En nationell digital infrastruktur i hälso- och sjukvården Styrning med tydliga roller och ansvar för aktörerna

Uppdraget har varit att bistå regeringen i arbetet med att införa en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvården. Detta har skett genom att informera och genom nära dialog med berörda aktörer förbereda för införandet.

Dialogerna med aktörerna inom sektorn har inriktats mot att identifiera de mest centrala utmaningarna och behoven inför kommande anpassningar. Uppdraget har i huvudsak fokuserat på den digitala infrastrukturens koppling till primäranvändning 1 av hälsodata, men dialogerna har även omfattat frågor om sekundäranvändning 2 .

Genomförandet av reformen utgör en flerårig process, där flera aktörer har olika ansvar och befinner sig i olika faser av arbetet. Samordningsarbetet har följt en iterativ process där information har kommunicerats och berörda aktörer återkommande har lämnat medskick, som har förts vidare till myndigheter och Socialdepartementet som underlag för fortsatt inriktning och genomförande.

Inriktningen på arbetet har varit att agera som pådrivande samordnare för att förankra regeringens satsningar och främja genomförandet av reformen. En central del av samordningsuppdraget har varit att kommunicera vad som ska åstadkommas i ekosystemet som helhet och koordinera de berörda aktörerna. Ambitionen har varit att genom en tydlig och öppen kommunikation bygga förtroende och samverkan mellan aktörer samt verka för att utmaningar och hinder undanröjs.

Socialdepartementet, E-hälsomyndigheten (som ska genomföra infrastrukturen) och utredningen Uppdrag att möjliggöra en nationell digital infrastruktur för hälsodata (som ska föreslå de rättsliga anpassningarna) har löpande informerats om arbetet och de utmaningar, hinder och behov som har framförts av aktörerna.

Samtalen med aktörerna i sektorn visar att de i stor utsträckning delar liknande behov och prioriteringar och det finns en tydlig samsyn kring vilka frågor som är mest angelägna.

Aktörernas syn på reformens värde för en bättre vård

Patientföreningar välkomnar reformen och anger att hälsodata ska vara tillgänglig där den behövs för vård och behandling, bidra till forskning och nya behandlingsmetoder samt skyddas från obehöriga. Patienterna vill kunna se sina uppgifter, förstå hur de används och kunna återkalla sitt godkännande.

Även huvudmän, vårdgivare och vårdprofessioner välkomnar

reformen. De framför att reformen skapar bättre och säkrare arbetsprocesser som underlättar för vårdpersonalen att få den information som behövs inför ett vårdbesök. Det bidrar till ökad patientsäkerhet. Vårdgivarna välkomnar att opt-out-modellen föreslås ersätta dagens samtyckesmodell. Reformen väntas ge enklare administration, men inte minska den. Artificiell intelligens (AI) bedöms få betydelse för att effektivisera administrativa processer. AI-integrering för analys, beslutsstöd och automatisering, inklusive realtidsbeslutsstöd, ses som en central utveckling.

Infrastrukturen och tillgängliggörandet av hälsodata mellan organisationer ses av aktörerna som möjliggörare för en utveckling mot precisionshälsa. En del av begreppet precisionshälsa är att identifiera risk för ohälsa på individnivå. Vårdprofessionernas önskan är att den nationella digitala infrastrukturen ska få användas för att identifiera sådan risk och erbjuda individer förebyggande insatser. Den referensgrupp, med företrädare för vårdprofessionerna, som har knutits till uppdraget har tagit fram principer och scenarier som anses lämpliga som piloter för individanpassad förebyggande vård. Regeringen har tagit steg för att bygga upp strukturer för implementering av precisionsbaserade metoder i landet. Det har under samordningsuppdraget framkommit att precisionshälsa även kräver anpassningar i lagstiftningen.

Aktörerna ser även att reformen bidrar till en bättre koppling

mellan forskning och vård, som kan leda till nya behandlingsmetoder.

Aktörernas behov och förberedelser samt samordnarens reflektioner

Vid dialogerna har aktörerna fört fram utmaningar och behov i arbetet. Nedan redogörs för dessa medskick samt för mina reflektioner i rollen som nationell samordnare.

