder vi vill samarbeta med och vilka faktorer vi vill väga in i beslutet. Det är vårt beslut.

Det är ingen mänsklig rättighet att få bistånd av Sverige, utan det är vi som avgör detta utifrån en lång rad olika beslut. Det handlar till exempel om att stater respekterar den folkrättsliga förpliktelsen att ta emot sina egna medborgare. Att länderna motarbetar korruption är ett annat exempel. Den typen av krav kommer vi att förstärka framöver i vår reformagenda.

Fru talman! Det finns naturligtvis väldigt många olika saker i biståndspolitiken som vi tycker är oerhört viktiga. SRHR är en sådan. Det framgår också i flera av de dokument som vi har pekat på och i de olika strategier som vi har lagt fram. Men det gäller inte denna interpellation, så jag har inte uppehållit mig så mycket kring det utan mer kring de frågor jag har fått i interpellationen.

Handel och bistånd är en viktig prioritering för oss, för vi ser att det finns en oerhört stor potential i att modernisera biståndet och att göra det mer effektivt. Som jag har sagt handlar det om att mobilisera privat kapital men också om att få in mer av handel och investeringar i mottagarländerna, som de ju själva efterfrågor.

Men, fru talman, det är naturligtvis inte vår enda prioritering. SRHR är en sådan, och vi har förstärkt det humanitära stödet. När vi ser en omfattande svältkatastrof, till exempel på Afrikas horn, har vi ökat det humanitära stödet. Vi har ökat satsningarna på demokrati och människorättsförsvarare, det som vi kallar för demokratimiljarden. Det finns väldigt många olika delar i vår biståndspolitik.

Vi har skurit bort en del annat. Informationsanslaget nämndes av Lotta Johnsson Fornarve. Man kan tycka olika om det och om det var den viktigaste prioriteringen eller inte. För regeringen är det självklart - det var inget svårt beslut - att 155 miljoner kronor gör större nytta i Ukraina, för att öka det humanitära stödet eller för satsningar på SRHR än för att användas till informationsinsatser i Sverige om bistånd. 155 miljoner kronor är väldigt mycket för att göra informationsinsatser om bistånd i Sverige. Se där ett exempel på hur man kan använda resurser mer effektivt än tidigare! Det är inte bara hur mycket pengar man lägger som är det viktiga utan också hur man använder dem.

Vi har haft flera interpellationsdebatter, och vi hade ett möte om detta i utrikesutskottet i dag. Jag är helt övertygad om att debatten om reformagendan kommer att fortsätta med oförminskad styrka framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.