En översyn av vissa skatteförfaranderegler för att motverka fusk och arbetslivskriminalitet

Skattereduktion för installation av grön teknik ersatte 2021 de statliga stöd som fysiska personer tidigare hade kunnat ansöka om hos länsstyrelserna och Naturvårdsverket och syftade till att stimulera till ytterligare investeringar i solceller, energilagring och laddningspunkter. Skattereduktion kan ges bl.a. för installation av nätanslutet solcellssystem, installation av system för lagring av egenproducerad elenergi och installation av laddningspunkt till elfordon. Särskilt angivna villkor avseende installationen måste vara uppfyllda. Skattereduktionen omfattar, till skillnad från vid hushållsarbete, inte bara arbetskostnader utan även utgifter för material.

Den vanligaste situationen som ligger till grund för skattereduktion är att en privatperson (köpare) anlitar en näringsidkare (utförare) som är godkänd för F-skatt. Köparen kommer överens med utföraren om att skattereduktionen ska dras av från fakturan. När arbetet är utfört och köparen betalat begär utföraren utbetalning från Skatteverket med det belopp som köparen inte har betalat. Köparen tillgodoräknas preliminär skattereduktion med motsvarande belopp. Köparen begär slutlig skattereduktion i sin inkomstdeklaration med ett belopp motsvarande den preliminära skattereduktionen. Ordningen innebär att köparen får skattelättnaden direkt vid köpet och benämns fakturamodellen.

Systemen är utsatta för kvalificerad brottslighet

Någon närmare undersökning eller utredning av i vilken omfattning det förekommer att utförare felaktigt får utbetalningar och köpare felaktigt beviljas skattereduktion finns inte. Utredningen om organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet mot välfärden gjorde i sitt betänkande år 2017 en genomgång av brottsanmälningar från Skatteverket under perioden juni 2013–2015 som var hänförliga till utbetalningar i samband med rot- och rutavdrag. Det rörde sig om 260 anmälningar med ett totalt anmält belopp om 80 miljoner kronor. Utredningen bedömde att i princip hela det anmälda beloppet fick anses avse kvalificerad välfärdsbrottslighet. Utredningen anförde att det förekommer både tillvägagångssätt där en utförare i samråd med köparen lägger till vissa materialkostnader som arbetskostnad och sådana mer beräknande och organiserade tillvägagångssätt som innebär att arbete t.ex. aldrig har utförts hos någon köpare och att osanna fakturor därför upprättats för att förmå Skatteverket att göra en felaktig utbetalning.

I lagstiftningsärendet som föregick att krav på elektronisk betalning för rätt till skattereduktion infördes den 1 januari 2020 beaktades att Skatteverket hade vägrat utbetalningar till företag med cirka 0,6 miljarder kronor 2018. Regeringen antog i en analys av lagändringens konsekvenser att en fjärdedel av det beloppet kunde hänföras till fusk.

Skatteverkets beslut om återkrav av felaktiga utbetalningar kan ge en viss indikation på förekomsten av fusk. År 2019 uppgick antalet återkrav till 5 604 och det totala återkrävda beloppet till knappt 61 miljoner kronor. Återkrav kan dock bero på såväl fusk som andra förhållanden.

Systemen är även utsatta för arbetslivskriminalitet

Arbetslivskriminalitet är ett samlingsbegrepp för brott och regelöverträdelser som sker i arbetslivet. Flera problemområden omfattas

– arbetskraftsexploatering, ekonomisk brottslighet, bidragsbrott, människohandel, brott mot utlänningslagen (2005:716) och brott mot arbetsmiljöregler.

Arbetslivskriminaliteten har i flera sammanhang bedömts vara ett omfattande och troligen växande samhällsproblem samt ett av de enskilt största brottsområdena inom organiserad ekonomisk brottslighet. Arbetslivskriminaliteten leder till negativa konsekvenser för arbetstagare, företag, samhället och statsfinanserna. Arbetstagare riskerar ofta osäkra arbetsvillkor, lägre löner, allvarliga kränkningar av sina rättigheter och minskat skydd enligt arbetsrätts- och socialskyddslagstiftningen. Den ger även negativa konsekvenser för den ekonomiska jämställdheten. Företag som följer reglerna riskerar att konkurreras ut av oseriösa aktörer. Samhället och statsfinanserna riskerar allvarliga budgetkonsekvenser genom minskade intäkter via skatter och sociala avgifter. Arbetslivskriminalitet dränerar också välfärdssystemen på resurser och är en inkomstkälla för den organiserade brottsligheten. Sammantaget inverkar fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet negativt på sysselsättning och produktivitet samt snedvrider konkurrensen.

Arbetslivskriminalitet kan förekomma i alla typer av verksamheter och i alla branscher. Det finns dock vissa faktorer som enligt utredningens mening generellt sett indikerar att det kan förekomma arbetslivskriminalitet i högre grad inom företag som utför hushållsarbete och installation av grön teknik än inom andra företag. Flera av de tjänster som kan ge rätt till skattereduktion är hänförliga till verksamheter som i olika sammanhang bedömts vara riskbranscher för arbetslivskriminalitet. I fråga om rotarbeten och installation av grön teknik rör det sig om verksamhet som vanligtvis utförs av företag inom byggbranschen. Rutarbeten av flera olika slag kan också hänföras till verksamheter inom riskbranscher, t.ex. städarbeten (städbranschen) och flyttjänster (transportbranschen). Vidare handlar det ofta om små företag. Av det totalt utbetalda beloppet till utförare 2022 var det 34,3 procent som betalades ut till aktiebolag med en lönesumma om 1–5 miljoner kronor. Skatteverket har i en rapport 2020, Svarta arbetsinkomster: beräkningar baserade på Skatteverkets revisioner avseende inkomståren 2010 till 2016 , bedömt att den kategorin företag stod för 43 procent av de oredovisade inkomsterna.

En annan faktor som indikerar att det kan förekomma arbetslivskriminalitet i högre grad inom rutföretag är att de i hög grad sysselsätter personer inom riskgruppen för att utnyttjas, se Riksrevisionens rapport RiR 2020:2, Rutavdraget – konsekvenser av reformen .

I vissa avseenden finns sämre möjligheter för myndigheterna att utöva tillsyn och genomföra kontroller avseende verksamhet som utför rot- och rutarbeten än i fråga om annan verksamhet. För det första kan det vara svårt för myndigheter att veta var verksamheten bedrivs, eftersom det i regel är fråga om kortvariga arbeten som utförs på olika platser, t.ex. har de samverkande myndigheterna mot arbetslivskriminalitet i sin lägesrapport för 2021 pekat på att det för städbranschen generellt är svårt att lokalisera var arbetet utförs.

För det andra utförs hushållsarbete i regel i köparnas bostäder. Det medför generellt sett att möjligheterna för myndigheterna att göra kontrollbesök är små. När det gäller byggarbetsplatser omfattar regelverket för personalliggare, som innebär en särskild möjlighet för Skatteverket att genomföra kontroller på plats, inte byggarbeten som utförs i privata bostäder.

De begränsade möjligheterna till kontroll på plats av rot- och rutarbeten medför att det inte finns en sådan preventiv effekt avseende arbetslivskriminalitet som möjligheten till sådana kontroller på andra arbetsplatser i verksamhetslokaler kan ha. Det innebär en ökad risk för skatteundandragande och annan arbetslivskriminalitet.

En begäran om utbetalning ska innehålla uppgifter om huruvida underentreprenörer eller bemanningsföretag har anlitats

Företag som har anlitats för att utföra hushållsarbete eller installation av grön teknik kan välja att i sin tur anlita underentreprenörer för att helt eller delvis utföra uppdraget. Företaget kan också välja att hyra in arbetskraft från bemanningsföretag. Förfarandet har i regel sin grund i legitima affärsöverväganden. Det kan dock även vara ett sätt att dölja missförhållanden i relation till uppdragsgivaren eller för att annars möjliggöra eller underlätta oseriös eller kriminell verksamhet.

För rätten till utbetalning till utföraren och skattereduktion för köparen saknar det betydelse om utföraren har anlitat en underentreprenör eller ett bemanningsföretag för arbetet. Information om detta förhållande skulle dock kunna förbättra möjligheten för Skatteverket att upptäcka företag där det finns missförhållanden, exempelvis förekomst av svartarbete.

Utredningen föreslår därför att en begäran om utbetalning ska innehålla uppgifter om huruvida underentreprenörer eller bemanningsföretag har eller inte har anlitats för det hushållsarbete eller den installation av grön teknik som begäran avser. Några uppgifter om vilket eller vilka företag som har anlitats eller i vilken omfattning det har skett ska inte anges.

Den aktuella informationen gör det möjligt för Skatteverket att på ett mer träffsäkert sätt bedöma för vilka utförare det är motiverat att genomföra en fördjupad granskning och bidrar därmed till en mer effektiv användning av Skatteverkets resurser. Samtidigt innebär uppgiftsskyldigheten en ytterst begränsad administrativ börda för utförare.

Utredningen har även övervägt om det skulle vara lämpligt att införa en skyldighet för utförare att regelmässigt i begäran om utbetalning lämna uppgifter om vilken eller vilka underentreprenörer och bemanningsföretag som har anlitats. Det kan dock konstateras att en sådan skyldighet skulle innebära en inte obetydlig administrativ börda för utförare. Samtidigt saknas det uppgifter som tydligt visar i vilken utsträckning underentreprenörer eller bemanningsföretag förekommer när hushållsarbete och installation av grön teknik utförs och i vad mån det indikerar en risk för skatteundandragande och arbetslivslivskriminalitet. Det är också svårt att utforma en sanktion som på ett effektivt sätt skulle avskräcka kriminella eller annars oseriösa aktörer från att lämna felaktiga uppgifter.

Sammantaget bedömer utredningen att en skyldighet att lämna uppgifter om vilken eller vilka underentreprenörer och bemanningsföretag som har anlitats inte skulle vara en ändamålsenlig och effektiv åtgärd för att motverka skatteundandragande. Det skulle enligt utredningen vara en bättre resursanvändning att Skatteverket i högre grad kontrollerar utförares redovisning av skatter och avgifter. Den begränsade uppgiftsskyldighet som utredningen föreslår underlättar urvalet för sådan kontroll.

En begäran om utbetalning ska lämnas på heder och samvete

För att inskärpa vikten av att de uppgifter som lämnas i en begäran om utbetalning ska vara fullständiga och sanningsenliga anser utredningen att uppgifterna ska lämnas på heder och samvete. Ett sådant krav finns exempelvis avseende uppgifter i en ansökan om omställningsstöd, F-skuldsanering och stöd för ökade kostnader inom jordbrukssektorn. Att uppgifterna i en begäran om utbetalning lämnas på heder och samvete bör enligt utredningens mening verka avhållande på uppgiftslämnaren från att medvetet eller på grund av slarv lämna felaktiga uppgifter. Dessutom möjliggör det ett straffansvar enligt brottsbalken och möjlighet att fatta beslut om företagsbot.

