En ny nationell myndighet för viltförvaltning

Viltförvaltningsmyndighetens uppgifter

Vi föreslår att Viltförvaltningsmyndigheten ska ha i uppgift att ansvara för viltförvaltningen utifrån tre övergripande perspektiv: att bevara viltarter, att främja brukande av vilt som resurs samt att förebygga och begränsa skador och olägenheter som vilt orsakar.

De tre perspektiven ska vara jämställda och behöver vägas mot varandra för att skapa en hållbar viltförvaltning. Vi anser att ett sådant helhetsperspektiv är nödvändigt för att skapa förtroende och legitimitet för myndigheten med tanke på de inbyggda mål- och intressekonflikter som omgärdar viltförvaltningen. Vi föreslår också att Viltförvaltningsmyndighetens ansvarsområde ska omfatta alla vilda däggdjur och fåglar, alltså både landlevande och marina däggdjur.

Bevara viltarter

• Myndigheten ska följa viltstammarnas utveckling och verka för att Sveriges viltarter uppnår och bibehåller gynnsam bevarandestatus i enlighet med de svenska miljömålen samt de krav som EU och andra internationella konventioner ställer.

Vårt förslag innebär att ansvaret för artbevarande och artskydd för vilda däggdjur och fåglar förs över från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten till Viltförvaltningsmyndigheten. Myndigheten tar därmed även över ansvaret att ge länsstyrelserna vägledning i dessa frågor. Förslaget innebär också att Viltförvaltningsmyndigheten tar över arbetet mot invasiva främmande arter av däggdjur och fåglar, t.ex. att informera kommuner och markägare om lämpliga åtgärder.

Viltförvaltningsmyndigheten ska enligt vårt förslag också ta över Naturvårdsverkets uppgift att vara vetenskaplig myndighet inom CITES när det gäller vilda däggdjur och fåglar, såväl nationellt som internationellt.

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar i dag för marina däggdjur och tar fram förvaltningsplaner för säl. Men det är Naturvårdsverket som beslutar om jakt på säl. Vi föreslår att ansvaret för marina däggdjur förs över från Havs- och vattenmyndigheten till Viltförvaltningsmyndigheten. På så sätt blir förvaltningen mer sammanhållen, men samverkan mellan myndigheterna kommer att vara viktig.

Främja att vilt brukas som resurs

• Myndigheten ska ansvara för frågor om jakt och vilt enligt jaktlagstiftningen samt i övrigt främja brukande av vilt som resurs.

Vårt förslag innebär att Viltförvaltningsmyndigheten tar över Naturvårdsverkets uppgifter enligt jaktlagstiftningen liksom uppgiften att främja brukande av vilt som resurs. Det senare innebär att myndigheten ska arbeta för att förenkla för bl.a. jägare, markägare, företag och samebyar att bruka viltet.

Att främja att vilt brukas som en resurs är en viktig del av viltförvaltningen. Viltet är till gagn för lokal och regional utveckling och en levande landsbygd. Att bruka vilt handlar också om rekreation och folkhälsa. Det behövs olika sorters insatser för att integrera detta synsätt i viltförvaltningen i högre grad. Viltförvaltningsmyndigheten ska därför i samverkan med andra myndigheter och organisationer genomföra åtgärder och informationsinsatser för att främja brukandeperspektivet. Det kan handla om att föreslå eller genomföra förenklingar för att kunna använda viltet som livsmedel, t.ex. för utveckling av lokalt mathantverk. Det kan också vara fråga om utbildningsinsatser för att stärka en hållbar och etisk jakt och brukande av vilt. Viltförvaltningsmyndigheten ska verka för att ny kunskap tas fram för att brett främja att brukandet av vilt utvecklas.

Förebygga och begränsa skador och olägenheter som vilt orsakar

• Myndigheten ska verka för att skador och olägenheter som vilt orsakar förebyggs och begränsas.

