STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret, även om jag får erkänna att svaret var lite pliktskyldigt och kanske inte riktigt andades den entusiasm och vision för statens roll som ägare av ett av vår världsdels större gruvföretag som jag hade hoppats på. Jag tvivlar emellertid inte på finansministerns förståelse för att LKAB:s roll i sammanhanget är viktig, och jag både tror och hoppas att hon delar såväl min som energi- och näringsminister Buschs positiva syn på gruvindustri.

Jag tror också att finansministern och jag är rörande överens om LKAB:s betydelse för svensk industri och råvaruförsörjning. Jag bor i en av LKAB:s produktionsorter och kan vittna om LKAB:s betydelse för en hel bygds välmående och framtidstro. Jag har själv arbetat tio år under jord i LKAB:s gruva i Vitåfors utanför Malmberget och vet hur gruvan lever i symbios med samhället trots skakningar, sättningar, gruvdamm och liknande företeelser.

Med det sagt: Klart är att sedan min interpellation lämnades in har det så smått börjat röra på sig i de aktuella lokala bakomliggande orsakerna som föranledde interpellationen. Interpellationssvaret är, som ministern säkert känner till, kraftigt fördröjt av orsaker som ligger utanför både ministerns och min kontroll. Så är det inom politiken ibland.

Som jag sa saknar jag i ministerns svar en vision för det statliga ägandet av LKAB. Svaret innehåller egentligen bara en massa faktiska omständigheter, som hänvisningar till aktiebolagslagen och statens ägarpolicy för bolag med statligt ägande. Alla som läst den sistnämnda vet att det är ett ganska tunt dokument med väldigt generella skrivningar, och i alla fall jag känner att det skaver lite. Det är väldigt svagt och diffust när det gäller hur vi styr våra statliga bolag. Vad har vi dem till om vi inte kan vara aktiva ägare och peka med hela handen? Leverera vinst till staten - är det allt?

När jag gav mig in i politiken trodde jag att de statliga bolagen hade ett högre syfte, om man nu kan kalla det för det. Jag tror också att väldigt många ute i landet lever med den villfarelsen. Men är det då en villfarelse? Hur mycket kan vi faktiskt styra våra företag genom exempelvis ägardialog?

I fallet med gruvbolaget LKAB är det juvelen i den krona av statliga bolag som svenska folket äger tillsammans. Men även juveler har sina baksidor, och i dagens debatt kommer jag att peka ut en av dem.

Innan vi talar om det nämnda företaget och den specifika frågeställningen som min interpellation tar fasta på, fru talman, känns det ändå på sin plats att ställa en fråga till finansministern, som har bolag med statligt ägande som ett av sina politiska ansvarsområden. Anser finansministern inte att man kan ställa väldigt höga krav på de bolag som vi faktiskt äger och ge dem tydliga och bolagsspecifika förhållningsregler genom exempelvis ägardialog utan att det skulle uppfattas som ministerstyre?

Detta, fru talman, önskar jag att finansministern svarar på innan jag går vidare in på de specifika frågeställningar som interpellationen handlar om, nämligen LKAB:s roll som föredöme inom svensk gruvnäring.

Fru talman! Det är med glädje jag hör finansministern ta upp några saker jag tänkte nämna i mitt anförande.

I Malmberget, några kilometer norr om Gällivare, är man starkt påverkad av LKAB:s gruvbrytning. Stora delar av samhället har lösts in och avvecklats, och LKAB ersätter kommunala verksamhetslokaler enligt ett avtal som är framförhandlat parterna emellan. Finansministern har varit inne på detta.

I fråga om villaägare har lite olika modeller tillämpats för kompensation, och där har man inte landat helt rätt. Exempelvis har tvåvåningsvillor värderats som tvåvåningsvillor, medan villor med en inredd källare endast har fått markplan värderat. Garage har räknats som tillbyggnad och inte ersatts, och så vidare. En del känner sig lurade och illa behandlade i en process där LKAB borde värna om sitt anseende på orten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I östra Malmberget är situationen värre. Det är ett område som man 2012 pekade ut som ett utvecklingsområde som inte skulle påverkas av gruvdriften. Jag minns detta och kommer ihåg hur alla på orten skrattade redan då. Vi visste att området är kraftigt påverkat av LKAB:s verksamhet.

