Förbättrad integration och minskat utanförskap

Utredningen bedömer att parallella samhällsstrukturer kan uppstå i mötet mellan en minoritetsgrupp och majoritetssamhället när det saknas en samsyn kring vilka grundläggande principer samhället bör vila på. En sådan situation kan kännetecknas av att det inom en grupp saknas acceptans för majoritetssamhällets grundläggande normer och institutioner, samtidigt som samhället inte fullt ut förmår inkludera gruppen i samhällsgemenskapen. Utredningen menar därför att parallella samhällsstrukturer inte enbart kan förstås som ett resultat av normer och värderingar inom vissa grupper, eller enbart som ett resultat av segregation, socioekonomisk utsatthet eller diskriminering. I stället handlar det om ett samspel mellan olika faktorer både på individ-, grupp- och samhällsnivå.

I litteraturen och i de möten som utredningen har haft med olika aktörer, används återkommande ett antal olika företeelser för att beskriva vad som karaktäriserar parallella samhällsstrukturer. Det handlar om utpräglat kollektivistiska och starkt patriarkala normer och maktstrukturer, låg tillit till samhällets institutioner och bristande acceptans för samhällskontraktet, segregation, utanförskap och diskriminering, alternativa samhällssystem samt kriminalitet och systemhotande brottslighet. Utredningen bedömer att dessa företeelser i många fall kan betraktas som bidragande orsaker till framväxten av parallella samhällsstrukturer, såväl som konsekvenser av sådana strukturer.

Företeelserna utgör var för sig betydande samhällsproblem, men utgör inte alltid en parallell samhällsstruktur. Utredningens bedömning är att parallella samhällsstrukturer bör förstås som en sammanvägd problematik där flera av dessa företeelser påverkar och förstärker varandra. När parallella normsystem, låg tillit till samhällets institutioner, segregation, förekomsten av alternativa samhällssystem, och i vissa fall kriminalitet, samverkar ökar risken för ett långtgående utanförskap i form av parallella samhällsstrukturer.

Utredningens förståelse av problembilden är att dessa företeelser ofta sammanfaller i områden där det finns stora socioekonomiska utmaningar. Utredningen har dock valt att inte sätta likhetstecken mellan ett sådant område och vad som avses med en parallell samhällsstruktur. Långt ifrån alla individer som är bosatta i dessa områden är en del av en parallell samhällsstruktur, och det finns parallella samhällsstrukturer som inte är avgränsade till specifika områden.

Kulturell mångfald, religiös tillhörighet och människors rätt att organisera sig är värdefulla och skyddsvärda inslag i ett öppet demokratiskt samhälle. Människor har rätt att tillsammans med andra bevara traditioner, forma gemenskaper och ge uttryck för en gemensam identitet. Problemet uppstår när det finns parallella normsystem, maktstrukturer eller samhällssystem som begränsar individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller att agera i enlighet med de skyldigheter som gäller för alla som lever i det svenska samhället.

Förekomst och omfattning är svårt att mäta

Utredningen kan konstatera att det som avses med parallella samhällsstrukturer i utredningens direktiv förekommer i Sverige. Samtidigt har det inte varit möjligt att inom ramen för utredningen göra en systematisk kartläggning av problemets samlade utbredning. Utöver att det saknas samsyn kring vad som avses med parallella samhällsstrukturer, är flera av de företeelser som karaktäriserar parallella samhällsstrukturer svåra att mäta.

Utredningens uppfattning är att förekomsten av problemen varierar mellan olika områden, i vissa områden är problemen påtagliga medan de inte förekommer alls i andra områden. Vad utredningen erfar är lokala aktörer som kommun, fastighetsbolag och lokalpolisen ofta medvetna om den lokala problembilden i områden där problematiken är som mest påtaglig. Det saknas däremot en nationell lägesbild varför det är svårt att få en uppfattning om problemets omfattning på nationell nivå.