Förbättrad kontroll av utförare av transporter

Vissa transporttjänster som omfattas av rutsystemet kan, beroende på vad tjänsterna avser i de enskilda fallen, innebära att godstransporter som omfattas av yrkestrafikregleringen utförs. I så fall får tjänsterna i den delen utföras endast om utföraren – eller en eventuell underentreprenör som ombesörjer transporten – har ett gemenskapstillstånd för yrkesmässig trafik eller ett yrkestrafiktillstånd. Tillståndskravet kan vara aktuellt för hushållsarbete (rutarbete) i form av

• flytt av bohag och annat lösöre mellan bostäder samt till och från magasinering, eller

• transport av bohag och annat lösöre från bostaden till en försäljningsverksamhet som bedrivs i syfte att främja återanvändning.

Det har gjorts vissa undersökningar i media som indikerar att det inom flyttbranschen är vanligt att företag saknar yrkestrafiktillstånd, trots att det behövs. Även Polismyndigheten anser att det är ett problem att företag som utför rutarbeten som innefattar transporter inte har ett sådant gemenskapstillstånd eller trafiktillstånd som behövs för att transportera gods på väg. Det kan vidare antas att det för dessa företag handlar om ett återkommande förfarande, dvs. det rör sig om systematisk brottslighet som bl.a. rubbar konkurrensen inom berörda branscher.

Det är ofta svårt för Polismyndigheten att identifiera yrkesmässiga transporter som genomförs utan gemenskapstillstånd eller yrkestrafiktillstånd. Förutsättningarna för Polismyndigheten att upptäcka sådana transporter skulle öka om myndigheten hade tillgång till information från Skatteverket om vilka företag som har begärt utbetalning för rutarbete som inbegriper transporter. En jämförelse mellan dessa uppgifter och registeruppgifter om trafiktillståndsinnehavare skulle tydligt indikera vilka företag som utför transporter utan tillstånd, dvs. verksamheter i vilka brott kan ha begåtts. I dag gäller dock absolut sekretess hos Skatteverket för uppgifter om vem som har begärt respektive beviljats utbetalning för hushållsarbete. Någon sekretessbrytande bestämmelse som generellt gör det möjligt för Polismyndigheten att ändå ta del av sådana uppgifter hos Skatteverket finns inte.

Enligt Polismyndigheten skulle uppgifter om vilka företag som har begärt utbetalning för rutarbete som innefattar transporter vara till nytta för att planera, genomföra eller följa upp myndighetsgemensamma kontroller av arbetsplatser för att motverka fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet. Uppgifterna skulle även vara till nytta vid annan myndighetssamverkan samt i Polismyndighetens operativa verksamhet i syfte att upptäcka, förebygga, förhindra och utreda brottslighet rörande exempelvis kriminell ekonomi, bedrägerier och tillgångsinriktad brottsbekämpning. Uppgifterna skulle enligt Polismyndigheten också effektivisera myndighetens verksamhet för att kartlägga brottslighet och planera riktade insatser i syfte att motverka och utreda sådan brottslighet.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det finns ett betydande behov av att Polismyndigheten får tillgång till de aktuella uppgifterna. Utredningen föreslår därför att en sekretessbrytande uppgiftsskyldighet införs för Skatteverket i förhållande till Polismyndigheteten beträffande de utförare som har begärt utbetalning för hushållsarbete som innefattar transporter. Uppgiftsskyldigheten ska omfatta uppgifter som identifierar utföraren och vid vilket eller vilka datum som utföraren har begärt utbetalning. Uppgifterna medför att de aktuella företagen kan identifieras och därmed förbättras Polismyndighetens möjligheter att upptäcka och utreda brott.

Uppgiftsskyldighet bör gälla både när Polismyndigheten begär ut uppgifter från Skatteverket och utan en föregående begäran, dvs. på Skatteverkets eget initiativ. När det gäller uppgifter som ska lämnas ut på begäran av Polismyndigheten bör uppgiftsskyldigheten begränsas på så sätt att uppgifterna ska behövas hos Polismyndigheten för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott enligt yrkestrafiklagen (2012:210).

Syftet med en uppgiftsskyldighet för Skatteverket, utan krav på någon föregående begäran från Polismyndigheten, är framför allt att ge Skatteverket ett tydligt lagstöd för att lämna uppgifter om utförare i de fall misstänkta brott avseende tillstånd för yrkestrafik uppmärksammas i samband med Skatteverkets ordinarie arbete. Kravet för utlämnande utan föregående begäran bör enligt utredningen vara att uppgifterna kan antas behövas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott enligt yrkestrafiklagen.

Tredjemansföreläggande

Vid kontroll av en begäran om utbetalning för hushållsarbete eller installation av grön teknik kan det finnas behov av att hämta in uppgifter från en tredje man för att kunna säkerställa att de uppgifter som har lämnats i eller i samband med begäran är korrekta. Det kan t.ex. röra sig om att hämta in uppgifter från en bank i situationer där betalningsunderlag som en utförare har skickat in kan misstänkas vara oriktiga eller där en betalning från köparen kan misstänkas ha återbetalats helt eller delvis. Skatteverket kan även ha behov av att kontrollera exempelvis uppgifter om materialinköp med en uppgiven leverantör. Vidare kan det finnas behov av att kontrollera köp mellan en leverantör och en underleverantör, dvs. avtal där varken utföraren eller köparen är part.

Skatteverket saknar i dag möjlighet att för kontroll av ett beslut eller en begäran om utbetalning förelägga en tredje man att lämna uppgifter. En sådan möjlighet skulle enligt utredningen vara betydelsefull som ett komplement till de kontrollverktyg som Skatteverket redan har. Utredningen föreslår därför att den möjligheten införs.

Ett tredjemansföreläggande bör som huvudregel få utfärdas i syfte att kontrollera en genomförd utbetalning , dvs. som ett verktyg vid Skatteverkets efterkontroll. Skatteverkets kontroll kan då komma att resultera i ett återkrav mot utföraren. Om det i ett enskilt fall finns anledning att misstänka att uppgifterna i en begäran om utbetalning är oriktiga bör myndigheten kunna besluta om tredjemansföreläggande även i syfte att kontrollera en begäran om utbetalning , dvs. innan det har gjorts någon utbetalning till utföraren.

Kretsen av personer som ska kunna föreläggas bör enligt utredningen vara densamma som enligt 37 kap. 9 § skatteförfarandelagen (2011:1244), förkortad SFL, dvs. Skatteverket ska kunna förelägga den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078) eller som är en annan juridisk person än ett dödsbo. Den som föreläggs ska lämna uppgifter om en ingången rättshandling med någon annan. Det ska gälla sådana uppgifter som den som föreläggs faktiskt har tillgång till och som rör rättshandlingen.

För att ett tredjemansföreläggande inte ska riskera att bli verkningslöst föreslås det, förutom i vissa undantagsfall, få förenas med vite. Vid överklagande av ett avgörande från förvaltningsrätten som avser ett beslut om tredjemansföreläggande vid vite ska prövningstillstånd krävas. Ett beslut om föreläggande som inte är förenat med vite bör av effektivitetsskäl inte kunna överklagas.

Ytterligare krav på utförare bör inte införas

För att motverka skatteundandragande och annan arbetslivskriminalitet i företag som utför hushållsarbete eller installation av grön teknik skulle det kunna vara relevant att ställa hårdare krav på utförare när det gäller ekonomisk och personlig lämplighet än vad som följer av kravet på att vara godkänd för F-skatt. Det skulle också kunna vara relevant att ställa krav i vissa andra avseenden, som inte har betydelse för godkännande för F-skatt, exempelvis i fråga om skäliga anställningsvillkor eller att utföraren innehar nödvändiga tillstånd för att utföra arbetet i fråga. Krav i alla dessa avseenden kan typiskt sett framstå som adekvata i syfte att motverka arbetslivskriminalitet.

Bestämmelser som innebär att ytterligare krav ska ställas på utförare förutsätter en tydlig konsekvens för det fall kraven inte är uppfyllda. Risken är annars uppenbar att bestämmelserna inte får avsedd effekt. Mest naturligt är en reglering som innebär att de ställda kraven, liksom kravet på godkännande för F-skatt, utgör villkor för rätt till skattereduktion. Kraven har då en direkt koppling till syftet med regleringen, dvs. att hindra att oseriösa företag kan få ta del av systemen med skattereduktion.

Mot bakgrund av civilrättsliga regler och praxis från allmänna domstolar finns det enligt utredningen en risk att köparen får betala hela fakturabeloppet om skattereduktion nekas, även om det beror på att krav som ställs på utföraren inte är uppfyllda. För att privatpersoner inte ska kunna nekas skattereduktion utan att ha kunnat förutse det eller utan egen förskyllan anser utredningen därmed att endast sådana krav som en köpare har möjlighet att kontrollera bör komma i fråga.

För att en köpare, som är en privatperson, ska ha en rimlig möjlighet att kontrollera att en utförare uppfyller ytterligare krav krävs enligt utredningen ett särskilt system för kvalificering och/eller uteslutning av utförare samt ett register med godkända/uteslutna utförare.

Ett sådant system skulle – för att få ett reellt värde – vara mycket resurskrävande för Skatteverket att administrera.

Hänsyn behöver också tas till att det förekommer att utförare, i större eller mindre utsträckning, använder sig av underentreprenörer vid utförande av tjänster. För att systemet ska vara verkningsfullt skulle därför även företag som agerar som underentreprenörer vid utförande av hushållsarbete eller installation av grön teknik behöva bli godkända, eller i vart fall på något sätt prövas, vilket gör ett eventuellt system än mer organisatoriskt och resursmässigt krävande.

Sammantaget anser utredningen att införande av ett särskilt kvalificeringssystem inte skulle vara en effektiv åtgärd för att motverka arbetslivskriminalitet och därför inte bör införas.

Personalliggare

Förfarandet vid uttag av skatter och avgifter regleras i SFL. I 39 kap. SFL finns bestämmelser om skyldighet för vissa näringsidkare att föra personalliggare. Syftet med krav på personalliggare är att minska svartarbete och skattefusk och att främja en sund konkurrens.

Skyldighet att föra personalliggare gäller för den som bedriver restaurangverksamhet, fordonsserviceverksamhet, livsmedels- och tobaksgrossistverksamhet, kropps- och skönhetsvårdsverksamhet, tvätteriverksamhet och inom byggbranschen.

Den som ska föra en personalliggare ska i denna dokumentera nödvändiga identifikationsuppgifter för näringsidkaren och löpande dokumentera nödvändiga identifikationsuppgifter för de personer som är verksamma i näringsverksamheten eller i en annan verksamhet som näringsidkaren bedriver i samma verksamhetslokal. Dokumentationsskyldigheten omfattar samtliga verksamma.

