En moderniserad jaktlagstiftning

Utredningen föreslår en ny viltförvaltningslag och en ny viltförvaltningsförordning med tydligare struktur och modernare bestämmelser som ska ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning. Namnen på författningarna som föreslås speglar bredden av innehållet i lagstiftningen på ett tydligare sätt. Samtidigt placerar de jakten i ett sammanhang som en central del av viltförvaltningen. Utredningen föreslår också att förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn samt förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer ska föras in i viltförvaltningslagstiftningen. Förslagen i slutbetänkandet bygger vidare på förslagen i delbetänkandet.

Utredningen föreslår att viltförvaltningen ska syfta till att bevara och främja de inhemska viltarterna, främja ett hållbart brukande av vilt som resurs samt begränsa skador och olägenheter orsakade av vilt. Dessa delar av syftet kan vara förenliga med varandra i vissa situationer men motstridiga i andra situationer och behöver då balanseras mot varandra. Den föreslagna regleringen av viltförvaltningens syfte avser att underlätta tolkningen av övriga bestämmelser i lagstiftningen. Utredningen föreslår vidare att centrala termer i lagstiftningen definieras. T.ex. föreslås definitioner för olika former av jakt, jaktmedel, jaktmetoder och olika grupper av viltarter. Definitionerna gör lagstiftningen lättare att förstå och tillämpa. Utredningens huvudsakliga förslag i viltförvaltningslagstiftningen beskrivs nedan.

Förslag som rör genomförandet av naturvårdsdirektiven

Utredningen föreslår att en ny bestämmelse om populationsreglerande jakt på varg (det som i dag kallas licensjakt på varg) med färre kriterier ska införs i viltförvaltningsförordningen. Förslaget gör det enklare och mer flexibelt att förvalta vargpopulationen. Förslaget möjliggörs av att skyddsstatusen för varg i art- och habitatsdirektivet ändrades i juni 2025 från en strikt skyddad art till en skyddad art som får bli föremål för förvaltningsåtgärder. Utredningen föreslår också en möjlighet att ändra beslut om populationsreglerande jakt på varg som har överklagats. Förslagen bör underlätta för myndigheternas arbete med rovdjursförvaltningen och för dem som påverkas negativt av vargpopulationen. Vad avser skyddsjakt på varg bedömer utredningen att en mer omfattande översyn krävs för det fall att nuvarande bestämmelser ska ändras. Eftersom frågan aktualiserats först i utredningens slutfas har en sådan översyn inte kunnat genomföras. Samtidigt bedömer utredningen att det finns goda skäl för det nuvarande systemet för att genomföra naturvårdsdirektiven i svensk rätt i fråga om skyddsjakt och för att bevara det. Utredningen föreslår därför ingen ändring i fråga om kriterierna för skyddsjakt på varg.

Utredningen föreslår även justerade regler om miniminivåer för vissa stora rovdjur. Förslaget avser hur miniminivåer får föreslås och beslutas, att de ska ses över vart sjätte år, att de kan förenas med verkställighetsförordnande och att ärenden om miniminivåer ska handläggas skyndsamt i domstol om de överklagas. Förslagen bör förenkla processerna och arbetet med miniminivåer i rovdjursförvaltningen.

Utredningen föreslår vidare ändringar av reglerna som handlar om skyddsjakt på enskilds initiativ bl.a. för att de ska leva upp till kraven i naturvårdsdirektiven 1 . Förslagen som återfinns i bilaga 4 till viltförvaltningsförordningen innebär i viss utsträckning högre krav för att genomföra sådan skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter. Det kan försvåra möjligheterna att förebygga skador och olägenheter. Samtidigt föreslår utredningen också ändringar som förtydligar regelverket, t.ex. när det gäller bostäder, och det kan leda till att fler använder sig av möjligheterna till sådan skyddsjakt.