Utredningen bedömer att parallella samhällsstrukturer kan få långtgående konsekvenser för både enskilda individer, lokalsamhällen och sammanhållningen i samhället i stort. Även om de som upprätthåller dessa strukturer skulle vara få till antalet, kan de som drabbas vara betydligt fler. Utredningen bedömer därför att det är viktigt att bedriva ett aktivt arbete för att motverka uppkomst och fortlevnad av dessa strukturer.

Det finns i dag inget enskilt mått som kan användas för att identifiera parallella samhällsstrukturer. Utredningen bedömer att flera indikatorer behöver kombineras. Sådana indikatorer bör kunna fånga parallella normsystem, maktstrukturer och samhällssystem som begränsar individers fri- och rättigheter, bristande tillit och misstro mot samhällets institutioner, användning av alternativa samhällssystem samt rumslig och vardaglig separation från majoritetssamhället.

I avsaknad av ett enskilt mått på förekomst och omfattning av parallella samhällsstrukturer har utredningen valt att belysa omfattningen av de företeelser som ofta karaktäriserar parallella samhällsstrukturer. Det finns dock flera begränsningar med ett sådant angreppssätt. För det första kan dessa företeelser, eller problemområden, var för sig fånga upp en bredare problematik än den kopplad till parallella samhällsstrukturer. För det andra kan det finnas behov av att undersöka i vilken utsträckning olika företeelser sammanfaller och samverkar för att kunna fånga upp de sammantagna problemen med parallella samhällsstrukturer.

Parallella samhällsstrukturer karaktäriseras av ett antal olika företeelser

Utredningen har valt att ta sig an uppdraget genom att belysa ett antal olika företeelser som återkommande används för att beskriva parallella samhällsstrukturer. Dessa företeelser har lyfts fram som centrala aspekter av fenomenet, både i litteraturen och i utredningens samtal med representanter för myndigheter, kommuner, civilsamhälle och forskare.

Kollektivistiska och patriarkala normer och maktstrukturer

Utredningen bedömer att kollektivistiska och patriarkala normer och maktstrukturer är en viktig bakomliggande faktor till varför parallella samhällsstrukturer uppkommer och fortlever i Sverige. Värderingsstudier visar att Sverige utmärker sig globalt genom en hög grad av individualism, sekulära värderingar och tolerans gentemot olikheter. Många av de länder från vilka flykting- och anhöriginvandringen till Sverige varit betydande präglas av mer traditionella, religiöst förankrade och auktoritetsorienterade värderingar. I flera av dessa länder har också släkt- eller klanbaserade strukturer fortfarande stor betydelse för individens livsvillkor. Dessa strukturer kan beskrivas som kollektivistiska och patriarkala strukturer. Det innebär att individens handlingsutrymme är underordnat familjens eller gruppens intressen, och att kvinnor har en underordnad ställning i förhållande till män.

Hedersnormer är ett tydligt exempel på utpräglat kollektivistiska och starkt patriarkala föreställningar och maktstrukturer. Hedersnormer utgår från att individen påverkar hela släktens anseende och bygger på konservativa föreställningar om kön och sexualitet. Sådana normer begränsar människors livsval och kan leda till allvarligt våld och förtryck, exempelvis genom könsstympning av flickor och kvinnor samt barn- och tvångsäktenskap. Särskilt flickor och kvinnor drabbas genom begränsningar i utbildning, fritid, arbetsliv och rörelsefrihet, men även pojkar och män begränsas i sitt handlingsutrymme. Hbtqi-personer och personer med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och sårbara i en hederskontext.

