Rektor i fokus – förutsättningar för ett pedagogiskt ledarskap

De förslag som utredningen lägger syftar till att åstadkomma förändring i form av förbättrade och mer likvärdiga förutsättningar utan att låsa fast och hämma variation och mångfald. Förslagen bygger på och förtydligar den lagstiftning som redan finns, i hopp om att underlätta efterlevnaden. De syftar till att främja och freda rektorsrollen genom att förtydliga vad som är kärnan i rektorns uppdrag, nämligen det pedagogiska ledarskapet. Förslagen är också tänkta att stärka rektorns professionella autonomi i förhållande till såväl statliga krav som pålagor från skolhuvudmannen. I några fall föreslås nya bestämmelser som syftar till att säkerställa att rektorn ges nödvändiga förutsättningar att bedriva ett pedagogiskt ledarskap.

Utredningens förslag

Rektorns pedagogiska ledarskap ska definieras i skollagen

I en analys av hur förutsättningar kan förbättras är det viktigt att ställa sig frågan: Förutsättningar för vad? För att kunna skapa förutsättningar för rektorns uppdrag är det viktigt att veta vad detta uppdrag innebär.

Enligt skollagen ska rektorn leda och samordna det pedagogiska arbetet. Någon närmare beskrivning av hur det ska göras finns dock inte, vare sig i skollagen eller i andra skolförfattningar. Att ”leda och samordna det pedagogiska arbetet” översätts ofta till att rektorn ska ”utöva ett pedagogiskt ledarskap”. Trots att begreppet pedagogiskt ledarskap är vedertaget återfinns det inte i styrdokumenten och därmed finns inte heller någon definition av vad ett sådant ledarskap innebär. Det finns en stor variation när det gäller hur begreppet används i policy, forskning och praktik. Variationen i användningen innebär att begreppet löper risk att förlora kraft och betydelse, alternativt reduceras till att betyda allt och ingenting på samma gång. En välgrundad definition kan därför bidra till att tydliggöra ansvaret i styrkedjan, stödja rektorer i deras uppdrag och ge huvudmän, skolmyndigheter och andra aktörer en gemensam utgångspunkt för samtal om kvaliteten i det pedagogiska ledarskapet och om hur ledarskapet kan möjliggöras.

Utredningen föreslår att en definition av begreppet rektorns pedagogiska ledarskap införs i skollagen, där detta ledarskap definieras som

sådant ledarskap som rektorn utövar i nära och direkt relation till undervisningen, med särskilt fokus på de processer som stärker kvalitet och utveckling, samt genom att, i syfte att främja dessa processer, sätta organisatoriska ramar, fördela resurser och skapa förutsättningar för medarbetarnas professionella lärande.

Denna definition är formulerad utifrån bedömningen att det ledningsuppdrag som rektorn har inte kan reduceras till allmänt ledarskap eller administrativ styrning. Det som framhålls är ett ledarskap som är nära undervisningen, inte för att ta över eller kontrollera lärarnas arbete, utan som stöd och genom ansvarstagande för den kärnverksamhet som är skolans existensberättigande. Utifrån en tydlig definition av pedagogiskt ledarskap kan det också föreskrivas att det ingår i huvudmannens ansvar att skapa förutsättningar för rektorn att utöva detta ledarskap.

Det ska regleras i skollagen att rektorns ansvarsområde inte får vara mer omfattande än att rektorn kan utöva det pedagogiska ledarskapet

Av utredningens kartläggning framgår att rektorer inte sällan har orimligt stora ansvarsområden. Utvecklingen har under längre tid gått mot större och större rektorsområden. Det kan innebära ansvar för flera eller stora enheter och ett mycket stort antal medarbetare, barn och elever. Dessutom kan en och samma rektor ansvara för olika skolformer eller enheter som ligger geografiskt långt ifrån varandra. En del rektorer har därtill uppdraget som skolchef. Utredningen ser detta som en olycklig utveckling som omöjliggör, eller i alla fall gravt försvårar, rektorns möjlighet att utöva det pedagogiska ledarskapet i enlighet med den föreslagna definitionen. Det är olyckligt, såväl utifrån pedagogisk forskning om betydelsen av rektorns pedagogiska ledarskap för elevernas måluppfyllelse, som utifrån forskning om arbetsgruppers storlek i relation till förutsättningar för chefers ledarskap och arbetsvillkor.

