Fru talman! Att ensidigt hänvisa till utredningar och bortse från fakta är inte riktigt svar på mina frågor. Fakta är ju att samer är sentida i förhållande till andra folk, Att ge samer status som urfolk i den södra fjällkedjan är faktiskt ett hån mot urskandinaver med rötter som sträcker sig tusentals år tillbaka. Det är ett hån mot kväner, lantalaiset och tornedalingar, som alla har en minst lika lång historia i Sverige som samerna.

Ministern blundar för alla fakta och för de orättvisor som råder i Norrland i dag. Ministern menar att rennäringen är en för samer exklusiv näring. Man kan också säga att det handlar om en exklusiv raslag från 1928. Före inrättandet av raslagen hade bönderna i Härjedalen fler renar än samerna, men även andra folk bedrev rennäring i Lappland.

Varför nämner inte ministern Härjedalsdomen, till exempel? Där förlorade samiska renägare såvitt jag vet på samtliga punkter i Europadomstolen. Den aktualiserade Girjasdomen bör inte ligga till grund för framtida utformning av lagar som rör markanvändning, vare sig statlig mark ovan odlingsgränsen eller andra områden där det bedrivs rennäring.

Detta handlar egentligen om tre saker. Samerna är politiskt erkända som urfolk, men de är inte det enda urfolket i Sverige. Nu finns en ny kunskapsunderstödd beskrivning av den tidiga invandringen till Sverige och etableringen av folk, kulturer och näringar i Sverige, norra Skandinavien och Norden. Frågan är då varför inte fler folkgrupper med lika lång eller längre historia i dagens Sverige än samerna uppmärksammas och tilldelas status som urfolk.

Sedan har vi Sametinget. Då är väl den självklara frågan om det är förenligt med en demokrati att ha en statlig myndighet som är baserad på etnicitet.

Den tredje frågan handlar om rennäringslagen. Fram till 1928 års renbeteslag hade fjällbönderna fler renar än samerna i Härjedalen. Men precis som kväner, lantalaiset och tornedalingar i Lappland fick de sluta med rennäring. En liten del i norr kvarstod i form av den nutida konsumtionsrenskötseln, en möjlighet som tyvärr inte erbjöds fjällbönderna i vare sig Jämtland eller Härjedalen.

Rennäringslagen utgår alltså från etnisk prioritering av renskötsel, men den ger även andra rättigheter. Vi talar om en politiskt skapad åtskillnadslag byggd på etnicitet. Det är ingenting annat än en raslag i Sverige år 2024! Den svenska staten värnar en mindre grupp näringsidkare, rennäringen, inom en viss etnisk grupp, samer, och det sker på bekostnad av andra folkgrupper.

Den här regeringen och tidigare regeringar långt tillbaka bär ansvar för att skandinaviska fjällbönder, det samiska gårdsbruket och kväner, lantalaiset och tornedalingar på Nordkalotten närmast helt har tvingats bort från sina ursprungliga näringar - traditionell verksamhet och ett historiskt naturbruk som är baserat på urminnes hävd.

Det behövs nu en objektiv faktagranskning om den grupp samer som etablerat sig i Sverige så sent som under 1800-talet och expanderat söderut längs fjällkedjan fram till mitten av 1900-talet och successivt har tilldelats marker söderut längs den svenska fjällkedjan på bekostnad av den ursprungliga befolkningens marker. Denna förflyttning, den så kallade tvångsförflyttningen av fjällbönder, behöver verkligen kartläggas på ett vetenskapligt och objektivt sätt om vi ska komma vidare när det gäller alla dessa problem i Norrland.

Fru talman! Hur motiverar då statsrådet det som sker i dag? Det handlar om att samer och renägare som saknar historiska rötter i Sverige, inte minst i det södra fjällområdet, tilldelas rättigheter, alltså land som fråntas urskandinaver och andra folk som bevisligen har funnits i landet Sverige och bedrivit traditionella näringar under tusentals år. Det hänvisas bara till utredningar.

Sametinget disponerar en ansenlig budget som ger denna specifika etniska grupp helt andra möjligheter att påverka sin livssituation jämfört med de möjligheter som ges andra ursprungliga kulturer och folk i norra Sverige.

Jag är angelägen om att statsrådet visar att han förstår detta. En vän av demokrati och rättvisa frågar sig varför inte dessa folk har samma rättigheter som samerna. När diskriminerade folkgrupper i Sverige försöker lyfta sina frågor och se till sina intressen blir de anklagade för att vara emot det samiska. Det tror jag är en väldigt farlig utveckling som i slutändan inte kommer att gynna någon.

