Elsa Widding

Fru talman! Statsrådet anser alltså att det är rättssäkert att låta enbart jurister utan insyn och medverkan av nämndemän eller andra icke-jurister få döma i tvistemål där ena parten utgörs av jurister i allmänna domstolar. Borde det inte vara självklart att även icke-jurister medverkar i dessa mål för att minska risken för jäv, partiskhet och felaktiga domar?

Statsrådet tycker vidare att det är rättssäkert att låta enbart jurister i Särskilda åklagarkammaren, utan insyn och medverkan av icke-jurister, få granska och döma domare, det vill säga jurister, som anmäls för att ha begått brott vid tjänsteutövning i allmänna domstolar. Borde det inte även här vara helt självklart att även icke-jurister medverkar för att minska risken för jäv, partiskhet och felaktiga beslut?

Ministern anser det också lämpligt och rättssäkert att låta Sveriges advokatsamfund bedriva egentillsyn i disciplinärenden. Vi talar här om en intresseorganisation för landets advokater som har till uppgift att tillvarata och främja sina egna intressen. Ärenden avgörs där, precis som ministern sa, i massiv majoritet av advokater, det vill säga yrkeskollegor till de anmälda advokaterna.

Varför inte skapa en ny ordning där advokater är i minoritet då dessa ärenden avgörs? Det har redan skett i bland annat Norge. Hur i hela fridens namn kan statsrådet anse det vara rättssäkert att låta enbart jurister utan insyn och medverkan av icke-jurister få utföra tillsyn av Advokatsamfundets beslut i disciplinfrågor på det sätt som Justitiekanslern gör i dag? Varför skapas inte en ny ordning där även icke-jurister medverkar i denna tillsyn?

Jag förväntar mig självklart inget svar på det.

Fru talman! Jag har stor respekt för att jag har en jurist framför mig. Låt mig dock gå igenom de fyra delar av rättsväsendet som detta handlar om, och rätta mig om jag har fel.

I till exempel civilrättsliga mål i allmänna domstolar där ena parten utgörs av jurister tillåts bara jurister och inga nämndemän eller andra icke-jurister att få medverka och döma i målen. Är det korrekt eller inte? För den som har möjlighet och råd kan domstolarnas, det vill säga juristernas, domar överklagas upp till Högsta domstolen. Men även där dömer enbart jurister, och de kan utan saklig motivering avslå en prövningsansökan. Därmed vinner domen slutgiltigt laga kraft.

Statsrådet hänvisar till att JO har till uppgift att utöva tillsyn över myndigheter och domstolar. Men JO kan inte ändra en dom eller ett beslut och är alltså inte någon instans som en förfördelad part kan vända sig till för att få en dom prövad. För att skapa insyn och rättssäkerhet i de här målen behöver också nämndemän eller andra icke-jurister medverka och döma i dem.

För den som anser att domare eller jurister begått brott vid tjänsteutövning i allmänna domstolar kan dessa domare anmälas till Särskilda åklagarkammaren, företrädd av riksåklagaren. Men i praktiken tillåts en enskild jurist på myndigheten att avgöra om ett mål ska avskrivas eller en förundersökning ska inledas. Är det detta som ministern kallar rättssäkert?

Förfarandet är uppenbart rättsosäkert. Även här är det endast jurister som tillåts granska och döma anmälda domare eller jurister.

Sedan hänvisar statsrådet till att advokater står under tillsyn av Advokatsamfundet. Det är just det som är problemet, eftersom deras egentillsyn i disciplinärenden inte kan uppfattas på något annat sätt än partiskt och rättsosäkert. Det kan i varje fall göra det.

Ministern hänvisar även till att advokater står under tillsyn av Justitiekanslern, men även här har rättssäkerheten stora brister.

Sveriges advokatsamfund är en intresseorganisation för landets advokater och har till uppgift att tillvarata och skydda deras intressen. Trots det tillåts advokaterna i Advokatsamfundet att utöva egentillsyn av anmälda advokatkollegors brott mot advokatetik och god advokatsed.

Dessa brott kan vara av en art som Advokatsamfundet önskar skydda. Den tidigare ordföranden för Sveriges advokatsamfund anmäldes till exempel för att ha begått grova brott mot advokatetik och god advokatsed. Bevisen ansågs ovedersägliga, men Advokatsamfundet valde att bortse från dessa bevis. De vägrade att ens kommentera dem och valde i stället att fria sin tidigare ordförande.

För att skapa rättssäkerhet i disciplinärenden behöver en ny ordning skapas så att ärendena avgörs av en majoritet som inte utgörs av advokater. Majoriteten bör helt eller till väsentlig del utgöras av icke-jurister. Hanteringen av dessa ärenden kan eventuellt fortsätta att ske inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet, men de måste överföras till en annan myndighet på samma sätt som man redan har gjort i Norge och andra europeiska länder. Advokater är där i minoritet när beslut ska fattas.

Sedan har vi Justitiekanslern, som bland annat har till uppgift att utöva tillsyn av Advokatsamfundets beslut i disciplinärenden. Hos JK är det endast jurister som tillåts granska Advokatsamfundets beslut i disciplinärenden. Om de finner dem felaktiga får HD överpröva dem. Det här sker extremt sällan och bara om besluten varit så uppenbart felaktiga att medier uppmärksammat dem och därigenom fått JK att agera.

JK säger dessutom själv att myndighetens resurser är så begränsade att man inte har möjlighet att utföra någon mer omfattande tillsyn utan måste begränsa den till att innefatta de ärenden som kan vara av principiell betydelse.

För att skapa en mer opartisk och rättssäker tillsyn av Advokatsamfundets beslut i disciplinärenden bör självfallet också icke-jurister medverka i JK:s tillsyn. Mer resurser måste tillskjutas så att JK:s tillsyn blir tillräckligt omfattande.

Fru talman! Jag hoppas att den här frågan blir lite lättare för både fru talmannen och statsrådet att förstå kopplingen till.

För att skapa bästa möjliga rättssäkerhet inom rättsväsendet är det självklart mest grundläggande att det finns rättsliga förfaranden som ger optimala förutsättningar att förebygga risk för partiskhet, jäv och korruption. Men statsrådets svar visar att rättsväsendet i Sverige vilar på naiva förhoppningar.

I en rättsstat är det viktigt att allt och lite till görs för att förebygga all form av rättsosäkerhet inom rättsväsendet. Det är vi säkert helt överens om. Rättsosäkerhet kan leda till allvarliga skador både för den som blir drabbad och för den allmänna tilltron till rättsväsendet, vars företrädare aldrig får tillåtas stå över de lagar som gäller för övriga medborgare och företag eller tillåtas agera på ett sätt som inte är förenligt med den allmänna rättsuppfattningen i samhället.

Jävsreglerna, som hör till de mest centrala reglerna i förvaltningslagen, har tillkommit för att garantera ett objektivt och opartiskt handlande från förvaltningsmyndigheternas sida.

I grundlagen 1 kap. 9 § regeringsformen finns samma objektivitetsprincip, som man uttrycker så här: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.” Detta handlar alltså om allas likhet inför lagen. Tyvärr är det helt omöjligt att uppnå så länge enbart jurister tillåts granska och döma sina kollegor, det vill säga andra jurister.

