Stärkt barnrättsperspektiv i LVU och en översyn av grunderna för vård

Ökad sakkunskap i LVU-processen

Inledning

Som ett led i uppdraget att säkerställa att barn och unga får vård enligt LVU om de behöver det har utredningen haft i uppdrag att se över behovet av ökad sakkunskap i ärenden och mål om vård enligt LVU. Utredningens uppfattning är att socialtjänsten besitter den huvudsakliga sakkunskap som krävs i ärenden och mål enligt LVU men att det finns ett behov av att tillföra kompletterande sakkunskap från andra professioner i större utsträckning än vad som sker i dag. För att kunna göra välgrundade bedömningar av exempelvis risken för skada, behovet av vård och vad som är till barnets eller den unges bästa kan det vara nödvändigt med uppgifter från aktörer med viss specifik expertkunskap som har personlig kännedom om barnet eller den unge, exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin. Det kan också vara nödvändigt med yttranden från sakkunniga som uttalar sig generellt om ett visst förhållande som förutsätter särskild sakkunskap.

Ökat inslag av sakkunskap hos socialnämnden

Sakkunskap bör tillföras ärenden i ett så tidigt skede som möjligt. Det innebär att en socialnämnd behöver ha god tillgång till såväl sakkunniga med generell sakkunskap som uppgifter från externa aktörer som har kunskap om det enskilda barnet, såsom exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin.

Utredningens förslag innebär att det förtydligas att en ansökan om att omhänderta ett barn eller ung person för vård enligt LVU ska innehålla intyg från läkare och andra motsvarande handlingar om detta behövs för att bedöma barnets eller den unges behov av vård. En socialnämnds möjligheter att i tid få in uppgifter inför en ansökan till förvaltningsrätten förstärks. När en socialnämnd har beslutat om ett omedelbart omhändertagande enligt LVU ska de myndigheter, anställda och yrkesverksamma som är skyldiga att bistå socialnämnden med de uppgifter som behövs för utredningen göra detta inom den tid socialnämnden anvisar. Det förtydligas också att en socialnämnd, när den tar in muntliga uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning, ska kontrollera med uppgiftslämnaren att uppgifterna som har antecknats av nämnden uppfattats korrekt.

Vid behov av sakkunniga med viss generell sakkunskap har socialnämnderna möjlighet att, på egen bekostnad, nyttja de sakkunniga som föreslås förordnas av Socialstyrelsen. En sakkunnig ska komplettera och inte ersätta socialtjänstens kompetens. Den sakkunnigas roll i en socialnämnds arbete bör vara att ha en rådgivande funktion och utifrån sin särskilda expertkompetens bidra med kunskap och erfarenhet om det som socialnämnden behöver stöd i och önskar ha belyst.

Ökat inslag av sakkunskap i domstolen

Sakkunniga kan fylla en viktig funktion i domstolsprocessen och bidra till att det fattas väl underbyggda beslut som är till barnets eller den unges bästa. Detta särskilt i ärenden av mer komplicerad eller svårbedömd karaktär. Utredningens förslag innebär att förvaltningsrätter och kammarrätter, om det behövs, ska höra en sakkunnig vid en muntlig förhandling eller hämta in ett skriftligt yttrande från en sakkunnig. Det innebär att domstolen avgör när det finns behov av sakkunniga. Domstolen avgör också om den sakkunniga ska lämna in ett skriftligt utlåtande inför den muntliga förhandlingen eller höras vid den muntliga förhandlingen eller både och. En sakkunnig ska anses behövas i mål där omständigheterna är av sådan karaktär att detta kan främja en välgrundad bedömning med utgångspunkt i barnets och den unges bästa.

LVU-målens stora variation och bredd kräver en bred krets av sakkunniga och att det noga övervägs i varje enskilt mål vilken typ av sakkunskap som behövs. De sakkunnigas roll bör vara att utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet belysa frågor som kräver viss expertkunskap. Det kan röra sig exempelvis om att utifrån viss specialistkompetens tolka medicinska uppgifter, bedöma riskerna för ett barn i en specifik uppväxtmiljö eller uttala sig kring ett visst psykiatriskt tillstånd. En sakkunnig som biträder rätten ska komplettera och inte ersätta socialtjänstens sakkunskap eller domstolens granskning.

Även om behovet av sakkunniga särskilt gör sig särskilt gällande i mål som rör omhändertagande för vård och vårdens upphörande kan behov av en sakkunnig även finnas i andra mål enligt LVU.

Socialstyrelsen ska förordna sakkunniga

Socialstyrelsen får i uppdrag att förordna sakkunniga som kan bistå i LVU-processen. Bland de sakkunniga som förordnas ska det finnas specialister i barn- och ungdomspsykiatri och barn och ungdomsmedicin, legitimerade psykologer med specialistutbildning och legitimerade psykoterapeuter med socionomexamen.

Socialstyrelsen får också i uppdrag att undersöka behovet av en introduktionsutbildning om LVU för de sakkunniga som förordnas samt att på lämpligt sätt informera domstolar och socialnämnder om vilka sakkunniga som förordnats.

En begränsad och subsidiär befogenhet för åklagare att fatta interimistiska beslut om omedelbart omhändertagande

Inledning

Som ett led i uppdraget att säkerställa att barn och unga får vård enligt LVU om de behöver det har utredningen haft i uppdrag att analysera och ta ställning till om åklagare i vissa fall ska kunna besluta om omedelbart omhändertagande och oavsett ställningstagande lämna förslag i denna fråga. I direktiven anges som bakgrund till uppdraget att det inte är ovanligt att brottsutredande myndigheter har kunskap om eller får kännedom om situationer som innebär att barn eller unga bör omhändertas akut enligt LVU.