Vi måste från politiskt håll våga prata om de problem som finns i Norrland, för hur ska problemen annars kunna finna sin lösning? Vi kan inte bara referera till utredningar. Den politik som skulle gynna mångfald har i stället blivit en politik för enfald.

Jag kan ta ett exempel. Länsstyrelsernas rennäringsdelegationer består av tjänstemän, politiker och renägare, men inte en enda representant från övriga folk och näringar finns representerade när beslut ska fattas som berör andra folk och näringar än det samiska. Är inte det lite konstigt?

Fru talman! Vi kanske rent av ska kalla dem i norr som inte är samer för andra klassens medborgare, för det är ju så de blir behandlade. Åtskillnadslagen upprätthåller motsättningar i norra Sverige, inte minst när det gäller frågor som rör markarealer som staten till stora delar lagt under sig under expropriationshot eller omfördelat till renskötsel. Detsamma gäller samefonden, som tidigare bestod av fyra fonder men nu har slagits samman till bara en fond. Bland de fyra fonderna var den jämtländska skogsfonden den största, och skolan i Högvålen fick finansiering ur den fonden när den byggdes. Nu har de fyra fonderna blivit till en fond, samefonden, som endast gagnar samiska ändamål.

Motsättningarna i dessa frågor har diskuterats i mer än 130 år, men man verkar inte ha kommit en lösning närmare. Problemen är desamma nu som då, men frustrationen ökar dag för dag.

Fru talman! Det är många i vårt avlånga land som nu väntar sig att statsrådet ska hantera frågorna och hitta bra lösningar på ett demokratiskt genomtänkt och sakligt grundat sätt. Och vad är det då som bygger upp motsättningarna, kanske man undrar. Det handlar ju inte bara om landområden, utan det kan vara till synes små förändringar som bidrar till en ökad frustration. Till exempel kan det handla om att svenska lokala namn på kartorna byts ut mot samiska. Tidigare namn på byar, fjäll och sjöar byts till samiska namn, vilket numera sker i stor skala med nykonstruerade samiska namn, framför allt i det södra fjällområdet.

Vi som politiker måste våga stå för jämlika villkor för alla medborgare i hela landet. Det är oacceptabelt att Norrlandspolitiken ensidigt tar ställning för samer och rennäring.

Det utpekade renskötselområdet omfattar i dag halva Sveriges yta, om jag förstår saken rätt. Samerna har en egen statlig myndighet, Sametinget. Samerna har egna radio- och tv-kanaler. Det produceras samiska filmer och samisk teater. Man har egen nationaldag trots att man inte är någon egen nation. Samerna har flera systematiska fördelar och tillgångar som andra folk, kulturer och näringar i norr inte har tillgång till.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att statsrådet kommer att kunna hjälpa till att lösa de här frågorna, oavsett vem i regeringen som hanterar dem. Frågorna hänger ju ihop, och jag anser att det är staten som har skapat problemen genom att erbjuda marker söderut i fjällområdet till invandrade nordsamer.

Staten genomförde alltså en tvångsförflyttning av fjällbönder när man genom tvång köpte upp fjällböndernas marker för att kunna överlåta dessa till sent ankomna samer med rötter i Ryssland, Finland och Norge. Man har tystat ned historiska fakta och ny forskning som avslöjar den tidiga invandringen av flera folk, flera kulturer och flera traditionella näringar. Regeringen har fram till i dag valt att enbart fokusera på sent ankomna samer. Dessutom har man en mycket ensidig urfolkspolitik som i praktiken försvårar för myndigheter, kulturinstitutioner och den forskning som på ett korrekt sätt lyfter fram ny kunskap om den tidiga invandringen av flera folk, kulturer och traditionella näringar.

Detta är en stor del av hela problematiken. Därför är det nu rimligt att staten tar sitt ansvar och rättar till vad man har ställt till med. Det finns lösningar på problemen - det är det som är så bra - som skulle kunna bidra till ökad jämlikhet och demokrati i norra delen av landet. Det handlar bland annat om att ge möjligheter för utveckling av lokal förvaltning på statens marker.

Elinor Ostrom fick 2009 Nobelpriset i ekonomi för sin forskning om just lokal förvaltning. Hon visade att människor kan samarbeta om naturresurser. Jag tror alltså att dessa problem går att lösa. Det handlar om att låta markerna förvaltas av lokalbefolkningen - på lika villkor, oavsett etnisk tillhörighet och näringstillhörighet.

FN:s artikel 1 säger att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så är det inte i dagens Sverige, men jag är helt övertygad om att statsrådet snart kan bidra till att ändra på detta. Jag tror även att det samiska folket skulle vinna på det i det långa loppet.