Utredningen bedömer att denna typ av normsystem bidrar till framväxten och fortlevnaden av parallella samhällsstrukturer. Det sker bland annat genom att normerna begränsar individers möjligheter att fatta egna beslut, utöva sina grundläggande fri- och rättigheter och genom att familjens eller släktens interna regler ges företräde framför samhällets formella lagar och institutioner. Hedersnormer kan exempelvis ta sig uttryck genom föräldrars krav på könssegregering i förskolan, eller genom informella system för konfliktlösning och rättsskipning utanför det ordinarie rättsväsendet. Hedersnormer upprätthålls genom negativ social kontroll, omfattande tystnadskultur, livslånga beroenderelationer inom familjen och släkten, sociala sanktioner och i vissa fall fysiskt våld. Dessa faktorer bidrar till att normsystemen blir motståndskraftiga mot förändring och kan försvåra integration och deltagande i samhällslivet. Undersökningar visar också att hedersrelaterade normer är bland de mest trögrörliga bland personer som invandrat till Sverige, vilket innebär att de kan reproduceras över generationer genom föräldrars inflytande på sina barn.

Utöver mycket allvarliga konsekvenser för enskilda bedöms hedersnormer kunna få bredare samhälleliga effekter. Hedersnormer utmanar principen om alla människors lika värde och lika rättigheter, kan försvaga tilliten till samhällets institutioner och motverka integration och jämställdhet. Därmed kan de också påverka den sociala sammanhållningen och utgöra en grogrund för parallella samhällsstrukturer. Samtidigt finns ingen heltäckande bild av hur vanligt förekommande hedersnormer, eller det våld och förtryck som kan följa av dessa normer, är i Sverige. Mer kunskap är därför en viktig förutsättning för att kunna bedöma de samhälleliga konsekvenserna, inklusive betydelsen för uppkomsten och fortlevnaden av parallella samhällsstrukturer.

Låg tillit och bristande acceptans för samhällskontraktet

Sverige är ett samhälle som i hög grad bygger på mellanmänsklig tillit och tillit till offentliga institutioner. När tilliten är låg påverkas både individers vilja att använda samhällets institutioner och myndigheternas möjligheter att fullgöra sina uppdrag. I en internationell jämförelse skiljer Sverige ut sig med en högre grad av tillit än i många andra länder.

Graden av tillit varierar mellan olika grupper i samhället, och tenderar att i genomsnitt vara lägre bland utrikes födda än bland inrikes födda. Forskningen visar också på att invånare med hög utbildning, god hälsa, och som har arbete tenderar att ha en högre nivå av social tillit än invånare med låg utbildning, dålig hälsa och som är arbetslösa. En misstro gentemot samhällets institutioner kan leda till att grupper förlitar sig mer på egna nätverk och interna lösningar än på samhällets institutioner. Detta kan förstärkas av socioekonomisk utsatthet, utanförskap och stora skillnader i normsystem.

Utredningen bedömer att bristande tillit och misstro gentemot samhällets institutioner inom vissa grupper kan vara en bidragande orsak till att parallella samhällsstrukturer uppkommer och fortlever.

Särskilt när det sammanfaller med andra dimensioner av utanförskap. Graden av tillit till staten är också fundamental för i vilken utsträckning det så kallade samhällskontraktet accepteras. Samhällskontraktet kan ses som en form av implicit avtal mellan staten och dess invånare som specificerar vad invånarna kan förvänta sig av staten, och vice versa. Om tilliten till staten och samhällets institutioner är låg kan det också få betydande konsekvenser för individ och samhälle exempelvis genom att individer inte tar till sig och litar på information från offentliga aktörer och att myndigheter får svårare att utföra sina uppdrag. Om människor inte litar på myndigheter, rättsväsende, skola, socialtjänst eller andra offentliga aktörer ökar risken att de

i stället vänder sig till informella ledare, familje- eller släktnätverk, religiösa företrädare, kriminella aktörer eller andra alternativa system. Om informationen som erhålls från dessa aktörer är felaktig, eller används för att förstärka kontrollen av gruppen, kan det försvåra integrationen och minska individers möjligheter att nyttja sina rättigheter.