Tid till anpassningarna i en omställning med snäva tidsramar

Aktörerna uttrycker en oro över om de hinner genomföra nödvändiga anpassningar inom givna tidsramar. Skyldigheten att tillgängliggöra utpekade kategorier av hälsodata mellan vårdgivare börjar gälla i mars år 2029. Vid samma tidpunkt behöver anslutning till den nationella digitala infrastrukturen vara genomförd. I ett andra steg tillkommer skyldighet att tillgängliggöra ytterligare kategorier av hälsodata år 2031. Tekniska specifikationer kommer att bestämmas i genomförandetakter som EU-kommissionen ska anta senast i mars 2027. Även skyldigheten att kunna tillgängliggöra hälsodata för sekundäranvändning börjar gälla 2029. Regioner och kommuner hanterar ett stort antal system, ofta med varierande digital mognad. Regioner har framfört att det tar två till tre år att anpassa systemen till de specifikationer som bestäms. Kommunerna har en särskild utmaning då systemet för sekundäranvändning inte bara omfattar vård utan även omsorg.

Aktörerna inväntar besked om de tekniska specifikationerna och den nationella lagstiftningen. Osäkerhet om kommande regler försvårar enligt dem deras planering. Utredningen Uppdrag att möjliggöra en nationell digital infrastruktur för hälsodata har lämnat förslag till nationell lagstiftning i flera delar. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Utredningen kommer att lämna ytterligare förslag.

För att huvudmän, vårdgivare och leverantörer ska få tillräcklig tid till sina anpassningar krävs tidiga besked om inriktningar från berörda myndigheter och att regering och riksdag fattar beslut om den nationella lagstiftningen. Jag kan konstatera att ju längre tid dessa beslut dröjer, desto mindre tid återstår för aktörernas anpassningar. Reformen sker stegvis och alla aktörer behöver arbeta framåt så långt det är möjligt även innan alla detaljer är fastställda. Aktörerna accepterar att justeringar kan behöva göras längs vägen.

Behov av transparens och förutsägbarhet i införandet av nationella tjänster

I takt med att E-hälsomyndigheten har fördjupat beskrivningarna av vad den nationella digitala infrastrukturen ska omfatta, har det blivit tydligare att staten ansvarar för infrastruktur på nationell nivå, medan regioner och kommuner behåller ansvar för sina egna digitala lösningar. Denna ansvarsfördelning skapar enligt min mening en god balans mellan nationell enhetlighet och lokal anpassning. Samtidigt uppstår gränsdragningsfrågor när nationella tjänster utvecklas, kring var statens ansvar slutar och huvudmannens ansvar börjar. Regioner och leverantörer efterfrågar därför principer och planer för hur nationella tjänster ska införas, för att få förutsägbarhet och undvika oklarheter i ansvarsfördelningen. Enligt min mening är en strukturerad dialog mellan staten, huvudmännen och vårdgivarna central i detta avseende. Vidare bör dialogen om vilka nationella tjänster som bör införas utgå från vårdgivarnas, vårdverksamheternas och vårdprofessionernas behov.

Utmaningar med nya roller och ansvar

Reformen innebär nya gränsdragningar och komplexa beroenden mellan statligt, regionalt och kommunalt ansvar.

Regioner och kommuner, deras medlemsorganisation Sveriges Kommuner och Regioner deras företag Inera AB har under lång tid tagit ett betydande ansvar och lagt en stabil grund för den fortsatta utvecklingen av den nationella digitala infrastrukturen. Tack vare dessa insatser kan Sverige i många avseenden anses ligga i framkant. Sverige tar nu utvecklingen av den gemensamma digitala infrastrukturen vidare till nästa steg. Regionerna har olika förutsättningar och Sveriges Kommuner och Regioner har haft en viktig roll i att samordna deras behov.