Utredningen föreslår därför att det ska införas en bestämmelse i skollagen som reglerar att rektorns ansvarsområde inte får vara mer omfattande än att rektorn kan utöva det pedagogiska ledarskapet.

Utredningen har valt en formulering som inte reglerar rektorns ansvarsområde i kvantitativa termer, eftersom det är svårt att i siffror slå fast det som passar alla olika skolhuvudmän och kontexter. I stället har utredningen valt att förtydliga huvudmannens ansvar för att beakta de många olika aspekter som har betydelse för hur omfattande en rektors ansvarsområde kan vara. Det innebär att när huvudmannen fattar beslut om hur verksamheten ska organiseras, dvs. hur den ska delas in i skolenheter eller förskoleenheter, hur stora de olika enheterna ska vara och vem som ska vara rektor för respektive enhet, måste en rad olika faktorer vägas in. I avvägningen måste huvudmannen beakta antal medarbetare, antal barn eller elever och deras behov, samt avstånd mellan enheterna i de fall rektorn ansvarar för mer än en enhet. Vidare måste ansvarsområdets sammansättning beaktas. Ett ansvarsområde där mer än en skolform ingår, kan till exempel öka uppdragets komplexitet. Även enheternas förutsättningar och behov behöver vägas in. Exempelvis kan det innebära en större utmaning att ansvara för enheter som ligger i strukturellt missgynnade områden. Det är alltså den sammanvägda bedömningen av volym och komplexitet som måste beaktas vid beslut om rektorns ansvarsområde.

Huvudmannens ansvar för att, med hjälp av ansvarig skolchef, säkerställa förutsättningar för rektorns pedagogiska ledarskap ska särskilt framgå i skollagen

Förutom ansvarsområdets omfattning finns det även andra faktorer som har betydelse för rektorns möjligheter att utöva det pedagogiska ledarskapet. Utredningen föreslår ett förtydligande av huvudmannens ansvar när det gäller att säkerställa de rätta förutsättningarna. I det ingår att

• ge rektorn adekvat stöd,

• vidta åtgärder för att minska den administrativa bördan,

• ta ansvar för rektorns professionella utveckling,

• säkerställa kapacitet och kompetens i huvudmannens organisation, och

• ta ansvar för att adekvata resurser tillförs verksamheten.

För att kunna säkerställa förutsättningarna för rektorns pedagogiska ledarskap krävs att huvudmannen regelbundet och systematiskt analyserar den egna styrningen och de förutsättningar som rektorer och enheter ges. Utredningen menar därför att rektorers förutsättningar måste utgöra en del av huvudmannens systematiska kvalitetsarbete.

Enligt nuvarande bestämmelse ska huvudmannen utse en eller flera skolchefer som ska biträda huvudmannen med att tillse att de föreskrifter som gäller för utbildningen följs. Utredningen föreslår att det av den nya bestämmelsen om huvudmannens ansvar för att säkerställa förutsättningar för rektorns pedagogiska ledarskap ska framgå att dessa förutsättningar ska säkerställas med hjälp av ansvarig skolchef. På så sätt förtydligas skolchefens roll i detta avseende.