Vårt förslag innebär att Viltförvaltningsmyndigheten tillsammans med andra berörda myndigheter får ett utvidgat ansvar för att förebygga och begränsa skador och olägenheter som viltet orsakar. För att arbetet ska bli framgångsrikt och effektfullt är det av stor vikt att Viltförvaltningsmyndigheten samarbetar med Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Trafikverket, Sveriges lantbruksuniversitet och länsstyrelserna. Myndigheten bör också samarbeta och ha dialog med andra berörda aktörer, t.ex. näringarna, markägarorganisationerna, jägarorganisationerna och andra intresseorganisationer.

Vi föreslår också att det ska framgå av Skogsstyrelsens och Statens jordbruksverks respektive instruktion att myndigheterna ska verka för att förebygga och begränsa skador som orsakas av vilt inom sina respektive ansvarsområden. Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk ska också samverka med Viltförvaltningsmyndigheten i frågor som rör statistik och analyser av skador och olägenheter som orsakas av vilt samt metodutveckling för att kunna förebygga skador. Även länsstyrelserna ska få i uppdrag att bidra i detta arbete.

Myndigheten behöver cirka 62 årsarbetskrafter

Viltförvaltningsmyndigheten kommer att behöva olika typer av kompetenser. En utgångspunkt för kompetensförsörjningen bör vara att myndigheten ska kunna utföra de uppgifter som ryms inom viltförvaltningens tre perspektiv. Vi beräknar att Viltförvaltningsmyndigheten kommer att behöva en bemanning som uppgår till totalt 62,3 årsarbetskrafter inklusive olika typer av verksamhetsstöd.

Vi har bedömt att kärnverksamheten behöver förstärkas med 5 årsarbetskrafter i förhållande till nuvarande bemanning i Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. Förstärkningen är rimlig i förhållande till våra förslag om vad myndigheten ska ha för uppgifter samt de förväntningar som kommer att finnas på bl.a. myndighetens samverkan och samordning samt viltförvaltningens fortsatta utveckling.

En myndighet för viltförvaltning och vapen

Vi har analyserat förutsättningarna samt fördelar och nackdelar med att föra över ansvaret för tillstånd enligt vapenlagen från Polismyndigheten till den nya myndigheten. Vår bedömning i sak är att Polismyndigheten fortsatt ska ansvara för alla vapenärenden. Vi anser att det är en uppgift med polisiär relevans och att en överföring av ansvaret till en ny myndighet inte skulle bli effektivt för staten.

De problem som beskrivs med Polismyndighetens handläggning av vapenärenden är delvis åtgärdade och ett utvecklingsarbete fortgår. För att säkerställa en god service föreslår vi i stället att Polismyndigheten får i uppdrag att prioritera vapentillstånd för jägare och målskyttar i sin handläggning av vapenärenden. Polismyndigheten bör också ha regelbunden dialog med intresseorganisationernas förbund och den nya myndigheten för viltförvaltning för att få ökad kunskap om hur jakt bedrivs och bättre förståelse för jägarnas och målskyttarnas behov.

Enligt kravet i direktivet lämnar vi ett förslag som innebär att ansvaret för att handlägga vapenärenden förs över till den nya myndigheten. Vårt alternativa förslag är alltså att regeringen inrättar en myndighet för viltförvaltning och vapen med namnet Myndigheten för viltförvaltning och vapen. De uppgifter som myndigheten ska ha inom viltförvaltningen är desamma som de vi har föreslagit ska gälla för Viltförvaltningsmyndigheten.

Handläggningen av vapenärenden förs över till den nya myndigheten

Polismyndigheten hanterar runt 140 000 vapenärenden av olika slag varje år. Ansökningar om tillstånd att inneha vapen för ändamålen jakt och målskytte utgör omkring hälften av ärendena. Andra typer av ärenden som myndigheten handlägger är att återkalla vapentillstånd och omhänderta vapen samt att ge tillstånd för att yrkesmässigt hantera vapen. Andra exempel på ärenden är avveckling och inlösen av vapen, museers vapeninnehav, vapen för samlingsändamål och hantering av vapen i döds- och konkursbon.