Utifrån grundlagens och förvaltningslagens objektivitetsprincip och de jävsgrunder som anges där kan det givetvis inte anses vara ett opartiskt och rättssäkert förfarande att låta enbart jurister, utan insyn och medverkan från nämndemän eller andra icke-jurister, granska och döma yrkeskollegor. Varför? Jo, av den enkla anledningen att de dömande kan ha personliga och yrkesmässiga relationer eller gemensamma yrkesintressen eller att andra förhållanden kan råda som gör det olämpligt att en jurist dömer en annan jurist.

Det går inte att säga som ministern när han i allmänna ordalag kort och gott hänvisar till att myndigheter och domstolar utifrån grundlagen, förvaltningslagen och rättegångsbalken har att iaktta allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet samt följa de regler som finns om jäv.

Fru talman! Den relevanta frågan man i stället måste titta på är om det i vissa rättsliga förfaranden finns en inbyggd och uppenbar risk för jäv, partiskhet och korruption som gör att det förfarandet är olämpligt och inte förenligt med det grundlagen, förvaltningslagen och rättegångsbalken stipulerar och ger uttryck för och därför inte ska tillåtas. Förfarandet att låta enbart jurister döma, utan medverkan och insyn av nämndemän eller andra icke-jurister, är just ett sådant uppenbart rättsosäkert förfarande som inte bör tillåtas inom svenskt rättsväsen.

Ministern hänvisar till att det finns kontrollorgan som utövar tillsyn över rättsväsendet. Det låter ju tryggt. Men även i de här fallen är det jurister som kontrollerar hur yrkeskollegor har agerat. Det finns alltså en uppenbar risk för partiskhet.

I vissa fall säger också myndigheter som utövar tillsyn att de saknar resurser för mer omfattande kontroll. Det brister alltså även där. Om det hade funnits en mer opartisk och rättssäker tillsyn förändrar det ändå inte behovet av att skapa rättsliga system och förfaranden som i möjligaste mån redan från början motverkar partiskhet, jäv och korruption med felaktiga domar som följd. Speciellt viktigt är det här när den drabbade, motparten till dessa jurister, inte kan få sin sak prövad av andra än jurister. Många har inte heller råd att få saken prövad i högre instans.

Fru talman! Jag är väldigt bekymrad över att statsrådet inte förstår kopplingen till vad som har skett och vad konsekvensen kan bli av de här nya besluten. Det kräver inte så jättemycket för att man ska förstå det.

Låt oss behålla demokratin i Sverige och i stället för att förvanska och urholka den stärka det demokratiska systemet och tacka nej till överstatliga propåer, oavsett vem avsändaren är! För att bevara Sverige som nation med de friheter som regeringen så frejdigt beskriver på sin hemsida behöver vi stå upp starkt mot agendor som hotar vår frihet och suveränitet både i dag och i morgon.

Det finns här en koppling även till grundlagen. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Ska det förbli så, eller vad anser statsrådet Strömmer egentligen? Syftet med den ideella stiftelse som Gunnar Strömmer skapade år 2002 handlade om att stärka svenska individers grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar till exempel om saker som att tillhandahålla ett skydd för människor i tvist med staten, undvika att den svenska maktapparaten missbrukar lagar och regler gentemot allmänheten, få genomslag för stärkta fri- och rättigheter och en ökad rättssäkerhet.

Det här var väldigt, väldigt bra initiativ. Att stoppa politiska övergrepp mot allmänheten är viktigt, och det får alltför lite uppmärksamhet i dag via medier som är satta att granska makten. Detta är de ideal som jag själv står för, och här kan jag se att statsrådet Strömmer har delat samma passion för frihet och rättigheter.

Därför vill jag återigen fråga statsrådet: Vad hände? Vart tog passionen för demokrati och rättvisa vägen? Den grundlagsändring som statsrådet bidrar till i egenskap av justitieminister i den sittande regeringen går faktiskt stick i stäv med stiftelsen Centrum för rättvisas syfte.

Fru talman! Hur är det ens möjlighet för en begåvad och påläst jurist att låna sig till att driva igenom en grundlagsändring som möjliggör kuppmakeri, i direkt motsats till demokratiska principer?

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern!

Jag kommer tillbaka till Nato. Det är svårt när vi har så fullständigt olika syn på hur det har gått för Sverige och vad EU har åsamkat oss. Det är ju inte otänkbart, givet det som har hänt, att svenska folket snart börjar inse att USA är mycket destruktivt och ganska farligt för oss och att en majoritet i riksdagen därför skulle vara för ett utträde. Samtidigt vill kanske en minoritet i riksdagen att Sverige kvarstår som medlem i EU, och kanske gynnar det rent av dem själva. Med den ändring som nu föreslås skulle naturligtvis en minoritet kunna besluta mot majoriteten. Jag förstår inte hur vi ens kan säga att vi har någon demokrati i riksdagen när en minoritet kan bestämma över en majoritet.

Ett annat aktuellt område är frågan om vaccinering på uppmaning av till exempel WHO, EU eller någon annan instans med egna särintressen. Vi vet att WHO i dag till stor del finansieras av grupper inom läkemedelsbranschen. WHO:s finansiärer har intresse av att WHO deklarerar en pandemi, public health emergency of international concern, som generalsekreteraren kan utlysa helt på eget bevåg. Alla medlemsländer beordras att följa de direktiv som WHO förespråkar. Det spelar ingen roll vad vi – folket – tycker. Vi minns alla WHO:s gigantiska feltramp under den senaste så kallade pandemin.

Sverige har inte protesterat under framtagandet av uppdaterandet av hälsobestämmelserna eller ny pandemilag. Här har Jakob Forssmed och regeringen naturligtvis gjort ett fruktansvärt dåligt jobb. Nu finns den där. Nästa gång blir det garanterat värre med inskränkningar av mänskliga rättigheter även här, inte minst sedan regeringen har fått mer makt vid krig, kris och pandemi.

Allting går alltså åt samma dåliga håll. Det blir inte så mycket kvar av demokratin och den där svindlande frihetskänslan som regeringen så fint beskriver på sin hemsida.

Efterbörden från covidpandemin, som vi över huvud taget inte pratar om i Sverige, är nu att miljoner människor dog av biverkningar från vaccinet, och ännu fler skadades. Myokardit har blivit en folksjukdom bland unga, och både barn och vuxna drabbas av märklig ohälsa i form av blodproppar, nervskador och accelererande cancer.

Debatten om det här är intensiv, men inte alls i Sverige, som sagt. USA:s tidigare chef för National Institute of Allergy and Infectious Diseases, Anthony Fauci, misstänks för omfattande och fruktansvärda brott och har nyligen utstått långa förhör i den amerikanska kongressen.

Om vi i Sverige misstänker att direktiv från WHO vid en ny framtida pandemi skulle bli lika katastrofala igen, det vill säga skapa lika mycket sjukdom och död som under covid och därför vilja stoppa WHO, är frågan om det blir lika enkelt efter att riksdagen gör de här förändringarna.