Rektorns mandat att besluta om den inre organisationen, med avseende på biträdande rektorer och annat ledningsstöd, ska förtydligas i skollagen

I den föreslagna definitionen av pedagogiskt ledarskap ingår också ett organisatoriskt ansvar. Detta ansvar innebär att rektorn fördelar resurser och skapar förutsättningar och organisatoriska strukturer som möjliggör utveckling av undervisningen. För att kunna ta detta ansvar behöver rektorn ha mandat att ta beslut om organisation och resursfördelning inom sin enhet och även mandat att besluta om vilket ledningsstöd som bäst gynnar rektorn och verksamheten. Det är dock inte sällan huvudmannen som tar beslut om huruvida det ska finnas biträdande rektorer i enhetens ledningsstruktur. Utredningen föreslår därför ett förtydligande i skollagen där det framgår att ledningsstöd i form av biträdande rektorer är en del av rektorns inre organisation och att det därför ska vara rektorn som tar beslut om att en biträdande rektor eller annat ledningsstöd ska ingå i den inre organisationen.

Rektorns pedagogiska ledarskap ska inte vara möjligt att delegera i sin helhet

Att rektorn har ledningsstöd har stor betydelse både för rektorn och verksamheten. Rektorns undervisningsnära ledarskap bör därför kombineras med ett distribuerat eller delat ledarskap, där flera personer med olika kompetenser inom skolenheten samverkar och gemensamt bidrar till att utveckla utbildningen och undervisningen. Det bör understrykas att ett distribuerat eller delat ledarskap

inte är samma sak som ett formellt delegerat ledaransvar. Att delegera ansvaret för enskilda ledningsuppgifter är också något helt annat än att delegera hela det pedagogiska ledarskapet. Utredningen kan konstatera att utvecklingen går mot allt större rektorsområden där rektorn befinner sig långt bort från verksamheten som i stället leds av biträdande rektorer. Detta är en oroande utveckling som innebär att själva kärnan i rektorsuppdraget – ansvaret för att leda och utveckla utbildningen – överlåts till någon annan. Pedagogiskt ledarskap ska kunna fördelas, delas och utövas i samverkan, men det ska inte kunna avsägas. Utredningen föreslår därför att skollagens bestämmelse förtydligas så att det framgår att även om enskilda ledningsuppgifter får delegeras, får det pedagogiska ledarskapet aldrig delegeras i sin helhet.

Statens skolverk ska ges i uppdrag att ge huvudmännen stöd i arbetet med att säkra rektorsförsörjningen och i att hantera rektorsomsättningen

Omsättningen på rektorer är stor. Detta är problematiskt eftersom det finns ett tydligt samband mellan kontinuitet i rektorns ledarskap och utbildningens kvalitet. Det är huvudmannens ansvar att hantera rektorsomsättningen. Huvudmännen behöver stimulera rektorer att stanna kvar i yrket och på arbetsplatsen genom att vara en attraktiv arbetsgivare som erbjuder goda arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Flera av de förslag som utredningen lägger syftar till att förbättra arbetsvillkoren och förutsättningarna för rektorn. Härtill föreslår utredningen att Skolverket ska ges i uppdrag att ge huvudmännen stöd i arbetet med att förebygga och mildra effekter av rektorsomsättningen.

Huvudmannen har också ansvar för att arbeta långsiktigt och strategiskt och vidta proaktiva åtgärder för att säkra rektorsförsörjningen. Även här kan huvudmännen behöva stöd. Därför föreslår utredningen att Skolverket får i uppdrag att informera om vägar in i rektorsyrket, genomföra insatser för att attrahera fler till yrket och stödja huvudmännen i deras arbete med att hantera rektorsförsörjningen.

Behörighetskraven för rektorer ska ändras

Enligt nuvarande bestämmelser får bara den anställas som genom utbildning och erfarenhet har pedagogisk insikt. Det ställs dock inte några formella krav på viss utbildning eller särskild sorts erfarenhet för att en person ska anses ha pedagogisk insikt och därmed vara behörig att anställas som rektor.

Utredningen föreslår en skärpning av behörighetskraven med krav på lärarexamen. Ledning och samordning av det pedagogiska arbetet förutsätter kvalificerade kunskaper om skolans kärnprocesser som erhålls genom en sådan examen. För att leda en verksamhet som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet krävs vidare ett vetenskapligt förhållningssätt som utvecklas genom studier på högskolenivå.