Vi bedömer att det finns förutsättningar för att Myndigheten för viltförvaltning och vapen ska kunna ta över handläggningen och föreslår att alla vapenärenden förs över från Polismyndigheten. Det förutsätter att ansvaret för fem vapenregister förs över till den nya myndigheten, och att Polismyndigheten fortsatt har åtkomst till uppgifterna i registren. Den nya myndigheten behöver därutöver få direktåtkomst till Polismyndighetens belastningsregister och misstankeregister för att kunna bedöma den sökandes lämplighet att inneha vapen.

Vi pekar samtidigt på att det finns vissa frågor som behöver klarläggas genom ytterligare utredning. Det handlar bl.a. om informationssäkerhet och hur sekretess för känsliga personuppgifter ska säkras. De handlar också om hur kontakterna mellan Polismyndigheten och Myndigheten för viltförvaltning och vapen ska organiseras när det gäller tillgång till uppgifter i Polismyndighetens underrättelseregister och spaningsregister.

Myndigheten behöver cirka 277 årsarbetskrafter

Vi beräknar att Myndigheten för viltförvaltning och vapen kommer att behöva en bemanning som uppgår till totalt 276,8 årsarbetskrafter. För handläggningen av vapenärenden behövs 184 årsarbetskrafter, alltså samma bemanning som Polismyndigheten har i dag.

Till följd av att myndigheten får fler anställda ökar behovet av chefer och verksamhetsstöd. Handläggning av vapenärenden kräver därutöver mer personal som ska hantera och utveckla it-miljön och informationssäkerheten runt vapenregistren.

Förändrat ansvar för tillstånd till civila skjutbanor

Civila skjutbanor används främst av föreningar för olika typer av målskytte vilket inkluderar skytte i jaktsyfte. Det krävs tillstånd av Polismyndigheten för att få använda en skjutbana som är avsedd för skytte med sådana vapen som är tillståndspliktiga enligt vapenlagen. För att få tillstånd måste skjutbanan uppfylla ett antal säkerhetskrav. Därför utför Polismyndigheten en besiktning av skjutbanan minst vart femte år innan ett tillstånd kan utfärdas. Det totala antalet giltiga tillstånd uppgick till drygt 3 400 i juni 2024. Polismyndigheten använder cirka 13 årsarbetskrafter för uppgiften.

Vi bedömer att tillståndsprövning för civila skjutbanor inte är en polisiär uppgift. Men den återkommande besiktningen av skjutbanor kräver att den myndighet som ska utföra uppgiften har regional närvaro. Vi förslår därför att Polismyndighetens uppgift att besikta och besluta om tillstånd för civila skjutbanor ska föras över till länsstyrelserna. Viltförvaltningsmyndigheten ska ta över Polismyndighetens rätt att utfärda föreskrifter om skjutbanornas säkerhet samt även ha i uppgift att utbilda länsstyrelsernas handläggare i tillståndsprövning och besiktning.

Förändrat ansvar för trafikskadat vilt

När vilt av vissa arter har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon eller ett spårbundet fordon ska vissa regler och rutiner följas för att ett trafikskadat vilt ska kunna eftersökas och vid behov avlivas. Antalet viltolyckor på väg och järnväg ökar och uppgick 2024 till cirka 77 500.

Flera myndigheter och organisationer har uppgifter som rör trafikskadad vilt. Det är Polismyndigheten, Trafikverket, SOS Alarm och Naturvårdsverket. Den operativa verksamheten med att eftersöka viltet organiseras av Svenska Jägareförbundet på uppdrag av staten.

Vi har haft i uppdrag att beakta Trafikverkets slutsatser om eftersök av trafikskadat vilt i en rapport till regeringen. Myndigheten efterfrågar bl.a. en mer sammanhållen ansvarsfördelning och påtalar att kostnadsfördelningen mellan Polismyndigheten och Trafikverket är otydlig.