Tillit är på så sätt både en förutsättning för integration och en skyddsfaktor mot parallella samhällsstrukturer. Utredningen bedömer att det är viktigt att offentliga aktörer är närvarande, tillgängliga, rättssäkra, förtroendeskapande och icke-diskriminerande, särskilt i områden där utanförskapet är stort och där tilliten till myndigheter är svag.

Segregation, utanförskap och diskriminering

Med begreppet segregation avses i vilken utsträckning grupper med olika egenskaper bor och lever åtskilda från varandra. Utredningen bedömer att segregation, via olika mekanismer, kan vara en bidragande orsak till att parallella samhällsstrukturer uppkommer och fortlever, men också att segregation kan uppstå som ett resultat av att det finns parallella samhällsstrukturer.

Socioekonomisk segregation och utanförskap sammanfaller ofta rent geografiskt men är inte samma sak. Socioekonomisk segregation uppstår främst genom att människor med olika bakgrund har begränsad kontakt med varandra, i bostadsområdet och i vardagslivet i övrigt, vilket kan påverka relationen mellan olika grupper i samhället. Utanförskap handlar om att det finns brist på ekonomiska och sociala resurser bland människor som bor i området, vilket påverkar både enskilda människor och samhället som helhet. Eftersom dessa företeelser ofta förekommer tillsammans är det svårt att avgöra vilken av faktorerna som är viktigast i relation till uppkomst och fortlevnad av parallella samhällsstrukturer. Det är också ofta svårt att empiriskt separera mellan effekterna av segregation och effekterna av andra egenskaper i området.

Utredningen har också bedömt att skolsegregationen är av betydelse. När elever med liknande bakgrund går i samma skolor, och när det finns få elever med annan bakgrund, riskerar vissa normer och beteenden att upprätthållas bland barn och unga. Det fria skolvalet har i sammanhanget lyfts fram som en bidragande orsak till skolsegregationen, även om forskningen visat på att boendesegregationen spelar en betydande roll.

Utredningen lyfter även betydelsen av diskriminering som en bidragande orsak till att det uppstår en separation mellan vissa minoritetsgrupper och majoritetssamhället. Det handlar både om diskriminering riktad mot enskilda individer på exempelvis bostads- och arbetsmarknaderna men även förekomst av så kallad strukturell diskriminering.

Alternativa samhällssystem

Parallella samhällsstrukturer kan ta sig uttryck i att människor vänder sig till andra system än samhällets ordinarie institutioner för att lösa praktiska, ekonomiska eller sociala problem. Utredningen har valt att benämna detta alternativa samhällssystem. Det kan handla om informella former för konfliktlösning och rättsskipning, alternativa bostadsförmedlingar, bank- och betalningssystem, försörjning, utbildning eller alternativa kanaler för samhällsinformation.

Sådana system kan växa fram av flera skäl. I vissa fall uppstår de därför att människor saknar tillgång till samhällets ordinarie system eller inte kvalificerar sig för dem. I andra fall har de vuxit fram över tid genom tradition, sedvänja eller interna normer inom en grupp. Det kan också bero på låg tillit till myndigheter eller på att interna maktstrukturer hindrar individer från att vända sig till samhällets institutioner. I ytterligare andra fall etableras de av kriminella aktörer som nyttjar systemen för penningtvätt eller annan brottslighet.

Vissa parallella samhällssystem får allvarligare konsekvenser än andra. Särskilt problematiskt är det när konflikter hanteras genom medling och förhandling som utgår från sedvanerätt i stället för svensk lagstiftning. Då riskerar rättssäkerheten att åsidosättas och enskilda att gå miste om sina lagstadgade rättigheter. Personer med svag ställning inom gruppen kan få särskilt svårt att hävda sina intressen när det är kollektivistiska och patriarkala normer som styr. Det kan exempelvis gälla kvinnor, barn och hbtqi-personer.

