Herr talman! har frågat mig om jag och regeringen kommer att vidta några åtgärder för att bekämpa svenskfientligheten.

Detta handlar om arbetet mot hatbrott som är ett utomordentligt viktigt arbete. Som jag tidigare har lyft fram för Pontus Andersson i ett svar på en skriftlig fråga har Polismyndigheten ett pågående regeringsuppdrag på detta område. Uppdraget syftar till att öka uppklaringen och lagföringen av hatbrott och andra brott som hotar demokratin. Uppdraget syftar också till att öka kompetensen inom myndigheten för att utreda dessa brott.

Polismyndigheten har nyligen lämnat en delredovisning av uppdraget. I denna redovisning beskrivs en rad pågående insatser som myndigheten genomför internt och tillsammans med andra aktörer, bland annat en stor kompetenshöjande insats för att upptäcka fler hatbrottsmotiv vid polisanmälningar. Parallellt pågår ett nära samarbete med Åklagarmyndigheten för att öka lagföringen i denna typ av ärenden. Vid varje åklagarkammare i Sverige finns det minst en särskilt utsedd hatbrottsåklagare. Denna åklagare ska leda förundersökningen gällande hatbrott så snart det finns en skäligen misstänkt person för brotten. Även Åklagarmyndigheten arbetar löpande med kompetenshöjande insatser, bland annat i form av en årlig hatbrottskonferens och metodstöd inom området.

Sammantaget framgår det att de brottsbekämpande myndigheternas arbete när det gäller hatbrott utvecklas i rätt riktning, men det är viktigt att fortsätta detta arbete och att fortsätta utveckla detta arbete med oförminskad styrka. Det är självklart ett arbete som regeringen kommer att följa mycket noga.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att slå fast vad som är grundackordet i den svenska lagstiftningen. Hatbrottslagstiftningen är en straffgrund som träffar alla kränkningar som motiveras av att man på olika sätt vill slå ned på ett nationellt eller etniskt ursprung, och det alldeles oavsett om det nationella eller etniska ursprunget är svenskt, afrikanskt, amerikanskt eller vad det nu kan vara. Det är själva utgångspunkten för lagstiftningen.

På precis samma sätt utgår diskrimineringslagstiftningen ifrån detta, och på precis samma sätt utgår de grundläggande konstitutionella principerna om likabehandling från att var och en ska vara skyddad mot en kränkande behandling som har att göra med faktorer de själva inte kan påverka.

Detta kan man också se i det sätt på vilket hatbrottslagstiftningen har behandlats inte bara här i kammaren utan även i utskottet: Det har så att säga bekräftats att lagstiftningen alltså är ett skydd för var och en - varje individ - oavsett etniskt ursprung. Det innebär att det om någon blir kränkt eller utsatt för ett hatbrott på grund av sin svenska etnicitet är ett hatbrott i lika hög grad som om man hade haft en annan etnisk eller nationell bakgrund.

Jag tycker att detta är det första viktiga att säga, det vill säga att det är en lagstiftning för var och en. Det är det ena.

Det andra handlar om vilka som har huvudansvar för att den här typen av motiv får genomslag också vid en rättslig prövning. Först är det naturligtvis åklagare som väcker åtal och kan peka på ett hatbrottsmotiv som någonting som så att säga ska leda till ett högre straff. Sedan är det klart att den som drabbas av ett brott som regel har ett målsägandebiträde, som också har möjlighet att i en rättegång påtala denna typ av kränkningar om man bedömer att det rör sig om kränkningar av det slag att det har varit brottsligt.

I och med det fokus på hatbrottslagstiftningen som finns bland brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter och i och med det sätt på vilket våra rättsprocesser ändå är uppbyggda - med åklagare som ska väcka åtal när de ser denna typ av brottslighet, liksom advokater och andra ombud som har till uppgift att ta det enskilda brottsoffrets utgångspunkt och bevaka dennes intressen vid rättegången - föreställer jag mig alltså att det finns en rad olika aktörer som har goda möjligheter att lyfta den här typen av motiv om de upplever att de finns i det konkreta fallet.

Jag vill också bara säga att vi nu har den här diskussionen med utgångspunkt i de så kallade förnedringsrånen. Det handlar om ungdomsrån med förnedrande inslag där man utöver att ta unga människors mobiltelefoner, jackor, datorer eller vad det nu kan vara också - genom det sätt på vilket man genomför rånet - uppenbarligen vill kränka sitt brottsoffer i något slags djupare bemärkelse. Att detta förekommer vet vi. Det är belagt. Att ungdomsrån av den typen kan vara brutala, inte bara i förnedringshänseende utan även i form av fysiska övertramp av olika slag, vet vi också.

Låt mig bara understryka att den typen av rån mot unga människor är någonting som regeringen - och jag kan inte tänka mig annat än att det också gäller varje parti i det här huset - vill slå tillbaka mot med full kraft. Det hör nämligen inte hemma i ett anständigt samhälle.