Åklagare bör inte kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU

I huvudsak finns det ett väl fungerande regelverk och en organisation som möjliggör att ett barn eller en ung person kan omhändertas omedelbart enligt LVU när det finns ett behov av detta. Lagstiftningen ger goda förutsättningar för att information som brottsbekämpande myndigheter får om barn och unga som riskerar att fara illa, snabbt och effektivt kan förmedlas till en socialnämnd för ett beslut om ett eventuellt omedelbart omhändertagande. Det finns inga brister i dagens ordning som skulle avhjälpas av att ge åklagare en befogenhet att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden. Tvärtom ser utredningen att det finns en risk för att en sådan ordning leder till att barn och unga omhändertas på felaktiga grunder och att tilliten till socialtjänsten och lagstiftningen skadas. Det riskerar också att ge upphov till otydlighet och förvirring om flera aktörer inom olika myndigheter har befogenhet att fatta samma typ av beslut. En ordning där åklagare ges befogenhet att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden förväntas därtill innebära betydande kostnader. Utredningen avråder av dessa skäl bestämt från att ge åklagare befogenhet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande.

Åklagare får en begränsad och subsidiär befogenhet att fatta interimistiskt beslut om omedelbart omhändertagande

Utredningen har, oavsett ställningstagande i frågan, varit ålagd att lämna förslag på en ordning där åklagare i vissa fall ska kunna besluta om omedelbart omhändertagande. Utredningens förslag innebär en begränsad och subsidiär befogenhet för åklagare att fatta interimistiskt beslut om omedelbart omhändertagande.

Åklagare ska kunna fatta beslut om omedelbart omhändertagande när det trots ansträngningar inte går att nå behörig beslutsfattare. Därtill krävs att situationen är sådan att barnet eller den unge, utan ett beslut om omedelbart omhändertagande, uppenbarligen kommer lida allvarlig skada . Så kan vara fallet om ett litet barn annars skulle stå helt utan omsorg, exempelvis för att båda föräldrarna frihetsberövats, är allvarligt skadade eller på annat sätt är otillgängliga för att utföra vården av barnet.

När en åklagare har fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande ska beslutet utan dröjsmål överlämnas till socialnämnden. Socialnämnden ska då ta ställning till om det föreligger grund för ett omedelbart omhändertagande eller om detta genast ska upphöra. Åklagarens beslut upphör att gälla i samband med något av dessa beslut. Som senast upphör åklagarens beslut att gälla efter 24 timmar från det att beslutet fattades.

Tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av omhändertagande för vård

Inledning

Som ett led i uppdraget att säkerställa att barn och unga får vård enligt LVU om de behöver det har utredningen sett över vissa frågor som rör tidsfrister vid beslut om omedelbart omhändertagande och verkställighet av omhändertagande för vård. Syftet är att skapa bättre möjligheter att besluta om och verkställa omhändertaganden.

Det ska finnas en möjlighet att avvakta med att underställa förvaltningsrätten ett beslut om omedelbart omhändertagande och även att informera parterna om beslutet

Ett beslut om ett omedelbart omhändertagande ska underställas en förvaltningsrätt snarast men senast inom en vecka. Vid oro för att barn och unga kan komma att avvika eller hållas undan av vårdnadshavare förekommer det att en socialnämnd har ett behov av att avvakta med att informera om att de har fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande. Utredningens förslag innebär att ett beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten utan onödigt dröjsmål men senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Det innebär att huvudregeln är att beslutet ska underställas rätten så snart som möjligt. I vissa situationer ska emellertid ett dröjsmål inte anses onödigt. Detta bland annat om det är sannolikt att beslutet annars inte kan verkställas eftersom barnet eller den unge befaras hålla sig undan eller hållas undan. I de undantagssituationer där det finns en möjlighet att avvakta med att underställa ett beslut till förvaltningsrätten ska det också vara möjligt att avvakta med att underrätta parterna om beslutet.

Tidsfristen för när ett beslut om vård förfaller förlängs om vården inte har påbörjats på grund av att barnet eller den unge håller sig undan eller hålls undan

Det förekommer att rättens beslut om vård enligt LVU hinner förfalla när barn och unga håller sig undan eller hålls undan av vårdnadshavare. Om ett barn eller en ung person befinner sig i ett annat land uppstår särskilda praktiska och administrativa svårigheter. Även när barn och unga håller sig undan eller hålls undan i Sverige förekommer det att beslut om vård hinner förfalla innan barnet eller den unge har återfunnits.

Utredningens förslag innebär att huvudregeln är densamma som enligt dagens regelverk, det vill säga att rättens beslut om omhändertagande för vård upphör att gälla om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. Det är angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att en socialnämnd ser till att vården inleds så snart som möjligt. Ett beslut om att omhänderta ett barn eller en ung person ska exempelvis inte kunna användas som påtryckningsmedel eller avvaktas av besparingsskäl. Det är samtidigt angeläget att barn och unga som har behov av skydd och vård får detta. Tidsfristen för när ett beslut om vård förfaller föreslås därför förlängs i vissa situationer. Om vården inte kan påbörjas på grund av att barnet eller den unge håller sig undan eller hålls undan, upphör rättens beslut att gälla om vården inte har påbörjats inom ett år från den dag då beslutet vann laga kraft.

Förutsättningar för att ett omhändertagande för vård ska upphöra

Inledning

Med syftet att stärka skyddet och rättssäkerheten i LVU har utredningen sett över ett antal frågor som rör behovet av att förtydliga vad som krävs för att ett omhändertagande för vård ska upphöra. Utgångspunkten är att såväl grunden för ett omhändertagande enligt LVU som förutsättningarna för att omhändertagandet ska upphöra måste vara begripliga och förutsebara för alla inblandade.

Förutsättningarna för att ett omhändertagande ska upphöra anpassas till grunderna för omhändertagandet

Utredningens bedömning är att förutsättningarna för vårdens upphörande, såsom de nu är formulerade, inte är tillräckligt tydliga och att detta leder till oklarheter i fråga om vad som krävs för att vård enligt LVU ska upphöra. Utredningen ser ett behov av att föreslå en mer övergripande ändring i struktur och terminologi som korrelerar bättre med de förslag som utredningen har lämnat om förutsättningarna för vård i delbetänkandet (SOU 2025:38).

