Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Statsrådets sista mening är precis kärnan i den debatt som jag lyfter. Jag citerar det statsrådet precis sa: "Den svenska rättsordningen får inte sättas ur spel av att enskilda individer inte följer beslut fattade av våra myndigheter och domstolar."

Så bra att vi kan börja där, tänker jag. Hur ska dessa individer, som faktiskt är väldigt många fler än vad statsrådet vill kännas vid, kunna följa utvisningsbeslut om de inte går att verkställa?

Jag träffar statslösa palestinier som levt i Sverige under halva mitt liv och som inte kan utvisas men inte heller får stanna. Det finns flera exempel där palestinier medverkar kring sin utvisning, som gränspolisen försöker verkställa utan att lyckas. Även polisen gör då bedömningen att det är omöjligt att verkställa utvisningsbeslutet och skickar tillbaka ärendet till Migrationsverket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ändå fortsätter livet så här för familjer, år efter år. En del av dem som drabbas av dessa brister i den svenska lagstiftningen är palestinier från Gaza - jag behöver nog inte påminna statsrådet om hur situationen är i Gaza.

Bland dem som drabbas finns även många från Afghanistan. I veckan infördes sharialagar där. Jag behöver inte heller påminna statsrådet om hur läget är i världens farligaste land, där talibanerna styr och där folkmord på hazarerna pågår.

I filmen Limbolandet, som gjorts av Marit Israelsson, kan man följa Ousama. Han har levt i Sverige i tio år och ska utvisas eftersom asylskälen inte räckte. Hela bevisbördan läggs på den enskilda individen. Han har samarbetat hela vägen, trots orimligt höga krav, men hans hemland tar inte emot honom.

Detta är några exempel som visar på att den lag vi har - och Migrationsverkets bedömningar - gör att människor som de facto inte kan utvisas ändå får utvisningsbeslut och hamnar i limbo.

Jag träffar människor i den här situationen ganska ofta, och jag undrar: Vad ska de göra i denna situation? Ska de leva hela sina liv i limbo? Vad är det de ska göra? Statsrådet verkar inte ha några planer alls för den här gruppen.

När man får ett utvisningsbeslut och inte kan utvisas blir man av med alla sina rättigheter. Man blir av med sitt hem. Man blir av med sin försörjning. Man kan inte jobba eller studera. Man kan inte heller återvända. Vad ska dessa människor göra? De blir ju kvar, men utan en enda rättighet.

De pressas ut i en papperslöshet och i det skuggsamhälle som regeringen förvärrar och fördjupar. Och detta riskerar att öka ännu mer med anledning av ökade avslag när det gäller länder som man inte kan utvisas till. Många personer som fått avslag på sin ansökan om asyl kan helt enkelt inte återvända. Det är faktumet. Och i stället för att hantera detta faktum och föreslå möjligheter till uppehållstillstånd - det finns ju inga andra alternativ - kommer regeringen med repressiva åtgärder till ett skuggsamhälle som de själva skapat.

Detta har inte fungerat. Den förra regeringen försökte också med det. Människor lever fortfarande i den här situationen men under svårare förhållanden. Denna regering förstärker samma politik, och den uppenbara konsekvensen är en större grupp papperslösa som lever under ännu svårare villkor utan någon möjlighet att påverka sin situation.

Jag får återigen ställa frågan: Hur avser statsrådet att agera för att se till att människor med praktiska verkställighetshinder, som inte kan utvisas, inte fastnar i limbo? Utvisning är inget alternativ för dem, och ett ökat skuggsamhälle är kontraproduktivt. Det enda alternativ som finns kvar för den grupp jag pratar om är uppehållstillstånd.

Det är väl bättre att människor får komma in än att man låter dem pressas utanför systemet? De flesta har byggt upp hela sina liv här, och då borde de kunna få vara kvar.