Ursula von der Leyen utreds för otillbörliga beslut och är under lupp för inköp av vaccinet till EU:s medborgare, där miljarder euro av skattemedel bytte hand utan demokratisk insyn. Det finns naturligtvis ett namn också för det här, och det visar hur lite vi som nation i dag kan lita på de icke folkvalda individer som godtyckligt utses som ledare för en överstatlig organisation som EU.

Statsrådet och regeringen vill nu driva igenom en grundlagsändring som innebär att en minoritet ska kunna blockera framtida grundlagsändringar. Hur kan det stärka demokratin för det svenska folket? Det verkar snarare som om man vill underlätta för en minoritet, styrd av utländska intressen, att få större makt över svenska folket genom politiska minoriteter av klättrare, som jag kallar dem, som säljer sin lojalitet till EU, WHO, Nato och andra överstatliga organisationer i stället för att se till det egna landets bästa.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att den här debatten handlar om ändringar i grundlagen, så att vi inte kommer för långt från ämnet.)

Fru talman! Jag tackar statsrådet.

Det här handlar alltså om ett nytt krav på kvorum och kvalificerad majoritet för grundlagsändringar. Statsrådet vill också att Lagrådets granskningsområde ska utvidgas. Förslag till grundlag om grundläggande fri- och rättigheter, framför allt 2 kap. regeringsformen, ska då remitteras till Lagrådet, om jag har förstått det rätt. Just 2 kap. regeringsformen berör våra personliga fri- och rättigheter, alltså de som regeringen var angelägen om att begränsa under covidpandemin.

Här finns anledning att känna en viss oro. Jag önskar att vi höjer blicken lite. Jag vill gärna lyfta den fråga som jag hoppas att fru talmannen, statsrådet, regeringen och alla kollegor som inte är här i riksdagen i dag anser vara grundläggande för vårt samhälle, vår nation och Sverige som rättsstat. Det handlar om vikten av att bevara, alltså att skydda, vår demokratiska ordning via Sveriges grundlag.

I vår numera viktigaste grundlag, regeringsformen, är syftet formulerat. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det betyder att det är folkets vilja som ska vara vägledande för alla beslut i Sveriges riksdag. Syftet är att skydda oss medborgare från politiska och andra övergrepp.

Regeringen skriver på sin hemsida:

”Vi är landet som tror på jämlikhet, jämställdhet och på barns unika rättigheter, som exporterar både specialstål och popmusik över hela världen, där den gemensamma välfärden bygger på miljoner individuella insatser – och där alla som vill kan få uppleva den svindlande frihetskänslan som våra vatten, skogar och fjäll skänker. Det är Sverige!”

Det låter fantastiskt, men frågan är om det verkligen är det här som regeringen vill på riktigt.

I prop. 2024/25:165 beskrivs en grundlagsändring som innebär att lagen ändras så att en minoritet ska kunna blockera ett beslut som nästan två tredjedelar av riksdagens ledamöter vill genomföra.

Många med mig oroas i dag över den politik som både sittande regering och den förra regeringen drivit sedan vi gick med i EU. Många med mig är också väldigt besvikna över den riktning som medlemskapet i EU har tagit. Vi röstade för fred, frihet, rättvisa, demokrati och fri handel men får nu någonting helt annat.

EU av i dag eftersträvar inte fred och frihet. Det är precis tvärtom. EU:s ledning driver på för en konflikt mellan EU:s medlemsstater och Ryssland. EU:s ledning vill ha krig. EU:s ledning struntar i att våra söner snart kommer att skickas iväg för att aldrig mer komma tillbaka. EU och Sverige förordar en väpnad konflikt och lyfter inte ett finger för att mäkla fred med vår granne i öst.

Visst, varje väpnad konflikt göder försvarsindustrin och gör några få väldigt mycket rikare. Men det kostar också liv och medför söndertrasade familjer och förlorad egendom. Enorma summor av vårt gemensamma kapital går förlorade.

Hur gick detta till? Det är det som är frågan. Vem bestämde att EU skulle byta riktning från att som första punkt i sin förklaring stå för fred till att hetsa fram en konflikt med världens främsta kärnvapennation, som vi nu gör oss till måltavla för?

Genom vårt medlemskap i Nato hamnar vi ännu mer i fel tunna – för att inte nämna DCA-avtalet, där vi till och med frånhänder oss svenskt territorium till främmande militär makt.

Nu kommer jag till slutledningen. Jag tänker på möjligheten att en liten grupp ledamöter, en minoritet, i Sveriges riksdag ska kunna gå emot den demokratiska viljan hos majoriteten, som det här är tal om. Öppnas det då inte för möjligheten att några få ledamöter, som man skulle kunna kalla för kuppmakare, som styrs av överstatliga organisationer – Nato, EU eller varför inte WHO – kan få igenom en agenda som inte skulle bli godkänd med den befintliga grundlagen, som regeringen nu vill ändra?

Vad är det egentligen regeringen är ute efter med det här förslaget till omformulering av grundlagen och utvidgandet av Lagrådets granskningsområde? Handlar inte det här om EU och om att vi aldrig kommer att kunna ta oss ur EU – med allt vad EU har ställt till med för Sverige?

Fru talman! Det är vi alla som är staten i Sverige. Det är alltså från oss alla som dessa till Sverige invandrade renägare och samebyar som bedriver storskalig rendrift vill ta det aktuella området i besittning. Den här frågan handlar om demokratin i samhället. Är vi för eller mot demokrati? Är vi för eller mot parallella rättssystem? Det handlar inte om att ställa folkgrupper mot varandra. Det är en irrelevant bortförklaring, en efterhandskonstruktion eller rätt och slätt historieförfalskning.

Det här handlar om rättsstatens principer. Svensk grundlag ska bygga på alla medborgares lika rätt. Svenska staten ska därför äga och förvalta det svenska fjällområdet. Kväner, lantalaiset, tornedalingar ska i lag erkännas vara urfolk och urbefolkning i Sverige eftersom det är precis vad de är, oavsett vad man tyckte 1977. Statsbidragen till de olika ursprungsbefolkningarna i Sverige ska fördelas lika.

Rennäringslagen och riksintresse rennäring måste därför avskaffas. Detta skråväsen med rak koppling till rätten att äga och driva rennäring och med kravet att tillhöra en sameby måste upphöra. Rendriftsföretag ska i lagstiftningen regleras som all annan företagsform. Alla markägare ska givetvis inneha rätten till att äga och driva rennäring ovan och väster om odlingsgränsen. Alla ska ha samma rätt till land och vatten ovan och väster om odlingsgränsen på all statlig mark, avseende jakt och fiske.

Jag hoppas verkligen att statsrådet och regeringen håller med om detta. Allt annat vore mycket märkligt.

Fru talman! Jag förstår att ministern här hänvisade till ett korrupt sameting. På vissa håll i fjällen finns inte en tillstymmelse till renlav – punkt slut.

Att rennäringen skulle vara miljövänlig är en myt som äldre tiders renskötare inte själva skapade, utan det är precis tvärtom. Så här skrev adjunkt Torkel Tomasson vid de svenska lapparnas landsmöte i Östersund redan 1918: Det märkliga med renskötseln är emellertid att ju längre man brukar och utnyttjar ett område, desto mer improduktivt blir detta – till sist blir det nästan värdelöst.