De flesta rektorer har redan i dag en akademisk examen. I de flesta fall utgörs denna examen av en lärarexamen. Det problem som skärpta behörighetskrav avser att lösa kan därmed framstå som så obetydligt att ändrad lagstiftning inte kan anses motiverad. Utredningen gör dock bedömningen att en skärpning av behörighetskraven behövs. Även om de är få till antalet finns det anställda rektorer vars högsta utbildningsnivå är gymnasieexamen. En skärpning är också motiverad utifrån det faktum att det under de senaste åren har genomförts flera reformer i syfte att professionalisera lärarkåren. Bland dessa kan nämnas införandet av lärarlegitimation, förstelärarreformen och professionsprogrammet för lärare. Det är därför viktigt att säkerställa att rektorn har kapacitet att leda och utveckla en alltmer högutbildad och professionaliserad lärarkår.

De nya behörighetskraven föreslås innebära att endast den som har en lärarexamen, eller tidigare varit rektor och genomfört den särskilda befattningsutbildningen för rektorer, ska få anställas som rektor.

Befattningsutbildningen för rektorer ska genomföras med godkänt resultat

Enligt bestämmelserna ska huvudmannen se till att rektorn genomgår befattningsutbildningen för rektorer. För vissa rektorer innebär utbildningen stora utmaningar och nästan en femtedel av deltagarna genomför inte utbildningen med godkänt resultat. Det kan finnas flera orsaker till detta. En orsak kan vara bristande stöd och otillräckliga förutsättningar från huvudmannen. Till exempel behöver rektorns arbetsbelastning anpassas till det faktum att rektorn genomgår en krävande utbildning. Vidare bör huvudmannen intressera sig utbildningen, ha en dialog med lärosätet och efterfråga resultat.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det behöver tydliggöras i bestämmelserna att befattningsutbildningen ska genomföras med godkänt resultat.

Den statliga befattningsutbildningen ska reserveras för rektorer men en ny särskild utbildning ska erbjudas biträdande rektorer och annan personal med ledningsuppgifter

Enligt gällande bestämmelser är det möjligt även för annan personal med ledningsuppgifter att gå den statliga befattningsutbildningen för rektorer. Detta har lett till att biträdande rektorer i stor utsträckning deltar i utbildningen. Att biträdande rektorer går utbildningen kan ses som logiskt i relation till det omfattande uppdrag som de inte sällan har. Utredningen lämnar dock förslag som syftar till att tydliggöra rektorns roll som pedagogisk ledare. Sammantaget innebär dessa förslag att en organisation med biträdande rektorer som i praktiken uppbär befattningen rektor, inte kommer att vara möjlig om förslagen genomförs. Därmed behöver biträdande rektorer inte heller genomgå den omfattande och krävande befattningsutbildningen. Utredningen föreslår därför en ändring som innebär att befattningsutbildningen för rektorer ska reserveras för dem som innehar denna befattning.

Fortbildning för biträdande rektorer och annan personal med ledningsuppgifter är dock fortsatt angelägen. En ny sådan fortbildning ska därför i stället erbjudas som en särskild utbildning inom ramen för den kompetensutveckling som erbjuds dessa grupper i det nationella professionsprogrammet. Utbildningen ska motsvara relevanta delar av den särskilda befattningsutbildningen för rektorer.

En rektor ska inte samtidigt kunna vara skolchef

Skolchefens roll är, enligt gällande bestämmelser, att biträda huvudmannen med att tillse att de föreskrifter som gäller för utbildningen följs i huvudmannens verksamhet. Som ett förtydligande av skolchefsrollen föreslår utredningen att skolchefen ska vara huvudmannen behjälplig i att säkerställa förutsättningar för rektorns pedagogiska ledarskap. Detta kan sammanfattas som att skolchefen, om utredningens förslag går igenom, får både en kontrollerande och en stödjande roll i förhållande till rektorn.