Herr talman! När Pontus Andersson drar iväg i breda resonemang om påstådd svenskfientlighet och förnekelse av svensk kultur och svenska traditioner är jag inte med honom. Däremot tycker jag att det är utomordentligt intressant att diskutera själva sakfrågan, nämligen hatbrotten och hur de ska hanteras. Detta gäller alldeles oavsett vilket etniskt eller nationellt ursprung den som blir utsatt för ett hatbrott har.

Pontus Andersson tog upp det väldigt uppmärksammade fallet i Solna och beskrev de väldigt förnedrande och kränkande inslagen i detta rån. Jag uppfattade dock att det kom en enorm respons från det svenska samhället mot dessa gärningsmän och till stöd för brottsoffret.

Om vi tar detta fall som utgångspunkt skulle jag vilja säga att det var ett förfärligt fall. Det var ett fall där gärningsmännen visade en råhet som inget anständigt samhälle kan acceptera. Jag uppfattar att det som kom som respons från det breda samhället var ett utomordentligt starkt avståndstagande och en väldigt stark reaktion mot detta. Jag upplevde inte att det var någon som var beredd att resa sig upp och försvara de motiv som kan tänkas ha legat bakom denna förnedrande behandling, och det tycker jag att man ska ta fasta på. Jag tror inte att det finns någon acceptans alls för detta, i alla fall inte bredare i samhället.

Jag tycker inte heller att man från statligt håll har försökt att skyla över detta. Jag tog del av en Brårapport från 2021 som är ganska krass i beskrivningen av det som vi talar om. De försöker att definiera vad dessa förnedringsrån innebär. Det handlar om en vilja att skada, skrämma eller kränka brottsoffren. I denna rapport är de väldigt explicita med att majoriteten av dem som misstänks för dessa ungdomsrån är pojkar i åldern 15-17 som har utländsk bakgrund och som bor i socialt utsatta områden. Två tredjedelar av de misstänkta under perioden 2015-2019 hade utländsk bakgrund, medan tre fjärdedelar av målsägarna under samma period hade svensk bakgrund.

Det är svenska statliga myndigheter under Justitiedepartementet som på ett mycket sakligt sätt slår fast att det är på det sättet. Ska vi kunna trycka tillbaka denna typ av brottslighet behöver vi inte i onödan bygga mystik kring frågorna.

Jag tycker att man kan gå till lagstiftningen som den ser ut, titta på de fakta som bekräftas på olika sätt, exempelvis av rapportunderlag från våra statliga myndigheter, och ta det som en utgångspunkt för att trycka på för att denna typ av motiv - om de kan konstateras - ska leda till straff i högre grad än tidigare.

Jag tycker att det är berättigat att fråga sig varför det inte förekommer i större utsträckning än vad det gör i dag att hatmotiv - eller i alla fall tänkbara hatmotiv - mot personer med svensk bakgrund får en konsekvens också vid straffmätningen. Jag tycker att det är värt att vi diskuterar frågan. Detta inkluderas i de uppdrag som de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna redan har fått.

Jag tycker naturligtvis att detta stämmer till eftertanke för alla aktörer i våra rättsliga processer som kan påverka i denna fråga. Det gäller inte minst åklagare och de advokater och ombud som stöttar brottsoffren i dessa fall.

Herr talman! Det blev en ganska bred diskussion på slutet om allt från medborgarskap till hederskultur och andra frågor.

Min utgångspunkt är att det är uppenbart att det finns en svensk historia och en svensk kultur. Jag uppfattar att vi är väldigt många medborgare som lever i den, som står upp för den och som även vill att den ska vara öppen för människor som kommer till Sverige.

Låt mig återvända till det som är grundackordet i hatbrottslagstiftningen. Alldeles oavsett historia, kultur och vid vilken tidpunkt man har kommit till ett land - om man har varit här för evigt eller kommit ny till Sverige - är hela utgångspunkten i lagstiftningen att det är du som individ och ditt skydd mot kränkande särbehandling som är grejen, och detta alltså alldeles oavsett vad du har för etniskt eller nationellt ursprung.

Detta är som sagt grundackordet i diskrimineringslagstiftningen och hela idén i det individuella fri- och rättighetsskyddet i våra grundlagar. Det är också hela utgångspunkten för hatbrottslagstiftningen.

Var och en av oss, även vi som är medelålders och födda i landet med svensk etnicitet, har ett skydd mot kränkande behandling i form av en av hat driven förnedring i samband med ett rån eller annat. Detta grundackord ska vi vara utomordentligt rädda om.

Den brottslighet vi talar om är oavsett motiv, höll jag på att säga, utomordentligt brutal i sina förnedrande inslag. Det räcker väldigt långt att göra det vi nu gör och höja straffen för denna typ av rån och se till att det också höjs på ett sådant sätt att det alltid är fängelse som minimistraff med obligatorisk häktning. Det blir ett ordentligt tryck mot de människor oavsett etnisk bakgrund som ägnar sig åt denna typ av förnedrande brottslighet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.