Anna Lasses (C) om Internationellt bistånd

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Civilsamhället och civilsamhällets organisationer är viktigare än på väldigt länge. När kaoset breder ut sig över världen måste just civilsamhället ta en stor del av fajten för människors frihet och rättigheter, den regelbaserade världsordningen och rättsstatens principer. I Sverige har vi tack och lov ett starkt välorganiserat civilsamhälle som har en stark röst och dessutom besitter en enorm erfarenhet och kunskap. Det kan vi se inte minst när det gäller frågan om Ukraina.

Det är inte någon slump att det finns ett unikt högt stöd för Ukraina i Sverige och att stödet funnits sedan dag ett av Rysslands fullskaliga invasion. Det fanns inte bara ett stöd, utan det väloljade organisationsmaskineriet startade direkt. Tillsammans med kommuner och myndigheter såg man till att både sända hjälp till Ukraina akut och ta emot de flyktingar som kom i första vågen.

Vårt civilsamhälle ser till att vi som svenskar har en hög kunskap om vår omvärld, samtidigt som organisationerna har ett utbrett kontaktnät över hela världen och en expertkunskap inom varje specifikt område som följd.

I insatserna för bistånd finns ett tätt samarbete mellan civilsamhällen – det lokala på plats och till exempel en svensk organisation – och FN samt myndigheter. Det här är viktigare än någonsin.

Det är därför jag ser med viss oro på det förstatligande som nu sker av biståndet, alltså att regeringen vill att organisationer i mottagarländerna ska få möjlighet att i större utsträckning få pengarna direkt från myndigheten Sida. Man säger att man vill minska antalet transaktionsled för att mer bistånd ska nå fram på plats.

Det är en väldigt bra ambition, men det innebär också att en del av det arbete som fram till nu skötts av civilsamhällets organisationer här i Sverige inte längre ska göra det utan i stället skötas av tjänstemän på Sida.

Resultatet blir att det arbete som tidigare ledde till nätverkande mellan svenska engagerade och lokala krafter hos mottagarna nu i högre grad riskerar att begränsas till en tjänsteman på en svensk myndighet. Förutom att det blir mycket mer kostsamt skadar det kompetensen i det svenska samhället, och kontaktvägarna mellan givare och mottagare begränsas. Hur är det positivt? Vi vill väl ändå ha ett ökat engagemang och fler kontaktvägar – som dessutom är billigare, apropå regeringens vilja att stärka svenska intressen?

I betänkandet ses som sagt möjligheten att ha en direkt kontakt med Sida i stället för att gå via en svensk organisation som något att föredra. Det är klart: Handlar det om en relativt stor, välorganiserad organisation med flera anställda fungerar det utmärkt. Men om du är en liten, lokal organisation är det en stor fördel att ha en svensk kontakt som dessutom kan hjälpa till med ansökningar, erfarenheter, kontaktnät med andra länder och specialistkunskap inom respektive område. För en organisation som exempelvis arbetar med mänskliga rättigheter i ett auktoritärt samhälle kan det dessutom vara både skrämmande och direkt farligt att ha kontakt med en myndighet i ett annat land.

Det har också lyfts i diskussionen under de senaste åren att de paraplyorganisationer som i dag fördelar bistånd utgör ett i många stycken onödigt transaktionsled. Så kan man se det – eller också kan man se det som ett effektivt och relativt billigt sätt att fördela bistånd med hjälp av personer med djup kunskap. Sådant tycker åtminstone jag som liberal om. Jag tycker att det är lite underligt att en regering som kallar sig borgerlig och delvis liberal nu jobbar för att förstatliga sådant som sköts utmärkt av civilsamhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Tänk om man skulle börja räkna det antal timmar som ideella krafter lägger på sitt engagemang i civilsamhällesorganisationer som arbetar med bistånd! Det gäller såväl krafter här i Sverige som utsända på plats, lokalt. Tänk också om man skulle börja värdesätta det faktum att det är många i Sverige som engagerar sig i vad som händer utanför Sveriges gränser! Det handlar om kunskap som är än viktigare i den nya världsordning som nu börjar skapas.

Det här får mig att komma in på nästa fråga, nämligen detta med 15 procents självfinansiering. För att en organisation ska kunna få statligt stöd ska det finnas andra finansieringskällor. Det är absolut inget fel i detta, och det låter väldigt rimligt. Det är till och med kanske en ganska låg siffra. Men vi måste också minnas att det ibland handlar om mindre organisationer med ett fåtal anställda där det stora arbetet sköts helt ideellt. Det här sker dessutom i ett läge där kommunikationsstödet, som kanske skulle behövas för att man ska kunna hitta de andra, externa finansiärerna, har skurits bort.

Ett sätt att lösa det här skulle kunna vara att man behåller kravet men räknar ut värdet av det ideella arbete som faktiskt utförs av många och räknar av det från de 15 procenten. Det skulle förmodligen hjälpa. Det kräver visserligen lite administration, vilket också kostar, så frågan är vad som är enklast här.

Vi kan nu konstatera att den process som har föregått den stora reformeringen av biståndet har lett till att tusentals projekt har avslutats i förtid. Vi får heller inte bortse från det faktum att regeringen som helhet har en tydlig riktning där biståndet de facto har prioriterats ned. Då pratar jag inte om oss som finns här i salen utan om helheten. Det framgick i alla fall med all önskvärd tydlighet när höstens budget presenterades och regeringen med stolthet visade hur mycket som kunde sparas på biståndet och läggas på annat.

Det här görs i en tid när många länder går samma väg. USA har bokstavligen slaktat sitt bistånd, och konflikterna ökar. I den här tiden är biståndet viktigare än någonsin. Bistånd minskar fattigdom. Det ökar tryggheten såväl på plats som i världen i stort. Bistånd stöttar demokratirörelser, ökad jämställdhet och ekonomisk egenmakt. För Sverige och Europa i dag innebär bistånd också inflytande i världen, vilket är något som vi ska vara väldigt rädda om. I det sammanhanget har det svenska civilsamhället en avgörande nyckelroll, så låt oss hjälpa dem att bära den rollen!

Slutligen, med tanke på vad som har lyfts här tidigare om biståndets storlek: Det är skillnad på 0,91 och 0,68 procent. Effektivisera ska vi naturligtvis göra oavsett. Låt oss ta vårt ansvar och återställa biståndet till 1 procent!

Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation nummer 3 och vill dessutom uppmärksamma kammaren på det särskilda yttrande som vi har i betänkandet.