Personalliggaren ska finnas tillgänglig för Skatteverket i verksamhetslokalen eller på byggarbetsplatsen. Skatteverket har möjlighet att göra oannonserade kontrollbesök för att kontrollera personalliggaren. Om skyldigheten inte fullgörs ska en kontrollavgift tas ut.

Utgångspunkter för utredningens förslag

Syftet med personalliggare

Utredningen anser att personalliggarens huvudsakliga syfte även framöver ska vara att motverka svartarbete. Personalliggare ska därför inte införas i något annat primärt syfte. En nödvändig förutsättning för att ett krav på personalliggare ska vara en relevant åtgärd för att motverka svartarbete är att oannonserade fysiska kontrollbesök kan genomföras. Vid en oannonserad fysisk kontroll får Skatteverket en bild av hur dokumentationsskyldigheten följs vid ett givet tillfälle och möjligheten till manipulation av personalliggaren är där och då liten. Vidare har Skatteverket möjlighet att fråga efter de verksamma personernas identitet och därigenom stämma av uppgifterna i personalliggaren.

Behovet av ett effektivt regelverk

Vid tidigare utvärderingar av regelverket för personalliggare har regelverkets effektivitet ifrågasatts. Avgörande för regelverkets effektivitet är hur det tillämpas i praktiken.

För att regelverket ska uppfylla sitt syfte krävs enligt utredningens bedömning att kontrollbesök faktiskt genomförs i berörda verksamheter i betydande omfattning så att det finns en reell risk att bli kontrollerad. Av statistik framgår att antalet kontrollbesök har minskat kraftigt de senaste åren. En tydlig nedgång skedde fr.o.m. år 2020 till följd av pandemin. Antalet kontrollbesök har därefter inte ökat till de tidigare högre nivåerna. Det är vidare en mycket begränsad andel av kontrollbesöken som leder till en skatteutredning.

Utredningen anser att Skatteverket gör för få kontrollbesök, vilket medför att regelverket inte fungerar effektivt. Det är nödvändigt med fler kontrollbesök och att sådana besök vid behov även sker mer frekvent. Vid behov måste det också göras fördjupade utredningar efter kontrollbesök.

Det är nödvändigt med fysiska kontrollbesök på en fysiskt avgränsad plats

Huvudsyftet med en fysisk kontroll av dokumentationsskyldigheten är att det eventuella svarta arbetet kan identifieras. En kontroll av arbetskraften behöver därför göras där arbetet utförs. Eftersom kontrollen bygger på fysiska besök, försvåras den om verksamheten inte bedrivs på en fysiskt avgränsad plats.

Utredningen bedömer att digitala hjälpmedel skulle kunna underlätta för den som är skyldig att föra personalliggare men att de inte kan ersätta de fysiska kontrollbesöken eller behovet av en fysiskt avgränsad arbetsplats vid kontrollen. Detta på grund av risken för att uppgifterna som Skatteverket får del av i högre grad kan vara manipulerade eller på annat sätt missvisande. Digitala kontrollbesök ger inte heller samma helhetsuppfattning av arbetsplatsen och vilka som befinner sig där. De utgör därför inte ett tillräckligt rättssäkert alternativ till de fysiska besöken.

Biometriska hjälpmedel för att säkerställa att det är rätt person som är verksam skulle enligt utredningen vara en alltför långtgående åtgärd och ett oproportionerligt intrång i den personliga integriteten sett till dokumentationsskyldighetens syfte. Det skulle även vara avsevärt dyrare än dagens system.

Utredningen bedömer sammantaget att det även fortsättningsvis krävs en fysiskt avgränsad arbetsplats eller verksamhetslokal för att personalliggare ska vara en relevant åtgärd i en viss verksamhet.

Kontrollbesök bör inte genomföras i privatbostäder

Kontrollbesök avseende personalliggare har tidigare inte ansetts lämpligt i privatbostäder. Det finns bl.a. ett förbud för Skatteverket att genomföra kontrollbesök för kontroll av personalliggare i bostadslägenheter där det utförs byggarbeten.

Det förekommer svartarbete i flera typer av arbeten som utförs i privatbostäder. Vissa sådana arbeten omfattas av skattereduktion för hushållsarbete. Eftersom det rör sig om skattesubventionerade tjänster finns det särskilt starka skäl att motverka svartarbete i dessa branscher.

Byggmarknadskommissionen 1 har i sin slutrapport från januari 2022, Från svart till vitt – vänd den osunda utvecklingen i byggbranschen!, föreslagit att rottjänster ska omfattas av krav på elektroniska personalliggare. Även för andra typer av verksamheter kan kontrollbesök i privatpersoners bostäder komma att aktualiseras om personalliggare införs, bl.a. för städtjänster eller vård- och omsorgstjänster så som personlig assistans.

Det förekommer redan i dag att myndigheter genomför olika typer av kontroller i privatbostäder utan att det rör sig om en tvångsåtgärd. Exempelvis får kontrollbesök göras för att kontrollera en persons bosättning och hembesök kan göras i syfte att bl.a. bedöma en fråga om ersättning enligt socialförsäkringsbalken. Utredningen bedömer dock att det finns avgörande skillnader mellan dessa kontroller och en rätt att genomföra kontrollbesök avseende personalliggare hemma hos privatpersoner i deras privatbostad. Ett kontrollbesök hemma hos en kund skulle inte syfta till att kontrollera att denne har uppfyllt någon skyldighet eller i övrigt undersöka förhållanden hänförliga till denne. Den enskilde kunden har inte heller någon anknytning till den verksamhet som en näringsidkare bedriver mer än att ha köpt en tjänst. Dessa förhållanden innebär enligt utredningen att kontrollbesök avseende personalliggare i privata hem utgör ett omotiverat intrång i den enskildes integritet jämfört med en kontroll hänförlig till den enskildes egna förehavanden. Därtill tillkommer praktiska svårigheter med att hinna lokalisera en arbetsplats och genomföra ett kontrollbesök under den relativt korta period som arbetet utförs.

Kontrollbesök avseende personalliggare bör därför inte få genomföras hos privatpersoner i deras privatbostad, vilket innebär att personalliggare inte är ett lämpligt verktyg i branscher eller verksamheter där arbetet till övervägande del utförs hemma hos privatpersoner.

Personalliggare ska inte införas i fler eller färre verksamheter

Utredningen anser att samtliga verksamheter som i dag omfattas av regelverket för personalliggare även fortsättningsvis bör göra det. Annat har inte kommit fram än att de aktuella branscherna fortfarande har problem med svart arbetskraft och att personalliggare är ett relevant verktyg för att motverka detta. Det har inte heller i övrigt kommit fram några skäl till att avskaffa kravet på personalliggare i någon av dessa branscher.

Utredningen bedömer vidare att regelverket för personalliggare inte bör omfatta fler branscher än i dag.

För vissa verksamheter har ett särskilt behov av att införa krav på personalliggare lyfts i olika sammanhang. Detta gäller för arbete som omfattas av assistansersättning och för byggverksamhet som omfattas av rotavdrag. Vad gäller arbete som omfattas av assistansersättning framgår att systemet är utsatt för brottslighet, framför allt i form av att ersättning betalas ut trots att någon assistans inte utförts. Problemen är alltså inte i första hand kopplade till oredovisade löneinkomster. Vidare utförs arbetet i hög utsträckning i privata bostäder. Utredningen bedömer därför att personalliggare inte är det mest lämpliga verktyget för att komma till rätta med problemen avseende arbete som omfattas av assistansersättning.

Vad gäller arbeten som omfattas av rotavdrag bedömer utredningen inte att personalliggare är ett lämpligt verktyg eftersom det rör sig om arbete som i princip uteslutande utförs i eller i anslutning till privata bostäder. Utredningen bedömer, som konstaterats ovan, att det inte är lämpligt att genomföra kontrollbesök i privatbostäder. Det skulle därför regelmässigt finnas hinder för att genomföra kontrollbesök.

Det finns även riskbranscher för svartarbete som i nuläget inte omfattas av krav på personalliggare. Det rör sig bl.a. om branscher såsom fiske, jord- och skogsbruk, lokalvård och transport. Det krävs dock generellt mer ingående analyser av problemen med svartarbete i branscherna för att kunna bedöma om det är lämpligt att de ska omfattas av krav på personalliggare. Flera av branscherna skulle t.ex. kunna innefatta ett flertal olika typer av verksamheter som gör dem mer eller mindre lämpliga för att föra personalliggare. Eftersom det, vare sig från Skatteverket eller från någon annan aktör, har förts fram att det skulle vara lämpligt med personalliggare i någon av de berörda branscherna har utredningen bedömt att det inte finns skäl för att genomföra några sådana analyser i nuläget. Det kan dock konstateras att flera av de nämnda branscherna har verksamhet som inte utförs på en fysiskt avgränsad plats, vilket utredningen bedömer är en förutsättning för att personalliggare ska vara ett effektivt verktyg för att motverka svartarbete. Enligt utredningen finns mot denna bakgrund i nuläget inte skäl att införa personalliggare i någon av de uppräknade riskbranscherna.

Elektroniska personalliggare

Det ska ställas krav på elektroniska personalliggares utformning

Det ställs i dag krav på att den personalliggare som förs i byggverksamhet ska vara elektronisk. För övriga verksamheter som omfattas av regelverket för personalliggare är det valfritt att antingen föra en elektronisk eller en manuell personalliggare.

Vid kontakt med anställda på Skatteverket och i samband med att utredningen följt med på kontrollbesök har det kommit fram att de elektroniska personalliggarna i regel tar betydligt längre tid att få fram än manuella personalliggare vid kontrollbesök. Det finns i vissa fall även brister avseende den elektroniska personalliggarens utformning och tillgången till uppgifter i den. Detta leder till att det vid ett kontrollbesök kan ta betydligt längre tid att kontrollera en elektronisk personalliggare än en manuell sådan.

Det finns i dagsläget krav på var personalliggaren ska vara tillgänglig, men det finns inte några bestämmelser om hur den ska göras tillgänglig. För att effektivisera kontrollen ska det enligt utredningen införas ett särskilt krav på att en elektronisk personalliggare ska vara utformad på ett sådant sätt att uppgifter i den kan överföras elektroniskt till Skatteverket. För att åtgärden ska vara verkningsfull ska det även ställas krav på att uppgifterna ska överföras elektroniskt till Skatteverket om Skatteverket vid ett kontrollbesök begär det.

För att den elektroniska överföringen i praktiken ska förenkla kontrollen är det nödvändigt att Skatteverket kan ställa krav på hur den ska ske, dvs. i vilket format och på vilket sätt som uppgifterna ska överföras. Utredningen föreslår därför att Skatteverket ska få meddela föreskrifter om detta.

Utredningen föreslår vidare att uppgifter i elektroniska personalliggare ska lämnas elektroniskt även i de fall Skatteverket begär in uppgifterna för kontroll av uppgiftsskyldighet. Detta i syfte att effektivisera Skatteverkets kontrollverksamhet.