Förslag som rör genomförandet av jakt och avlivning

Utredningen föreslår en reglering om jaktledare för viss populationsreglerande jakt. Genom förslaget förtydligas rollerna för jaktledare och övriga jägare som deltar i jakten och det slås samtidigt fast att jaktledaren inte tar över den enskilde jägarens ansvar för att följa viltförvaltningslagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det bör underlätta genomförandet av och regelefterlevnaden vid den sortens jakt. Utredningen lämnar också förslag som förbättrar förutsättningarna för fastighetsägare och jakträttshavare att tillvarata sina rättigheter. Det rör t.ex. möjligheterna att tillgodogöra sig kött från klövvilt som har dödats eller avlivats av någon annan på det egna jaktområdet.

Förslag från både delbetänkandet och i detta betänkande möjliggör och ställer tydligare krav på en etisk hantering av vilt som behöver avlivas av t.ex. djurskyddsskäl för att minska viltets lidande. Utredningen föreslår vidare en förenkling av möjligheterna för rullstolsburna personer med bestående rörelsehinder att jaga från stillastående motordrivna fordon. Förslaget gör det enklare för den gruppen att jaga på lika villkor som andra jägare genom en minskad administrativ hantering.

Utredningen föreslår en särskild bestämmelse som förtydligar Kammarkollegiets möjlighet att återbetala medel till någon när inbetalningen av viltförvaltningsavgiften (det som i dag kallas viltvårdsavgiften) har varit uppenbart felaktig. För jägare bör förslaget innebära en ökad tydlighet och en trygghet i att veta att man kan få tillbaka sina pengar om man t.ex. har betalat in för mycket av misstag.

Utökad regionalisering och utökade befogenheter för länsstyrelsen

Utredningen föreslår utökade möjligheter till skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen som syftar till att förbättra hanteringen av betydande skaderisker som beror på hybrider, förrymt vilt eller illegalt utsatt vilt. Förslaget syftar också till att begränsa risken för utbrott av allmänfarliga djursjukdomar. Förslaget ger länsstyrelsen bättre verktyg och ett utökat ansvar för att hantera dessa risker, vilket är ett allmänt intresse.

En ytterligare regionalisering av beslut om skyddsjakt enligt viltförvaltningsförordningen föreslås också av utredningen. Det innebär bl.a. att delegeringen av skyddsjakt på stora rovdjur tas bort och syftar till att förtydliga rollerna och förenkla administrationen. I praktiken är det ärenden om skyddsjakt på örn som blir ett nytt ansvarsområde för länsstyrelsen enligt förslaget eftersom ärenden om skyddsjakt på andra stora rovdjur regelbundet har delegerats till länsstyrelserna.

Utredningen föreslår även ändrade regler i fråga om tillstånd för att hålla vilt i hägn som syftar till att förbättra kontrollen över hållande i hägn av främmande viltarter och vilt som inte tillhör den lokala faunan. Det syftar också till att förtydliga gränsdragningen mellan djurskyddslagstiftningen och viltförvaltningslagstiftningen när det gäller jakt på vilt i hägn. Förslaget innebär ett tydligare regelverk och ger länsstyrelsen utökade befogenheter och ett ansvar för tillsynen. På flera sätt bör förslaget underlätta för länsstyrelsernas arbete eftersom dagens regelverk är svårtillämpat.

När det gäller jakt av naturvårdsskäl föreslår utredningen att länsstyrelsen ska få ett breddat mandat att besluta om jakt utifrån flera olika behov som handlar om bevarande eller att minska vilts lidande. För länsstyrelsens del innebär förslaget att myndigheten får bättre verktyg i sin verksamhet.

Utredningen föreslår vidare ändringar när det gäller vilt som tillfaller staten och provtagning av vilt som syftar till att förtydliga och förenkla regelverket, bl.a. för att underlätta för berörda myndigheter. Förslaget innebär att länsstyrelsen eller Naturvårdsverket kan besluta att visst vilt eller prover från vilt som dödas vid jakt ska tillfalla staten. I dag hanteras sådant vilt av myndigheterna utan att det räknas som statens vilt.

