Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern, men trots vissa små framsteg är jag inte imponerad.

Sedan krigets början har över 20 000 barn dödats i Gaza. Dubbelt så många har skadats, och hundratusentals är traumatiserade. Det här är inte bara siffror – det är sönderslagna familjer, barn utan föräldrar, en hel generation förstörd inför våra ögon.

Regeringen säger sig värna den humanitära rätten, men svaret är fullt av undvikanden och passivitet. Det vi ser i Gaza är inte bara krig, utan det är en belägring, folkmord och systematiska attacker mot sjukhus, skolor och civil infrastruktur. FN beskriver hur svält används som vapen. Ändå vägrar regeringen att använda det ord som krävs: fördöma.

Det räcker inte att hänvisa till samtal med Israel eller uppmaningar om humanitärt tillträde. Det behövs också politiskt och moraliskt mod. Om Sverige menar allvar med att stå upp för folkrätten måste vi våga säga att det som sker i Gaza är ett brott mot mänskligheten och att ansvar ska utkrävas.

Regeringen pekar på Internationella brottmålsdomstolen, ICC, och säger att den utreder. Men det räcker inte att gömma sig bakom domstolens process. Frågan är: Vad gör Sverige? Jag efterfrågar ett tydligt politiskt ställningstagande att Sverige inom EU och FN driver på för att Netanyahus krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Gaza ska prövas rättsligt. Där är svaret tyst.

Gällande vapenexporten talar regeringen om restriktivitet men vägrar ändå att införa ett tydligt förbud. Det har inte getts nya tillstånd på länge, säger man, men utan ett faktiskt exportstopp lämnas dörren öppen.

Obalansen i regeringens retorik är också slående. Hamas nämns gång på gång, vilket är rimligt, men Israels krigsbrott med avancerad militär nämns knappt. Det är lätt att tala om gisslan men svårare att nämna att över 55 000 palestinier har dödats, de flesta civila. I israeliska fängelser hålls tusentals palestinier, många av dem utan åtal eller dom. Deras vardag präglas av godtyckliga frihetsberövanden, trakasserier, svält och sexuella övergrepp. Ändå talas det sällan om deras öden.

Att Sverige bidrar med humanitärt stöd är viktigt och tacknämligt. Men pengar räddar inga liv när hjälpen blockeras. Man kan inte ersätta politiskt ansvar med välgörenhet samtidigt som man vägrar att använda sitt politiska inflytande för att sätta press på Israel. Att inte göra mer, att inte kräva lagföring, att inte införa vapenembargo, att inte återställa biståndet till UNRWA är inte neutralitet. Det är passivitet, och den passiviteten innebär att Sverige sviker både det palestinska folket och den internationella rättsordning vi säger oss försvara.

Om regeringen menar allvar och vill skydda folkrätten från att urholkas till tomma fraser är det dags att agera. Att inte göra det är inte bara ett politiskt misslyckande – det är ett moraliskt haveri.

Herr talman! Det finns stunder i historien då passiviteten blir ett ställningstagande. Det som sker i Gaza är en sådan stund.

Över 55 000 liv har släckts, en stor del av dem barn. Sjukhus bombas till ruiner, hela bostadsområden jämnas med marken och en befolkning drivs in i svält, sjukdom och förtvivlan. Det här är inte bara en humanitär katastrof. Det är ett pågående folkmord – ett systematiskt förgörande av ett folk inför öppen ridå.

När världen tvekar måste vi tala. När ledare sviker måste vi stå upp för rättvisa och för mänsklighet. Många, inklusive jag själv, har svårt att förstå den svenska regeringens passivitet i mötet med Israels agerande gentemot det palestinska folket. Trots årtionden av resolutioner, rapporter och vädjanden från FN fortsätter Israel att nonchalera internationell rätt.