Om skyldigheten att föra personalliggare inte fullgörs ska en kontrollavgift tas ut. En kontrollavgift ska även tas ut om det nya kravet på att en elektronisk personalliggare ska vara utformad på så sätt att uppgifter i den kan överföras elektroniskt till Skatteverket inte är uppfyllt. Detsamma gäller om uppgifter inte överförs elektroniskt när Skatteverket begär det vid ett kontrollbesök.

I de fall kravet på att en elektronisk personalliggare ska vara utformad på så sätt att uppgifter i den kan överföras elektroniskt till Skatteverket inte är uppfyllt, ska Skatteverket få förelägga näringsidkaren eller byggherren att fullgöra skyldigheten. Föreläggandet ska få förenas med vite.

Det ska ställas krav på elektroniska personalliggare i alla verksamheter som omfattas av regelverket

Elektroniska personalliggare är generellt sett svårare att manipulera än manuella personalliggare. De är även ett mer effektivt verktyg för näringsidkaren då de förs automatiskt. Tidsåtgången för att föra en elektronisk personalliggare blir därmed försumbar. Vidare finns det inte någon risk för att uppgifterna vid kontroller, exempelvis på grund av en otydlig handstil, är svåra att tyda. Att uppgifterna i personalliggaren finns i elektroniskt format kan även underlätta överföringen av information till Skatteverket samt mellan myndigheter.

Om de krav som ställs på elektroniska personalliggare förtydligas och krav på elektronisk överföring av uppgifter införs, bedömer utredningen att elektroniska personalliggare är ett mer effektivt verktyg än manuella personalliggare, både för näringsidkare och för Skatteverkets kontrollverksamhet. Utredningen föreslår därför att det ska ställas krav på elektroniska personalliggare för samtliga verksamheter som omfattas av bestämmelserna om personalliggare.

Om det i ett enskilt fall skulle vara oskäligt att kräva att en näringsidkare ska föra en elektronisk personalliggare ska Skatteverket kunna besluta om undantag från skyldigheten. I dessa fall ska näringsidkaren

i stället föra en manuell personalliggare. Undantaget ska inte omfatta byggverksamhet.

Med beaktande av fördelarna med elektroniska personalliggare är det föreslagna kravet motiverat, trots att det kommer att medföra ökade kostnader för de aktuella företagen. Genom att inte ställa ytterligare tekniska krav på elektroniska personalliggare än att de ska vara utformade på så sätt att uppgifter i dem kan överföras elektroniskt till Skatteverket bedömer utredningen dock att kostnaderna kan hållas nere.

Regelbunden elektronisk överföring av uppgifter i personalliggare

Skatteverket kan begära in uppgifterna i en personalliggare för kontroll i enskilda ärenden och bl.a. använda dem för granskning av om ett företag har redovisat korrekta arbetsgivaravgifter. Om uppgifterna i stället regelbundet skulle överföras till Skatteverket skulle de regelmässigt kunna samköras med exempelvis uppgifter som lämnats i arbetsgivardeklarationer. Detta skulle kunna leda till att skatteundandragande kan upptäckas i större utsträckning än i dag.

Utredningen anser att en regelbunden elektronisk överföring av uppgifter i personalliggare visserligen skulle öka Skatteverkets kontrollmöjligheter. Ett krav på regelbunden överföring av sådana uppgifter skulle dock medföra att personuppgifter för ett stort antal enskilda samlas in och behandlas automatiserat hos Skatteverket. Automatiserad behandling av stora mängder personuppgifter kan medföra risker från integritetssynpunkt. Uppgifter som samlas tillsammans med andra uppgifter kan också skapa en totalbild av en människas enskilda förhållanden och leda till att statens kännedom om personens privata förhållanden ökar, vilket kan innebära ett intrång i den enskildes personliga integritet. Även om uppgifter om när en person är på arbetsplatsen i sig inte kan anses särskilt integritetskänsliga innebär en kontinuerlig insamling av sådana uppgifter en omfattande kartläggning av den enskildes förhållanden i detta avseende. Eftersom de allra flesta har seriösa arbetsgivare, skulle det också innebära en betydande insamling av uppgifter som inte kommer att vara relevanta för kontroll.

Även om de uppgifter som samlas in skulle begränsas behöver i vart fall uppgifter om personnummer och vilket datum en viss person varit verksam på en viss arbetsplats samlas in för att uppgifterna ska ha ett värde för Skatteverket. Det skulle alltså ändå röra sig om insamling av en omfattande mängd uppgifter om ett stort antal personer och en betydande kartläggning av enskilda.

Utredningen bedömer att en sådan omfattande personuppgiftsbehandling skulle utgöra ett intrång i den enskildes integritet som inte kan anses proportionerligt i förhållande till ändamålet med behandlingen. Insamlingen skulle även innebära en ökad administrativ börda för de näringsidkare som berörs. Beaktat detta bedömer utredningen att det inte är lämpligt att införa bestämmelser som innebär att uppgifter i personalliggare regelbundet överförs till Skatteverket.

Effektivare kontrollbesök – nytt syfte och nya befogenheter

Det är viktigt att bestämmelserna om personalliggare och kontrollbesök är utformade så att deras syfte, dvs. att minska förekomsten av svartarbete och skattefusk, kan uppfyllas på ett så effektivt sätt som möjligt. Skatteverket får enligt dagens regelverk vid ett kontrollbesök enbart vidta åtgärder som direkt syftar till att kontrollera att dokumentationsskyldigheten när det gäller personalliggare efterlevs. För att Skatteverket ska kunna vidta ytterligare åtgärder behöver myndigheten fatta beslut om begränsad revision.

En begränsad revision omgärdas (liksom en vanlig revision) av vissa särskilda bestämmelser. Vidare ska ett beslut om revision fattas av en anställd med särskild behörighet. Följden av det särskilda regelverk som gäller för revisioner är att ett kontrollbesök som innefattar en begränsad revision blir mer resurskrävande för Skatteverket än ett kontrollbesök som inte gör det.

För att effektivisera Skatteverkets kontroll föreslår utredningen att Skatteverket vid ett kontrollbesök, utöver kontroll av dokumentationsskyldigheten, även ska kunna utreda om det finns behov av kontroll av vissa uppgiftsskyldigheter enligt SFL för den som beslutet om kontrollbesök gäller eller för den som utför eller kan antas utföra arbete i verksamhetslokalen eller på byggarbetsplatsen. De uppgiftsskyldigheter som förslaget omfattar är de som har en koppling till kontrollbesökets bakomliggande syfte, dvs. att bedöma om det förekommer svartarbete på den kontrollerade arbetsplatsen. Det huvudsakliga syftet med ett kontrollbesök, dvs. kontroll av dokumentationsskyldigheten, bör dock inte förändras. Kontrollbesök ska därför normalt inte få göras enbart för att utreda behovet av kontroll av viss uppgiftsskyldighet.

Skatteverket ska för det nya ändamålet, utöver de befogenheter som finns i dag, få vidta vissa ytterligare åtgärder, bl.a. ska myndigheten få ställa vissa frågor och granska historiska uppgifter i personalliggaren.

Utredningen bedömer att förslaget kommer att ge Skatteverket ett bättre underlag för en bedömning av om det finns behov av att gå vidare med en kontroll som kräver att beslut fattas om (i första hand) en begränsad revision och därmed en mer resurseffektiv kontrollverksamhet. Detta ger Skatteverket bättre möjligheter att upptäcka skatteundandragande i samtliga berörda branscher.

Uppgifter om inhyrda personers arbetsgivare

En personalliggare ska innehålla uppgifter om de personer som är verksamma i näringsverksamheten. Det finns inte något krav på att personen ska vara anställd eller ens uppbära ersättning. Med personer som är verksamma i näringsverksamheten avses även bl.a. inhyrd personal.

Det finns enligt dagens bestämmelser inte något krav på att det i personalliggaren ska antecknas vem som är den verksamma personens arbetsgivare. I många fall saknas också behov av en sådan uppgift, eftersom personens arbetsgivare är densamme som den näringsidkare som ansvarar för att föra personalliggaren. Krav på att identifikationsuppgifter för denne ska finnas dokumenterade i personalliggaren finns därför redan. Det är dock inte ovanligt att personer som har hyrts in från bemanningsföretag arbetar i en verksamhet som omfattas av krav på personalliggare. Detta gäller både för byggbranschen och för övriga branscher som omfattas av regelverket för personalliggare. Utredningen anser att det i sådana fall bör framgå av personalliggaren vem den faktiska arbetsgivaren är. Uppgifterna skulle ge Skatteverket bättre förutsättningar att vid kontrollbesök enkelt identifiera vem som är de verksamma personernas arbetsgivare och bedöma arbetsförhållandena. Personalliggarens värde vid exempelvis en revision skulle också öka eftersom underlaget i högre utsträckning kan användas för avstämningar av bl.a. att korrekta arbetsgivaravgifter har redovisats.

Utredningen föreslår därför att – i de fall en verksam person har en annan arbetsgivare än den näringsidkare som ansvarar för personalliggaren – uppgifter som identifierar arbetsgivaren ska dokumenteras i personalliggaren. Med arbetsgivare avses den som har ansvar för att betala arbetsgivaravgifter och göra skatteavdrag på den verksamma personens ersättning för det aktuella arbetet. Detta är i allmänhet samma person som den som är arbetsgivare till den som tar emot ersättning. För personer som saknar arbetsgivare, dvs. praktikanter och liknande, ska inte några ytterligare uppgifter lämnas.

Förslaget bedöms medföra en högst begränsad ökad administrativ börda för de företag som berörs, dvs. som omfattas av regelverket för personalliggare.

Kontrollavgifter ska bestämmas utifrån prisbasbeloppet

Skatteverket ska ta ut en kontrollavgift bl.a. om myndigheten vid ett kontrollbesök finner att den som är skyldig att föra personalliggare inte fullgjort sin dokumentationsskyldighet eller inte håller personalliggaren tillgänglig i verksamhetslokalen eller på byggarbetsplatsen. Kontrollavgifternas syfte är att fungera som påtryckningsmedel för näringsidkare att föra personalliggare på ett korrekt sätt. För att systemet ska vara enkelt och lätthanterligt tas kontrollavgift ut med fasta belopp, dvs. det görs inte någon differentiering utifrån t.ex. företagets storlek. Utredningen bedömer att det även fortsättningsvis finns behov av en sanktion i form av kontrollavgifter och att dessa ska utgå med fasta belopp.