Precis som statsrådet sa här blir renarna väldigt små. Redan 1918 borde staten ha insett hur rennäringen bryter mot miljöbalken.

Fru talman! Det är inte värdigt en demokrati att behandla den egentliga ursprungsbefolkningen längst i norr – kväner, tornedalingar, lantalaiset och övriga fjällfolk – som andra klassens medborgare. Det är inte heller värdigt en riktig demokrati att ge en sent ankommande näring som den extensiva och storskaliga rennäringen, som inte ens passar i Sverige, exklusiva rättigheter på de egentliga ursprungsfolkens bekostnad. Hur är det ens möjligt?

Man kan också undra vad som är syftet med den historieförfalskning som regeringen systematiskt stöder. Förklara gärna det för svenska folket!

Ministern är ytterst ansvarig för att renägande samer tillåts ta allt större marker i anspråk och för att detta tillåts ske på den ursprungliga befolkningens och markägarnas bekostnad. Privatägda skogsfastigheter nyttjas i dag både som renbete och för jakt och fiske av renägande samer. Varför tillåts de här renägarna bryta mot allt vad äganderätten heter?

Värdet av marker som gränsar till renbeteslandet sjunker. Värdet av markerna blir betydligt lägre för markägaren på grund av intrånget från renägarna och deras stöd i lagen, där rennäringen kallas ett riksintresse. Svenska statens agerande gynnar alltså de invandrade samerna på ursprungsbefolkningens bekostnad.

Staten har tillskansat sig egendomar från lantalaiset, kväner och fjällbygdens folk och förnekat dem deras historiska rätt till sitt eget land. Hur ska vi förstå det här kulturmordet? De gamla fjällsamebyarna var betydligt mindre än de nuvarande fjällsamebyarna. Studera gärna Vapstensmålet i Lycksele tingsrätt! Vapstens lappby drev en så kallad intensiv renskötsel med halvtama renar. På 1920-talet invandrade en stor mängd samer norrifrån till Sverige, och de ägnade sig i stället åt stordrift. Vad hände då? Jo, då trängdes de gamla familjerna i Vapstens lappby bort. Det var så det gick till.

Här har vi alltså grundorsaken till att stordriftsföretagarna har omättliga behov av landområden och via nuvarande lag, där det talas om rennäringen som ett riksintresse, motarbetar all samhällsutveckling i fjällen. Detta har lett till ett odemokratiskt samhälle där de invandrade samerna har fått alldeles för stor makt att styra över samhällsutvecklingen, speciellt i Norrbottens och Västerbottens län. Renägarna och deras personal flyter som något slags adel över lagar och regler. Den dubbelregistrerade älgjakten i Norrbotten är bara ett exempel.

Det är upprörande att en liten samisk renägargrupp stämmer den svenska staten för att få bättre rätt till land och vatten i det svenska fjällområdet. Vad tror man egentligen, och var finns rättvisan i det här?

Att rennäringen är miljövänlig är verkligen en myt.

Fru talman! Det var väldigt mycket om länsstyrelserna och mycket paragrafer. En liten poäng är dock att länsstyrelsernas rennäringsdelegationer, som beslutar i de här frågorna, såvitt jag vet består av politiker, tjänstemän och renägande samer. Där finns inte en enda representant från andra minoritetsfolk i fjällen. Det verkar nästan som om regeringen här låtsas som att de inte finns – inte mycket till likabehandling här inte!

Om kraven från de fem samebyarna hörsammas i rätten kommer det att innebära ännu större ekonomisk och politisk makt till berörda personer med tillhörande företag. Samtidigt blir den övriga befolkningen, inte bara minoritetsfolken i fjällen, andra klassens medborgare i sitt eget land.

Fru talman! Vi pratar här om att ett fåtal personer, cirka 3 000, och deras stora rendriftsföretag ska få utöva enormt stor makt över en koncentration av land och vatten. Det är den utveckling som nu är på gång i och med de pågående rättsprocesser där de fem aktuella samebyarna stämmer svenska staten. Det är väldigt viktigt att ungdomarna på läktaren, och alla andra svenskar, känner till det här. Det är också bra om regeringen inser att samebyarnas stämning av staten är helt huvudlös.

Diskrimineringen av andra folk och historiska brukare i Kiruna och Gällivare kommun är redan omfattande. Där kör rendriftsföretagen enligt helt egna regelverk i stället för att hålla sig till lagar och regler. Det framstår som alltmer uppenbart att de invandrade samesläkterna med sina enormt stora renhjordar inte passar in i det svenska landskapet. Det här rendriftssättet passade däremot väldigt bra i de glest befolkade områden i Ryssland och norra Finland som de renägande samer som nu ägnar sig åt stordriftsrennäring i Sverige kommer från.

Den nya utredningen om rennäringslagstiftningen kommer inte att lösa detta mycket svåra lagstiftningsproblem. I den nya utredningen utelämnar man helt problematiken för de svenska minoritetsfolken i Sverige – alla de som i dag blir överkörda. Allt handlar i stället om att tillgodose de invandrade samernas intressen. Det rör sig om samer som kör stordriftsrennäring på andra folks bekostnad. Sametinget är för övrigt en icke-fungerande statlig myndighet som Riksrevisionen har kritiserat hårt för korruption och myndighetsmissbruk.

Jag hoppas att regeringen förstår att Sverige är alldeles för litet till ytan för den här extensiva stordriften med ibland tusentals renar per renägare. Detta leder till en kraftig överbetning av renlavsmarkerna i fjäll- och skogsmark. Överbetningen får till följd att den naturliga marknära mångfalden förstörs.

Statens positiva särbehandling av de samiska renägarna började för 170 år sedan med den första rennäringslagen. De egentliga problemen uppstod när samer kom in från Ryssland, Finland och Norge under 1800-talet och fram till 1920-talet och började med rendrift i större skala, vilket var helt nytt för Sverige.

Den tidigare formen av rennäring bedrevs av samer, kväner, tornedalingar och andra fjällfolk – alltså av alla dem som regeringen i dag väljer att diskriminera till förmån för de invandrade samer, från bland annat Ryssland, som kör stordriftsrennäring. Den nya formen av rennäring bestod av stora renhjordar som skövlade fjällen på renlav så att den biologiska mångfalden reducerades. Överbetningen i områdena kring Karesuando och Jukkasjärvi ledde till konflikter med de bofasta som i sin tur ledde till den så kallade tvångsförflyttningen – därav de invandrade samegruppernas flytt söderut.

Fru talman! Det är exakt den ordningen som inte fungerar, och det är den vi står här och debatterar i dag.

Många i Sverige ser SVT och Sveriges Radio som en politisk motståndare som ägnar sig åt politisk aktivism och indoktrinering, det vill säga inte som en objektiv kanal med uppdrag att granska makten – långt därifrån. Kritiken mot SVT har tilltagit under senare år, och granskningsnämnden framstår faktiskt som alltmer löjeväckande. Trots borgerliga regeringar, som borde ha en mer kritisk syn på SVT:s brist på objektivitet och opartiskhet, har ingenting blivit bättre.