Förbättrade bestämmelser om straff och sanktionsavgifter

I den nya viltförvaltningslagen föreslår utredningen att straffbestämmelsen för jaktbrott ska anges med fullständiga brottsbeskrivningar och utan hänvisningar till andra bestämmelser. Straffbestämmelsen för överträdelser som inte ska kunna straffas med fängelse föreslås dock likt i dag utformas som blankettstraffbud. På detta sätt delas de straffvärda handlingarna upp i två bestämmelser. För de mest klandervärda beteendena för vilka fängelse ingår i straffskalan formuleras brottsbeskrivningar som är materiellt fullständiga. I den andra straffbestämmelsen, som enbart har böter i straffskalan, kriminaliseras överträdelser av utpekade föreskrifter enligt viltförvaltningslagen, t.ex. myndighetsföreskrifter på området. Förslagen syftar till att undanröja problem med otillåtna blankettstraffbud och dubbelkriminalisering.

Utredningen lämnar förslag på bestämmelser som möjliggör en sanktionsväxling som innebär att mindre allvarliga överträdelser på viltförvaltningsområdet avkriminaliseras och i stället sanktioneras genom ett system med sanktionsavgifter. Det föreslagna systemet syftar till att möjliggöra en snabbare och effektivare hantering av mindre allvarliga överträdelser. Vilka överträdelser som närmare bör omfattas av en sanktionsväxling bör utredas och föreslås av berörda myndigheter och sedan beslutas av regeringen.

Tydligare reglering om överklagande

För att regelverket om överklagande av beslut enligt viltförvaltningslagen ska stämma överens med rätten till domstolsprövning av civila rättigheter behöver beslut som rör jakt och närliggande frågor kunna överklagas till domstol. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att fler beslut enligt viltförvaltningslagstiftningen ska kunna överklagas jämfört med vad som i dag är tillåtet enligt jaktlagstiftningen samt att de beslut som i dag överklagas till Naturvårdsverket i stället ska överklagas till förvaltningsrätt. De föreslagna ändringarna innebär också att regelverket blir enklare att tillämpa. Ideella miljöorganisationer har i praxis ansetts ha rätt att överklaga överklagbara domar och beslut om jakt på viltarter som skyddas av unionsrätten med hänvisning till Århuskonventionen. Utredningen föreslår därför att ideella miljöorganisationers rätt att överklaga regleras i viltförvaltningslagen så att regleringen stämmer överens med praxis.

Ett stärkt sekretesskydd

Det finns behov av att skydda uppgifter om jägare som registreras hos länsstyrelsen för att minska risken för kartläggning av var vapen kan finnas och för stölder av vapen som kan användas i brottslig verksamhet. Utredningen föreslår därför ett utökat sekretesskydd för uppgifter som hänför sig till olika register som länsstyrelsen använder inom viltförvaltningen.

Genomförande och ikraftträdande

Den nya viltförvaltningslagen och viltförvaltningsförordningen samt följdändringar i flertalet andra författningar föreslår utredningen ska träda i kraft den 1 juli 2027, i samband med ett nytt jaktår. 2 Vissa övergångsbestämmelser föreslås också för att underlätta hanteringen av beslut och överträdelser från tiden före ikraftträdandet.

Förslagets konsekvenser

Förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning har en genomarbetad struktur och är tydligare och modernare i sin utformning jämfört med den nu gällande jaktlagstiftningen. Syftet är att underlätta för de som berörs av lagstiftningen. Det bör generellt göra det enklare att tillämpa lagstiftningen för berörda enskilda, företag, organisationer och myndigheter.