Alternativa samhällssystem kan också skada legitimiteten hos samhällets ordinarie institutioner. När människor vänder sig till informella ledare, kriminella aktörer eller interna nätverk för att lösa konflikter, ordna bostad, få skydd eller hantera ekonomiska frågor minskar samhällets möjligheter att upprätthålla rättsstatens principer.

Kriminalitet och systemhotande brottslighet

I utredningens direktiv exemplifieras parallella samhällsstrukturer med bland annat släktbaserade kriminella nätverk. Utredningen vill poängtera att det inte behöver förekomma kriminalitet inom en grupp för att den ska kunna beskrivas som en parallell samhällsstruktur. Likväl är det i vissa fall relevant att beskriva en parallell samhällsstruktur i termer av kriminalitet och systemhotande brottslighet.

Utredningen bedömer att kriminalitet blir relevant i det här sammanhanget när den samspelar med andra företeelser som utredningen bedömer kan kopplas till parallella samhällsstrukturer, det vill säga kollektivistiska och patriarkala normer och maktstrukturer, låg tillit och en bristande acceptans för samhällskontraktet, segregation och utanförskap, samt förekomsten av alternativa samhällssystem.

Mot den bakgrunden är släktbaserade kriminella nätverk särskilt relevanta i utredningens analys. Nätverkens styrka ligger inte bara i den brottsliga förmågan, utan också i deras varaktighet. Familje- och släktband, hedersnormer, social organisering och starka lojalitetskrav kan hålla samman nätverken och skapa varaktighet över tid. För barn som växer upp i sådana miljöer där kriminaliteten normaliseras kan situationen vara särskilt allvarlig, eftersom de kan förväntas vara en del av kriminaliteten.

Flertalet släktbaserade kriminella nätverk påverkar även lokalsamhället på ett sätt som går utöver den brottsliga verksamheten. Genom vålds- och skrämselkapital, ekonomiskt inflytande och lokal närvaro kan de påverka boende, näringsidkare, föreningsliv och offentliga verksamheter. I bostadsområden där det offentliga uppfattas som svagt eller frånvarande kan nätverken dessutom framstå som aktörer som erbjuder kontakter, resurser eller skydd, vilket kan stärka deras makt i lokalsamhället.

Problemet får dessutom en systemhotande karaktär när nätverken påverkar samhällets institutioner genom otillåten påverkan, infiltration och användning av möjliggörare. Det riskerar att försvaga myndigheters och kommuners förmåga att agera rättssäkert, effektivt och likvärdigt och kan i förlängningen urholka tilliten till rättsstaten och de demokratiska systemen.

Det krävs en bred uppsättning av åtgärder för att långsiktigt motverka parallella samhällsstrukturer

Utredningen bedömer att arbetet mot parallella samhällsstrukturer behöver bedrivas inom flera olika politikområden och på såväl nationell som regional och lokal nivå. Arbetet behöver involvera statliga myndigheter, kommuner, regioner, civilsamhället, näringslivet, fastighetsägare och andra lokala samhällsaktörer. Utredningens föreslagna åtgärder kan delas in i fem övergripande inriktningar.

Öka kunskapen om parallella samhällsstrukturer och stärk styrningen och uppföljningen

För att det fortsatta arbetet med att motverka parallella samhällsstrukturer ska bli effektivt och åtgärder träffsäkra, bedömer utredningen att inriktningen på politiken behöver förtydligas, att förutsättningarna för att genomföra uppföljning och analys behöver förbättras, och att det behövs mer kunskap och forskning kring fenomenet parallella samhällsstrukturer.

För att öka kunskapen om parallella samhällsstrukturer, och för att stärka styrningen och uppföljningen, bedömer utredningen att det finns behov av följande åtgärder:

• Precisera begreppet parallella samhällsstrukturer i relation till målet för politiken mot utanförskap.

• Förtydliga målet för politiken mot utanförskap.