Ett budskap bland de tio insatser som regionerna anser bör genomföras för att skapa en effektiv nationell digital infrastruktur, är att den bör baseras på befintlig infrastruktur. Vid dialogerna har regionerna framhållit att den nationella infrastrukturen behöver bidra till effektivisering och kostnadsbesparingar, varför staten bör sträva efter att ersätta infrastruktur som inte fungerar och bevara befintlig infrastruktur som fungerar så långt det går. Det kräver ett nära samarbete mellan Inera AB och E-hälsomyndigheten för att komma fram till vilken befintlig infrastruktur som kan användas och vilken som behöver ersättas. Även om samarbetet mellan E - hälsomyndigheten och Inera nu fungerar, tog det lång tid att etablera. I den här omställningen, som medför en skyldighet för vårdgivare (bland annat regioner och kommuner) att med snäva tidsramar ansluta till en nationell infrastruktur, vore det givetvis bättre att denna process gått snabbare. I den fortsatta omställningen behövs ett nära och lösningsorienterat samarbete för att hantera de frågor som successivt uppstår. Det viktiga är att det nu finns ökad acceptans för den nya rollfördelningen.

En lärdom är att samhällskritisk digital infrastruktur inte bör ligga hos aktörer som staten inte kan styra, eftersom det begränsar statens möjlighet att agera snabbt inför nya anpassningar eller vid till exempel kriser.

Överlappande initiativ mellan statlig och regional och kommunal nivå lyfts som ett problem, eftersom det skapar otydlighet och risk för dubbelarbete. Jag ser positivt på att detta numera kan hanteras inom ramen för den sektorsgemensamma samverkansstrukturen och genom en gemensam sektorsplan. När staten nu tar ett större ansvar vill jag framhålla betydelsen av staten levererar på sina åtaganden. Annars finns förståelse för att aktörerna utvecklar egna lösningar. Eftersom huvudmännen ansvarar för hälso- och sjukvården behöver de både lyfta behovet av nationella lösningar och bidra till utvecklingen samt därefter anpassa sina verksamheter.

Reformen innebär flera nya roller och ansvar på statlig nivå. En lärdom är att regeringen bör klargöra ansvarsfördelningen mellan myndigheter tidigt. Otydlighet riskerar annars att leda till strategiska diskussioner som försenar det operativa arbetet, vilket övriga aktörer är beroende av för sina anpassningar.

Processen för anpassning till reformen

Huvudmän, vårdgivare och leverantörer understryker vikten av en tydlig och samordnad genomförandeprocess för den nationella digitala infrastrukturen. Aktörerna behöver en samlad tidplan för helheten, klargöranden om vad som ska införas, avvecklas eller ändras, tydligt angivna ansvar och tidpunkter för varje aktörs insatser, testmiljöer och rutiner för anslutning.

Jag ser positivt på att aktörernas medskick och behov av en tydlig omställningsprocess tas om hand i arbetet. E - hälsomyndigheten har tagit fram en övergripande tidplan. En samordningsplan ska visa när myndigheten levererar olika komponenter och när sektorn behöver genomföra egna aktiviteter. Parallellt tas en sektorsplan fram som beskriver de gemensamt prioriterade målen och tydliggör sambanden mellan aktörerna.

Arbetet med tekniska specifikationer pågår inom projektet Xt ‑ EHR (Extended Electronic Health Record). Under 2025 har tolv av tretton remisser skickats ut.

E - hälsomyndigheten planerar en betaversion av testmiljöer för anslutning vid halvårsskiftet 2026 inom ramen för en utvecklarportal, där även information om bland annat specifikationer kommer finnas. Läkemedelsverket planerar att till 2027 ta fram en betaversion av testmiljöer för kontroll av att hälsodokumentationssystem uppfyller kraven. Den infrastruktur för identitet och behörighet, som E-hälsomyndigheten och Myndigheten för digital infrastruktur fått i uppdrag att ta fram är under etablering. I början av 2028 planeras anslutningsstöd vara i full funktion och vårdgivare kan påbörja det faktiska anslutningsarbetet till den nationella digitala infrastrukturen.

Finansiering önskas och kommunerna har största behovet

Regioner och kommuner lyfter finansiering som en central fråga för sina anpassningar. Regionerna ser en risk att även behöva medfinansiera leverantörernas anpassningar. Vidare efterfrågar regioner en statlig samordning kring avgiftsmodeller för nationella tjänster.

