Åtgärder mot överskuldsättning

Skuldsanering

Utredningen föreslår ändringar i skuldsaneringslagen som syftar till att öka antalet ansökningar från sådana långvarigt skuldsatta gäldenärer som finns i Kronofogdemyndighetens register. Detta ska ske genom att Kronofogdemyndigheten ges en mer proaktiv roll. Myndigheten ska kunna bistå gäldenärerna med uppgifter från myndighetens register och ska också kunna lämna hjälp vid upprättandet av ansökan.

Utredningen föreslår dessutom att de grundläggande kraven för att beviljas skuldsanering – kvalificerad insolvens och skälighet – jämkas. Ändringarna syftar till att öka antalet beviljade skuldsaneringar.

Enligt utredningens förslag ska kravet på kvalificerad insolvens tydliggöras och sänkas, så att skuldsanering ska kunna beviljas innan skuldsättningen har medfört alltför svåra sociala eller hälsorelaterade effekter för gäldenären. Insolvensbedömningens tidsperspektiv ska preciseras i lag på så sätt att kravet på kvalificerad insolvens ska anses uppfyllt om gäldenären är så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom sex år. Vidare ska det tydliggöras att bedömningen ska göras med utgångspunkt i gäldenärens skuldbörda och hans eller hennes nuvarande betalningsförmåga, om det inte finns skäl att också ta hänsyn till framtida förändringar.

Utredningen föreslår dessutom att det vid skälighetsbedömningen särskilt ska beaktas, i stället för omständigheterna vid skuldernas tillkomst, orsaken till betalningsproblemen samt om skulderna har uppkommit genom brott. Ändringarna syftar till att nyansera betydelsen av skuldsättningens orsaker, främst i fråga om konsumtionsskulder.

Slutligen föreslås vissa ändringar som bedöms vara ägnade att förbättra skuldsaneringsinstitutets effektivitet, så att lagens rehabiliterande syfte kan uppnås i fler fall. Betalningsplanens längd kortas från fem till tre år samtidigt som systemet med två betalningsfria månader per år tas bort. Vidare begränsas möjligheten till omprövning av skuldsaneringen när gäldenärens ekonomiska förhållanden har förbättrats. Om förbättringen beror på gäldenärens egna ansträngningar, ska det krävas synnerliga skäl för att upphäva eller ändra skuldsaneringen.

Avräkningsordning för konsumentfordringar

Den nuvarande avräkningsordningen – som innebär att influtna medel först avräknas mot dröjsmålsränta och annan ränta och först därefter mot kapitalskulden – bedöms bidra väsentligt till att så många gäldenärer inte kan ta sig ur sin skuldsättning.

Utredningen föreslår därför att avräkningsordningen ändras, såvitt gäller konsumentfordringar som har förfallit till betalning. Den nya avräkningsordningen ska enligt förslaget gälla vid såväl frivillig betalning som vid utmätning och innebär i huvudsak att betalning och influtna medel först i sista hand ska avräknas mot dröjsmålsränta. Syftet med förslaget är att gäldenären ska ges bättre möjligheter att genom delbetalningar minska sin kapitalskuld. Därmed ökar också gäldenärens möjligheter att bromsa skuldtillväxten och på sikt komma tillrätta med skuldsättningen.

För att avräkningsordningen ska få avsedd effekt föreslår vi också att möjligheten att avtala om ränta på dröjsmålsränta begränsas, såvitt gäller konsumentfordringar. Avtalsvillkor som innebär att konsumenten är skyldig att betala ränta på dröjsmålsränta ska därför vara utan verkan mot konsumenten.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningen föreslår att ändringarna avseende skuldsaneringsförfarandet ska träda i kraft den 1 juli 2028. De nya bestämmelserna föreslås gälla direkt för alla skuldsaneringsärenden som inte slutligen har avgjorts. Om ett beslut om att inleda skuldsanering har meddelats före ikraftträdandet, ska dock äldre bestämmelser om betalningsplanens utformning tillämpas. Den föreslagna begränsningen i möjligheten till omprövning när gäldenärens ekonomiska förhållanden har förbättrats föreslås gälla även för beslutade skuldsaneringar.

Den ändrade avräkningsordningen för konsumentfordringar föreslås träda i kraft den 1 januari 2031. Enligt utredningens förslag ska ändringarna avse även fordringar som har tillkommit före ikraftträdandet.

Förbudet mot avtalsvillkor om ränta på dröjsmålsränta föreslås träda i kraft den 1 juli 2028. Det ska gälla enbart avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.

Förslagens konsekvenser

De föreslagna ändringarna i skuldsaneringslagen bedöms kunna leda till att antalet beviljade skuldsaneringar ökar med flera tusen per år. Därtill bedöms föreslaget om en särskild avräkningsordning få en betydande påverkan på antalet långvarigt överskuldsatta personer. Förslagen innebär samtidigt att de ekonomiska verkningarna av gäldenärens betalningsoförmåga förskjuts något från gäldenären till borgenären, till gäldenärens fördel.

Syftet med ändringarna är att färre gäldenärer ska fastna i långvarig överskuldsättning. Gäldenärerna ska i stället ges bättre förutsättningar att betala av sina skulder eller erbjudas en ekonomisk omstart, vilket i förlängningen kan komma borgenärerna till godo genom en ökad köpkraft. Dessutom bedöms samhällets kostnader för överskuldsättningen minska. Förslagen kan få viss påverkan på kreditgivningen, dock inte i någon mera betydande grad.