Socialdemokraterna vill nu grundlagsskydda public service. Om ett grundlagsskydd ska vara aktuellt måste det väl handla om att skydda en public service som tillgodoser hela befolkningens intressen, för det kan väl inte vara enbart vänsterblockets intressen som ska skyddas och som ministern står här och försvarar?

Det är hög tid att låta två självständiga kanaler med olika politiska profiler och lika stora anslag få konkurrera om tittarna när det gäller såväl nyhets- och samhällsprogram som det övriga programutbudet. Förslaget att dela upp SVT i två självständiga kanaler, en med uttalat vänsterpolitisk profil och en med uttalat högerpolitisk profil, borde kunna genomföras ganska snabbt och enkelt.

Om ingen radikal förändring sker av SVT:s partiska agerande kommer allt fler att kräva att deras skattefinansiering av bolaget ska upphöra och att man återgår till den tidigare frivilliga licensbetalningen – alternativt att SVT och public service läggs ned. Och det kan väl ändå inte vara rimligt att fortsätta att tvinga alla medborgare att via skattsedeln finansiera ett SVT som så många inte längre vill ha.

Fru talman! Allt låter väldigt bra, men vi har trots allt en verklighet att förhålla oss till. I SVT:s uppdrag ligger att vara objektivt och opartiskt, men det är ett välkänt faktum att så inte är fallet.

Inte minst inom klimatfrågan har SVT under många år ägnat sig åt att sprida ren desinformation, och man har i sin rapportering distanserat sig väldigt långt från den vetenskap som presenteras av FN:s klimatpanel IPCC. Till exempel sa FN:s klimatpanel år 2013 att världen var på väg mot en tredubbling av utsläppen, från ungefär 40 gigaton till 120 gigaton år 2100. Vid det senaste rapporttillfället sa samma klimatpanel att världen inte går mot 120 utan mot 10 – alltså från 40 ned till 10 – fram till år 2100.

Är det någon som har hört SVT nämna ett enda ord om den här mycket positiva nyheten vad gäller klimat? Klimatkrisen försvann plötsligt, men SVT:s rapportering eskaleras ständigt. Konsekvensen är en hel generation skrämda barn, och vuxna för den delen, som ställer upp på de absurdaste politiska förslag – som eldas på av public service. Detta gäller inte minst diskussionen om klimatmålen, som ju absolut inte gör någon som helst nytta för vårt land utan bara förstör vår konkurrenskraft och urholkar välfärden.

Vi i Sverige står som ministern vet för 0,1 procent av världens utsläpp, och vi ska då riskera att förstöra vår ekonomi samtidigt som man försöker inbilla befolkningen att Kina och övriga världen ska följa efter. Det här är också ett perspektiv som SVT inte mäktar med att på ett seriöst sätt redogöra för. Det här är bara ett exempel; det finns hur många som helst.

På samma sätt spred SVT desinformation under covid. Man stämde in i lögnerna och spred propaganda om att de otestade vaccinpreparaten mot covid-19 var säkra och effektiva. I dag vet de allra flesta att så inte var fallet, och många hade full koll redan då. Det gäller inte minst alla dem som läste innantill i Pfizers egna data som faktiskt bevisar att man kände till en extremt hög grad av missfall, eftersom Pfizer inkluderade gravida i dessa experiment. Där framgick tydligt att sprutorna var totalt ineffektiva mot covid-19 samt livsfarliga, det vill säga motsatsen till vad SVT spred till befolkningen. Det är väldigt allvarligt.

I dag är det många som bittert ångrar att man tog del av den falska information som har fått förödande konsekvenser för folkhälsan. Det finns hur många exempel som helst på hur public service sprider ren desinformation och ensidig information till befolkningen.

Massprotesterna inom EU har blivit vardagsmat, men SVT rapporterar nästan inte alls. För inte så länge sedan var över 1 miljon människor ute på gatorna i London och protesterade mot digitala id och mot hur det nya kontrollsamhälle som drivs av Agenda 2030 syftar till att öka kontrollen över individen och eliminera mänskliga rättigheter – vari yttrandefriheten är en väldigt central del. SVT rapporterar dock på sin höjd att ett antal högerextrema deltar i protesterna.

Var finns objektiviteten och opartiskheten i detta? Var finns beläggen för att de som protesterar är högerextrema? Det är ett epitet som SVT helt godtyckligt klistrar på snart sagt alla som anses ha en annan politisk uppfattning än den som gäller inom SVT.

Den totala avsaknaden av opartiskhet leder till att allt fler medborgare vill att SVT ska läggas ned. Man vill i varje fall inte via skattsedeln tvingas betala för SVT:s och Sveriges Radios verksamhet, som man anser starkt har bidragit till många av de allvarliga problem som Sverige i dag har. I stället inhämtar man information och kunskap från annat håll, exempelvis från alternativa medier och internationella medier.

Nu måste public service faktiskt sluta med alla lögner och bli mer faktaorienterade. Det är vad politiken måste kräva.

Fru talman! Det finns alltså ingen vilja hos den här regeringen att förändra SVT. Det var ju väldigt tråkigt.

Ministern hävdar att public service-företagen har ett högt och stabilt förtroende i befolkningen. Det är ett felaktigt påstående. De väljare, alltså cirka 50 procent, som röstar på de vänsterpolitiska partierna har naturligtvis ett högt och stabilt förtroende för SVT eftersom deras egna politiska åsikter överensstämmer med de åsikter och narrativ som SVT i årtionden har gett uttryck för. Att 80 procent av den här gruppen har högt förtroende är snarare en bekräftelse på hur partiskt SVT hela tiden agerar.

Frågan om förtroendet för SVT handlar alltså inte alls om de väljare som har vänsterpolitiska åsikter utan om dem som har andra politiska åsikter och som faktiskt utgör 50 procent av väljarna. Bland dessa har bara cirka 40 procent förtroende för SVT, det vill säga mindre än hälften jämfört med dem som har vänsterpolitiska åsikter. 60 procent i den här gruppen har inte något förtroende, och gruppen blir bara större. Det är alltså denna situation som ska beaktas och som leder till att många kräver att SVT och public service ska förändras radikalt, alternativt läggas ned.

Man ska också komma ihåg att såväl vänster- som högerpolitiska väljare i årtionden endast tog del av SVT:s rapportering och därför inte har insett hur partisk den faktiskt är. Hade de tagit del av information utan SVT:s filtrering av verkligheten hade betydligt fler sannolikt insett hur partiskt SVT agerar och därmed tappat förtroende för dem.

Att kulturministern refererar till granskningsnämnden är nästan lite lustigt. Finns det en enda svensk som inte känner till hur extremt partisk granskningsnämnden är? Hur många medborgare tror ministern ens orkar ägna sig åt att kontakta granskningsnämnden om all den felaktiga och partiska information som SVT dagligen sänder ut? Det vore näst intill ett heltidsarbete.

Jag hoppas att ministern verkligen förstår hur extremt viktig den här frågan är för medborgarna och för demokratin i vårt land. SVT är en väldigt viktig aktör som medborgarna hämtar information och kunskap från varje dag. I varje viktig fråga serveras dock bara ett perspektiv, och den som ifrågasätter det perspektivet cancelleras direkt. Det är därför helt avgörande att väljarna får tillgång till flera perspektiv på en och samma fråga för att på så vis kunna fatta egna och välgrundade beslut, något som också är helt grundläggande för en fungerande demokrati.