Finansieringsfrågan har inte ingått i mitt samordningsuppdrag, men jag skulle vilja framföra att de avgörande framgångsfaktorerna inte främst är ekonomiska utan handlar om tydligt ledarskap, samordning och prioriteringar. Genom statlig finansiering av den nationella infrastrukturen minskar kostnaderna för huvudmännen och vårdgivarna jämfört med dagens modell, samtidigt som funktionaliteten ökar. När det gäller kommunerna kan de dock behöva särskilt stöd med hänsyn till att deras kapacitet, framför allt utifrån att personella resurser kan vara begränsade. Här behövs ett stöd från myndigheter i form av utbildningar och metodstöd, något E-hälsomyndigheten arbetar med. Leverantörernas anpassningar bör, enligt min mening, ses som strategiska investeringar och möjligheter i en framtida harmoniserad europeisk marknad. Jag ser fördelar med statlig styrning eller samordning av avgiftsmodeller. Det vore ändamålsenligt att utforma statliga tjänster som gemensamma nyttigheter utan avgifter, finansierade genom omfördelning inom statsbudgeten.

Harmoniserade regelverk och enhetligare tolkningar

Utredningen Uppdrag att möjliggöra en nationell digital infrastruktur för hälsodata har lämnat förslag om att patientens samtycke för åtkomst till hälsodata ersätts med opt-out i samtliga fall. Detta välkomnas av vårdgivarna och bidrar till goda förutsättningar för hälso- och sjukvårdpersonalen i arbetet med att vårda en patient. Det underlättar också för leverantörerna att anpassa sina system.

Regioner, kommuner och leverantörer efterfrågar juridisk vägledning för att uppnå enhetligare tolkningar. Aktörerna välkomnar den juridiska samordningsfunktionen hos E - hälsomyndigheten och ser positivt på att den samordnas med tillsynsmyndigheterna. Det är positivt att regeringen har gett Integritetsskyddsmyndigheten och E ‑ hälsomyndigheten i uppdrag att ta fram juridisk vägledning för användningen av hälsodata.

Det är enligt min mening viktigt att E-hälsomyndigheten får föreskriftsrätt som kan utnyttjas till att precisera regler om den nationella digitala infrastrukturen för att åstadkomma tydlighet och därmed främja en enhetlig rättstillämpning.

Aktörerna ser positivt på EHDS-förordningens bestämmelser för utlämnande av uppgifter för sekundäranvändning. Samtidigt ser de en utmaning i att hålla isär hantering av uppgifter som omfattas av EHDS-bestämmelserna och bestämmelserna i den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen. De önskar enhetlighet så långt det går. Denna fråga hanteras av utredningen Uppdrag att möjliggöra en nationell digital infrastruktur för hälsodata. På grund av komplexiteten i att hantera utlämnandefrågor ser jag ett behov av kompetensförsörjning i form av utbildningar för den personal som hanterar utlämnandefrågor.

Aktörerna efterfrågar även en nationell strategi för användning av så kallade molntjänster. Jag välkomnar pågående EU ‑ initiativ och nationellt initiativ om en gemensam molnpolicy. En gemensam inriktning kan minska utredningar och förenkla leverantörsval.

Samordning och kommunikation

E ‑ hälsomyndigheten har aktivt samverkat och informerat för att involvera aktörerna. Myndigheten har varit transparent och aktiv i dialogen med sektorns aktörer, vilket har gynnat arbetet och förtroendet för myndigheten. En nationell samordnings- och samverkansstruktur har etablerats med strategiska och operativa samverkansgrupper samt råd och referensgrupper. Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån och Inspektionen för vård och omsorg befinner sig i en tidigare fas i sina uppdrag. Myndigheterna samordnar tidslinjer, möten och kommunikation enligt aktörernas önskemål. Myndighetssamverkan har enligt min mening utvecklats positivt genom ökad koordinering och gemensam riktning.

Jag vill betona vikten av att myndigheterna för direkta dialoger med regioner och kommuner. Förutsättningarna och utmaningarna varierar över landet och staten behöver insyn i dessa olikheter för att kunna möta behoven nationellt. De direkta dialoger nu har förts har bidragit till att staten arbetar utifrån de behov som har lyfts fram. Sådana dialoger kan med fördel kombineras med samtal med Sveriges

Kommuner och Regioner när regioner och kommuner finner det mer ändamålsenligt.