Konsekvenser för jägare, fastighetsägare och företag

Sammantaget medför förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning bättre förutsättningar och ett tydligare regelverk för jägare, fastighetsägare och berörda företag, även om några av förslagen i viss utsträckning innebär högre krav eller inskränkningar. Förslaget leder bl.a. till förenklade regler för beslut om populationsreglerande jakt på varg, vilket underlättar för de som berörs negativt av vargpopulationen, samt större möjligheter till skyddsjakt på myndighets initiativ för att begränsa betydande skaderisker orsakade av visst vilt. Det leder också till större möjligheter att genomföra jakt på lika villkor och förbättrade förutsättningar för fastighetsägare och jakträttshavare att tillvarata sina rättigheter. Förslaget bör också innebära förbättrad kontroll över hållande i hägn av främmande vilt och vilt som inte tillhör den lokala faunan, vilket är positivt för berörda runt omkring. Förslaget bör vidare underlätta för renägare och samebyar genom de regler som föreslås om möjligheter att ändra beslut om populationsreglerande jakt på järv trots att besluten har överklagats samt de föreslagna reglerna om rovdjursinventering.

Konsekvenser för staten

Bland myndigheterna är det länsstyrelserna, Naturvårdsverket och domstolarna som berörs mest av förslaget i fråga om resurser.

För länsstyrelsernas del innebär förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning utökade befogenheter och ett utökat ansvar i linje med regionaliseringen av viltförvaltningen samtidigt som ett tydligare och mindre komplicerat regelverk bör underlätta arbetet med att tillämpa det. Sammantaget bör arbetsinsatserna öka i viss utsträckning, men ändå kunna hanteras inom befintliga ramar. Bedömningen är dock osäker och den beror på antalet ansökningar om jakt enligt de föreslagna bestämmelserna och vilken sorts situationer som rör allmänna intressen som länsstyrelsen behöver agera i. Det är därför viktigt att regeringen följer utvecklingen och har dialog med länsstyrelserna för att bedöma om ytterligare resurser behövs.

För Naturvårdsverkets del bör förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning medföra arbete med att ta fram nya och revidera befintliga föreskrifter och även med vägledning. Samtidigt kan flera av förslagen innebära att Naturvårdsverkets arbetsinsats kan minskas i viss utsträckning. Sammantaget bedöms arbetsinsatserna kunna öka till viss del och minska till viss del och totalt kunna hanteras inom befintliga ramar. Det finns samtidigt en viss osäkerhet i den bedömningen.

Det är svårt att med någon säkerhet bedöma hur många mål som kan tillkomma hos domstolarna till följd av utredningens förslag. Samtidigt saknas anledning att anta att det kommer att handla om någon markant måltillströmning. Den eventuella kostnadsökningen med anledning av förslagen bedöms därför kunna rymmas inom Sveriges domstolars nuvarande anslagsram. Det är dock av vikt att regeringen följer utvecklingen och den eventuella kostnadsökningen för domstolarna.

Övriga konsekvenser

Sammantaget bedöms utredningens förslag medföra vissa positiva brottsförebyggande och brottsbeivrande effekter. Den föreslagna ändringen i sekretessbestämmelsen till skydd för uppgifter i vissa register hos länsstyrelsen kan medföra att integritetsskyddet för enskilda som förekommer i sådana register stärks. Utredningens förslag bedöms vara i överensstämmelse med EU-rätten.

• utifrån Naturvårdsverkets redovisningar och inkomna remissvar föreslå hur möjligheterna till jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon kan förenklas och handläggningen av ärenden om sådan jakt effektiviseras, och

• lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningens förslag

Genomförande av naturvårdsdirektiven

Med naturvårdsdirektiven avses art- och habitatdirektivet 1 samt fågeldirektivet 2 . Naturvårdsdirektiven innehåller bestämmelser om skydd av livsmiljöer och arter samt om vilka undantag som medlemsstaterna får göra från skyddet. Direktiven innehåller också bestämmelser om rapportering till EU-kommissionen. Art- och habitatdirektivet omfattar de livsmiljöer samt vilda växt- och djurarter som anges i direktivet. Fågeldirektivet omfattar alla vilda fågelarter som förekommer naturligt i EU, medan de livsmiljöer som omfattas av fågeldirektivet anges särskilt. Det är delar av skyddet av arter i naturvårdsdirektiven som rör vilda däggdjur och fåglar som har genomförts i jaktlagstiftningen.