Fru talman! Jag tror att vi behöver klara ut om det stämmer eller inte. Man kan inte utvisas till världens alla hörn. Så fungerar inte lagstiftningen, och så fungerar inte asylprocessen heller för den delen. Jag tror att migrationsministern vet detta men att hon vill signalera att vi nu ska utvisa så mycket vi kan.

Att statsrådet vill att fler ska utvisas gör dock inte människor mer utvisbara eller besluten mer verkställbara. Oavsett om regeringen förstärker polisen eller andra myndigheter och fyller gatorna med poliser, Migrationsverket med personal och domstolarna med jurister kvarstår faktumet att vissa människor inte går att utvisa.

Man ska ha med sig att ett legitimt återvändandesystem bygger på ett legitimt asylsystem. Statsrådet sa tidigare att ett ja ska vara ett ja och att ett nej ska vara ett nej. En sådan signalpolitik som visar på hårdare tag är återkommande hos statsrådet och regeringen för att de ska visa sig handlingskraftiga, men legitimiteten hos utvisningar ligger i rättssäkerheten hos asylbesluten.

Statsrådet tillåter att juridiska beslut som inte ens går att genomföra fattas. Detta riskerar att underminera rättssäkerheten ännu mer i asylprocessen. Det är inte så att alla utvisningsbeslut fattas på rättssäkra grunder, och uppenbarligen kan inte alla beslut verkställas. Jurister och människorättsorganisationer har återkommande lyft fram dessa brister, men regeringen gör ingenting. De enda som drabbas av detta är de asylsökande, som pressas ut i papperslöshet och utsatthet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Och hur ska man följa den rådande ordning som statsrådet hänvisar till? Den används ju knappt i dag. Många så kallade nya asylsökande är inne i sin andra eller tredje asylprocess från tidigare ärenden som preskriberats, många gånger därför att de inte har kunnat verkställas. Detta är något som Migrationsverket har påvisat. Det är den här verkligheten som migrationsministern måste möta, eller som hennes samarbetsparti uttryckte det: Verkligheten kommer och spökar. Människor i sådana situationer kan inte utvisas.

I stället för att på olika sätt utsätta människor för limbo och i stället för att agera kontraproduktivt är den enda lösningen att ge den grupp jag pratar om uppehållstillstånd. I flera europeiska länder har man gjort det. Det är faktiskt en vanlig lösning när man inte kan utvisa, och Sverige har gjort det tidigare i vår lagstiftning. Men här vill man nu förvärra problemet, och ännu fler avslag till länder som man inte kan utvisa till bidrar till skuggsamhället.

Fru talman! Självfallet förvärrar ni i Moderaterna skuggsamhället sedan tidigare. När ni var i opposition röstade ni ju för exempelvis ändringarna i LMA och gjorde så att människor fråntogs sina bostäder, sin försörjning och sin möjlighet att jobba och studera. De blev av med alla sina rättigheter, och så ser systemet ut i dag. Det är detta skuggsamhälle som ni förvärrar.

När det gäller rättssäkerheten, som statsrådet var inne på, fattas utvisningsbeslut till Afghanistan i dag. Detta kan inte vara rättssäkert över huvud taget. Kvinnor får utvisningsbeslut till Afghanistan, där det råder sharialagar. Man vet också att det inte går att utvisa dem till Afghanistan, och ändå fattas beslut om utvisning dit.

Hur kan statsrådet stå här och säga att det är en rättssäker asylpolitik? Det är det naturligtvis inte när man fattar beslut om att utvisa kvinnor och barn till Afghanistan, vilket är bland det värsta man kan göra. Många europeiska länder har satt stopp för detta men inte Sverige. Här lever man på något slags signalpolitik om att vi ska göra fler och fler utvisbara när vi vet att det inte går att verkställa. Då fungerar inte den legitimitet i asylsystemet som statsrådet pratar om. Det är klart att den inte kan göra det när man inte kan följa dessa beslut. Man fattar juridiska beslut som ändå inte går att följa. Då ryker denna legitimitet och rättssäkerheten i asylprocessen.