Dagens nivåer på kontrollavgiften började gälla från den 1 januari 2016. Sedan dess har penningvärdet minskat med cirka 30 procent. Detta gör att den sanktion som kontrollavgifterna innebär relativt sett har blivit mindre ingripande, vilket i sig motiverar en höjning av kontrollavgifterna. En höjning av kontrollavgifterna till bestämda belopp, så som bestämmelserna ser ut i dag, innebär dock att det även fortsättningsvis kommer att behöva göras regelbundna översyner av avgiftsnivåerna för att försäkra sig om att de fortfarande är väl avvägda. Utredningen anser att det i stället är en lämplig ordning att prisbasbeloppet används som utgångspunkt för beräkning av kontrollavgifter. Detta innebär att avgifterna automatiskt justeras varje år. Därigenom säkerställs att kontrollavgifternas storlek kontinuerligt är på en väl avvägd nivå utifrån det gällande ekonomiska läget och att de är proportionerliga sett till överträdelserna. Exempel på särskilda avgifter och sanktionsavgifter som beräknas utifrån prisbasbeloppet finns i utlänningslagen (2005:716) och plan- och bygglagen (2010:900).

Utredningen anser att kontrollavgifterna ska ligga på motsvarande nivå som när de infördes. Dåvarande belopp om 10 000 kronor, 2 000 kronor och 20 000 kronor motsvarade cirka 25, 50 respektive 5 procent av 2007 års prisbasbelopp. Avgifternas storlek bör därmed (satta i relation till aktuellt års prisbasbelopp) uppgå till samma procentandelar. Utredningen föreslår därför att kontrollavgiften ska vara 25 procent av prisbasbeloppet för varje kontrolltillfälle, 50 procent av prisbasbeloppet för upprepade överträdelser inom ett år samt när byggherren inte lämnat uppgift om när byggverksamhet ska påbörjas och var den ska bedrivas, och 5 procent av prisbasbeloppet för varje person som vid kontrollen är verksam och inte är dokumenterad i en tillgänglig personalliggare. Förslaget innebär en höjning av avgifterna jämfört med nuvarande nivåer.

Utredningen har enligt kommittédirektiven haft ett antal utgångspunkter att ta hänsyn till vid utformande av förslagen. En grundläggande utgångspunkt som utredningen genomgående har beaktat vid utformningen av förslagen är att totalförsvaret ska stärkas och att arbetsrätten därför snabbt måste kunna anpassas till krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. En annan utgångspunkt är att förslagen ska syfta till att åstadkomma en god arbetsrättslig beredskap och att förslagen därför ska vara enkla att tillämpa. Utredningen ska också göra en ändamålsenlig avvägning mellan totalförsvarets behov och behoven av en fungerande individuell och kollektiv arbetsrätt.

Utredningens bedömningar och förslag

Kartläggningen av totalförsvarets behov av en arbetsrättslig beredskapsreglering

Utredningen har kartlagt och analyserat totalförsvarets behov av en anpassad arbetsrättslig beredskapslagstiftning med utgångspunkt i intresset av ett starkt totalförsvar. Utredningen bedömer att det under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden måste vara möjligt för arbetsmarknaden att snabbt kunna ställa om och anpassas till de rådande förhållandena. För att totalförsvaret ska kunna bedriva sin verksamhet under sådana förhållanden måste det vara möjligt

– att undvika stridsåtgärder, arbetstvister och förhandlingar som försenar produktionen av varor, tjänster och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet,

– för arbetsgivare att enkelt och snabbt kunna anställa och säga upp personal, och

– för arbetsgivare att kunna begränsa ledigheter.

Därtill måste det vara möjligt att kunna anpassa kraven för vissa arbetsmiljöfaktorer och att öka arbetstidsuttaget.

En ny arbetsrättslig beredskapslag

Utredningen anser att utgångspunkten för den arbetsrättsliga beredskapslagstiftningen bör vara att arbetsmarknadens parter tar ansvar för att bestämma vilka anpassningar som behöver göras i olika verksamheter för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Genom totalförsvarsplaneringen kan olika myndigheter överlägga med arbetsgivare om olika behov som totalförsvaret kan förväntas ha under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Dessa myndigheter kan även begära att arbetsgivaren överlägger med sin motpart på arbetstagarsidan i sådana frågor. Arbetsmarknadens parter kommer därigenom att ha god kännedom om vilka behov totalförsvaret har av olika verksamheter. Arbetsmarknadens parter kan därefter teckna särskilda kollektivavtal för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden, s.k. beredskapsavtal.

Även om utgångspunkten är att arbetsmarknadens parter ska ta ansvar för en fungerande arbetsmarknad under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden behövs en arbetsrättslig beredskapslagstiftning som kan anpassas till totalförsvarets behov under sådana förhållanden. Vidare underlättar tydliga regler parternas förhandlingar om kollektivavtal. Lagstiftningen ska även kunna fungera som ett golv i de verksamheter som inte omfattas av kollektivavtal. Utredningen bedömer därför att det fortfarande behövs en särskild arbetsrättslig reglering för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Utredningen föreslår att arbetsrättsliga beredskapsbestämmelser ska samlas i en särskild arbetsrättslig beredskapslag på samma sätt som i dag. Arbetsrätten är en i huvudsak civilrättslig lagstiftning och innehåller dessutom bestämmelser av betydelse för grundläggande mänskliga rättigheter. Utredningen bedömer att den demokratiska legitimiteten ökar avsevärt om viktiga bestämmelser som rör arbetsgivare och arbetstagare har genomgått riksdagens prövning. De ändringar som i fredstid kan förutses behöva göras i arbetsrätten under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden bör därför framgå av lagen och inte i förordningar som baseras på bemyndiganden i lagen.

Utredningen föreslår att den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen med en bilaga ska ersättas av en ny arbetsrättslig beredskapslag som har en annan konstruktion. Den nya arbetsrättsliga beredskapslagen ska göras tydligare och mer användarvänlig bl.a. genom att lagen får en syftesbestämmelse, en innehållsförteckning och delas upp i kapitel.

I den nya lagen ska det finnas särskilda beredskapsbestämmelser som bl.a. anpassar medbestämmandelagen, lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, fortsättningsvis kallad förtroendemannalagen, lagen (1982:80) om anställningsskydd, fortsättningsvis kallad anställningsskyddslagen, och semesterlagen (1977:480) till totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Den nya lagens beredskapsbestämmelser ska ha företräde i den mån de avviker från bestämmelser i andra lagar eller föreskrifter. Detsamma gäller föreskrifter som har meddelats med stöd av en beredskapsbestämmelse. I övrigt ska de lagar som anpassas genom en beredskapsbestämmelse i tillämpliga delar även gälla för beredskapsbestämmelserna och föreskrifter som har meddelats med stöd av dem. Detta innebär att om det t.ex. är möjligt att avvika från en bestämmelse som anpassas av den nya lagen genom kollektivavtal ska det på motsvarande sätt vara möjligt att avvika från bestämmelsen i den nya arbetsrättsliga beredskapslagen.

En hänvisning till en bestämmelse i någon av de lagar som anges i beredskapsbestämmelse ska även avse en avvikande bestämmelse i den arbetsrättsliga beredskapslagen eller i en föreskrift som har meddelats med stöd av den.

När det inte längre föreligger krig, krigsfara eller extraordinära förhållanden ska regeringen föreskriva att de särskilda beredskapsbestämmelserna i den nya lagen inte längre ska tillämpas. I samband med detta kan regeringen meddela föreskrifter om lämpliga övergångsbestämmelser.

Bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter

Utredningen föreslår att den nya arbetsrättsliga beredskapslagen ska innehålla särskilda beredskapsbestämmelser som bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Dessa bemyndiganden är baserade på 15 kap. 6 § regeringsformen.

Inledningsvis ska lagen innehålla ett bemyndigande innebärande att om en arbetstvist hotar att medföra eller har medfört en öppen arbetskonflikt som kan skada totalförsvaret får regeringen meddela föreskrifter om förbud mot stridsåtgärder på arbetsmarknaden och förordna om fortsatt giltighet av kollektivavtal och om tvångsskiljedom eller vidta andra liknande åtgärder.

Vidare, om det i ett kollektivavtal har tagits in en bestämmelse som strider mot en föreskrift som har meddelats i eller med stöd av den nya arbetsrättsliga beredskapslagen och som kan medföra skada för totalförsvaret, får regeringen föreskriva att bestämmelsen är utan verkan.

Båda dessa bemyndiganden motsvarar bestämmelser i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen och utredningen anser att motsvarande bestämmelser även bör införas i en ny arbetsrättslig beredskapslag.

Därutöver bedömer utredningen att om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov får regeringen meddela föreskrifter med avvikelser från vissa andra lagar. I dag får regeringen föreskriva om ändringar och tillägg i alla lagar som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov. Detta bemyndigande bedömer utredningen vara alltför brett och otydligt. Utredningen föreslår därför att det begränsas till lagens beredskapsbestämmelser och följande lagar.

• Förtroendemannalagen,

• lagen om (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

• medbestämmandelagen,

• semesterlagen,

• anställningsskyddslagen,

• lagen (1988:1465) om ledighet för närståendevård,

• föräldraledighetslagen (1995:584),

• lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet,

• lagen (2008:565) om rätt till ledighet av trängande familjeskäl och

• lagen (2008:565) om rätt till ledighet för att på grund av sjukdom prova annat arbete.

Regeringens föreskrifter som rör dessa lagar ska underställas riksdagens prövning inom en månad från det att de utfärdas. En föreskrift upphör att gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från underställningen.

Anpassningar i medbestämmandelagen

Medbestämmandelagen är en av de arbetsrättsliga lagar som utredningen föreslår ska anpassas vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden genom den nya arbetsrättsliga beredskapslagen.

Utredningen bedömer att det inte finns skäl att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden utöver det ovanstående förslaget innebärande att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om förbud mot sådana stridsåtgärder som hotar att medföra eller har medfört en öppen arbetskonflikt som kan skada totalförsvaret.

Utredningen föreslår vidare att bestämmelsen i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagens bilaga som gör det möjligt för förlikningsman eller förlikningskommission att förbjuda part att vidta stridsåtgärder medan förlikningsförhandlingar pågår och viss tid därefter inte längre är nödvändig och kan tas bort. Medbestämmandelagens bestämmelse om medling med bistånd av Medlingsinstitutet och att Medlingsinstitutet kan skjuta upp varslade stridsåtgärder bedöms tillräckliga för att tillgodose totalförsvarets behov.

Utredningen bedömer att arbetssituationen på många arbetsplatser kan bli ansträngd under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Detta, tillsammans med tillämpningen av tidigare oprövade beredskapsavtal, kan ge upphov till tvister i frågor som tidigare inte har kunnat förutses. Det kan också vara svårt att hålla förhandlingar på central nivå och för domstolarna att hinna bereda och avgöra inkomna mål. Utredningen bedömer därför att myndigheter med ansvar för totalförsvarsplaneringen bör uppmana arbetsmarknadens parter att överlägga om möjligheten att upprätta förhandlingsordningar som gör det möjligt att under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden lösa tvister genom förhandlingar på lokal nivå.