Genomförandet av naturvårdsdirektiven i jaktlagstiftningen går i vissa avseenden längre än vad EU-direktiven kräver. Utredningen har identifierat att det går att förbättra genomförandet av naturvårdsdirektiven avseende

• kriterier för skyddsjakt på klövvilt och vissa andra arter,

• bilaga 5 till jaktförordningen om förbjudna jaktmedel och jaktmetoder,

• förvaltningsmärkning av varg,

• sökande efter, spårande och förföljande av vilt för avlivning av djurskyddsskäl,

• anmälningsskyldighet i fråga om jaktresultat m.m., och

• listan över statens vilt.

Utredningen lämnar förslag på hur genomförandet av naturvårdsdirektiven kan förbättras på de ovan uppräknade områdena.

Möjligheterna till skyddsjakt på klövvilt och vissa andra arter förenklas

Utredningen föreslår att det ska införas en ny bestämmelse i jaktförordningen (1987:905) som förenklar möjligheterna till skyddsjakt på däggdjur som varken omfattas av art- och habitatdirektivet, Bernkonventionen eller motsvarande nationellt skydd. Klövviltsarterna är några av de arter som kommer att omfattas av den nya bestämmelsen. I bestämmelsen ska det föreskrivas att länsstyrelsen efter ansökan från den som riskerar att drabbas av skada får besluta om skyddsjakt om

• vilt orsakar skada eller riskerar att orsaka skada,

• det behövs för att förhindra skada, och

• varken möjligheterna till jakt under allmän eller särskild jakttid eller i form av skyddsjakt på enskilds initiativ bedöms som tillräckliga för att förhindra skada.

Sådan skyddsjakt ska inte kunna medges på annans jaktområde. Bestämmelsen i 9 b § jaktförordningen om villkor som ska finnas med i beslut om jakt ska gälla även för den nya bestämmelsen om skyddsjakt. Samtidigt ska tillämpningsområdet i bestämmelsen om skyddsjakt i 23 a § jaktförordningen begränsas till arterna som är skyddade av naturvårdsdirektiven, Bernkonventionen eller motsvarande nationellt skydd.

Bilaga 5 till jaktförordningen förtydligas

Rubrikerna i bilaga 5 till jaktförordningen är otydliga när det gäller däggdjur. Bilaga 5 ger sken av ett överskridande genomförande av art- och habitatdirektivet, utan att vara det juridiskt. Utredningen föreslår därför att rubrikerna i bilaga 5 till jaktförordningen ska justeras så att tillämpningsområdet när det gäller däggdjur stämmer överens med tillämpningsområdet för däggdjur enligt 10 a § andra stycket jaktförordningen. I bilaga 5 ska det även föras in en punkt som förbjuder användande av armborst vid jakt på de däggdjursarter som omfattas av bilagan. Det ska också införas en upplysning i bilaga 5 om att det i vissa angivna paragrafer i jaktlagen (1987:259), jaktförordningen samt i Naturvårdsverkets tillhörande föreskrifter regleras vad som gäller för jaktmedel och metoder generellt för allt vilt och att förbuden i bilagan kompletterar dessa bestämmelser för vissa utpekade arter.