I höstas föreslog jag därför i en motion att SVT ska delas upp i två självständiga kanaler, en med uttalad vänsterpolitisk profil och en med uttalad högerpolitisk profil. Det är självklart ingen perfekt lösning, det är jag fullt medveten om, men det är en lösning som skulle göra stor skillnad och som är genomförbar.

Konkurrensen mellan dessa två skulle sannolikt minska det demokratiska underskott som Sverige i dag är drabbat av. Tittarna skulle få två lite olika perspektiv på samma fråga och på så vis kunna forma sin egen förståelse och uppfattning kring många viktiga frågor som man i dag inte får information om.

Fru talman! Jag tror att ministern glorifierar läget i Ukraina, och det är mycket tragiskt att regeringen inte ställer sig bakom internationell rätt.

Svenska folket har bestulits på miljarder och skickat pengar till den mest korrumperade regimen i Europa för att förlänga ett krig som var hopplöst förlorat redan från början. Genom att trumma ut en felaktig historiebeskrivning av Ukrainakriget försöker regeringen lura människor att acceptera krig i vårt land. Man har hjälp av Digital Services Act, som klassar alla avvikelser från EU:s uppfattningar som desinformation.

Att man fokuserar på enbart två punkter i fredsavtalet – att stärka Ukraina och att försvaga Ryssland – visar att Sverige inte på något sätt är intresserat av en framförhandlad fred i Ukraina. För varje dag som kriget fortsätter minskar Ukrainas möjlighet att fortleva som nation.

Om vi i Sverige och Finland accepterade amerikanska långdistansrobotar från vårt territorium, som kan slå in i Ryssland, skulle vi på exakt samma sätt som Ukraina utgöra ett existentiellt hot mot Ryssland.

Varför försöker vi inte med diplomati lugna ned situationen? Hur mycket vi än motsätter oss Rysslands analys av landets säkerhetssituation är det den analysen, fru talman, som styr deras agerande. Därmed kommer den också att definiera vår säkerhet – eller osäkerhet.

Enligt Ryssland handlar det inte om imperialistiska ambitioner, som utrikesministern tycks tro, utan om överlevnad som nation. Närmare 2 miljoner soldater har mist sina liv i detta fruktansvärda krig. Lika många mödrar har fått sina liv förstörda. Låt mig slippa bli en av dem!

Regeringen vill inte kännas vid upprinnelsen till kriget eller hur vårt eget agerande och provocerande påverkar Ryssland och därmed vår egen säkerhet.

Statsministern pratar om att vi befinner oss i ett förkrig. Är det någon som vet vad det ens betyder? Är det kanske som förspel – att man hoppas att någonting annat, mer substantiellt, ska komma efteråt?

Fru talman! Ni hör ju: ”Om vi låter Ryssland vinna.”

Jag håller helt med om att kriget är brutalt. Men den här regeringen, med Sveriges statsminister i spetsen, var ändå beredd att stjäla Rysslands valutareserv trots att motståndet inom EU var brett. Jag måste få ta upp det här.

I det tyska parlamentet var 87 procent emot det här förslaget. Till skillnad från den svenska regeringen ville man inte se de här reserverna som ett verktyg i pågående krig.

Centralbanksreserver är inte som vilken egendom som helst. De skyddas särskilt i internationell rätt för att det globala finansiella systemet ska fungera. Stölden av de ryska tillgångarna stoppades inte av bristande solidaritet utan av juridik, ekonomi och ren självbevarelsedrift. Plötsligt stod hela eurons trovärdighet på spel.

Sverige har visat hur lättvindigt man överger internationell rätt, så jag tycker att man kan prata lite försiktigt om den.

Sveriges mål är att stärka Ukraina och försvaga Ryssland, säger utrikesministern. Det betyder att kriget måste få fortsätta. Sverige förvägrar därmed det ukrainska folket den fred som man så innerligt vill ha. Den stora gallupundersökning som genomfördes i juli 2025 visar att endast 24 procent av den ukrainska befolkningen kan tänka sig ett fortsatt krigande. Att många svenskar gärna ser en fortsättning på kriget är rätt ointressant för Ukrainas del. Det är alltså inte över 80 procent som vill se en fortsättning på kriget i ett försök att stärka Ukraina, som försvarsministern och jag tror även utrikesministern påstår. Sverige agerar helt i strid med den ukrainska befolkningens vilja.

Iuliia Mendel, Zelenskyjs före detta pressekreterare, skriver väldigt talande på X att tron på Nato innebär en oändlig slakt av människoliv. Hon skriver också: Natomedlemskap som mål driver direkt på kriget i dag och garanterar instabilitet i morgon. Att fortsätta ett krig för en illusion och samtidigt kalla varje kompromiss ”förräderi” – det är det som riskerar att svika just de människor som redan har gett allt.

Det är nu viktigt att regeringen slutar leva i den illusionen och ser till Sveriges säkerhet – och Ukrainas, för den delen.

Steg ett är att sätta sig in i både Ukrainas och Rysslands behov av säkerhet eftersom det var detta som var upprinnelsen till kriget. Det handlar inte bara om Ukrainas säkerhet utan även om Rysslands.

EU har valt bort billig energi från Ryssland och importerar nu i stället tre till fyra gånger så dyr gas från USA. Vad händer när Trump stoppar LNG-gasen till Europa och relationen till Ryssland som gasleverantör har upphört? Vad händer med Sveriges exportmarknad när Tyskland tvingas stänga ned i allt snabbare takt?

Varför ansåg Ryssland att ett ukrainskt medlemskap i Nato skulle innebära ett existentiellt hot mot Ryssland? Varför gillade man inte tanken på långdistansrobotar och kärnvapen riktade mot Moskva längs den 200 mil långa gränsen? Och varför befarade man att väst ville dela upp Ryssland i flera delar, som lättare skulle kunna styras från väst? Var det för att Rand Corporation redan 2019 beskrev det som ett önskvärt scenario, vilket politiker från väst har upprepat?

Vad hände egentligen i östra Ukraina 2014 när Petro Porosjenko kom till makten efter regimbytet i Ukraina? Det infördes diskriminerande lagar mot den rysketniska befolkningen i östra Ukraina, vilket ryssarna i Donetsk och Luhansk inte ville acceptera. Var det egentligen så konstigt?

Hur kunde Ryssland ta Krim så lättvindigt? Kan det ha berott på att den största etniska gruppen på Krim består av ryssar? Vi, inklusive jag själv, förfasades. Men det gjorde tydligen inte de som bodde där.

Varför gick ryssarna in med 150 000 soldater i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i februari 2022, när Ukraina med hjälp av väst hade byggt upp Europas största armé?

Europa sitter nu fast mellan sitt eget narrativ och USA, som vi har gjort oss alltför beroende av.

Fru talman! Korruptionen i Ukraina påstås ha slukat i storleksordningen 54–108 miljarder dollar, enligt Mykola Azarov, före detta premiärminister i Ukraina. Det är, om det stämmer, mer än en tredjedel av den svenska statsbudgeten.