Den aktörskategori som är i störst behov av samverkan är kommunerna. Många kommuner önskar ökad samverkan både med regionerna, leverantörerna och staten. Regionerna har, enligt min mening, en viktig roll i att engagera kommunerna i regionala samverkansfora. I de län där regioner och kommuner samverkar är förutsättningarna bäst för kommunerna. Staten kan med fördel föra gemensamma dialoger med både kommuner och regionen, eftersom detta är tidseffektivt och stärker samverkan.

Det är bra att de nationella samverkansgrupperna innehåller företrädare för alla aktörer i sektorn. När en ny samordning nu införs på det nationella planet tillkommer en samverkansstruktur till de redan befintliga strukturerna. Flera aktörer upplever att antalet grupper blivit för många och leder till dubbelarbete. Jag delar den bilden och konstaterar att detta tar i anspråk både tid och kompetens, som ofta är begränsad. Det kan även fördröja beslutsprocesser när frågor hanteras i många olika forum. Detta ställer krav på tydligt ledarskap som kan förklara varför förändringen är nödvändig och hur den stärker helheten. Jag ser positivt på att sektorns aktörer i Strategiska samordningsgruppen har kommit fram till en nationell samverkansstruktur för den nationella digitala infrastrukturen.

Kommunikationsinsatser behövs för patienter, vårdpersonal, chefer och politiker. Myndigheterna arbetar just nu med målgruppsanpassat material som aktörerna kan använda. Aktörerna vill få löpande information via nyhetsbrev och mailutskick snarare än att behöva söka upp den. Myndigheterna har förbättrat sin kommunikation i takt med att arbetet mognat.

Kompetensförsörjning är en av de största utmaningarna

Kompetensförsörjningen utgör en av de största utmaningarna för regioner och kommuner. Kommunerna har särskilt begränsade resurser och svårt att rekrytera den kompetens som krävs. De mest efterfrågade kompetenserna rör bland annat informatik, IT ‑ arkitektur och juridik. Kommunerna lyfter även behovet av stöd i ledarskap vid förändring och betonar att vårdpersonalen måste förstå och uppleva nyttorna för att förändringen ska kunna förankras.

Stöd önskas i form av utbildningsmaterial och metodstöd, såsom checklistor och vägledningar, särskilt kopplat till tekniska specifikationer och informationssäkerhet. För kommunerna är checklistor särskilt viktiga eftersom de upplever att mängden nya regelverk är omfattande och tidskrävande att överblicka, samtidigt som både personalresurser och specialistkompetens är begränsade. E - hälsomyndigheten tar nu fram olika former av utbildnings- och metodstöd utifrån dessa medskick. Jag ser positivt på att E-hälsomyndigheten

i övrigt prioriterar cybersäkerhetsfrågorna för att stärka sektorns motståndskraft.

Omställningen kommer att kräva uthållighet av hälso- och sjukvårdspersonalen. En framgångsfaktor är en balans mellan stabilitet och flexibilitet, med stegvis införande där nyttor blir synliga och kopplas direkt till gjorda investeringar. För att säkerställa legitimitet i förändringsarbetet är det enligt min uppfattning avgörande att de nationella tjänsterna utformas utifrån huvudmännens och vårdgivarnas behov och förväntningar.

Utmaningar vid upphandling av stödsystem

Regioner och kommuner ser dagens upphandlingar som problematiska: de är omfattande, detaljerade och leder ofta till monolitiska system med liten flexibilitet. Överprövningar driver fram alltmer detaljerade krav, vilket låser systemen under lång tid. Det har framförts att det finns incitament att överklaga upphandlingar, både för leverantörer som förlorat tilldelningen och för nuvarande leverantörer som inte erhållit det nya avtalet. Huvudmän och leverantörer anser att mer modulära och flexibla upphandlingar möjliggör innovation. De lyfter behovet av kompetensutveckling på området. Leverantörer av specialistsystem upplever att de i dag har svårt att komma in på marknaden eftersom en dominerande journalsystemsleverantör finns i nästan alla regioner.