• Ge uppdrag till Boverket och SCB att ta fram indikatorer för att mäta förekomst och utveckling av parallella samhällsstrukturer.

• Följ upp parallella normsystem med indikatorer för hedersrelaterat våld och förtryck.

• Ge uppdrag till Boverket, SCB och Polismyndigheten att verka för ökad jämförbarhet mellan olika områdesindelningar.

• Tillför medel för forskning om parallella samhällsstrukturer.

• Utöka stödet till kommunerna i arbetet mot parallella samhällsstrukturer.

• Tillsätt en nationell samordnare mot parallella samhällsstrukturer.

Förbättra integrationen och öka jämställdheten

Olika former av isolering förstärker sårbarheter och beroenden hos individer, något som kan utnyttjas av grupper som vill upprätthålla ett avstånd till majoritetssamhället. Integration kan ses som en motkraft till isolering eftersom det främjar delaktighet i samhället och stärker individens möjligheter att forma sitt eget liv. Kvinnor drabbas särskilt hårt av parallella samhällsstrukturer och föräldrar har en viktig roll i hur normer och värderingar förs över till barnen. Insatser för att öka jämställdheten och förbättra integrationen bland kvinnor bör därför vara ett särskilt prioriterat område i arbetet mot parallella samhällsstrukturer.

För att förbättra integrationen och öka jämställdheten bedömer utredningen att det finns behov av följande åtgärder:

• Utöka målgruppen för de integrationspolitiska insatserna.

• Öka kunskapen om hur negativ social kontroll påverkar arbetsmarknadsetablering.

• Stärk arbetet med social, kulturell och demokratisk integration.

• Stärk kommunernas uppsökande arbete.

• Tillsätt en utredning om hur parallell rättsskipning kan motverkas.

Stärk det förebyggande och främjande arbetet för barn och unga

Konsekvenserna av parallella samhällsstrukturer är särskilt påtagliga för barn och unga. Utredningen bedömer därför att långsiktiga och samordnade insatser riktade till barn och unga bör ges en central roll i arbetet mot parallella samhällsstrukturer. Utan ett långsiktigt förebyggande och främjande arbete riskerar parallella samhällsstrukturer att reproduceras över generationer. Skolan och förskolan har en särskilt viktig roll i att främja och stå upp för samhällets grundläggande värderingar och bidra till att säkerställa att alla barn åtnjuter sina grundläggande fri- och rättigheter.

För att stärka det förebyggande och främjande arbetet för barn och unga bedömer utredningen att det finns behov av följande åtgärder:

• Kartlägg kommunernas förebyggande och främjande arbete.

• Formalisera samverkan om förebyggande arbete och inkludera fristående och privata aktörer.

• Stärk skolväsendets demokrati- och värdegrundsarbete.

• Stärk arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.

• Stärk stödet till barn och unga som växer upp i kriminella miljöer.

Minska segregationen och stärk områden där utanförskapet är stort

Utredningen bedömer att segregation, både vad gäller boende och skola, kan bidra till att parallella samhällsstrukturer upprätthålls. Även utanförskap i termer av att leva och växa upp i områden med socioekonomiska utmaningar kan bidra till framväxten av parallella samhällsstrukturer. Utredningen bedömer därmed att det behövs åtgärder för att minska segregationen och stärka områden där utanförskapet är stort. Utöver breda åtgärder för att förbättra de socioekonomiska förutsättningarna bland invånarna i dessa områden, behövs också åtgärder i form av förbättringar av den byggda boendemiljön, en högre närvaro av offentliga institutioner, utbyggnad av samhällsservice och näringsliv, och ökad trygghet i närområdet.

För att minska segregationen och stärka områden där utanförskapet är stort bedömer utredningen att det finns behov av följande åtgärder:

• Gör områden där utanförskapet är stort mer attraktiva att bo i.

