Fru talman! Ola Möller har frågat mig om jag kan tänka mig att införa ett garantisystem för viseringar, vilket finns i vissa andra EU-länder. Med garantisystem avses att en person i Sverige skulle ställa ekonomiska garantier för vissa potentiella kostnader för en person som fått en visering utfärdad till Sverige.

Inledningsvis vill jag betona att svenska ambassader och konsulat är självständiga myndigheter och att regeringen därför inte lägger sig i de bedömningar och avväganden som görs i enskilda viseringsärenden. Myndigheterna tillämpar självständigt det EU-gemensamma regelverket i handläggningen av viseringsansökningar, det vill säga unionens viseringskodex. En individuell bedömning görs av varje ansökan, bland annat utifrån sannolikheten att den sökande återvänder innan viseringen har löpt ut.

Enligt viseringskodexen har medlemsstaterna möjlighet att kräva att sökande styrker ett åtagande om sponsorskap, privat inkvartering eller bådadera. Åtagandet beaktas då vid prövningen av ansökan men innebär inte en garanti för att visering utfärdas.

Flera skäl talar dock emot införandet av ett system av denna typ i Sverige. Det är svårt att se hur garantin skulle innebära någon betydande förändring i den ursprungliga bedömningen, och en risk för att den inresande inte återvänder när viseringen har löpt ut finns kvar även om säkerhet ställs. Det går heller inte att blunda för att denna typ av säkerheter skulle kunna bli en del av människosmugglares verktygslåda i försök att komma runt det EU-gemensamma regelverket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att mot garantier utfärda viseringar riskerar därför att undergräva viseringspolitiken, och regeringen har i dagens läge inga avsikter att införa ett sådant system i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Till att börja med vill jag instämma i de sympatier som Ola Möller uttryckte för inte minst kvinnorna i Iran och deras oerhört modiga kamp för mänskliga rättigheter. Regeringen ser med allra största allvar på situationen för mänskliga rättigheter i Iran som förblir mycket oroande. Med anledning av händelseutvecklingen sedan förra hösten har regeringen också kraftfullt fördömt iranska myndigheters kränkningar av mänskliga rättigheter i såväl uttalanden som direkta samtal med iranska företrädare, inklusive på ministernivå. Sverige har också verkat inom såväl FN som EU för att öka det politiska trycket på Iran och ge internationellt stöd till befolkningens rättmätiga krav på respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock ett faktum att det försämrade politiska och ekonomiska läget i Iran har haft betydande påverkan på Sveriges utfärdande av visum till personer från Iran. Att många nekas visum handlar först och främst om att risken för att personer inte återvänder har ökat, och det är en risk som måste tas in i bedömningen när visum ska beviljas. Det är givetvis olyckligt att personer i Sverige får svårare att träffa släktingar och vänner från Iran genom besök i Sverige. Det är dock helt nödvändigt att göra denna bedömning för att upprätthålla viseringsregelverket.

Sverige följer det gemensamma EU-regelverket, och det är vår skyldighet gentemot andra medlemsländer att se till att den som beviljas visum till Schengen kan försörja sig, inte utgör en säkerhetsrisk och avser att återvända. Vi förväntar oss att andra länder också följer detta regelverk.

Viseringspolitiken har flera tydliga mål. Det handlar om att säkerställa att vi har kontroll över vem som kommer så att vi kan upptäcka säkerhetsrisker. Den som kommer hit på besök får inte heller bli en kommersiell börda utan ska ha tillräckliga medel för att försörja sig. Avslutningsvis måste vi också kunna räkna med att personen kommer att återvända innan visumet löper ut. Alla dessa uppgifter tar jag på mycket stort allvar.

Anledningen till att det har blivit svårare för iranska medborgare att beviljas visum handlar inte främst om ekonomiska medel, vilket interpellanten tar sikte på genom att försöka argumentera för ett nytt instrument, utan det handlar om att risken att personer inte återvänder bedöms ha ökat. Enligt regelverket ska en ansökan avslås om det finns tvivel om avsikten att återvända. Det är ett lågt ställt krav som i förlängningen handlar om att upprätthålla en reglerad invandring till Sverige och EU.

Apropå Tyskland kan jag nämna att majoriteten av de iranska medborgare som söker asyl inom EU gör det i Tyskland, och där räknar man med att över 3 000 iranska medborgare som sökt asyl har rest in på beviljat visum bara mellan januari och sista maj i år.

Fru talman! Det råder ingen brist på engagemang här, men jag tror att vi måste reda ut ett antal ganska stora missförstånd som ligger till grund för interpellantens sätt att argumentera.

Som jag sa i mitt förra inlägg är anledningen till att många nu nekas visum först och främst att man bedömer att det finns en stor risk för att de inte kommer att återvända innan viseringsperioden löper ut.

Det finns ett antal kriterier som man ska leva upp till för att få visering. Det handlar dels om säkerhetsfrågan, men det var inte den jag framför allt tog sikte på i mitt inlägg. Det handlar dels om att man ska kunna försörja sig, alltså ha tillräckliga tillgångar. Det är det hela interpellationen handlar om, men det är alltså inte främst detta som nu utgör orsaken till avslag. Det är i stället den tredje faktorn, nämligen bedömningen att en person inte kommer att återvända.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är tyvärr en effekt av det förändrade läget i Iran. Antalet personer från Iran som söker asyl i Sverige är betydande. Iran är det femte största ansökningslandet. Under de sex första månaderna i år ökade antalet asylansökningar med över 50 procent jämfört med samma period i fjol. Många EU-länder, inte minst Tyskland, har sett en kraftig ökning av asylansökningar från Iran. En betydande andel av dem som söker asyl gör det efter att ha beviljats viseringar till Schengen. Det finns därför väldigt goda skäl att iaktta försiktighet i utfärdandet av dessa viseringar.

I förhållande till iranska medborgare som fått avslag på sin asylansökan uppger Migrationsverket att svenska myndigheter har betydande svårigheter med verkställighet och att samarbetet med iranska myndigheter är bristfälligt. Det innebär att återvändandeavsikten är central i utfärdandet av visering. Det är svårt att på annat sätt verkställa en avvisning eller utvisning.

Ett sponsorskap vad gäller kostnader med anledning av besöket påverkar inte bedömningen av återvändandeavsikten. Det är alltså en separat bedömning. Ett system med sponsorskap riskerar också att medföra merarbete för svenska myndigheter. I och med att effekten bedöms vara begränsad ser jag och regeringen ingen anledning att införa ett sådant sponsorskap i Sverige.

Fru talman! Jag drar egentligen bara två slutsatser av debatten, även om den har varit något spretig och full av missförstånd.

Den första slutsats jag drar är att jag innerligt beklagar den förändrade situationen i Iran, inte minst för kvinnor och för mänskliga rättigheter, och de konsekvenser detta får för möjligheterna för familjer att träffas här i Sverige. Men för att vi ska kunna upprätthålla viseringsregelverket är det nödvändigt att vi gör en bedömning av risken för att personen inte kommer att återvända. Då gör myndigheterna en bedömning att det finns en ökad risk med den förändrade situationen i Iran, vilket får de här konsekvenserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra slutsats jag drar är att den fasad som Socialdemokraterna nu ägnar mycket kraft åt att måla upp av att de har lagt om sin migrationspolitik och är beredda att stå upp för ordning och reda i migrationspolitiken är just blott en fasad. För på punkt efter punkt, när man måste fatta svåra beslut, stå upp för den reglerade invandringen och säkra att vi har ordning och reda i migrationspolitiken, viker Socialdemokraterna ned sig.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.