Utredningen anser att förhandlingssystemet fortfarande bör kunna förenklas under krig, krigsfara och extraordinära förhållande om situationen kräver det. Det bör fortfarande klarläggas att, om det behövs för att undvika störningar i produktionen eller andra liknande påfrestningar till skada för totalförsvaret, behöver arbetsgivare inte förhandla med lokal arbetstagarorganisation enligt 11, 12 eller 38 §§ medbestämmandelagen innan beslut fattas eller åtgärden genomförs. Arbetsgivaren behöver heller inte förhandla på central nivå enligt 11–13 §§ medbestämmandelagen så länge som sådana förhandlingar hindras av beredskapsförhållandena.

En arbetsgivare ska inte heller behöva förhandla på central nivå enligt 14 § andra stycket medbestämmandelagen så länge som sådana förhandlingar hindras av beredskapsförhållandena.

Förhandling enligt 16 § medbestämmandelagen ska hållas så snart det kan ske efter det att motparten har fått del av förhandlingsframställningen, om inte parterna enas om annat. Även detta överensstämmer med bestämmelserna i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen.

Vad gäller arbetstagarorganisationens tolkningsföreträde gällande lön och annan ersättning i 35 § medbestämmandelagen anser utredningen att det bör finnas kvar under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Det bör dock, precis som i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen, införas en beredskapsbestämmelse som gör det möjligt för arbetsgivaren att, utan hinder av arbetstagarorganisations tolkningsföreträde enligt 34 § första stycket medbestämmandelagen gällande arbetsskyldighet, kräva att arbetet utförs enligt arbetsgivarens mening i tvisten. Detta gäller om det behövs för att undvika störningar i produktionen eller andra liknande påfrestningar till skada för totalförsvaret. Precis som under normala förhållanden är arbetstagaren i sådant fall skyldig att utföra arbetet, så länge arbetsgivarens mening i tvisten inte är oriktig och arbetsgivaren har insett eller bort inse detta eller om arbetet innebär fara för liv eller hälsa eller därmed jämförligt hinder möter.

Utredningen anser att det, precis som i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen, bör finnas en bestämmelse som ger en part som ska lämna information till motparten enligt medbestämmandelagen rätt till förhandling om tystnadsplikt rörande den information som ska lämnas om informationen kan vara av betydelse för totalförsvaret.

Uppnås inte enighet vid en sådan förhandling ska parten kunna väcka talan vid domstol om tystnadsplikt. En sådan talan ska väckas inom den tidsfrist som finns i 65 § medbestämmandelagen, dvs. inom tre månader efter det att förhandlingen har avslutats. Domstol ska då förordna om sådan tystnadsplikt om det kan antas att det annars skulle föreligga risk för skada för totalförsvaret.

Om en part har påkallat förhandling om tystnadsplikt ska den begärda tystnadsplikten gälla till dess frågan har slutligt avgjorts. Motparten ska alltså vara bunden av tystnadsplikt även om kravet är obefogat och parten har insett eller borde ha insett detta.

Part som åberopar tystnadsplikt ska ersätta den skada som begäran orsakar, om kravet på tystnadsplikt har varit obefogat och parten har insett eller borde ha insett det. Om någon som företräder arbetsgivare eller organisation gör sig skyldig till handling som avses i första stycket svarar arbetsgivaren eller organisationen för skadan.

Utredningens förslag gällande tiden att väcka talan om tystnadsplikt i domstol, att motparten ska vara bunden av tystnadsplikt även om kravet är obefogat och om ersättning för skada som har orsakats av att kravet på tystnadsplikt varit obefogat ska inte bara gälla en begäran om tystnadsplikt för information som kan vara av betydelse för totalförsvaret utan ska även gälla en begäran om tystnadsplikt för information enligt 21 § medbestämmandelagen.

I den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen suspenderas bestämmelserna i 34 och 35 §§ medbestämmandelagen om arbetsgivarens skyldighet att väcka talan i samband med att arbetstagarorganisationen har utnyttjat sitt tolkningsföreträde och 37 § i samma lag om tiden för påkallande av förhandling med central arbetstagarorganisation och väckande av talan vid domstol. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser inte längre ska suspenderas under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Däremot bör tidsfristerna för förhandling, både när det gäller tvister om tolkningsföreträde om arbetsskyldighet enligt 34 § medbestämmandelagen och om lön eller annan ersättning enligt 35 § medbestämmandelagen, justeras så att de blir mer förenliga med den situation som kan råda under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Utredningen föreslår därför i stället för de frister som anges i 37 § medbestämmandelagen för påkallande av central förhandling och för väckande av talan i domstol ska fristen för påkallande av central förhandling i 64 § medbestämmandelagen och för väckande av talan i 65 § medbestämmandelagen tillämpas.

Anpassningar i förtroendemannalagen

Förtroendemannalagen bör också anpassas vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden genom den nya arbetsrättsliga beredskapslagen.

Utredningen föreslår att om det behövs för att undvika störningar i produktionen eller andra liknande påfrestningar till skada för totalförsvaret behöver arbetsgivare inte avvakta tills tillfälle till överläggning har lämnats med den lokala arbetstagarorganisationen och förtroendemannen enligt 5 § andra stycket förtroendemannalagen för att vidta sådan åtgärd som avses i 5 § första stycket förtroendemannalagen.

Arbetsgivaren kan också vägra en facklig förtroendeman sådan ledighet som framgår av 6 § förtroendemannalagen och som medför risk för störningar i produktionen eller andra liknande påfrestningar till skada för totalförsvaret.

Båda dessa förslag motsvarar de anpassningar som görs i förtroendemannalagen genom den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagens bilaga.

Utredningen konstaterar vidare att förtroendemannalagen har ändrats sedan den arbetsrättsliga beredskapslagen antogs genom att det har införts bestämmelser som innebär att en förtroendemans anställning inte upphör vid tvist om uppsägning förrän tvisten slutligt har avgjorts, om det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen att förtroendemannens anställning består. Förtroendemannen får heller inte stängas av på grund av de omständigheter som har lett till uppsägningen, om det inte finns särskilda skäl (8 a § förtroendemannalagen). Utredningen bedömer att det inte behöver göras några förändringar av förtroendemannalagens regler om att en facklig förtroendemans anställning under vissa förutsättningar ska bestå under tvist för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Anpassningar i anställningsskyddslagen

Anställningsskyddslagen bör också anpassas vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden genom den nya arbetsrättsliga beredskapslagen.

Utredningen bedömer att de möjligheter till tidsbegränsade anställningar som ges i 5 § anställningsskyddslagen är tillräckliga även vid krig, krigsfara och höjd beredskap. Det behövs därför ingen särskild bestämmelse om tidsbegränsad anställning i den nya arbetsrättsliga beredskapslagen för att tillgodose totalförsvarets behov.

Vidare bedömer utredningen att det inte behöver göras några ändringar i anställningsskyddslagens regler om att en tidsbegränsad anställning under vissa förhållanden övergår till en tillsvidareanställning. Om arbetsbrist uppstår har arbetsgivaren samma möjligheter att säga upp personal som under normala förhållanden.

Arbetsgivare har en omfattande informationsskyldighet gentemot sina arbetstagare under normala förhållanden. Utredningen har analyserat om dessa skyldigheter kan behöva ge vika för totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Utredningen föreslår att en arbetsgivare inte behöver ge en arbetstagare som är anställd för begränsad tid enligt 5 § anställningsskyddslagen besked om att denne inte kommer få fortsatt anställning när den pågående anställningen upphör om möjligheten att lämna ett sådant besked hindras av beredskapsförhållandena. Detsamma gäller sådana besked som ska lämnas till säsongsanställda arbetstagare med liknande innehåll.

Utredningen föreslår att intresset av att tillgodose totalförsvarets produktionsbehov ska beaktas vid bedömningen av om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och om en arbetstagare har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet enligt 22 § fjärde stycket anställningsskyddslagen. Detta överensstämmer med bestämmelser i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen.

Utredningen bedömer dock inte att den relativt nya bestämmelsen i 7 a § anställningsskyddslagen om omplacering till nytt arbete som bara innebär sänkt sysselsättningsgrad behöver anpassas till krig, krigsfara eller extraordinära förhållanden.

Utredningen bedömer inte att arbetstagares rätt till uppsägningstid behöver förkortas för att tillgodose totalförsvarets behov.

Utredningen föreslår att en uppsagd arbetstagare får förflyttas till en annan ort under uppsägningstiden trots att arbetstagarens möjlighet att söka nytt arbete därigenom försämras mer än obetydligt, om det behövs för att tillgodose totalförsvarets produktionsbehov. En arbetsgivare ska även under uppsägningstiden kunna vägra en uppsagd arbetstagare ledighet från anställningen för att besöka Arbetsförmedlingen eller på annat sätt söka arbete om det behövs för att tillgodose totalförsvarets produktionsbehov. Någon sådan möjlighet finns inte i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen.

Vad gäller turordningsbestämmelserna ger anställningsskyddslagen numera möjlighet för arbetsgivaren att undanta tre personer som är av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten från turordningen. Vidare finns möjlighet att teckna kollektivavtal om avvikelser från reglerna om turordning. Utredningen bedömer därför att det inte behöver göras några ytterligare ändringar av turordningsreglerna i anställningsskyddslagen, utöver den ovan nämnda ändringen rörande omplacering i 22 § anställningsskyddslagen, för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

I den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen suspenderas bestämmelsen om företrädesrätt i 25 § anställningsskyddslagen när lagen ska tillämpas. Att helt suspendera företrädesrätten kan dock leda till ett antal tillämpningsproblem. I stället för att helt suspendera företrädesrätten till återanställning föreslår utredningen därför att den ändras så att arbetsgivare inte är skyldig att erbjuda arbetstagare med företrädesrätt till återanställning en anställning under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Arbetsgivaren behöver heller inte förhandla med berörda arbetstagarorganisationer enligt 32 § anställningsskyddslagen före en anställning, när någon annan har företrädesrätt till återanställning. Utredningen bedömer dock att dessa bestämmelser inte ska omfatta anställningsförhållanden som omfattas av lagen (1994:260) om offentlig anställning. Utredningen bedömer att statliga arbetsgivare inte har samma behov av att kunna göra avsteg från företrädesrätten.

I den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen görs vissa anpassningar av hur tvister om en uppsägnings giltighet ska hanteras. Anställningsskyddslagens bestämmelser om sådana tvister har ändrats relativt nyligen. Utredningen bedömer att det inte behöver göras några anpassningar av anställningsskyddslagens nuvarande regler om hur en tvist om en uppsägning giltighet ska hanteras för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Anpassningar i ledighetslagar

Genom den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen suspenderas lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen), lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag i skolan och lagen (1986:163) om rätt till ledighet för grundläggande svenskundervisning för invandrare (SFI-lagen). Utredningen anser att dessa ledigheter fortfarande behöver begränsas vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden genom den nya arbetsrättsliga beredskapslagen. Annars finns det risk för att totalförsvarsviktig produktion påverkas negativt. Utredningen anser dock inte att det är nödvändigt att lagarna suspenderas i sin helhet. Det är tillräckligt att det införs en beredskapsbestämmelse som innebär att en arbetstagare inte har rätt till ledighet enligt dessa lagar under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

I den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen saknas regler för hur suspensionen av lagarna ska gå till vilket utredningen anser vara en brist och behöver klarläggas. Utredningen föreslår därför att det av beredskapsbestämmelsen ska framgå att när en arbetstagare inte har rätt till ledighet enligt studieledighetslagen, lagen om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag och SFI-lagen förfaller ledighet som beviljats med stöd av dessa lagar.

