Herr talman! Vi lever i en allt farligare och osäkrare värld. Det är en fras som man hör väldigt ofta nu för tiden. Det är tyvärr också en fras som jag själv använder väldigt ofta nu för tiden. Ibland kan man kanske få intrycket att detta är något som bara har hänt, som om vi drabbats av ett slags naturkatastrof. Så är det dock inte.

Det är värt att påminna sig om att orsaken till att vi lever i en allt farligare och osäkrare värld är konkreta beslut av politiska ledare och deras allierade. Det är på grund av att diktatorn och krigsförbrytaren Vladimir Putin fattade beslutet att olagligen invadera och ockupera Ukraina som befolkningen där lider och dör. Det är på grund av besluten av mullorna i Iran och deras hantlangare som unga kvinnor förtrycks och får se sina liv begränsas och som demokratiförkämpar mördas i sina egna hem.

Jag ska villigt erkänna att jag personligen känner olust över att sitta i sammanträden med de här terrorregimernas företrädare och över att sitta i möten med dem som för fram deras propaganda och försvarar deras handlingar. Jag kan alltså ha en viss förståelse för de argument som ibland förs fram om att Sverige inte borde vara medlem i en organisation som IPU, där dessa länder släpps in. Jag tror dock att det är viktigt att Sverige fortsätter att vara medlem i en organisation som IPU. Vi ser nu hur allt fler parlamentariska kanaler stängs och hur arenorna där förhandlingar kan ske i slutna rum eller öppet i talarstolen, och där olika positioner kan börja förflyttas, blir allt färre.

Framför allt ser jag det som viktigt att det finns öppna forum där vi som tillhör demokratiska länder och som står för mänskliga rättigheter kan ställa terrorns hantlangare till svars och där de som lever och verkar i länder där man sällan får höra demokratiska argument får tillgång till dem. Detta ser jag som en väldigt viktig uppgift för den svenska IPU-delegationen.

För egen del har jag de senaste åren verkat inom ramen för IPU i det som kallas det globala högnivårådet mot terrorism och våldsbejakande extremism. Vid det förra mötet där fick jag tillfälle att ställa den iranska representanten till svars för hur Iran har betett sig både mot sin egen befolkning och i Sverige. Vi vet ju att Iran har finansierat och samverkat med kriminella nätverk i Sverige för att förfölja oliktänkande och utöva våld så som det passar dem. Därmed har de också stärkt de kriminella nätverk som skadar och underminerar Sverige. Det var information som inte alla delegater i det här sammanhanget hade hört tidigare och som många visade intresse för efteråt. Detta är ett exempel på varför det kan vara viktigt för Sverige att fortsatt vara på plats i den här typen av organisationer.

Det jag ser som det allra viktigaste av det som IPU gör är dock organisationens fantastiska arbete för att bevaka mänskliga rättigheter för parlamentariker. Tyvärr går utvecklingen åt fel håll även på detta område. Enligt den senaste rapporten från den IPU-delegation som arbetar med dessa frågor noterade man 1 000 fall av kränkningar av mänskliga rättigheter riktade mot parlamentariker under 2025, i 58 olika länder.

Organisationen gör, med stöd av Sverige och den svenska delegationen, ett fantastiskt arbete för att uppmärksamma dessa övergrepp, ställa de ansvariga till svars, följa upp och i vissa fall till och med besöka fängslade och förföljda parlamentariker i fängelset och visa stöd på olika sätt. Jag tycker att bara den här verksamheten i sig motiverar Sveriges medlemsavgift till IPU.

IPU bedriver också biståndsverksamhet. Sverige har under lång tid, via Sida, varit en av de främsta bidragsgivarna till dessa biståndsprojekt. Jag är säker på att mycket av detta har gått till behjärtansvärda ändamål, men både när det gäller biståndsverksamheten med koppling till IPU och biståndspolitiken i stort tycker jag att Sverige behöver lite mer sans och balans. Vi måste inte alltid vara bäst i klassen. Vi kan inte längre vara bäst i klassen när det gäller engagemang i allting över hela världen. Vi måste fokusera våra insatser.

Stödet till Ukraina och Ukrainas frigörelse bör vara det absolut mest prioriterade, men Sverige har också behov på hemmaplan. Vi har börjat lösa en del av dem, men väldigt mycket återstår. Kampen mot brottsligheten, bristerna i välfärden och upprustningen av försvaret kräver att vi omlokaliserar resurser och i större utsträckning fokuserar på de inhemska problem som vi måste lösa för att få ett välfungerande, tryggt och säkert land. Jag skulle önska att vi fick lite mer av en lagomattityd när det gäller de internationella jämförelserna och hur mycket Sverige satsar i de här avseendena.

I likhet med föregående talare, Serkan Köse, vill jag avsluta mitt anförande med att rikta ett varmt tack till alla som har stöttat den svenska IPU-delegationen. Jag vill tacka de anställda på riksdagens internationella kansli, Ralph och Björn, som gör ett fantastiskt jobb, riksdagsdirektören och andra som har varit med och stöttat delegationen under den verksamhetsperiod som rapporten gäller.

Jag vill också rikta ett varmt tack till mina politiska kollegor. Precis som Serkan sa tycker vi olika om väldigt mycket, och vi har ganska tuffa debatter här i kammaren i många olika frågor. Det är ändå hjärtevärmande att se och känna att vi är ganska enade och hjälps åt när vi kommer ut på den globala arenan och när det gäller frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har varit en stark röst, och jag tycker att vi har slagit långt över vår viktklass i de här sammanhangen.

Jag vill alltså rikta ett varmt tack till vår vice ordförande Serkan. Han kommer ju att lämna riksdagen, som han nämnde i sitt anförande. Jag tycker att vi har haft en konstruktiv dialog och tillsammans stått upp för viktiga saker.

Jag vill rikta ett särskilt varmt tack till Margareta Cederfelt, som är avgående ordförande för delegationen.

Jag tycker att passionen med vilken du, Margareta, har stått upp för mänskliga rättigheter och mot terror och förtryck är inspirerande. Inte minst är jag imponerad av den energi du har visat i stödet för Ukraina och motståndet mot den olagliga ryska ockupationen av landet. Vid vår avslutande middag i Istanbul efter den senaste sessionen sa jag faktiskt att jag tror att dina barnbarn och ryssarna är de enda som kommer att bli riktigt glada över att du nu lämnar det här uppdraget. Du nämnde vid något tillfälle för mig att ett av dina barnbarn ville åka till Arlanda, för det var där mormor bodde. Jag hoppas att ditt barnbarn framöver i stället tänker att mormor bor vid glassbaren, i parken eller på stranden.