Vi anser att trafikskadat vilt inte är en polisiär uppgift. Trafikverket har i dag det ekonomiska ansvaret för eftersöksverksamheten och har möjlighet att förebygga viltolyckor i det statliga väg- och järnvägsnätet och bör därför även ha verksamhetsansvaret. Vi föreslår därför att Trafikverket och Polismyndigheten ska få ett regeringsuppdrag att gemensamt utreda och föreslå hur ansvaret för eftersök av vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med motorfordon eller spårbundet fordon ska överföras från Polismyndigheten till Trafikverket.

Förändrat ansvar för vilt som tillfaller staten

Statens vilt är ett antal utpekade arter av däggdjur och fåglar som ska tillfalla staten i stället för den som har jakträtt på marken om djuret påträffas dött eller dödas när det är fredat. Det är bl.a. de stora rovdjuren, fjällräv, rovfåglar och ett antal sällsynta fågelarter. Syftet är att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter. Flera myndigheter är involverade i hanteringen av statens vilt. Det är Polismyndigheten, länsstyrelserna, Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturhistoriska riksmuseet.

Vi bedömer att Polismyndighetens uppgift att ta om hand påträffat dött vilt av arter som tillfaller staten inte är en polisiär uppgift. Vi föreslår att uppgiften ska föras över till länsstyrelserna. Förändringen innebär att länsstyrelsernas uppgift med statens vilt utvidgas. Länsstyrelserna tar redan i dag hand om de stora rovdjur som har dödats på enskilds initiativ i syfte att skydda tamdjur.

Länsstyrelsernas uppgifter inom viltförvaltningen förtydligas

Länsstyrelserna har omfattande uppgifter inom viltförvaltningen men ansvaret är trots det inte reglerat i länsstyrelsernas instruktion. Vi anser att länsstyrelsernas uppgifter inom den regionala viltförvaltningen sammantaget är så omfattande att ansvarsområdet bör framgå av instruktionen. Därför föreslår vi en sådan reglering.

Av vårt förslag till instruktion för Viltförvaltningsmyndigheten framgår att bevarande av viltarter, brukande av viltet som resurs och begränsning av skador och olägenheter av vilt ska beaktas i förvaltningen av vilt. Motsvarande skrivning bör finnas i länsstyrelsernas instruktion. Vi bedömer att resurserna till länsstyrelsernas uppgifter inom viltförvaltningen bör förstärkas.

Utredningens bedömning är att efterlevnaden av på området tillämpliga standarder är central för att åstadkomma säkrare tivolianordningar. I syfte att garantera efterlevnaden av standarderna föreslår utredningen att lagen innehåller krav på besiktning, att verksamhetsutövarens ansvar för säkerheten tydliggörs och att tillhandahållandet av tivolianordningar ställs under offentlig tillsyn.

En stärkt tillsyn av tivolin innebär inte någon garanti för att olyckor med tivolianordningar helt kan undvikas. En starkare offentlig tillsyn kan dock förväntas leda till en lägre risk för osäkra anordningar. Det finns därför goda skäl för att tillhandahållandet av tivolianordningar ställs under offentlig tillsyn. Utredningens bedömning är att en tillsynsreglering motsvarande den som kan utövas med stöd av produktsäkerhetslagen är ändamålsenlig. Det föreslås därför att en bestämmelse i den föreslagna lagen införs som anger att produktsäkerhetslagens bestämmelser om tjänster ska tilllämpas när tivolianordningar tillhandahålls.

Tillsynsregleringen enligt produktsäkerhetslagen är så utformad att den ger tillsynsmyndigheten relevanta befogenheter under genomförandet. Tillsynsmyndigheten har bland annat rätt att förelägga en näringsidkare att yttra sig, lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar. Tillsynen innefattar också möjlighet till löpande tillsynsåtgärder och tillsynsbesök. Tillsynsmyndigheten har möjlighet till ingripande vid konstaterade brister vid tillsynen. Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs i ett enskilt fall, vilket omfattar beslut om förbud. Tillsynsmyndigheten kan ansöka om att näringsidkaren ska åläggas att betala en sanktionsavgift vid vissa överträdelser av lagen. Tillsynsmyndigheten kan också ta fram vägledning och allmänna råd till näringsidkare samt information om förebyggande säkerhetsarbete.