Utredningens förslag innebär att när någon av förutsättningarna för ett omhändertagande för vård inte längre är uppfylld, ska en socialnämnd besluta att ett omhändertagande ska upphöra. Prövningen ska göras i tre led. Prövningens första led ska avse det skadliga hemförhållandet eller egna beteendet som föranleder vården. För att ett omhändertagande för vård enligt 2 § LVU ska upphöra redan av den anledningen krävs liksom nu att det har skett en varaktig och genomgripande förändring. Prövningens andra led avser frågan om vården alltjämt är nödvändig och till barnets eller den unges bästa, samt för unga personer om den är lämpligare än annan vård. Prövningens tredje led avser frågan om vården kan ges med samtycke.

Utredningens förslag innebär att ett omhändertagande ska upphöra om vården inte är till barnets eller den unges bästa, även om grundproblematiken inte är löst. Beträffande vård med stöd av 3 § LVU ska vid prövningen både av om vården är nödvändig och om den är för barnets eller den unges bästa, särskilt beaktas hur länge vården har pågått och vilka resultat vården har gett.

Innebörden av varaktig och genomgripande förändring utvecklas inte i lagstiftningen

Ett beslut att omhänderta ett barn kan ha sin grund i vitt skilda omständigheter varför lagstiftningen måste ha en viss flexibilitet och förmåga att täcka många olika situationer. Utredningen bedömer inte att det är ändamålsenligt att förtydliga uttrycket varaktig och genomgripande förändring eftersom detta måste avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

För att konstatera att det inte längre finns en påtaglig risk för skada ska det beteende som föranleder ett omhändertagande enligt 3 § LVU ha upphört och situationen vara stabil

Utredningen bedömer att det finns ett behov av att reglera i vilken utsträckning ett beteende som ligger till grund för ett beslut om omhändertagande för vård enligt 3 § LVU ska ha förändrats för att det inte längre ska anses utgöra en påtaglig risk för skada. Utredningen anser att det inte är lämpligt med ett lika högt ställt krav som vid omhändertaganden enligt 2 § LVU utan att det bör uttryckas som att ett beteende ska ha upphört och situationen vara stabil. Att situationen är stabil kan visa sig på olika sätt beroende på vilket skadligt beteende som ligger till grund för vården. I vissa fall är tidsaspekten en viktig faktor men i andra fall kan bedömningen behöva göras utifrån andra parametrar, såsom barnets eller den unges inställning till det tidigare beteendet eller att barnet eller den unge har genomgått behandling som bedömts ha gett goda resultat.

Ett omhändertagande för vård enligt 3 § LVU ska underställas förvaltningsrättens prövning var sjätte månad

En rättslig prövning av om det fortfarande finns förutsättningar för ett omhändertagande för vård enligt LVU kräver att någon som är part i ett ärende överklagar en socialnämnds beslut. I praktiken innebär det att en socialnämnd, efter det initiala domstolsbeslutet, kan ha bestämmanderätt över ett barn under mycket lång tid utan ytterligare rättslig kontroll. Det är särskilt problematiskt vid vård med stöd av 3 § LVU eftersom det kan innebära ett frihetsberövande. Utredningen bedömer att det av rättssäkerhetsskäl och med hänsyn till barnets och den unges bästa bör införas en obligatorisk domstolsprövning av det omprövningsbeslut av ett omhändertagande för vård med stöd av 3 § LVU som görs var sjätte månad.

Det förtydligas att den omprövning som en socialnämnd ska göra enligt 13 § andra stycket LVU är ett ärende om upphörande av vård och att det därmed finns en rätt till offentligt biträde

Utredningen föreslår att 13 § andra stycket LVU kompletteras med en hänvisning till 21 § LVU. Detta tydliggör att den omprövning av ett omhändertagande för vård med stöd av 3 § LVU som görs var sjätte månad är ett ärende om vårdens upphörande och att det därmed ska förordnas ett offentligt biträde enligt 39 § LVU.

En vårdplan ska även innehålla vad som behövs för att ett omhändertagande ska upphöra

Utredningen föreslår att socialtjänstförordningen ska kompletteras med ett krav på att en vårdplan som gäller ett barn också ska beskriva vilka förändringar som behövs för att barnet ska kunna återvända hem och vilket stöd en socialnämnd kan erbjuda vårdnadshavarna för att det ska vara möjligt. Detta skulle bidra till ökad förutsebarhet och rättssäkerhet för både barn och vårdnadshavare.

Socialnämnden ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakten med vårdnadshavaren när ett barn vårdas utanför det egna hemmet

Utredningen gör bedömningen att tydlig information till en vårdnadshavare många gånger är beroende av att vårdnadshavaren har någon att vända sig till som kan svara på frågor och hjälpa vårdnadshavaren att förstå innehållet i handlingar och beslut. Inte sällan behöver vårdnadshavaren även stöd och hjälp på andra sätt för att faktiskt kunna tillgodogöra sig informationen. Utredningens bedömning är att socialtjänsten måste ha ett tydligare ansvar för att ha kontakt med vårdnadshavaren och möjliggöra råd, stöd och annan hjälp som vårdnadshavaren behöver. Grundläggande är att vårdnadshavaren ska veta vem denne ska vända sig till och att den personen i sin tur har känner ett ansvar för kontakten. Utredningen föreslår därför att en socialnämnd ska utse en socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med en vårdnadshavare när ett barn är placerat utanför hemmet.

Stärkt skydd och rättssäkerhet vid umgänge och vårdens upphörande

Förutsättningar för säkra bedömningar i LVU vid umgänge och vårdens upphörande

Inledning

En grundläggande förutsättning för att kunna göra säkra bedömningar i fråga om umgänge och vårdens upphörande är att regelverket är tydligt och underlättar likvärdiga bedömningar där principen om barnets bästa får genomslag. En ytterligare förutsättning för säkra bedömningar i fråga om umgänge och vårdens upphörande är att barn har en reell möjlighet att komma till tals och utkräva sina rättigheter.

En tydligare bestämmelse om umgänge med barnets bästa som utgångspunkt

Det förekommer att barn inte i tillräcklig utsträckning får sina behov och sin rätt till relationer med föräldrar, syskon och andra närstående tillgodosedda men också att föräldrars rätt till umgänge tillåts gå ut över barnets trygghet och säkerhet. Frågan om barnets bästa och barnets inställning redovisas sällan i beslut och domar som rör umgängesbegränsning och det är otydligt hur förutsättningarna för en umgängesbegränsning ska förstås.