Hos mycket små skolhuvudmän är det inte sällan så att rektorn är den som också innehar skolchefsfunktionen. Utredningen gör bedömningen att relationen mellan skolchef och rektor oundvikligen blir otydlig när rektorn samtidigt är skolchef. Det uppstår också en uppenbar intressekonflikt när en och samma person både leder verksamheten och bistår huvudmannen i kontrollen av densamma. När skolchefsrollen kompletteras med en stödjande funktion gentemot rektorn, som utredningen föreslår, blir olämpligheten uppenbar eftersom man inte kan stödja sig själv. Det behöver därför förtydligas i skollagen att en rektor inom ramen för sin rektorsanställning inte också kan ha funktionen skolchef. Utredningen är medveten om att ett sådant förtydligande kan slå hårt mot mycket små huvudmän och föreslår därför en övergångsbestämmelse för de enskilda huvudmän vars verksamhet redan planerats och godkänts innan förbudet mot de dubbla rollerna ska börja tillämpas. För att ta dessa huvudmäns berättigade förväntningar i beaktande, föreslås att bestämmelsen inte ska tillämpas på den verksamhet som de fått tillstånd för.

Behörighetskrav och en statlig befattningsutbildning för skolchefer ska införas

Skolchefens roll är att säkra regelefterlevnad, särskilt genom det systematiska kvalitetsarbetet och i att skapa goda förutsättningar för rektorerna i deras uppdrag. Givet skolchefens viktiga funktion är det angeläget att den som utses till skolchef har rätt förutsättningar. I nuläget ställs dock inga krav på särskild utbildning eller erfarenhet för att få uppdraget som skolchef. Utredningen föreslår därför att behörighetskrav för skolchefer ska införas i skollagen. Enligt utredningens förslag ska endast den som har en högskoleexamen få utses till skolchef.

Skolchefsfunktionen förutsätter också att den som innehar den har god kännedom om skolförfattningarna samt om villkoren för skolutveckling och pedagogiskt ledarskap. Därför föreslår utredningen en befattningsutbildning för skolchefer, i syfte att ge skolchefer adekvat kompetens för uppdraget.

För små huvudmän kan förslaget om behörighetskrav innebära utmaningar. Utredningen har därför bedömt att den bestämmelsen endast ska gälla nytillsättningar av skolchefer efter den 30 juni 2028. Vidare föreslås att behörighetskravet inte ska gälla skolchefer vars verksamhet har planerats och godkänts före den 1 juli 2028.

Utredningens bedömningar

Förutom de skarpa lagförslag som utredningen lägger presenteras även ett antal bedömningar av vad som i övrigt behöver göras för att nå förbättrade förutsättningar för rektorsuppdraget.

Staten bör ta ett större ansvar för skolans finansiering

Bristande resurser återkommer ständigt som en faktor som rektorer upplever väsentligt försvårar deras uppdrag och deras möjligheter att leva upp till kraven i författningarna. Otillräckliga resurser till förskolor och skolor är dock inte bara en fråga om hur kommuner väljer att fördela tillgängliga resurser. Kommunernas kapacitet att uppfylla kraven i författningarna är också en betydelsefull faktor. Det finns en stor variation när det gäller kommunernas kapacitet att klara av sitt omfattande uppdrag. Till viss del speglar variationen kommunernas olika förutsättningar men det finns också skillnader mellan kommunernas satsningar på skolan som inte kan härledas till specifika förutsättningar utan snarare handlar om skillnader i ambitioner. Sammantaget talar variationen i kommunernas kapacitet för att staten behöver ta ett större ansvar för att tillräckliga resurser tilldelas landets skolor.