Trots att LKAB gång efter annan har reviderat sina planer och gjort avsteg från samverkansavtalet med Gällivare kommun, tillämpar man fortfarande frivilligt inlösen av fastigheterna på östra Malmberget till sämre villkor än för andra berörda parter. Trots att fastigheter i området råkat ut för omfattande skador, exempelvis sprickbildning, dörrar och fönster som inte går att öppna eller stänga och vattenavbrott, hävdade gruvbolaget först att det berodde på naturliga orsaker för att sedan backa och mena att det inte går att utesluta att gruvan påverkar området.

Det som sker nu är att nästan hela den del av samhället som ansågs vara ett utvecklingsområde har avvecklats, vilket naturligtvis påverkar såväl dem som bor kvar som förutsättningarna för kommunen att planera snöröjning och fjärrvärme. Problem uppstår också när elevunderlaget till skolan i östra Malmberget har försvunnit för att det knappt går att bo där, samtidigt som LKAB har vidhållit att det är ett utvecklingsområde. I dag finns bara fragment kvar av det som har varit östra Malmberget, och därför har Gällivare kommun försökt få LKAB till förhandlingsbordet sedan 2017 men fått kalla handen. I kläm är de människor som bor kvar där.

Dessa människor uppger i enkäter att de vill flytta, och många av dem mår dåligt. Om ministern hade gjort ett studiebesök i östra Malmberget och sett hur boendesituationen ser ut där hade hon förstått varför. Samtidigt tycks LKAB vara oroligt för att öppna börsen, trots att det handlar om struntsummor i sammanhanget.

Det är först nu på senare tid som länsstyrelsen, alltså tillsynsmyndigheten, har börjat säga ifrån. Nu verkar det som att det kanske är saker på gång. Anser inte finansministern att det är ett misslyckande när det måste gå så långt att tillsynsmyndigheterna måste komma med pekpinnar i frågor som borde ha skötts så mycket smidigare och med en betydligt större välvilja från det statliga bolaget än vad som är fallet i dag?

Om inte annat anser i alla fall jag att ett statligt bolag faktiskt bör ha rollen att agera som ett föredöme för alla andra aktörer som vi med all rätt ställer höga krav på.

Fru talman! Jag tackar för svaret, finansminister Svantesson.

Jag tror att ministern vet att jag vurmar för svensk gruvindustri. Det borde vara känt vid det här laget. Det ska därför mycket till för att jag ska uttala kritik mot svenska aktörer på området. På det stora hela är jag oerhört stolt över och imponerad av svenska gruvföretags verksamhet, och det gäller givetvis även den statliga aktören. De har en ledande position i flera avseenden, men när jag ser att något är fel anser jag att det är befogat att lyfta fram detta. Det gäller i synnerhet som jag ser med oro på den negativa och skadliga opinion som sådant kan ge upphov till. Om inte det statliga bolaget agerar på ett sätt som inte leder till missnöje och motsättningar, där förståelse finns, vad ska människor tro som står inför annalkande gruvetablering i andra delar av landet av aktörer som kanske inte ens en gång har ett statligt ägande i ryggen.

Jag tror att det skulle vara givande för finansministern om hon kom till Gällivare för att bilda sig en egen uppfattning om situationen. Gällivare är dessutom vackert. Trots att Gällivare ligger i röda Norrbotten är faktiskt hennes eget parti det största partiet i kommunen.

Jag kan också påpeka att detta är en fråga som drivs av alla politiska partier, från höger till vänster, i kommunen. Detta är inte ens en gång en partipolitisk fråga, utan det är något som kan ses som en inlaga från mig som representant för Norrbotten och min egen hemkommun. Denna fråga är av stort intresse för alla oss som faktiskt värnar om den svenska gruvindustrin och dess anseende. Det är viktigt att åtnjuta fullt förtroende även i den kommun man är verksam i.