Zelenskyjs stabschef har tvingats avgå, och energi- och justitieministrarna har flytt till Israel efter att ha stulit enorma belopp. En granskning av New York Times visar att den ukrainska regeringen under de senaste fyra åren inte har gjort någonting för att stoppa korruptionen i landet, snarare tvärtom. New York Times kallar det den värsta korruptionsskandalen i Ukrainas historia.

Nu ska denna regim få ytterligare 90 miljarder euro, ungefär 1 000 miljarder svenska kronor, delvis för att hålla igång kriget. Regeringen försöker till och med inbilla svenska folket att en fred i Ukraina kan utgöra ett hot mot oss och att kriget därför måste understödjas med ytterligare miljarder.

Ingenting tyder dock på att Ryssland är ute efter Sverige, om inte vi själva väljer att göra oss till måltavla för Ryssland, vill säga, eller USA bestämmer att så ska ske. Den dag USA, med stöd av DCA-avtalet, monterar upp långdistansvapen på vårt territorium blir det förödande för Sverige. Då blir vi definitivt ett förstahandsmål eller ett förbekämpningsmål för Ryssland, och vår säkerhet blir ett minne blott.

Fru talman! Utrikesministern pratar om att hon vill försvaga Ryssland i ett läge där Nato håller på att braka samman och Ukraina förlorar kriget. Varför försöker vi inte genom diplomati föra en dialog med vår nära granne i öst? Nyttan med detta verkar både Frankrike och Italien ha insett. Kanske borde vi rent av ansöka om inträde i BRICS och börja handla med hela världen.

Nej, i stället pratar utrikesministern om förslag om listning av individer som möjliggör Rysslands anfallskrig. Syftar hon här kanske på Jacques Baud, före detta överste i den schweiziska armén, underrättelseanalytiker och före detta rådgivare till Nato? I december 2025 satte EU honom på sanktionslistan, beslutad av utrikesministrarna i EU. Sedan dess har hans bankkonton frysts, och han är förbjuden att resa inom EU.

Han anklagas inte för att vara rysk agent, utan vi pratar om en privatperson som är mycket sakkunnig inom det område han representerar. Han har skrivit ett antal böcker och ställt upp i intervjuer för att förmedla sin ganska kritiska syn på hur väst hanterar kriget i Ukraina. Nu anklagas han av EU för att sprida prorysk propaganda och desinformation, inklusive påstådd spridning av en konspirationsteori om att Ukraina självt skulle ha orkestrerat Rysslands invasion 2022. Detta förnekas kraftfullt av honom själv. Han har endast citerat uttalanden från 2019 av Oleksij Arestovytj, dåvarande rådgivare till president Zelenskyj, om risken för krig om Ukraina skulle söka Natomedlemskap.

Angela Merkel sa faktiskt precis samma sak i Bukarest 2008; jag vet inte om ministern minns det. Jag tror att även USA:s ambassadör i Ryssland sa samma sak.

Citeringen av en ukrainsk tjänsteman behandlas alltså som bevis på att Jacques Baud agerar som rysk agent, trots hans påstående att han inte har några kopplingar till Ryssland. För att upprätthålla akademisk objektivitet har han baserat sitt arbete huvudsakligen på ukrainska och amerikanska källor. Beslutet var alltså politiskt, inte juridiskt. Det fanns inget domstolsbeslut, inga åtal enligt någon lag, ingen rätt till försvar och ingen verklig möjlighet till överklagande.

Vad vi ser är bevis på en allvarlig urholkning av demokrati och mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten faktiskt är en del av. Är det här en utveckling som utrikesministern ställer sig bakom eller har medverkat till? I så fall är det nog många som snart måste fly vårt land.

Herr talman! Bra, ministern! Jag hör mellan raderna att ministern faktiskt skulle kunna tänka sig att göra någonting åt det här. Välkommen till mitt nya parti Ambition Sverige, om ministern tar frågan på allvar!

Det låter också lite som om Havs- och vattenmyndigheten skulle kunna begära pengar för det här ändamålet och göra någonting åt detta.

Jag har läst alla utredningar som jag har kommit över. I den senaste utredningen jag läste visar man till och med hur det här skulle kunna göras och tar upp fyra olika alternativ. Men jag blir ändå orolig, för sedan blir det stopp. Och nu får vi höra det här om 40 miljoner. Det är inte alls i proportion till vad som behövs, och det känns inte som att regeringen tar detta på allvar.

Jag vet att tyskarna gör väldigt mycket, och norrmännen är också på väg. Jag hoppas att Sverige följer efter.

Återigen: Fisket är så viktigt att vi inte vill ha en katastrof. I den tid vi nu lever i är vi helt beroende av fisket.

Jag tycker inte att det är ansvarstagande att bygga vindkraftsparkerna, för det kommer att slå ut fisket helt och hållet. Det är klart att vi har vårt jordbruk, men det tar tid. Fisket kan öka. Bara västkustfiskarna kan försörja 5 miljoner människor med mat, och det går att öka väldigt snabbt till betydligt större mängder. Under andra världskriget var fisk faktiskt det enda som inte var ransonerat.

Jag förstår att det här är en otroligt svår fråga, men jag tycker att vi måste ta ett större ansvar för de miljöfrågor och tickande miljöbomber som vi har i Sverige. Jag kommer att fortsätta att debattera dem så länge jag får möjlighet.

Herr talman! Jag måste säga att 80 miljarder i relation till den risk som man eliminerar inte är någonting om man jämför med klimatbudgeten på 19 miljarder, som bara är pengar i sjön.

Tyskland, till exempel, har bärgningsoperationer på lös ammunition. Om vi skulle stå inför katastrofen – vad skulle det då kosta? Jag tror inte ens att det går att mäta i pengar.

Stridsgaserna spetsades ofta med arsenik, vilket ytterligare kan förorena miljön kring dumpningsplatserna; det kan vara bra att få det sagt. Metallbehållarna kommer som sagt inte att hålla för evigt. I Norge har man samma problem. Där har man en annan bevakning, så jag vet inte exakt vilka åtgärder som har vidtagits där, men det kanske regeringen borde titta lite på. Det här är en pågående process, så även om det inte läcker så mycket i dag har vi ingen kontroll på när vi når ett kritiskt läge.

En intressant sak är hur den här frågan hänger ihop med andra saker som regeringen stöttar. Jag tänker på de planerade vindkraftsparkerna ute i Skagerrak. Vindkraftverken ska vara 350 meter höga och byggas på pråmar som ska förankras med kättingar och ankare. Har regeringen funderat på vad som skulle hända om en sådan pråm skulle dragga? Det finns absolut inget bärgningsfartyg som skulle kunna hålla emot. Vad händer om det blåser rätt in mot Måseskär? Det skulle vara en totalkatastrof. Tänker ministern på det? Vad skulle hända då? Det skulle bli en gigantisk explosion.

Det gäller nog för ministern att fundera över om hon ska godkänna vindkraftverken eller försöka få stopp på utbyggnaden. Om man nu inte har tänkt sanera måste man verkligen göra allt för att inte riva upp det här området. Ett hett tips är att så fort som möjligt lägga frågan om vindkraftsparker på hyllan.