Förvaltningsmärkning av varg blir uttryckligen tillåtet

Det finns behov inom viltförvaltningen av att kunna fånga in och märka varg med sändare och avmaska varg. Att genomföra dessa åtgärder utifrån behov i viltförvaltningen är dock inte uttryckligen tillåtet enligt jaktlagstiftningen, trots att art- och habitatdirektivet bedöms ge stöd för förvaltningsmärkning. Utredningen föreslår därför att det i jaktförordningen ska föreskrivas att Naturvårdsverket eller någon som arbetar på uppdrag av Naturvårdsverket får fånga en varg på någon annans jaktområde för att märka, undersöka eller behandla djuret, både för forsknings- och viltförvaltningsändamål.

Vilt ska kunna sökas efter, spåras och förföljas för att avlivas av djurskyddsskäl

I 40 c § jaktförordningen finns en bestämmelse om avlivning av djurskyddsskäl. Utredningen föreslår att tillämpningsområdet för den paragrafen ska vidgas till att omfatta jakträttshavarens rätt att söka efter, spåra och förfölja vilt som kan antas vara så skadat eller i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl även om viltet är fredat. Paragrafen ska även placeras i jaktlagen. Vidare föreslås att den generella bestämmelsen om skyddsjakt i 23 a § jaktförordningen som omfattar de EU-skyddade arterna ska kompletteras med ett förtydligande om att skyddsjakt av djurskyddsskäl får beslutas om en björn, varg, järv, lo, säl eller örn kan antas vara så skadad eller i ett sådant tillstånd att djuret snarast bör dödas.

Jaktresultat m.m. ska anmälas

För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till EU-kommissionen om undantag från naturvårdsdirektivens skydd av arter behöver reglerna om anmälningsskyldighet av jaktresultat m.m. utvidgas. Utredningen föreslår därför att bemyndigandet i jaktlagen för regeringen att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet ska utökas till att även gälla i fråga om vilt som har skadats under jakt, vilt som har avlivats, som någon har försökt avliva eller som har förföljts för att avlivas samt fågelbon och ägg eller fågelungar som har flyttats. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att ta fram förslag på hur anmälningsskyldigheten kan regleras i jaktförordningen. Anmälningsskyldigheten vid skyddsjakt på enskilds initiativ för att avvärja angrepp från stora rovdjur föreslås gälla även i fråga om påskjutna stora rovdjur och inte bara dödade stora rovdjur. Det föreslås även att sekretess ska gälla hos Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till register över uppgifter om jaktresultat m.m. som omfattas av anmälningsskyldighet.

Färre arter på listan över statens vilt

Regleringen av statens vilt går längre än vad naturvårdsdirektiven kräver i fråga om alla arter utom björn, varg, lo, fjällräv, utter och tumlare. Utredningen anser att det finns skäl att stryka myskoxe, älg och hjort från listan över statens vilt. Det föreslås därför att de arterna och artgrupperna tas bort från uppräkningen i 33 § jaktförordningen.

Flerartsförvaltning av klövvilt

I utredningens uppdrag ingår att analysera om det behövs ytterligare författningsstöd för en försöksverksamhet med flerartsförvaltning av klövvilt samt göra en juridisk analys av hur en flerartsförvaltning av klövvilt, med full kostnadstäckning, kan finansieras och lämna förslag till utformning.

Det finns i dag inte någon flerartsförvaltning av klövvilt mer än vissa frivilliga försöksverksamheter. Det ingår inte i utredningens uppdrag att utreda hur en permanent flerartsförvaltning bör utformas, vad den skulle få för konsekvenser eller vilka aktörer som bör omfattas. Uppdraget är i stället att analysera om det behövs ytterligare författningsstöd för en försöksverksamhet samt hur en framtida flerartsförvaltning kan finansieras.

För att svara på frågan om det behövs ytterligare författningsstöd för en försöksverksamhet med flerartsförvaltning av klövvilt har utredningen identifierat olika beståndsdelar som kan ingå i en försöksverksamhet. Utredningen bedömer att det inte behövs ytterligare författningsstöd för en försöksverksamhet som innehåller de beståndsdelar som har identifierats, men att förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer kan förtydligas samt att regeringsuppdrag kan underlätta länsstyrelsernas och Naturvårdsverkets deltagande i en försöksverksamhet. Om regeringen väljer att besluta om en försöksverksamhet är det upp till regeringen att avgöra hur den verksamheten bör utformas och vilka delar som i så fall bör ingå i den.