Utredningens förslag innebär att 14 § LVU som reglerar barns och ungas rätt till umgänge och förutsättningarna för en begränsning av denna rätt, utformas på ett sätt som bidrar till ökad likabehandling och ett tydligare genomslag för principen om barnets bästa. Det betonas att en socialnämnd har ett ansvar att tillgodose barns och ungas rätt till umgänge med föräldrar, syskon och andra närstående. Ett beslut om att begränsa eller på annat sätt reglera hur ett umgänge ska utövas ska inte längre förutsätta att detta är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården utan förutsätter i stället att det är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa.

Förbättrade möjligheter för socialnämnder att hämta in uppgifter

En socialnämnd har ett behov av att under tiden för ett omhändertagande enligt LVU kunna hämta in uppgifter från externa aktörer, exempelvis hälso- och sjukvården, även när det inte pågår en utredning. Detta för att få ett bättre underlag för bedömningar bland annat när det gäller umgänge och vårdens upphörande. Utredningens förslag innebär att de myndigheter, anställda och yrkesverksamma som är skyldiga att anmäla oro för ett barn också är skyldiga att lämna en socialnämnd de uppgifter som behövs för att genomföra och följa vården för barn och unga som omhändertagits med stöd av LVU.

Syskon och andra närstående till ett barn ska ha rätt att överklaga ett beslut om umgängesbegränsning

Ur rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att det i en lagstiftning om tvångsvård framgår av lagtexten av vilka skäl som ingripande beslut kan fattas och vilka beslut som kan överklagas. Avsaknaden av en tydlig reglering av förutsättningarna att begränsa barns umgänge med syskon och andra närstående, liksom avsaknaden av möjligheten att få en rättslig prövning av ett sådant beslut, är en brist i detta hänseende.

Utredningens förslag innebär att det anges i LVU vilka förutsättningarna är för att begränsa ett barns umgänge med syskon och andra närstående som inte är vårdnadshavare eller förälder med reglerad umgängesrätt. Förutsättningarna för begränsning av umgänge med exempelvis syskon bör vara desamma som förutsättningarna att begränsa umgänge med vårdnadshavare, det vill säga att det är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa. Ett beslut att begränsa ett barns umgänge med syskon och andra närstående ska vidare vara möjligt att överklaga till allmän förvaltningsdomstol.

Obligatoriska drogtester

Inledning

Utredningen har haft i uppdrag att analysera förutsättningarna för obligatoriska drogtester för vårdnadshavare och föräldrar vid umgänge och vårdens upphörande och oavsett ställningstagande lämna förslag på en sådan reglering.

Det saknas tillräckliga skäl att göra drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel

Utredningens bedömning är att nu gällande lagstiftning ger en socialnämnd goda förutsättningar att besluta om att uppmana en vårdnadshavare eller en förälder att lämna ett drogtest i de fall det finns anledning till det. Det är för tidigt att göra en fullständig utvärdering av om lagen, som trädde i kraft 2022, tillämpas på avsett sätt. Det står dock redan nu klart att det finns vissa praktiska hinder som gör att möjligheten inte används på det sätt och i den utsträckning som är befogat. Detta skulle dock inte lösas av att göra drogtester till ett obligatoriskt utredningsmedel. En ordning med obligatoriska drogtester riskerar också att ge ett testresultat för stor betydelse vid bedömningen av ett barns säkerhet och trygghet inför umgänge och vårdens upphörande.

Utredningens bedömning är vidare att en lagreglering som innebär att drogtester ska vara ett obligatoriskt utredningsmedel, i den bemärkelsen att det inte ska göras någon behovs- eller proportionalitetsbedömning, är oförenlig med Europakonventionen, regeringsformen och grundläggande rättsprinciper.

En socialnämnd ska vara skyldig att fatta beslut om drogtest om det finns anledning till det

Utredningen har, oavsett ställningstagande, varit ålagd att lämna förslag på obligatoriska drogtester. Det förslag utredningen lämnar innebär att en socialnämnd fortfarande har en generell skyldighet att kontrollera om en förälder eller en vårdnadshavare är eller har varit påverkad när det finns anledning till det, men att det ska framgå att detta också innefattar en skyldighet att besluta om drogtest om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. Det ska alltjämt göras en behovs- och proportionalitetsbedömning.

En vårdnadshavare eller förälder ska vara skyldig att lämna drogtest när en socialnämnd beslutat om det. Syftet är att inskärpa vikten av att denne medverkar till provtagning för att en socialnämnd ska ha ett tillfredsställande underlag vid bedömningen av ett barns trygghet och säkerhet inför umgänge och vårdens upphörande. En sådan skyldighet kan dock inte genomdrivas med tvång eller leda till någon form av bestraffning om ett drogtest inte lämnas. En socialnämnds beslut om att en vårdnadshavare eller förälder ska lämna drogtest ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Klargörande angående vem som ska administrera och bekosta drogtester

Att det inte i större utsträckning fattas beslut om drogtester av föräldrar och vårdnadshavare inför umgänge och vid bedömning av om ett omhändertagande ska upphöra beror främst på otydligheter kring vem som ska administrera och bekosta drogtesterna. Denna oklarhet medför också att det förekommer att den förälder eller vårdnadshavare som uppmanas ta ett test får betala för detta själv och även ges ansvaret för att hitta någon som kan genomföra testet. Konsekvensen av detta kan bli att umgängestillfällen ställs in utan att hänsyn tas till barnets bästa.

Utredningens förslag innebär att en socialnämnd får ett uttryckligt ansvar att anvisa en förälder eller en vårdnadshavare till det provtagningsställe som ska genomföra ett drogtest. För att möjliggöra tillförlitliga tester i alla kommuner får regionen en skyldighet att erbjuda provtagning på en socialnämnds initiativ. Kostnaden tillfaller den kommun som beställt drogtestet.

Uppföljning av ett barns situation

Inledning

Utredningen har sett över ett antal frågor som gäller uppföljning av ett barns situation efter avslutad vård enligt LVU, efter utredning utan insats och efter placering enligt socialtjänstlagen.