Det händer att fiskare skadas när de kommer i kontakt med senapsgasen, som i verkligheten är en segflytande massa, när behållarna följer med upp i fiskenätet. Det här är en kamp mot klockan. Behållarna har 80 år på nacken i dag, och höljena eroderar och förgiftar havsmiljön.

Jag vill gärna säga något om fisket, som är så otroligt viktigt i det här området. Västkustfisket krymper hela tiden, och vi vill inte slå ut fisket. Det är det värsta vi skulle kunna göra, speciellt i dessa dagar när fisket är viktigare än någonsin. Fisket måste öka.

Vindkraften borde vara fullständigt otänkbar av flera anledningar, bland annat för att den hindrar fisket. Om man så bara skulle acceptera hälften av de vindkraftsutbyggnader som är planerade längs västkusten skulle man slå ut fisket. Det skulle bli noll och ingenting, för det går inte att tråla om det bara är en distansminut mellan de här stora betongfundamenten. I det läge vi i dag befinner oss, med en regering som vill dra in oss i krig, behövs verkligen fisket mer än någonsin.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Under andra världskriget tillverkades en stor mängd kemiska stridsmedel, och efter kriget samlades cirka 300 000 ton ihop, framför allt från Tyskland, och lastades på uttjänta krigsfartyg som sedan sänktes på olika ställen, däribland utanför Måseskär och i Gotlandsdjupet. Ryssarna släppte bara bomberna rätt ned i vattnet.

Problemet är att dessa senapsgasbomber, liksom fartygen, nu rostar sönder och att det finns en ström runt fartygen på ungefär tre knop som gör att de åker ut. Det är heller inte helt ovanligt att fiskarna får upp dessa bomber i sina nät. Precis som ministern säger blir fisken dessutom förorenad, så den vill vi inte att människor får i sig.

Det finns också risk för en större miljökatastrof om en bomb briserar och drar med sig resten, och precis som ministern säger är det ett svårt projekt att ta hand om detta. Men om det skulle bli den katastrof vi är rädda för kommer det att få enorma konsekvenser för hela Skagerrak, Kattegatt och även Nordsjön, så det är ingen liten fråga.

Jag blir därför lite orolig när man säger att man i stället ska bärga oljan. Det är givetvis jätteviktigt att minska spridningen av PFAS och att sanera olja, men det är en helt annan fråga. Här pratar vi om en tickande miljöbomb.

Jag har lite svårt att förstå de 40 miljonerna, för redan 1992 visste man att det fanns senapsgas på havsbottnen i detta område, och 2015 kom Sjöfartsverket med en rapport om det. År 2016 och 2017 hittades de kemiska stridsmedlen Clark 1 och Clark 2 i biota, och Havs- och vattenmyndigheten publicerade en rapport 2018. Det kom en ny rapport 2019. År 2022 gjordes ett stort provfiske som visade att fisken var påverkad, och 2023 kom den rapport ministern nämnde om en eventuell bärgning. Då kom man fram till att det var tekniskt möjligt och att det fanns ett antal olika sätt att göra det på. Givetvis föreligger explosionsrisk vid bärgning. Men andra länder har klarat det, så varför är regeringen så handlingsförlamad?

Rapporten pekar, liksom ministern sa, på att det handlar om 2–80 miljarder. Men pengar kan inte vara ett problem eftersom regeringen fullständigt strösslar pengar på klimatåtgärder som inte har någon som helst betydelse för klimatet eller den globala temperaturen. Klimatåtgärderna bidrar snarare till en enorm miljöförstöring, och det ska vi prata om i en senare interpellationsdebatt.

Att rädda planeten handlar om att minska miljöförstöringen runt om i världen och att hjälpa människor ur fattigdom. Det är det absolut bästa vi kan lägga pengarna på.

Nu gäller det att ta hand om detta arv från andra världskriget innan det bidrar till att starta nya krig. Vi måste städa upp efter andra världskriget för att minska risken för framtida miljökatastrofer.

Främst påverkas organismer som lever i vrakens närområde genom att de tar upp de ämnen som slutligen hamnar på våra tallrikar. Även om läckagen inte är akuta i dag är frågan hur lång tid vi har på oss om inget görs. Kan vi ens veta när gränsvärdena överskrids och i vilken takt det kommer att ske? Hur kan vi veta att en större olycka inte kommer att inträffa?

Herr talman! Jag förstår vad statsministern tycker om de frysta ryska tillgångarna.

Problemet är att en solidarisk borgen, joint and several liability, innebär att om fordringsägarna – i praktiken Euroclear Belgium – tvingas betala tillbaka till Ryssland efter en rättsprocess kan de kräva full ersättning från vilket som helst av de garanterande länderna, alltså inte bara deras proportionella andel. Det är det här som är problemet. Om Euroclear skulle peka på Sverige kommer vi att bli återbetalningsskyldiga för samtliga. Då pratar vi i runda slängar 2 000 miljarder svenska kronor, alltså 140 miljarder euro, plus ränta plus skadestånd. Sedan kommer vi i vår tur att få kräva detta av de andra länderna.

Hur ser statsministern på den här risken? Kan vi ens hantera den risken inom statsbudgeten?

Herr talman! Försvarsministern säger att Ryssland skulle gå in och ta Kiev. Då vill jag bara informera om att när Moskva ockuperade Tjeckoslovakien 1968 gick man in med 10–15 gånger större styrka per capita än den man gick in med i Ukraina, så det tror jag nog inte var tanken.

Att invadera Europa skulle vara totalt ologiskt med tanke på Rysslands resursrikedom. Europa har inget som Ryssland behöver förutom en potentiell marknad för sin olja och gas. Det finns helt enkelt ingen anledning att offra svenska liv för den här konflikten.

Att offra vårt land för ett annat lands strategiska intresse, som jag hävdar att det handlar om här, kan inte uppfattas som någonting annat än landsförräderi. Försvarsministerns beskrivning av verkligheten är helt felaktig, och det är djupt anmärkningsvärt. Jag blir nästan lite osäker på hur försvarsministern ställer sig till de ukrainska enheterna, till exempel SS Galicia-divisionen, som under andra världskriget begick massakrer på polacker, judar och ryssar. De här politiska krafterna är fortfarande verksamma i Kiev – sedan får försvarsministern kalla det rysspropaganda om han vill. Efter andra världskriget skyddade CIA dessa nazister och integrerade dem i sin antiryska propaganda.

Om försvarsminister Pål Jonson har access till Google hittar han lätt 23 artiklar från New York Times mellan åren 2010 och 2022 som alla tar upp nazismen i Ukraina. Vad jag förstår är det ett arv i Ukraina som lever kvar än i dag med Azovbataljonens nazister, som påverkar militären. Även CNN och många fler har rapporterat om detta innan den antiryska krigspropagandan startade på allvar. Vi kan bara hoppas att detta är någonting som regeringen och denna kammare inte stöder.

Senast vi stod här sa försvarsministern att Sverige betalar med kronor och ören och Ukraina betalar med sitt blod och att vi ska vara tacksamma för det. Nu räcker tydligen inte det. Nu är det snart dags att betala med våra svenska soldaters blod, eftersom försvarsministern så intensivt hetsar till krig och inte på något sätt försöker få till eller bidra till fred.