På lång sikt bedöms förslagen vara kostnadsneutrala för Kronofogdemyndigheten. De kommer emellertid inledningsvis att innebära engångskostnader om cirka 10–17 miljoner kronor och årliga merkostnader om 65–75 miljoner kronor. De årliga kostnaderna bedöms dock vara som högst i samband med reglernas ikraftträdande, för att cirka fem år efter ikraftträdandet successivt minska. De inledande kostnadsökningarna bör finansieras inom ramen för statsbudgetens reformutrymme.

Förslag som inte följer av utredningens ställningstagande

Övergripande om förslagen

Utredningens bedömning är att regler om absolut preskription i allmänhet inte är något träffsäkert eller effektivt instrument för att komma tillrätta med överskuldsättningen. Utredningen förordar därför inte att regler om absolut preskription införs. Detsamma gäller regler som förbjuder snabba utbetalningar vid nyligen ingångna konsumentkreditavtal. Det praktiska värdet av en sådan reglering är svår att belägga samtidigt som nyligen vidtagna lagstiftningsåtgärder förväntas medföra att utbudet av krediter med snabba utbetalningar minskar.

I utredningens uppdrag ingår emellertid att, oavsett utredningens ställningstagande till frågorna, lämna sådana förslag. Nedan följer därför utredningens bedömning av hur regler av de båda angivna slagen kan utformas.

Preskription av konsumentfordringar

Det upprättade förslaget om absolut preskription har utformats så att det är tillämpligt på samtliga konsumentfordringar. Preskription ska inträda vid den av följande tidpunkter som inträffar först; (1) 20 år efter utgången av det kalenderår då fordran förföll till betalning eller

(2) 15 år efter den tidpunkt då fordran fastställdes i en exekutionstitel. Det ska inte vara möjligt att genom preskriptionsavbrott hindra att fordran preskriberas vid utgången av dessa frister.

Såsom förslaget har utformats är det tillämpligt även på fordringar som tillkommit före ikraftträdandet (äldre fordringar). Äldre fordringar ska dock enligt förslaget preskriberas tidigast fem år efter ikraftträdandet. Vid preskription av äldre fordringar ska borgenärerna ha viss rätt till ersättning av staten.

Det upprättade förslaget innebär vidare att det ska vara möjligt att förlänga preskriptionsfristerna dels vid indrivningssabotage, dels när gäldenären inte har kunnat nås för krav på betalning. Talan om preskriptionsförlängning ska kunna väckas i allmän domstol och handläggas som tvistemål. En preskriptionsförlängning innebär att tidpunkten för preskription förskjuts fem år framåt. Om det finns särskilda skäl, ska tidpunkten kunna förskjutas ytterligare fem år framåt.

Tidsfördröjning vid utbetalning av krediter

Det upprättade förslaget om att krediter ska kunna betalas ut först efter viss tid innebär att när en konsument har beviljats en kredit som medför att ett belopp ställs till konsumentens förfogande får utbetalningen av beloppet eller motsvarande åtgärd inte genomföras tidigare än 18 timmar efter det att konsumenten ansökte om krediten. Det görs uttryckliga undantag för bostads-, överbryggnings- och värdepapperskrediter.

Förslagens konsekvenser

Införandet av regler om absolut preskription innebär att ett antal gäldenärer som saknar förmåga att ta sig ur långvarig överskuldsättning befrias från ansvaret för mycket gamla skulder. Antalet sådana gäldenärer bedöms vara ganska begränsat. Preskriptionen innebär samtidigt att borgenären förlorar sin rätt till betalning. Det kan antas att fordringsrätten vid tidpunkten för preskriptionsinträdet i regel har ett mycket begränsat, eller obefintligt, värde. Likväl är preskriptionen, typiskt sett, ofördelaktig för borgenären. Det är dock endast i fråga om äldre fordringar som de ekonomiska konsekvenserna av förslaget bedöms vara mera påtagligt negativa för borgenärskollektivet. De ekonomiska förluster som borgenärerna kan drabbas av kommer att kunna övervältras på staten.

Införandet av absolut preskription bedöms därtill medföra att borgenärer agerar tidigare och mer aktivt för att driva in en fordran. Reglerna bedöms dock inte i någon betydande mån påverka kreditgivningen.

Ett genomförande av förslaget kommer att leda till kostnader för det allmänna. Kostnaderna är inte möjliga att precisera men bedöms kunna bli stora. Det gäller framför allt statens kostnader för att ersätta de borgenärer som lider skada genom preskription av äldre fordringar. På lång sikt skulle absolut preskription dock medföra vissa kostnadsbesparingar för Kronofogdemyndigheten, eftersom myndigheten inte behöver hantera äldre skulder.

De närmare konsekvenserna av förslaget om tidsfördröjning vid utbetalning av konsumentkrediter har inte kunnat klarläggas. Förslaget bedöms dock inte få annat än marginell påverkan på överskuldsättningen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Enligt de upprättade förslagen ska reglerna om absolut preskription och om tidsfördröjning vid utbetalning av konsumentkrediter träda i kraft den 1 juli 2028.

Som redan har framgått innebär förslaget om absolut preskription att reglerna ska tillämpas även på fordringar som har tillkommit före ikraftträdandet men att preskription av sådana fordringar ska inträda tidigast fem år efter ikraftträdandet.