Uppföljningstiden efter avslutad LVU-vård förlängs till ett år

Utredningens uppdrag har varit att bedöma om tiden för den uppföljning som en socialnämnd ska göra när vård enligt LVU upphör ska förlängas och oavsett ställningstagande lämna förslag på en uppföljningstid på minst ett år. Utredningen menar att den nuvarande tidsgränsen förefaller lämplig med beaktande av vad som krävs för att vården ska upphöra enligt nu gällande lagstiftning. De förslag som utredningen lämnar om ändringar i förutsättningarna för att ett omhändertagande ska upphöra kan dock motivera en längre uppföljningstid. Utredningen bedömer att ett år är en rimlig tid och att det bör formuleras som en maximitid.

Undantag från uppföljningsskyldighet vid vårdnadsöverflytt

Ibland upphör vård enligt LVU i samband med att vårdnaden om ett barn flyttas över till det familjehem där barnet varit stadigvarande bosatt. När en vårdnadsöverflytt har skett har det gjorts en omsorgsfull bedömning om det är för barnets bästa. En uppföljningsskyldighet i dessa situationer kan alltså inte motiveras med att det i regel finns anledning att bedöma ett barns situation utifrån att barnet tidigare farit illa i den miljö som barnet är i. En uppföljningsskyldighet kan inte heller motiveras med att ett upphörande av omhändertagandet medför en ny situation för barnet som en socialnämnd kan behöva följa.

Utredningen förslår därför att det införs ett undantag från uppföljningsskyldigheten i de fall där vårdnaden om barnet har flyttats över till ett familjehem enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.

Förutsättningarna för uppföljning av ett barns situation enligt socialtjänstlagen förtydligas

Utredningen föreslår att det förtydligas att en förutsättning för uppföljning utan samtycke är att insatser erbjudits och avvisats respektive att en placering har avslutats oplanerat.

Tidsgränsen för uppföljning efter avslutad placering enligt socialtjänstlagen bör lämnas oförändrad

Med hänsyn till att en förutsättning för uppföljning enligt socialtjänstlagen är att det behov av insats till skydd och stöd som ett barn bedöms ha bara kan ges på frivillig väg, det vill säga utan att förhållandena är sådana som avses i LVU, anser utredningen att det inte är proportionerligt att låta en uppföljning pågå i längre tid än sex månader. Andra myndigheters anmälningsskyldighet och en socialnämnds möjlighet att inleda en utredning innebär att det finns mekanismer för att fånga upp barns behov av skydd och stöd. I de fall sex månader har gått utan att en socialnämnd kunnat motivera till insatser på frivillig väg men förhållandena inte är sådana som avses i LVU får enskildas inställning respekteras.

Uppföljning ska kunna beslutas i fler fall

Utredningen bedömer att dagens begränsning av möjligheten till uppföljning som innebär att en uppföljning kan göras endast efter utredning utan beslut om insats och efter att placering har upphört , är obefogad och att det borde finnas en möjlighet till uppföljning även efter omfattande insatser i hemmet. Utredningen föreslår därför att uppföljning ska kunna beslutas när andra omfattande insatser till skydd och stöd för ett barn har upphört oplanerat Det finns ingen definition av vad som kan anses vara omfattande insatser. Med omfattande insatser i socialtjänstens öppenvård avser utredningen strukturerade, varaktiga och resurskrävande stöd- eller behandlingsinsatser som ges med hög intensitet och frekvens, och som innebär ett betydande professionellt engagemang över tid för att möta komplex problematik hos barn, unga eller deras föräldrar. Utredningen ger exempel på vissa manualbaserade insatser som normalt får anses vara omfattande.

En socialnämnd ska överväga att fatta beslut om uppföljning av ett barns situation

Utredningen bedömer att det inte bör införas en skyldighet för en socialnämnd att besluta om uppföljning utan samtycke enligt socialtjänstlagen. För att säkerställa att möjligheten till uppföljning används när det behövs bör det emellertid finnas en skyldighet för socialnämnden att överväga detta när en utredning som gäller ett barns behov av skydd och stöd har avslutats utan beslut om insats trots att detta har erbjudits och när placeringen av ett barn i ett familjehem, skyddat boende eller hem för vård eller boende, eller andra omfattande insatser till skydd och stöd för ett barn har upphört oplanerat.

Det ska inte införas någon uppgiftsskyldighet under en uppföljning

En uppgiftsskyldighet för andra myndigheter under tiden för uppföljning skulle innebära ett betydligt större ingrepp i den enskildes integritet jämfört med de åtgärder som en socialnämnd kan vidta enligt nu gällande bestämmelser. En sådan förändring bör bara göras om det är proportionerligt och mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga.

Utredningen anser att det är viktigt att en klar gränsdragning upprätthålls mellan en utredning och en uppföljning. En uppgiftsskyldighet riskerar att sudda ut denna gräns. Utredningen har visserligen förståelse för att det i det dagliga arbetet skulle kunna vara praktiskt med en uppgiftsskyldighet under en uppföljning men ser inte att det är nödvändigt med hänsyn till uppföljningens syfte.

Ansvarsfördelningen mellan kommuner vid uppföljning regleras

Det finns en utbredd osäkerhet bland yrkesverksamma när det gäller vilken kommun som ansvarar för uppföljningen när ett barn byter bosättningskommun. Det finns därför ett behov av ett förtydligande i lagstiftningen. Utredningens bedömning är att huvudregeln bör vara att den ursprungliga kommunen ska vara behörig att fatta beslut om och genomföra en uppföljning när det behövs. Samma princip bör gälla i samtliga fall där uppföljning kan bli aktuell, alltså både enligt socialtjänstlagen och LVU. Den nya bosättningskommunen bör vara skyldig att på begäran bistå med det som kan behövas för att uppföljningen ska fylla sitt syfte. Reglerna om överflyttning av ett ärende ska gälla även i dessa fall. En överflyttning av en uppföljning kan ske om det med hänsyn till den enskildes önskemål eller omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Utredningen bedömer att det i de flesta fall inte borde vara påkallat att inleda en ny utredning under uppföljningstiden avseende det vårdbehov som redan har konstaterats genom den föregående utredningen eller som den avbrutna placeringen eller insatsen var avsedd för. Skulle det under uppföljningstiden emellertid framkomma information som bör föranleda att en utredning inleds får den uppföljande kommunen ta kontakt med den nya bosättningskommunen för att uppmärksamma den på ett barns behov av stöd och hjälp.