Eftersom det i dag inte finns någon flerartsförvaltning av klövvilt går det inte att bedöma hur stor kostnaden för en flerartsförvaltning kan tänkas bli eller vilka aktörer som behöver eller bör få del av finansieringen. Utredningens bedömning av hur en flerartsförvaltning kan finansieras innehåller därför inte någon uppgift om hur stort belopp som behöver finansieras, hur insamlade medel bör fördelas mellan myndigheter och andra aktörer eller hur medlen bör användas. Utredningen bedömer dock att det inte är lämpligt att finanseria en flerartsförvaltning av klövvilt genom ett system med områdesavgift som Naturvårdsverket har föreslagit, eftersom områdesavgiften i statsrättslig mening bör betraktas som en skatt och inte en avgift. 3 Det är inte heller lämpligt att finansiera en flerartsförvaltning genom fällavgifter på alla klövviltsarter som ingår i en sådan förvaltning. Utredningen föreslår i stället att en flerartsförvaltning av klövvilt finansieras genom höjd viltvårdsavgift samt att fällavgiften på älg och älgvårdsfonderna avskaffas. Oklarheterna kring hur en framtida flerartsförvaltning av klövvilt kan utformas och kosta medför dock att andra finansieringsalternativ än höjd viltvårdsavgift kan vara lämpligare när formerna för en flerartsförvaltning har bestämts.

Jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon

I syfte att förenkla möjligheterna att jaga på sådant allmänt vatten och sådana klippor och öar som avses i 12 § andra stycket jaktlagen samt i Sveriges ekonomiska zon föreslår utredningen att personer som är medborgare i Sverige eller i en annan stat som är medlem i EU eller EES ska få jaga på sådant vatten efter anmälan. I Sveriges ekonomiska zon ska det endast vara tillåtet att jaga säl. Kustbevakningen ska utöva tillsyn över den jakt som bedrivs i den ekonomiska zonen.

Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet inte fullgör anmälningsplikten föreslås kunna dömas till böter. Naturvårdsverket föreslås få rätt att föra register över vilka personer som har anmält sig för jakt som kräver särskild anmälan. Vidare ska jaktkortsregistret även få till ändamål att föra register över vilka personer som har anmält sådan jakt som kräver särskild anmälan. Länsstyrelserna föreslås få meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för jakten på sådant allmänt vatten som avses i 12 § andra stycket jaktlagen om det är motiverat med hänsyn till naturvården, turismen eller friluftslivet.

Jaktsabotage

I syfte att inhämta faktaunderlag om förekomsten av jaktsabotage och vilka effekter jaktsabotage får har utredningen genomfört en enkätundersökning och intervjuer samt tagit del av myndighetsrapporter m.m. som behandlar frågan om jaktsabotage.

Utifrån faktaunderlaget bedömer utredningen att det är ovanligt att jaktsabotage sker men att det finns ett mörkertal. Vidare sker jaktsabotage oftast i samband med vargjakt. Jaktsabotage får väldigt liten påverkan på jakten generellt, men i vissa fall kan det få allvarliga konsekvenser för den enskilde jägaren.