Redan i dag tillför staten betydande resurser till skolväsendet. Inte sällan tillförs resurser genom riktade statsbidrag som huvudmän har möjlighet att söka. Detta system har dock flera uppenbara nackdelar. Det tar inte sällan mycket tid i anspråk att söka statsbidragen och hanteringen ökar dessutom den administrativa bördan, särskilt för rektorer. Statsbidragens kortsiktiga karaktär försvårar långsiktigt skolutvecklingsarbete. Eftersom statsbidragen ofta är utformade för specifika utvecklingsbehov kan det leda till att skolor går miste om ökade resurser i de fall utvecklingsbehoven inte matchar kraven i de statsbidrag som finns att söka. Den stora mängden statsbidrag är ett problem i sig och åtgärder behöver därför vidtas för att minska antalet statsbidrag.

Utredningen ser behov av att finansieringen av skolan reformeras. I det innefattas en statlig finansiering som tillgodoser skolväsendets behov av resurser och som också säkerställer att finansieringen går till skolan och inga andra ändamål. En stärkt statlig finansiering kan också motiveras av det betydande antal förändringar som har genomförts, eller är under genomförande, i skolväsendet. Den aggregerade effekten av flera stora förändringar under kort tid förstärker behovet av ett utökat statligt ansvar för att skolans ges tillräckliga resurser.

Skolans ekonomiska förutsättningar har utretts med olika utgångspunkter i tidigare utredningar. Flera av dem presenterar förslag som på olika sätt pekar mot att staten bör ta ett utökat ansvar för skolans finansiering, till exempel genom ett sektorsbidrag. I likhet med tidigare utredningar bedömer denna utredning att staten bör ta ett ökat ansvar för att skolväsendet tillförs tillräckliga resurser och för att resurserna går till avsett ändamål.

Ett komplett huvudmanna- och skolenhetsregister bör upprättas

Det skolenhetsregister som i dag administreras av Skolverket innehåller inte tillräcklig information. Till exempel är inte uppgifter om förskolor eller fritidshem inkluderade i registret. Registret saknar också uppgifter om skolchefer.

Ett komplett huvudmanna- och skolenhetsregister skulle kunna vara ett viktigt verktyg för att följa upp rektorsomsättning och deltagande i befattningsutbildningen för rektorer samt för att utveckla fortbildningskurser för rektorer och rikta information om Skolverkets stöd och insatser på ett ändamålsenligt sätt. Det skulle också ge statliga uppföljningar och utredningar tillgång till vederhäftigt underlag för sina analyser.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det behövs ett komplett huvudmanna- och skolenhetsregister där också uppgifter om skolchefer, förskolor och fritidshem är inkluderade. Regeringen bör därför ge Skolverket i uppdrag att upprätta ett sådant register.

Det finns behov av nationella interoperabla system för skolväsendet

Utredningen gör bedömningen att det finns behov av att utveckla och förtydliga nationella standarder för att öka de digitala systemens interoperabilitet. Att skolväsendet får tillgång till standardiserade och interoperabla administrativa system som fyller skolväsendets behov är en viktig förutsättning för en tids- och kostnadseffektiv administrativ hantering. Därigenom kan också rektorers administrativa börda minskas och tid för det pedagogiska ledarskapet frigöras.

Behovet har påpekats av flera tidigare utredningar. I likhet med dessa utredningar gör utredningen bedömningen att det finns behov av mer kunskap inom området. Därmed ansluter sig utredningen till förslag och bedömningar i SOU 2023:96 En reform för datadelning och SOU 2025:26 Tid för undervisningsuppdraget – åtgärder för god undervisning och läraryrkenas attraktivitet om behov av ytterligare utredning.

Rektorer behöver adekvat kompetens för att leda och samordna elevhälsoarbetet

Rektorer har en central roll när det gäller förskolors och skolors arbete med att ge barn och elever adekvat stöd och en lärmiljö som främjar lärande och hälsa. I nuläget har dock rektorer inte alltid möjlighet att leva upp till kraven i författningarna. Att inte kunna ge elever det stöd de behöver är en orsak till stress hos rektorer och påverkar därmed deras arbetssituation på ett påtagligt negativt sätt.