Jag kan se att de nya kraven på interoperabilitet ger lättnader

i regionernas och kommunernas upphandlingar och förbättrar förutsättningarna för mer flexibla upphandlingar. Att system som är specialiserade för olika vårdverksamheter finns, är för mig en patientsäkerhetsfråga. Det finns också, enligt min mening, ett arbetsmiljöperspektiv att beakta. Jag tycker att det är oroande att leverantörer har incitament att överklaga upphandlingar, vilket driver fram detaljstyrning och riskerar att hämma konkurrensen. Frågan om att införa en avgift för att överklaga en upphandling har utretts men ingen avgift har införts. Jag uppmanar regeringen att överväga en analys av om någon åtgärd kan vidtas.

Alla aktörer har gjort en utvecklingsresa och de flesta behov hanteras

Det är positivt att de behov som aktörerna har framfört antingen redan har tillgodosetts eller för närvarande hanteras. Under uppdragets två år har aktörernas behov handlat om besked kring vad respektive aktör ska göra, när och hur. Dessa frågor har successivt klargjorts i takt med att E ‑ hälsomyndigheten preciserat infrastrukturen. Arbetet har gått från utredning till att etablera centrala komponenter och ta fram stöd till aktörerna. Myndigheten har varit transparent och aktiv i dialogen med sektorns aktörer, vilket har gynnat arbetet och förtroendet för myndigheten. Myndigheten fördjupar nu det stödjande arbetet till kommunerna. Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån och Inspektionen för vård och omsorg fick sina EHDS ‑ uppdrag under våren 2025 och har nu inlett dialoger med berörda aktörer. Socialstyrelsen för en nära dialog med kommunerna för att stödja dem i deras särskilda utmaningar vid anpassningen till systemet för sekundäranvändning. Myndigheterna samverkar på flera nivåer i processer, aktörsdialog och informationsinsatser. En återstående sak för myndigheterna är att etablera den efterfrågade direktinformationen till aktörerna, exempelvis nyhetsbrev eller e ‑ postutskick.

Nu, i januari 2026, är aktörerna informerade om innebörden av införandet av nationell digital infrastruktur och EHDS-förordningen och har påbörjat sina förberedelser.

Privata vårdgivare och leverantörer har varit engagerade tidigt i processen och är i väl förberedda.

Regionerna är, i stort, väl förberedda inför omställningen, men det finns även regioner som befinner sig i ett tidigt skede av sitt förberedelsearbete. Förutsättningarna varierar mellan regionerna. Ekonomiska skillnader påverkar regionernas kapacitet att genomföra de anpassningar som krävs. En annan aspekt är andelen privata vårdgivare. I regioner där en större del av vården bedrivs privat ökar behovet av avtalshantering och uppföljning, vilket medför en högre administrativ belastning och samordning vid större omställningar. Regionerna har blivit mer aktiva i sina beställningar gentemot Sveriges Kommuner och Regioner och Inera AB. Från och med 2025 ger regeringen statsbidragen direkt till regionerna och kommunerna via Socialstyrelsen.

Kommunerna befinner sig generellt i ett tidigare skede än regionerna i sina förberedelser, även om vissa kommuner har kommit längre. Under dialogerna med kommunerna har EHDS-förordningen och den nationella digitala infrastrukturen ofta varit ny information för många. Mindre kommuner har ofta begränsade resurser för digitalisering och kompetensutveckling, medan större kommuner kan ha större handlingsutrymme. Samtidigt utgör hälso- och sjukvård även i stora kommuner en relativt liten del av verksamheten, vilket begränsar de resurser som kan avsättas för digitalisering inom vård och omsorg. Jag har kunnat iaktta att kommuner som samverkar med varandra och med regionen generellt har kommit längre i sina förberedelser än kommuner i län där samverkan är mindre utvecklad.

Socialdepartementet har fördelat ansvaret mellan myndigheterna och gett myndigheterna direktiv att samordna sig i de olika regeringsuppdragen som departementet har tillsatt. Departementet har säkrat en långsiktig finansiering för den nationella digitala infrastrukturen och gett myndigheter uppdrag att stödja aktörerna i sina anpassningar. Vidare har departementet agerat på aktörernas önskemål om juridisk vägledning. Departementet har även initierat arbetet med att implementera precisionshälsa – ett område där vårdprofessionerna ser den nationella digitala infrastrukturen som möjliggörare. En sak som återstår för staten att hantera regionernas önskemål om samordning kring avgiftsmodeller för nationella tjänster. Ett centralt nästa steg i processen är att regeringen och riksdagen fattar beslut om den nationella lagstiftningen, nu utifrån de förslag som föreligger och senare när återstående förslag har lämnats. Socialdepartementet har enligt min mening inte tillräckligt med kapacitet för att hantera det stora flöde med förslag som har kommit till följd av de utredningar och regeringsuppdrag som departementet har tillsatt. Departementet behöver därför förstärkta resurser för att hinna driva det omfattande lagstiftningsarbete som pågår nu, lämpligen genom omfördelning av resurser.