Nuvarande lagstiftning är generellt tillräcklig för att tillgodose intresset av att jakt ska kunna genomföras utan störningar och det bör inte införas en särskild straffbestämmelse som avser jaktsabotage. Däremot finns det behov av åtgärder som syftar till att underlätta att följa brott kopplade till jaktsabotage, t.ex. av statistikändamål. Utredningen föreslår därför att polisen i sina ärendehanteringssystem särskilt bör ”flagga” eller markera brott där motivet bedöms vara att hindra att jakt genomförs. Därtill bedömer utredningen att samverkan mellan Polismyndigheten, länsstyrelserna och jägare – särskilt vid jakter där det kan förutsättas att risken för jaktsabotage är stor

– ökar möjligheterna att förebygga och förhindra jaktsabotage. Utredningen bedömer också att uppgifter om enskildas person-

liga förhållanden i ärenden om jakt på varg samt om ersättning för skada orsakad av varg kan vara känsliga för enskilda med hänsyn till risken att utsättas för skada eller lida allvarligt men. Utredningen föreslår därför att sekretess ska gälla hos Naturvårdsverket eller en länsstyrelse i ärende om jakt på varg samt i ärende om ersättning för skada orsakad av varg för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller kan komma att utsättas för hot eller våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Genomförande och ikraftträdande

Författningsförslagen i delbetänkandet föreslås träda i kraft den

1 juli 2026. Utredningen anser att det är lämpligt att nya och ändrade bestämmelser på jaktområdet träder i kraft vid ett halvårsskifte eftersom de då börjar gälla i samband med att ett nytt jaktår inleds. Vidare bör det av tydlighetsskäl införas en övergångsbestämmelse till jaktförordningen med innebörden att ett tillstånd till jakt på allmänt vatten samt holmar, klippor och skär som har beslutats med stöd av 47 § första stycket jaktförordningen fortfarande gäller.

Förslagets konsekvenser

Konsekvenser för enskilda

Förslaget att förenkla möjligheterna till skyddsjakt är ägnat att förbättra möjligheterna för t.ex. fastighetsägare och företag att skydda egendom från skada. Vidare kan förslagen medföra bättre förutsättningar för företag som är verksamma inom jaktturism och yrkesfiske. Förslagen i betänkandet bedöms sammantaget bidra till att göra det jakträttsliga regelverket mindre komplicerat och därmed enklare att tillämpa för enskilda som har att tillämpa regelverket, t.ex. jägare, fastighetsägare och företag, samt öka möjligheterna för enskilda att bedriva jakt.

Konsekvenser för staten

Flera av förslagen bedöms bidra till ökade kostnader för Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Det gäller framför allt förslaget om förenklade möjligheter till skyddsjakt. Det är dock svårt att avgöra hur mycket Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas kostnader sammanlagt kan komma att öka till följd av förslagen. Utredningen bedömer att de ökade kostnaderna bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar, men bedömningen är osäker. Det är därför viktigt att regeringen följer frågan och har dialog med Naturvårdsverket och länsstyrelserna.

Kustbevakningen, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Sveriges domstolar och Kammarkollegiet bedöms få något ökade kostnader till följd av förslagen, som dock bör rymmas inom nuvarande ekonomiska anslag.

Förslaget att minska antalet arter i listan över statens vilt kan i någon mån minska kostnaderna för Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt.

Övriga konsekvenser

Förslagen att anmälda brott som bedöms vara kopplade till jaktsabotage ska flaggas samt ökad samverkan mellan Polismyndigheten och länsstyrelserna i situationer där jaktsabotage riskerar att förekomma är ägnade att förbättra de brottsbeivrande myndigheternas arbete med att förhindra och förebygga brott. Den föreslagna sekretessbestämmelsen till skydd för uppgifter om enskilda i ärenden om jakt på varg samt i ärenden om ersättning för skada orsakad av varg syftar till att minska risken för att enskilda jägare utsätts för brott kopplade till jakt på varg.

Utredningen bedömer att den personuppgiftesbehandling som förslagen om förvaltningsmärkning av varg, jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon samt utökad anmälningsskyldighet vid avvärjande av rovdjursangrepp medför är nödvändig för att fullgöra uppgifter av allmänt intresse. De rättsliga grunderna för behandlingen fastställs genom bestämmelser i jaktlagstiftningen.

Utredningens förslag bedöms vara i överensstämmelse med EU-rätten.