• Stärk lokalsamhällets motståndskraft mot inflytandet från parallella samhällsstrukturer.

• Prioritera arbetet med korrekt samhällsinformation i områden där utanförskapet är stort.

• Stärk arbetet mot parallell bostadsförmedling och felaktig folkbokföring.

Stärk samhällets motståndskraft

Arbetet mot parallella samhällsstrukturer behöver också inriktas på att stärka det offentliga samhällets motståndskraft mot skadlig påverkan från parallella samhällsstrukturer med kriminella inslag. Brister och sårbarheter hos offentliga verksamheter kan skapa utrymme för aktörer som vill påverka samhällsinstitutioner, erbjuda alternativa lösningar eller utnyttja människors utsatthet. Ett motståndskraftigt offentligt samhälle, där myndigheter, kommuner och regioner agerar rättssäkert, konsekvent och likvärdigt, minskar detta utrymme.

När det gäller släktbaserade kriminella nätverk bedömer utredningen att arbetet med att bekämpa dessa nätverk inte kan vara en uppgift för rättsväsendet ensamt. Nätverkens påverkan är sammanflätad med många andra samhällsfunktioner och motåtgärderna behöver därför vara bredare än traditionell brottsbekämpning. Åtgärder behöver omfatta lokalt förankrade insatser som stärker samhällets närvaro, ökar tilliten, minskar utanförskapet och begränsar nätverkens handlingsutrymme i lokalsamhället.

För att stärka samhällets motståndskraft bedömer utredningen att det finns behov av följande åtgärder:

• Stärk arbetet mot otillåten påverkan och infiltration.

• Utöka stödet för ökat informationsutbyte mellan offentliga aktörer.

• Förtydliga riktlinjer och stöd för samverkan med civilsamhället.

• Verka för en god förvaltningskultur i kommuner och regioner.

• Öka kunskapen om släktbaserade kriminella nätverk.

Parallella samhällsstrukturer är ett komplext och allvarligt samhällsproblem

Utredningens samlade bedömning är att parallella samhällsstrukturer utgör en komplex samhällsutmaning. De kan inte förstås som ett enskilt fenomen, en enskild grupp eller ett enskilt geografiskt problem. De bör i stället förstås som en sammansatt problematik där normsystem, maktstrukturer, låg tillit och bristande acceptans för samhällskontraktet, segregation, utanförskap och diskriminering samt alternativa samhällssystem, och i vissa fall kriminalitet samverkar.

Förekomsten av parallella samhällsstrukturer kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att fullt ut nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter. Parallella samhällsstrukturer kan också påverka barn och ungas uppväxtvillkor, försvaga tilliten till samhällets institutioner, minska demokratisk delaktighet och utmana rättsstatens förmåga att upprätthålla sina grundläggande funktioner.

Utredningen bedömer att arbetet mot parallella samhällsstrukturer behöver vara långsiktigt, uthålligt och kunskapsbaserat. Det behöver rikta in sig både mot grundorsaker och konsekvenser. Det behöver vara inriktat mot att stärka integration, delaktighet och tillit, men också mot att motverka parallella normsystem, maktstrukturer och samhällssystem.

En central slutsats är att frågor om parallella samhällsstrukturer ytterst handlar om något större än själva begreppet. Det handlar om människors möjligheter att leva fria och självständiga liv, om tilliten mellan medborgare och samhällsinstitutioner, och om samhällets förmåga att hålla samman trots olika erfarenheter och bakgrunder.

Arbetet med att motverka parallella samhällsstrukturer behöver både vara inriktat mot att stärka individers egenmakt, och att säkerställa alla individers rätt att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter. Samtidigt krävs insatser för att samhällsinstitutionerna ska vara närvarande, tillgängliga och förtroendeingivande. Det är ett arbete som behöver involvera en lång rad aktörer och det kommer att kräva långsiktighet, uthållighet och fortsatt kunskapssökande.