Återstående frågor

Inledning

I betänkandet behandlas två återstående frågor som diskuterades i utredningens delbetänkande om grunderna för vård (SOU 2025:38), dels frågan om ökat skydd för syskon, dels frågan om förutsättningarna för placering på SiS särskilda ungdomshem.

Ökat skydd för syskon

Frågan om ökat skydd för syskon aktualiserades i samband med utredningens uppdrag att analysera behovet av att utöka möjligheterna att omhänderta barn som växer upp i hem med hedersrelaterat våld och förtryck. Utredningens bedömning är att det måste säkerställas att skydd och stöd vid behov också ges till syskon eller andra barn i samma hem om det finns en oro för att ett barn utsätts för våld eller upplever andra missförhållanden i hemmiljön. Detta bedöms särskilt angeläget för barn som riskerar att utsättas för våld och andra kränkningar i en hederskontext där det dels finns en tydlig tendens att syskons utsatthet inte uppmärksammas, dels en risk att barn förs ut ur landet i samband med åtgärder riktade till barnets syskon. Även för barn som utsätts för kränkningar inom ramen för andra typer av uppväxtförhållanden är det viktigt att uppmärksamma syskons behov av skydd och stöd.

Utredningens förslag innebär att socialtjänstens skyldighet att göra en omedelbar skyddsbedömning och en förhandsbedömning i vissa situationer också ska gälla ett barns syskon eller andra barn i samma hem.

Det behövs ökad tydlighet och rättssäkerhet vid beslut om placering på särskilda ungdomshem

Frågan om förutsättningarna för placering på SiS särskilda ungdomshem aktualiserades med anledningen av att utredningens förslag avseende grunderna för vård antogs kunna innebära förändringar rörande vilka barn och unga som vårdas enligt LVU.

Utredningens bedömning är att lagstiftningen tydligt måste ange förutsättningarna för placering på särskilda ungdomshem. Särskilt gäller detta placeringar som innebär inskränkningar i rörelsefriheten och den personliga integriteten. Vidare bör beslut om placering på institutioner som kan begränsa barns och ungas rörelsefrihet och integritet prövas i domstol utan att det krävs en aktiv handling i form av ett överklagande. För att lagstiftningen bättre ska svara mot de krav på rättssäkerhet som ska genomsyra en tvångs- och skyddslagstiftning för barn och unga behöver dessa frågor ses över.

Begrepp och definitioner tydliggörs och grunderna för vård får en ny struktur

De begrepp som används för att beskriva förutsättningarna för ett beslut om vård enligt LVU bör vara begripliga och på ett adekvat sätt beskriva innebörden av beslutet. Lagstiftningen bör vidare kompletteras med definitioner av centrala begrepp.

Utredningens förslag innebär att det ingripande som kan göras med stöd av LVU och som nu benämns beslutande eller beredande av vård i stället ska benämnas omhändertagande för vård. Lagen får en inledande bestämmelse med en definition av vad som avses med vård och med omhändertagande för vård.

De bestämmelser om grunderna för vård som nu finns i 1–3 §§ LVU får en ny struktur för att göra det tydligare vad som ska prövas. Samtliga förutsättningar för ett beslut att omhänderta ett barn eller en ung person återges i en och samma bestämmelse vilket skapar förutsättningar för en tydligare och mer enhetlig tillämpning.

Det blir tydligt att det ska göras en prövning av vad som är nödvändig vård och att vården är till barnets eller den unges bästa

Utredningen föreslår att socialnämnden i en ansökan om omhändertagande för vård enligt LVU ska redovisa vilken vård den planerar och anser är nödvändig. Det tydliggörs även att domstolen ska pröva om denna vård är nödvändig och till barnets eller den unges bästa. Att den planerade vården är nödvändig innebär att det till följd

av den påtagliga risken för skada finns ett behov av den aktuella vården och att vårdbehovet inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt, exempelvis genom stödinsatser i det egna hemmet. Den vård som kan tillgodoses inom ramen för LVU är sådan vård som innefattas i socialtjänstens ansvar för barn och unga. Detta innebär inte att ett barn eller en ung person som omhändertas för vård inte också kan ha behov av vård eller andra åtgärder som andra huvudmän ansvarar för, till exempel inom psykiatrin.

Att vården ska vara till barnets eller den unges bästa följer redan av 1 § femte stycket LVU, genom att det anges att avgörande för alla beslut enligt lagen ska vara vad som är bäst för barnet eller den unge. Genom att låta denna princip komma till uttryck även i de bestämmelser som reglerar grunderna för vård klargörs att bedömningen som görs beträffande vad som är bäst för barnet eller den unge ska redovisas tydligt i de beslut och domar som rör omhändertagande för vård. Att det anges att vården ska vara till barnets eller den unges bästa innebär att det måste göras en bedömning där syftet med vården och barnets eller den unges rätt till skydd vägs mot de risker och inskränkningar i barnets eller den unges rättigheter som vården också kan innebära.

Att en domstol ska pröva om vården är nödvändig innebär inte att den ska ta formell ställning till vårdformen eller en specifik placering. Ett beslut om en placering får överklagas och prövas i särskild ordning. En domstol har inte heller möjlighet att justera vårdplanen.

Det formella utslaget av domstolens bedömning är således även fortsättningsvis ett ställningstagande till socialnämndens ansökan om att ett barn eller en ung person ska omhändertas för vård med anledning av sådana förhållanden som anges i 2 eller 3 § LVU. För att ta ställning till detta måste domstolen emellertid också göra en bedömning av om förhållandena är sådana att den planerade vården är nödvändig och till barnets eller den unges bästa.