Israel har aldrig följt FN:s resolution 181, som föreslog en tvåstatslösning med en rättvis delning av det historiska Palestina. Inte heller har Israel respekterat Osloavtalet, där palestinierna gick med på att begränsa sina territoriella anspråk till 22 procent. Resolution 194, som ger palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem, har ignorerats i decennier.

FN har gång på gång agerat, resolutioner har antagits, rapporter har lagts fram och uppmaningar har riktats. Men Israel lyssnar inte. Övergreppen fortsätter.

Världssamfundets viktigaste institutioner har slagit larm. FN:s internationella domstol, ICJ, har fastslagit att det finns rimliga skäl att anta att ett folkmord pågår i Gaza och har uppmanat Israel att omedelbart vidta åtgärder för att förhindra det.

Amnesty International beskriver Israel som en apartheidstat och dokumenterar övergrepp som utgör brott mot mänskligheten. Human Rights Watch har bekräftat att Israel systematiskt bryter mot internationell rätt med handlingar som uppfyller kriterier för både folkmord och apartheid. B’Tselem, en israelisk människorättsorganisation, kallar staten Israel för just vad den är: en apartheidregim.

Men i stället för att ta till sig den tunga och välunderbyggda kritiken svarar utrikesministern med ord som saknar handling. Varför? Det är så uppenbart, så tydligt, vad som sker.

Internationella institutioner, läkare, akademiker, människorättsaktivister i många länder och till och med judar som kritiserar övergreppen stämplas som antisemiter eller självhatande judar av Israel. Och regeringspartierna applåderar.

Denna typ av retorik är inte bara farlig. Den riskerar att allvarligt undergräva kampen mot verklig antisemitism, rasism och islamofobi. Att stå upp för palestiniernas rättigheter är inte att vara antisemit; det är att vara mänsklig.

Det är hög tid att regeringen och utrikesministern slutar låta sig påverkas av den israeliska propagandan. Den ekar tomt i ljuset av de dokumenterade övergreppen. Sverige måste med kraft och tydlighet ta ställning för folkrätten, för mänskliga rättigheter och för ett folk som just nu ropar på hjälp. Att tiga nu är att svika.

Jag upprepar min fråga: När ska utrikesministern tydligt och utan förbehåll fördöma mördandet av barn och civila i Gaza? Det handlar inte om att fördöma Netanyahus uttalande eller bosättares agerande utan om att fördöma hela situationen.

Herr talman! Utrikesministern verkar inte ha sett när jag stod i SVT och fördömde Hamas. Då var utrikesministern inte utrikesminister utan biståndsminister. Jag skrev debattartikel efter debattartikel och tog avstånd, och jag tog till och med avstånd när de demonstrerande var glada i Malmö. Utrikesministern verkar inte ha läst det. Jag nämnde Hamas i mitt första anförande och sa att det är okej att utrikesministern benämner Hamas på det sättet – att det är acceptabelt – men utrikesministern verkar inte ha lyssnat på vad jag sa.

I 77 år har palestinierna utsatts för diskriminering, våld och fördrivning. Det är ett strukturellt förtryck som världen länge har valt att ignorera. Samtidigt har Israel gång på gång undvikit konsekvenser, trots handlingar som enligt världssamfundets viktigaste institutioner uppfyller kriterierna för apartheid, folkmord och etnisk rensning.

Det verkar som om regeringens partier antingen inte förstår eller inte vill förstå vad en stat präglad av apartheid och militarism är kapabel att göra när den tillåts agera utan motstånd. Genom att konsekvent förneka verkligheten på marken har man också förlorat trovärdighet i kampen för mänskliga rättigheter globalt.

Det är dags för en utrikespolitik som vilar på principer snarare än politiska lojaliteter. Rättvisa och fred kan inte uppnås om man vägrar att namnge och fördöma förtryck och folkmord, oavsett vem som utför det. Att fortsätta blunda för en parts övergrepp samtidigt som man systematiskt skuldbelägger den andra är inte bara oansvarigt; det är ett svek mot all internationell rätt och moralisk heder.