Detta innebär att när ledighet enligt lagen om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag i skolan upphör ska arbetstagaren återgå till anställningen. Utredningen anser dock att arbetstagare som har beviljats ledighet enligt studieledighetslagen och SFI-lagen kan behöva en omställningstid för att kunna återgå till arbetet. Utredningen föreslår därför att när ledigheter som har beviljats med stöd av studieledighetslagen och SFI-lagen inte ska tillämpas ska en arbetstagare vars ledighet baserats på dessa bestämmelser återgå till arbetet inom två veckor från det att rätten till ledighet upphörde.

Utredningen anser att det bör vara möjligt att teckna kollektivavtal om avvikelser från en regel som rör vilken tid som arbetstagarna har på sig för att återvända till arbetsplatsen. Sådana bör på arbetstagarsidan ha slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation för att vara giltiga.

Semesterlagen

Även semesterlagen bör anpassas vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden genom den nya arbetsrättsliga beredskapslagen. Utredningen föreslår i likhet med vad som följer av den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen att antalet semesterdagar bör kunna begränsas under sådana förhållanden.

Utredningen föreslår att om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov av arbetskraft, får en arbetsgivare besluta att en arbetstagare ska få ut semesterledighet till ett lägre antal dagar, lägst tjugo, än vad denne har rätt till enligt 4 § första stycket semesterlagen. Detta skiljer sig från den gräns på tio dagar som arbetsgivare har möjlighet att begränsa arbetstagarens semesteruttag till enligt den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen.

Enligt den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen ska den rätt till semester som arbetstagaren inte kan utnyttja anses sparad till dess förhållandena medger att ledigheten utnyttjas men kan, efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagare, tas ut i form av semesterersättning. Utredningen föreslår ingen motsvarande bestämmelse. Detta innebär att semesterdagar med semesterlön som arbetstagaren inte har valt att spara enligt 18 § semesterlagen och som inte har kunnat läggas ut under semesteråret ska ersättas med semesterlön enligt 26 a § semesterlagen.

Vidare bedömer utredningen, i likhet med vad som gäller enligt den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen, att en arbetsgivare, i stället för vad som anges i 11 § andra stycket semesterlagen, ska underrätta en arbetstagare om beslut om förläggning av semesterledighet som träffats på annat sätt än genom överenskommelse med arbetstagare eller dennes företrädare senast två veckor före ledighetens början. Om det finns särskilda skäl får sådan underrättelse lämnas senare.

Utredningen bedömer, i likhet med vad som gäller enligt den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen, att om inte annat har avtalats ska semesterledighet, i stället för vad som anges i 12 § semesterlagen, förläggas så att arbetstagaren får en ledighetsperiod om minst två veckor i följd. Detta gäller i stället för rätten till fyra semesterveckor i följd under juni–augusti.

Utredningen bedömer att det bör klargöras att om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov av arbetskraft, behöver semester som sparats enligt 18 § semesterlagen inte förläggas till det semesterår som arbetstagaren väljer enligt 20 § semesterlagen. Något motsvarande förtydligande finns inte i den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen.

Regeringen bör fortfarande ha möjlighet att genom föreskrifter göra anpassningar i semesterlagen om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov.

Föräldraledighetslagen

Föräldraledighetslagen är också en sådan arbetsrättslig lag som bör anpassas vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden genom den nya arbetsrättsliga beredskapslagen. Utredningen föreslår ingen ändring i sak jämfört med vad som gäller enligt den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen. Regeringen bör fortfarande ha möjlighet att genom föreskrifter göra anpassningar, exempelvis inskränka rätten till ledighet enligt föräldraledighetslagen, om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov.

Ytterligare begränsningar i arbetstagares rätt till ledighet

Sedan den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen antogs har ytterligare ledighetslagar tillkommit som ger rätt till ledighet för närståendevård, för att bedriva näringsverksamhet, av trängande familjeskäl och för att på grund av sjukdom prova annat arbete.

Utredningen anser inte att rätten till dessa ledigheter behöver suspenderas för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Däremot föreslår utredningen att om det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov får regeringen genom ett bemyndigande i den nya arbetsrättsliga beredskapslagen meddela föreskrifter med avvikelser från lagen (1988:1465) om ledighet för närståendevård, lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet, lagen (1998:209) om rätt till ledighet av trängande familjeskäl och lagen (2008:565) om rätt till ledighet för att på grund av sjukdom prova annat arbete.

Arbetsrättsliga lagar som tillkommit sedan den arbetsrättsliga beredskapslagen antogs

Sedan den nuvarande arbetsrättsliga beredskapslagen antogs har andra arbetsrättsliga lagar tagits fram utan att några särskilda överväganden har gjorts om deras tillämpning under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Utredningen har översiktligt gått igenom dessa lagar. I betänkandet begränsas dock redovisningen av utredningens resonemang till lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare och lagen (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar. Utredningen föreslår inte några anpassningar av dessa lagar vid krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Beredskapsavtal och överläggningsskyldighet

En utgångspunkt för ett starkare totalförsvar på arbetsrättens område är att parterna genom beredskapsavtal tar ansvar för anpassning av arbetsrätten till krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Ett verktyg för att åstadkomma sådana ändamålsenliga avtal är reglerna om överläggning i överläggningsskyldighetslagen. Utredningen bedömer att det inte finns skäl att göra några ändringar i bestämmelserna om överläggningsskyldighet i nämnda lag för arbetsmarknadens parter.

Utredningens förslag till arbetsrättslig beredskapslag gör det vidare möjligt för arbetsmarknadens parter att träffa kollektivavtal om avvikelser från huvuddelen av lagens bestämmelser som anpassar arbetsmarknaden till förhållandena under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Utredningen bedömer därför att parternas möjlighet att ingå beredskapsavtal säkerställs genom utredningens förslag.

Anpassningar i arbetsmiljöregleringen

Utredningen har även haft i uppdrag att se över arbetsmiljöregleringen under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Under sådana förhållanden råder sannolikt andra förutsättningar för produktionen av varor, tjänster och tillhandahållande av samhällsviktig verksamhet än under normala förhållanden. Arbetsmiljöarbetet kan också vara utsatt för stora utmaningar. Vidare kan arbetsmiljölagen

(1977:1160) behöva anpassas till behov som inte har gått att förutse under normala förhållanden. Utredningen bedömer därför att regeringen även i fortsättningen måste ges möjligheter att meddela föreskrifter om anpassningar i arbetsmiljölagen.

I 1 kap. 5 § arbetsmiljölagen finns bemyndiganden för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från lagen. Detta bemyndigande avser inte bara att tillgodose totalförsvarets behov att kunna anpassa arbetsmiljölagen till förhållandena under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden utan även totalförsvarets behov att kunna göra anpassningar i arbetsmiljölagen under normala förhållanden. I den del bemyndigandet avser krig, krigsfara och extraordinära förhållanden är det baserat på 15 kap. 6 § regeringsformen och i övrigt på 8 kap. regeringsformen. Möjligheten att meddela avsteg från arbetsmiljölagen är därför mer begränsat under normala förhållanden. Utredningen föreslår att bemyndigandet ska förtydligas och utvecklas på två sätt.

För det första anser utredningen att bemyndigandet i den del som avser förhållandena för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden bör formuleras på följande sätt. Om Sverige kommer i krig, är i krigsfara eller om det råder sådana extraordinära förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret som avviker från arbetsmiljölagen. På detta sätt stämmer bemyndigandet bättre överens med övrig fullmaktslagstiftning.

För det andra bedömer utredningen att bemyndigandet i den del det avser normala förhållanden bör skiljas från bemyndigandet för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden samt att det bör göras ett tillägg så att det framgår att bemyndigandet i den förstnämnda delen är mer begränsat. Detta kan göras genom ett tillägg om att sådana föreskrifter inte får avse förhållandet mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag.

Därutöver föreslår utredningen att en föreskrift om anpassningar av arbetsmiljölagen för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden ska underställas riksdagens prövning inom en månad från det att den utfärdades. En sådan föreskrift upphör att gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från underställningen.

Regeringen har utnyttjat det nuvarande bemyndigandet i arbetsmiljölagen genom föreskrifter i arbetsmiljöförordningen (1977:1166). I 14 a § arbetsmiljöförordningen finns föreskrifter för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Där anges inledningsvis att om riket kommer i krig ska bestämmelserna i 2 kap. arbetsmiljölagen om arbetsmiljöns beskaffenhet tillämpas med beaktande även av totalförsvarets behov. Utredningen har bedömt att totalförsvarets behov även fortsättningsvis bör beaktas vid tillämpning av arbetsmiljölagens regler om arbetsmiljöns beskaffenhet och föreslår därför ingen ändring i denna del.

I 14 a § arbetsmiljöförordningen finns vidare bestämmelser om arbetsgivares möjligheter till avsteg från vissa bestämmelser i arbetsmiljölagens regler om det är nödvändigt med hänsyn till totalförsvarets behov. De innebär att arbetsgivare kan göra avsteg från bestämmelserna om minderåriga i 5 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen samt från föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, om det är nödvändigt med hänsyn till totalförsvarets behov. Utredningen föreslår att denna möjlighet tas bort.

Utredningen anser att totalförsvaret inte har behov av att arbetsgivare själva kan välja att göra avsteg från arbetsmiljölagens bestämmelser under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Det gäller även de föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndiganden i lagen.

Vad gäller 5 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen som handlar om skyddet för minderåriga anser utredningen att ett eventuellt behov av att minderåriga ska arbeta mer under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden bör tillgodoses genom det normala regelverket. Skyddet för minderåriga bör inte begränsas.

Utredningen har vidare analyserat om det behövs anpassningar av bestämmelserna om det systematiska arbetsmiljöarbetet och i skyddsombudens befogenheter avseende skyddsombudsstopp och i arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla företagshälsovård. Utredningen anser dock att totalförsvaret inte har några sådana behov och har därför inte föreslagit några begränsningar av de bestämmelserna under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Anpassningar i arbetstidslagen

Utredningen har även haft i uppdrag att se över arbetstidsregleringen under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Under sådana förhållanden råder sannolikt andra förutsättningar för produktionen av varor, tjänster och tillhandahållande av samhällsviktig verksamhet än under normala förhållanden. För att kunna tillgodose totalförsvarets behov av arbetskraft under sådana förhållanden bedömer utredningen att det måste vara möjligt för den arbetskraft som finns tillgänglig att kunna arbeta fler och längre dagar samt ha mindre tid för vila och återhämtning. Detta bör i första hand åstadkommas genom att arbetsmarknadens parter tecknar beredskapsavtal för totalförsvarsviktig verksamhet om avsteg från arbetstidslagen (1982:673). Det är dock möjligt att totalförsvarets behov inte helt tillgodoses av beredskapsavtal eller att det uppstår behov av att anpassa arbetstidslagen som inte gått att förutse under normala förhållanden. Utredningen bedömer därför att regeringen även i fortsättningen måste ges möjligheter att meddela föreskrifter om anpassningar av arbetstidslagen.