Det förtydligas att det kan göras en sammantagen bedömning av de hemförhållanden som anges i 2 § LVU eller de beteenden som anges i 3 § LVU

Det är ofta flera faktorer som tillsammans utgör en påtaglig risk för skada på ett barns eller ung persons hälsa eller utveckling. Utredningens förslag innebär att det tydliggörs att det är möjligt att göra en sammantagen bedömning av de olika hemförhållanden som anges i 2 § LVU eller de beteenden som anges i 3 § LVU. Det innebär att om det förekommer flera riskfaktorer kopplade till ett barns hemsituation, kan det göras en sammantagen bedömning av risken för skada utifrån de olika förhållanden som anges i 2 § LVU. På motsvarande sätt finns det utrymme för en sammantagen bedömning av risken för skada på grund av sådana beteenden som anges i 3 § LVU.

Vård av ett barn ska i vissa fall kunna inledas i det egna hemmet

Vård enligt LVU ska alltid inledas utanför barnets eller den unges egna hem. Utredningens bedömning är att det är önskvärt att vård av ett barn med stöd av 2 § LVU kan inledas i den ena förälderns hem om det i detta hem inte finns sådana brister som är skäl för ett ingripande. Avsaknaden av en sådan möjlighet leder till att barn som behöver vård med stöd av LVU ibland inte får detta eller att barn i onödan separeras från en lämplig förälder och sin invanda miljö. Båda dessa situationer är olyckliga.

Utredningens förslag innebär att huvudregeln i 11 § andra stycket LVU som anger att vården ska inledas utanför det egna hemmet kompletteras med ett undantag. Om ett barn som omhändertagits med stöd av 2 § LVU har föräldrar som lever åtskilda, ska vård enligt LVU kunna inledas i den ena förälderns hem om det i detta hem inte finns sådana brister som är skäl för ett ingripande med stöd av lagen.

Vård på grund av förhållanden i hemmet

Inledning

LVU är en lagstiftning till skydd för barn och unga som inte ska tillgodose behov av samhällsskydd även om beslut att ingripa med stöd av LVU naturligtvis även kan få sådana effekter. Det innebär att barn som växer upp i en hederskontext eller i hem med en nära koppling till allvarlig kriminalitet inte kan omhändertas som ett kriminalpolitiskt eller integrationspolitiskt verktyg. Den fråga utredningen ställt sig är om det finns barn i dessa uppväxtmiljöer som löper en påtaglig risk för skada på sin hälsa eller utveckling och som har ett behov av vård enligt LVU, men som inte i tillräcklig utsträckning ges eller kan ges sådan vård.

Barn som växer upp i hem med hedersrelaterat våld och förtryck

Inledning

Hedersrelaterat våld och förtryck kan ta sig uttryck på många olika sätt. När det är fråga om fysisk misshandel eller sådana kränkningar som tydligt faller inom begreppet psykisk misshandel omfattas barns utsatthet i en hederskontext av begreppen i nuvarande 2 § LVU.

Utredningens bedömning är att det finns barn som löper en påtaglig risk för skada på sin hälsa eller utveckling på grund av hedersrelaterat våld och förtryck och som har behov av vård med stöd av LVU, men som inte i tid eller i tillräcklig utsträckning får sådan vård. Detta hänger i stor utsträckning samman med frågor som ligger utanför ramen för vårt uppdrag. Utredningen ser dock även ett behov av att förtydliga att påtryckningar, kontroll, hot eller tvång ensamt kan utgöra sådana missförhållanden som avses i 2 § LVU och därmed ligga grund för ett ingripande enligt lagen.

Negativ social kontroll förs in som begrepp i 2 § LVU

Utredningens förslag innebär att 2 § LVU kompletteras med begreppet ”negativ social kontroll”. Begreppet beskriver olika former av påtryckningar, kontroll, hot eller tvång som barn kan utsättas för såväl i en hederskontext som i andra uppväxtmiljöer och föreslås i denna kontext ges följande huvudsakliga innehåll:

Med negativ social kontroll avses påtryckningar, kontroll, hot eller tvång som systematiskt begränsar ett barns livsutrymme, eller vid upprepade tillfällen hindrar barnet att göra självständiga val om sitt liv och sin framtid. Den negativa sociala kontrollen ska förstås som en begränsning av ett barns rätt till utveckling och den rätt ett barn har till delaktighet och självbestämmande i takt med stigande ålder och mognad i enlighet med föräldrabalken och barnkonventionen.

Begränsningarna och kontrollen kan gälla ett barns självbestämmande över sin identitet, kropp och sexualitet, friheten att välja vänner, fritidsaktiviteter, religion, klädsel, utbildning, yrke, partner eller att få tillgång till hälsovård. I bedömningen av om ett barn utsätts för negativ social kontroll måste hänsyn tas till barnets ålder och mognad samt till principen om barnets bästa.

Övriga förslag som rör barn som växer upp i hem med hedersrelaterat våld och förtryck

• Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att utveckla ett metod- och kunskapsstöd till socialtjänsten för den akuta riskbedömningen i hedersrelaterade ärenden som rör barn.

• Utredningens förslag på justering av begreppet brister i omsorgen innebär att det tydliggörs att det kan utgöra en omsorgsbrist enligt 2 § LVU om ett barn tvingas eller utsätts för påtryckningar att utöva våld och kontroll över sina syskon eller andra anhöriga.

Barn som växer upp i hem med en nära koppling till organiserad brottslighet eller annan allvarlig kriminalitet

Inledning

Att ett barn växer upp i ett hem med nära koppling till organiserad brottslighet eller annan allvarlig kriminalitet behöver inte i sig innebära en påtaglig risk för skada på barnet i LVU:s mening. Utredningen har emellertid identifierat tre typer av riskfyllda situationer som kan förekomma också för andra barn men som tycks något mer utmärkande för barn i hem med nära koppling till allvarlig kriminalitet:

• Den fara eller otrygghet det kan innebära att vistas i miljöer där det förekommer kriminell verksamhet, vapen eller narkotika eller där det finns en hotbild och risk för våld mot föräldrar eller syskon.

• Risken att involveras i brottslig eller annan destruktiv verksamhet genom föräldrar, syskon eller andra anhöriga.