Samordnarens rekommendationer inför nästa steg

Att sätta patienten i centrum innebär att utvecklingen utgår från invånarens och patientens nytta. En utmaning är att dialogerna ofta fastnar i tekniska frågor eller i aktörernas egna perspektiv, i stället för att fokusera på hur den digitala infrastrukturen kan skapa förutsättningar för en mer jämlik och kvalitativ vård. Av detta skäl är det viktigt att företrädare för patienter, vårdgivare och vårdprofessioner finns med i dialogerna och samverkan och att utvecklingen baseras på de behov som de har identifierat.

Jag delar Vårdansvarskommitténs slutsatser att den statliga styrningen bör renodlas mot normering. I det decentraliserade vårdsystemet med många självstyrande aktörer är det nödvändigt med styrning genom regler.

När ansvar behöver klargöras mellan myndigheter bör regeringen fatta beslut skyndsamt så att myndigheterna kan fokusera på det operativa arbetet, vilket ger huvudmän, vårdgivare och leverantörer maximalt med tid för sina anpassningar. Deras arbete är beroende av att myndigheterna tidigt kan ge besked om vägval och inriktningar.

Staten behöver inblick i och förståelse för de regionala och kommunala förutsättningarna. Därför är det viktigt att staten regelbundet för en direkt dialog de regionala och kommunala huvudmännen. Tidiga kommunikationsinsatser och beskrivningar av avsedda nyttor i olika delar är viktiga för att förankra den fortsatta omställningen. I myndigheternas utredningsarbete är det särskilt betydelsefullt att föra dialoger med aktörerna i ett tidigt skede för att identifiera vilka frågor som bör prioriteras. Transparens, löpande dialog, tydliga processer, besked om inriktningar, samordning, direktinformation samt behovsbaserat stöd är centrala framgångsfaktorer för anpassningsarbetet.

Alla aktörer befinner sig samtidigt i en omställningsprocess som är helt beroende av samverkan och samarbete. I avvaktan på att lagstiftningsprocessen ska ha sin gång behöver huvudmän, vårdgivare och leverantörer information från regering och riksdag om den strategiska riktningen, även om formella beslut kan dröja. En utmaning är att förstå varandras processer och tidslinjer.

Samverkan fungerar först när roller och ansvar är tydligt definierade. Alla aktörer i sektorn behöver därför ha en enhetlig och tydlig bild av vilka uppgifter respektive aktör ska utföra samt hur processerna är utformade. Det är regeringen som har mandat att fördela uppgifterna. Ansvaret för samhällskritisk digital infrastruktur i hälso- och sjukvården behöver ligga på aktörer som staten kan styra. För att lyckas behöver alla aktörer sätta samhällets bästa och ekosystemets funktion främst och låta egna intressen vara sekundära. Maktfrågor har tagit ett alltför stort utrymme. När sådana frågor uppstår underlättas processen av att samverkan sker på operativ nivå, där det konkreta arbetet bedrivs och framdriften säkras. Arbetet förutsätter ett starkt ledarskap där ansvariga kan fatta svåra beslut, prioritera helheten framför särintressen och skapa goda förutsättningar för samverkan. Ledarskap med fokus på styrning, tydlighet och tillit är därför framgångsfaktorer för det fortsatta arbetet.

Det finns ett fortsatt behov av en nationell samordnare för att säkerställa helhetsperspektiv i den fortsatta omställningen. Eftersom infrastrukturen ska stödja vårdens processer och bidra till patientnytta, bör samordnaren ha erfarenhet från vården, exempelvis medicinsk bakgrund för att förstå vårdlogik, kliniska behov och konsekvenser för patienterna.