En viktig förutsättning för att framgångsrikt kunna leda och samordna elevhälsoarbetet är adekvat kompetens. Utredningen gör bedömningen att rektorer på ett tydligare sätt behöver rustas för arbetet med att leda och samordna elevhälsoarbetet. Befattningsutbildningen för rektorer bör därför också behandla ledning av elevhälsoarbete. I samband med kommande revidering av rektorsprogrammets måldokument behöver detta tydligare skrivas fram.

Meriteringsnivåer för rektorer bör utredas

I betänkandet Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling (SOU 2018:17) fanns förslag avseende rektorers professionella utveckling som inte togs vidare i propositionen. Utredningen anser i likhet med SOU 2018:17 att det finns ett behov av meriteringsnivåer även för rektorer.

Meriteringsmöjlighet kan vara ett incitament för rektorer att vilja kompetensutveckla sig och stanna kvar i yrket. Om huvudmännen arbetar strategiskt med kompetensanvändningen och efterfrågar meriterade rektorer till skolor med stora utvecklingsbehov kan ett införande av meriteringsnivåer också skapa incitament för skickliga rektorer att arbeta i och stanna kvar i skolområden med stora utmaningar.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det bör utredas vidare huruvida professionsprogrammet för rektorer ska kompletteras med meriteringsnivåer i enlighet med de förslag som lämnades i SOU 2018:17.

Insatser för rektorers professionella utveckling bör samordnas

Flera statliga åtgärder har vidtagits för att främja rektorers professionella utveckling. En statlig befattningsutbildning för rektorer infördes 2010 och 2025 infördes ett nationellt professionsprogram för rektorer.

Det är angeläget att dessa satsningar samordnas på ett sätt som leder till överblickbarhet och stärkt professionell utveckling för rektorerna. Utredningen menar att professionsprogrammet bör struktureras så att det skapar fördjupning och breddning av rektorns kompetens. Det innebär att kurserna på ett systematiskt och genomtänkt sätt behöver knyta an till innehållet i befattningsutbildningen för rektorer. Vidare behöver kurserna i relation till varandra ha ett innehåll som främjar progression i rektorernas professionella lärande. De bör också inordnas i det akademiska systemet så att det blir möjligt att till exempel ta ut en masterexamen och kvalificera sig för forskarutbildning.

Incitamenten för att få rektorer att vilja arbeta på skolor med stora utmaningar bör stärkas

Utredningen har haft i uppdrag att lämna förslag som syftar till att skickliga rektorer ska söka sig till och stanna kvar längre på förskolor och skolor med stora utmaningar. De förslag som utredningen lägger syftar till att förbättra förutsättningarna för rektorer att utföra sitt viktiga uppdrag samt att stärka rektorers kompetens och möjlighet att utvecklas i yrket. Förslagen handlar bland annat om huvudmannens ansvar för att säkerställa rimliga ansvarsområden och därmed en hanterlig arbetsbörda, att ge rektorer stöd och utvecklingsmöjligheter samt att säkerställa tillräckliga resurser. Utredningen anser att dessa förslag kommer att förbättra rektorers arbetssituation och förutsättningar generellt och därmed också förbättra förutsättningarna för rektorer på skolor med stora utmaningar.

Det är utredningens bedömning att skolhuvudmän med ansvar för skolor som har stora utmaningar och som ligger i mindre gynnsamma områden behöver arbeta särskilt medvetet för att få rektorer att söka sig till och stanna kvar på dessa skolor. För detta krävs strategier som utgår ifrån en analys av skolornas behov och rektorernas behov av stöd. I dessa skolor är det också särskilt viktigt att ansvarsområdets omfattning anpassas till den komplexitet som rektorsuppdraget innebär. Det är också särskilt viktigt att rektorer i dessa skolor ges möjlighet till samverkan och kollegialt lärande.