Konsumentverket är förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Konsumentverket är vidare väl förtrogen med produktsäkerhetslagens bestämmelser och utövar i dag tillsyn över konsumenttjänster som påminner om tivoliverksamhet så som lekland, badanläggningar och höghöjdsbanor. Utredningen föreslår därför att Konsumentverket ska utöva tillsyn över verksamheter som tillhandahåller tivolianordningar.

Produktsäkerhetslagens syfte att säkerställa att varor och tjänster är säkra och inte orsakar skada på person är väl förenligt med det höga säkerhetskrav som bör gälla för tivolianordningar. Produktsäkerhetslagen innehåller vidare bestämmelser som tydligt lyfter fram näringsidkarens ansvar för att varor och tjänster som de tillhandahåller ska vara säkra.

Utredningen föreslår också att tivolianordningar endast får tillhandahållas om de är säkra och om de godkänts vid besiktning. Det tillsammans med hänvisningen till produktsäkerhetslagen innebär att näringsidkares ansvar för säkerheten tydliggörs. Den som tillhandahåller en tivolianordning, vilket i normalfallet är tivolianordningens ägare, är ansvarig för att besiktning sker i enlighet med lagen och för att tivolianordningen är säker. Att tillhandahållaren är ansvarig för säkerheten innebär ett krav på att denne ska bedriva ett kontinuerligt och dokumenterat systematiskt säkerhetsarbete.

Utredningen föreslår att de besiktningskrav som följer av nuvarande reglering i huvudsak bibehålls. Det innebär att tivolianordningar fortsatt ska besiktigas en gång årligen av ett ackrediterat och oberoende kontrollorgan. Utredningen föreslår vidare att kraven för när en revisionsbesiktning är påkallad förtydligas och skärps något. Enligt förslaget ska revisionsbesiktning ske om en tivolianordning har genomgått reparation, ändring, om- eller tillbyggnad, annan väsentlig förändring eller om den befaras ha skadats och om förändringen kan ha betydelse för säkerheten. Utredningen föreslår också att det införs ett krav på montagekontroll och montagebesiktning för sådana tivolianordningar som ned- och återmonteras samt flyttas till nya uppställningsplatser. Kravet på montagekontroll föreslås gälla vid varje montering och förflyttning medan montagebesiktning ska göras vid ett oanmält besök inom ett år från det att tivolianordningen åter togs i bruk.

Renodling av Polismyndighetens uppgifter

Enligt den föreslagna lagen ges Konsumentverket befogenhet att fatta beslut om användningsförbud inom ramen för sitt tillsynsuppdrag i stället för Polismyndigheten. Förslaget innebär också att föreskriftsrätten omfördelas från Polismyndigheten till Konsumentverket.

Utredningen föreslår också en renodling av Polismyndighetens tillståndsgivning enligt ordningslagen när det gäller allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar där tivolianordningar tillhandahålls. Detta genom att kravet på att tivolianordningar ska ge betryggande säkerhet mot olycksfall i 2 kap. 13 § ordningslagen tas bort. Att tivolianordningar måste vara säkra och godkända vid besiktning för att över huvud taget få användas kommer i stället följa av den föreslagna lagen. Enligt förslaget bibehålls bestämmelsen i ordningslagen om att tivolianordningar måste vara besiktigade för att få användas vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Det innebär att Polismyndigheten i samband med tillståndsgivningen alltjämt ska kontrollera om tivolianordningen godkänts vid besiktning vilket i kombination med Konsumentverkets möjlighet att förbjuda användning av en tivolianordning om det kan antas vara farligt utgör ett tydligt incitament för och kontroll av att reglerna i den föreslagna lagen om besiktning och tillsyn av tivolianordningar efterlevs.

Sammantaget är det utredningens bedömning att förslaget innebär att regelverket för tivolianordningar blir enklare och tydligare och kan förväntas leda till säkrare tivolin. Förslaget bedöms också leda till något förbättrade möjligheter för Polismyndigheten att fokusera på sina kärnuppgifter.