• Risken för negativ normöverföring när föräldrar uppmuntrar eller möjliggör ett barns destruktiva beteende såsom exempelvis våld eller kriminalitet.

Utredningens bedömning är att det finns barn som växer upp under sådana förhållanden som beskrivs ovan och som har behov av vård med stöd av LVU, men som inte i tid eller i tillräcklig utsträckning får sådan vård. Detta gäller framför allt yngre barn som riskerar att bli involverade i brottslig eller annan destruktiv verksamhet och barn vars destruktiva beteenden uppmuntras eller möjliggörs i hemmiljön. Detta hänger i stor utsträckning samman med frågor som ligger utanför ramen för vårt uppdrag. Utredningen ser dock även ett behov av att förtydliga förutsättningarna för ett ingripande med stöd av 2 § LVU.

Omsorgsbrister föreslås motsvara hela föräldraansvaret

Utredningens förslag innebär att uttrycket ”brister i omsorgen” i

2 § LVU kompletteras med en hänvisning till barns grundläggande behov. Barns grundläggande behov syftar på de behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran som barn har rätt att få tillgodosedda enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken. Detta innebär ett tydliggörande av att omsorgsbrister tar sikte på hela föräldraansvaret och barns grundläggande rättigheter och att brister i omsorgen omfattar såväl brister i den materiella och känslomässiga omsorgen som brister vad gäller trygghet, vägledning och uppfostran.

Av detta följer att brister i omsorgen om ett barns grundläggande behov omfattar till exempel otrygga eller farliga hemmiljöer liksom hemförhållanden där ett barn involveras eller riskerar att involveras i brottslig eller motsvarande destruktiv verksamhet genom sina föräldrar eller när föräldrarna inte agerar för att förhindra en sådan utveckling. Begreppet omfattar också hemsituationer där föräldrar bekräftar, uppmuntrar eller möjliggör ett barns destruktiva beteende, såsom exempelvis våld eller kriminalitet. Andra förhållanden som omfattas är situationer där barn utsätts för påtryckningar eller uppmuntras att utöva våld och kontroll av sina syskon eller andra anhöriga. Även situationer där ett barn tar skada av omfattande hushållsarbete, tvingas att utföra hårt kroppsarbete eller på annat motsvarande sätt utnyttjas omfattas av begreppet.

Vård på grund av barnets eller den unges egna beteende

Inledning

Utredningens uppdrag har varit att kartlägga vilka skadliga riskbeteenden som förekommer hos barn och unga i dag samt analysera och ta ställning till om rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende behöver ändras eller kompletteras för att inkludera fler beteenden.

Kartläggningen av skadliga riskbeteenden hos barn och unga

Utredningen har samlat erfarenheter och kunskap från en bred krets aktörer med erfarenhet och kunskap om barns och ungas riskbeteenden. Vi har bland annat samtalat med socialförvaltningar på flera orter, domare, advokater, forskare, myndigheter, barnrättsorganisationer, skolkuratorer och kommunjurister. Vi har också genomfört en enkätundersökning till socialförvaltningar i olika kommuner och stadsdelar. Vi uppfattar att vi har uppnått informationsmättnad, innebärande att vi har sett ett mönster av återkommande svar och en avsaknad av nya uppgifter.

Det förekommer skadliga riskbeteenden som inte omfattas av begreppet annat socialt nedbrytande beteende

Utredningens slutsats är att de flesta av de skadliga riskbeteenden hos barn och unga som identifierats under kartläggningen omfattas av nuvarande 3 § LVU. Det finns emellertid också skadliga beteenden som faller utanför lagstiftningens tillämpningsområde. Det rör sig om beteenden som inte i första hand påverkar barnets eller den unges relation till samhället eller andra människor negativt. Hit hör exempelvis olika typer av självskadebeteenden, att söka sig tillbaka till sin familj även när detta innebär en påtaglig risk att utsättas för våld eller att utsätta sig för allvarliga risker genom att inte fullfölja läkemedelsbehandling för en svår fysisk sjukdom.

Begreppet socialt nedbrytande beteende sätts i en modern kontext

Innebörden av ett socialt nedbrytande beteende är att barnet eller den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer och därigenom skadar relationen till andra människor eller samhället i stort. De exempel som ges i nuvarande förarbeten på beteenden som kan anses vara socialt nedbrytande är få och föråldrade och det finns ett behov av vägledning i hur begreppet ska tolkas i en modern kontext. Utredningen har därför beskrivit vilka skadliga riskbeteenden som förekommer hos dagens barn och unga och som kan betraktas vara socialt nedbrytande.

3 § LVU kompletteras med begreppet ”destruktivt beteende”

Det finns ett behov av att utvidga 3 § LVU till att omfatta vissa skadliga riskbeteenden som inte passar in i något av de uttryck som ingår i bestämmelsen i dag. Det gäller sådana destruktiva beteenden som visar på en tydligt bristande förmåga hos barnet eller den unge att skydda sig själv. Liksom vid övriga beteenderekvisit ska det finnas en påtaglig risk för att barnets eller den unge hälsa eller utveckling skadas.

Att ett beteende närmast är att betrakta som ett symtom på ett psykiatriskt tillstånd ska inte utesluta ett omhändertagande för vård enligt LVU

Det råder i dag en osäkerhet när det gäller hur LVU ska tillämpas om ett barn eller en ung person har både en social och en psykiatrisk problematik. Tillämpningen av lagen innebär i detta hänseende brister i förutsebarhet och att barn och unga inte alltid får vård med stöd av LVU om de behöver det.

Med utgångspunkt i den kunskap och erfarenhet utredningen har tagit del av genom aktörer med stor sakkunskap på området bedömer

vi att ett beteende som närmast är att betrakta som ett symtom på ett psykiatriskt tillstånd inte ska utesluta ett omhändertagande för vård enligt LVU. Om ett barn eller en ung person har ett beteende som omfattas av 3 § LVU och ett behov av den vård som socialnämnden planerar, ska ett omhändertagande kunna ske om detta är till barnets eller den unges bästa och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Har socialtjänsten inga insatser som kan bidra till att förhindra risken för skada så kan ett omhändertagande inte bli aktuellt.