I 4 § arbetstidslagen finns ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från lagen. Detta bemyndigande avser inte bara att tillgodose totalförsvarets behov av att kunna anpassa arbetstidslagen till förhållandena under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden utan även totalförsvarets behov av att kunna göra anpassningar i lagen under normala förhållanden. I den del bemyndigandet avser krig, krigsfara och extraordinära förhållanden är det baserat på 15 kap. 6 § regeringsformen och i övrigt på 8 kap. regeringsformen. Utredningen föreslår att bemyndigandet ska förtydligas och utvecklas på två sätt.

För det första anser utredningen att bemyndigandet i den del som det avser förhållandena för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden bör formuleras på följande sätt. Om Sverige kommer i krig, är i krigsfara eller om det råder sådana extraordinära förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret som avviker från arbetstidslagen. På detta sätt stämmer bemyndigandet bättre överens med övrig fullmaktslagstiftning.

För det andra bedömer utredningen att bemyndigandet i den del det avser normala förhållanden bör skiljas från bemyndigandet för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden samt att det bör göras ett tilllägg så att det tydligt framgår att bemyndigandet i den delen är mer begränsat. Detta kan göras genom ett tillägg om att sådana föreskrifter inte får avse förhållandet mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag.

Därutöver föreslår utredningen att en föreskrift om anpassningar av arbetstidslagen för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden ska underställas riksdagens prövning inom en månad från det att den utfärdades. En föreskrift upphör att gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från underställningen.

Regeringen har utnyttjat bemyndigandet i arbetstidslagen genom föreskrifter i 5 § arbetstidsförordningen. Genom denna bestämmelse är det möjligt att, under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden, anpassa arbetstidslagens bestämmelser om veckoarbetstid, mertid och veckovila när det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov.

Utredningen bedömer att det fortfarande behöver vara möjligt att öka den ordinarie arbetstiden till högst 60 timmar i veckan och att begränsa veckovilan till 24 timmar under varje period om sju dagar när det behövs för att tillgodose totalförsvarets behov. Vad gäller mertid och extra mertid anser utredningen att dessa bestämmelser inte alls ska tillämpas under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Detta innebär således en ändring mot vad som gäller enligt arbetstidsförordningen.

Utredningen bedömer att det inte ska göras någon ändring av arbetstidslagens regler om att den genomsnittliga arbetstiden ska uppgå till 48 timmar i veckan, att arbetstagare ska ha rätt till 11 timmars dygnsvila och om nattarbetande för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden.

Andra arbetstidslagar

Sedan slutet av 1980-talet har nya arbetstidslagar inom olika områden på arbetsmarknaden tagits fram, utan att några särskilda överväganden har gjorts om deras tillämpning under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden. Som en del av utredningens uppdrag att se över arbetstidsregleringen redovisas även utredningens överväganden gällande vissa andra lagar som reglerar arbetstid än arbetstidslagen.

Lagen om vilotid för sjömän

Utredningen har analyserat lagen (1998:958) om vilotid för sjömän. I 12 § i lagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret som motsvarar bemyndigandet i 4 § arbetstidslagen. Av bemyndigandet framgår dock att sådana föreskrifter inte får avse förhållandet mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag. Utredningen anser att det på samma sätt som gällande bemyndigandet i 4 § arbetstidslagen bör formuleras om så att bemyndigandet i den del som avser förhållandena för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden skiljs från bemyndigandet för andra förhållanden och så att det stämmer överens med övrig fullmaktslagstiftning. Därutöver föreslår utredningen att en föreskrift om anpassningar av lagen för krig, krigsfara och extraordinära förhållanden ska underställas riksdagens prövning inom en månad från det att den utfärdades och att en sådan föreskrift upphör att gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från

underställningen.

Vägarbetstidslagen

Utredningen har vidare analyserat lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete.

Utredningen bedömer att om Sverige kommer i krig, är i krigsfara eller om det råder sådana extraordinära förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret som avviker från lagen.

Sådana föreskrifter ska underställas riksdagens prövning inom en månad från det att de utfärdas. En föreskrift upphör att gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från underställningen

Utredningen har vidare bedömt att lagens bestämmelser om mertid för vägtransportarbete inte bör tillämpas under krig, krigsfara och extraordinära förhållanden, precis som bestämmelserna om mertid i arbetstidslagen. Utredningen föreslår därför att en föreskrift med sådan innebörd ska tas in i förordningen (2005:399) om arbetstid vid visst vägtransportarbete.

Flygarbetstidslagen och järnvägsarbetstidslagen

Utredningen har slutligen analyserat lag (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget och lag (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik. Utredningen har gjort bedömningen att lagarna inte behöver anpassas för att tillgodose totalförsvarets behov under krig, krigsfara eller extraordinära förhållanden.

Skydd för arbetstagare som fullgör totalförsvarsplikt

Vidare har utredningen haft i uppdrag att analysera behovet av ändringar i de hänvisningar som finns i 9 kap. totalförsvarspliktslagen till annan arbetsrättslig lagstiftning. Personer som fullgör sin totalförsvarsplikt har ett särskilt anställningsskydd i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, fortsättningsvis kallad totalförsvarspliktslagen. Lagen anknyter i vissa delar till bestämmelserna i anställningsskyddslagen. Anställningsskyddslagen har dock ändrats och det behövs därför anpassningar för att se till att de nya reglerna även får genomslag i totalförsvarspliktslagen på lämpligt sätt.

Utredningen anser att det saknas skäl för att behandla personer som felaktigt sägs upp eller avskedas från sin anställning på grund av att de fullgör sin totalförsvarsplikt annorlunda än de som felaktigt sägs upp eller avskedas på grund av andra skäl. Båda grupperna bör därför ha möjligheter att tillerkännas samma nivå av allmänt skadestånd i de fall det är motiverat. Utredningen föreslår därför att det ska införas en hänvisning till 38 a § anställningsskyddslagen i totalförsvarspliktslagen för att anställningsskyddet för båda grupperna ska likställas.

Utredningen föreslår också att hänvisningen till 43 § andra stycket anställningsskyddslagen, om domstols handläggning av interimistiska yrkanden med anledning av en talan om uppsägning enligt 34 § tredje stycket eller avskedande enligt 35 § andra stycket, ska tas bort. Detta eftersom domstolar under normala förhållanden inte längre har möjligheter att interimistiskt besluta om att anställningen ska bestå under tvistens pågående.

Skriftlighetskravet i medbestämmandelagen

Slutligen har utredningen haft i uppdrag att analysera om kollektivavtal kan ingås eller sägas upp med hjälp av elektroniska underskrifter och vid behov lämna förslag om ändringar i medbestämmandelagens skriftlighetskrav.

Ett kollektivavtal ska vara skriftligt (23 § medbestämmandelagen). I lagens förarbeten och av rättspraxis har bestämmelsens skriftlighetskrav ansetts innebära att avtalsinnehållet ska finnas nedtecknat i en särskilt upprättad handling som förses med parternas underskrifter. Detta gäller dock inte utan vissa undantag. Enligt bestämmelsen anses ett avtal även vara skriftligt när dess innehåll har upptagits i ett justerat protokoll eller när ett förslag till avtal och ett godkännande av ett förslag har upptagits i skilda skrifter.

Utredningen anser att det bör vara möjligt för arbetsmarknadens parter att ingå och säga upp kollektivavtal genom att använda elektroniska handlingar och elektroniska underskrifter.

För att tydliggöra hur ett kollektivavtal ska ingås anser utredningen att formkravet att ett kollektivavtal ska undertecknas för att vara giltigt ska tas in i medbestämmandelagen. Vidare ska parterna vid förhandling om kollektivavtal enligt medbestämmandelagen kunna välja att underteckna förhandlingsöverenskommelser och justera sådana protokoll där ett kollektivavtals innehåll har upptagits med en avancerad elektronisk underskrift.

Elektronisk underskrift innebär en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG.

Enligt 30 § medbestämmandelagen ska även en uppsägning av ett kollektivavtal ske skriftligen. I förarbetena till den bestämmelsen finns det dock inga uttalanden om att uppsägningshandlingen måste undertecknas utan skriftlighetskravet kan uppfyllas på andra sätt. Utredningen bedömer därför att det inte behövs några ändringar för att göra det möjligt att säga upp kollektivavtal med elektroniska handlingar.

Bestämmelserna om att uppgifter ska lämnas på individnivå i arbetsgivardeklarationen infördes den 1 juli 2018 och har tillämpats för samtliga uppgiftsskyldiga från och med den 1 januari 2019. De infördes främst i syfte att minska skattefusk och skatteundandragande.

Arbetsgivardeklarationen ligger till grund för beslut om skatteavdrag och arbetsgivaravgifter för arbetsgivare och andra utbetalare av ersättning. Uppgifterna som lämnas per betalningsmottagare har funktion som kontrolluppgifter vid inkomstbeskattningen av anställda och andra betalningsmottagare. Även arbetslöshetskassorna och vissa andra myndigheter än Skatteverket har tillgång till uppgifterna på individnivå om de behövs i vissa ärendetyper. Främst används uppgifterna för kontroll av uppgifter som lämnats av enskilda i ansökningar om ersättning från olika förmånssystem eller för efterkontroll av utbetald ersättning. Exempelvis får Försäkringskassan i ett ärende om sjukpenninggrundande inkomst ta del av uppgifter på individnivå i arbetsgivardeklarationer för att kontrollera enskildas uppgifter om inkomst. Arbetsförmedlingen använder uppgifter om betalningsmottagare som underlag för utbetalning av anställningsstimulerande stöd till arbetsgivare.

En översyn av systemet med uppgifter på individnivå

Utredningen har undersökt om de förväntningar som fanns på systemet med uppgifter på individnivå i arbetsgivardeklarationen har infriats och vilka effekter som uppgifterna har haft för Skatteverkets beskattningsverksamhet samt för andra myndigheter och arbetslöshetskassorna.

Ur ett beskattningsperspektiv

Utredningen bedömer ur ett beskattningsperspektiv att systemet med uppgifter per betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationen har lett till ett transparent och effektivt uppbördssystem. Tillgången till löpande uppgifter på individnivå har även gett ett bättre underlag för beskattningsbeslut och ger möjlighet till en bättre kontroll. Systemet ger dessutom förutsättningar för en framtida utveckling av beskattningsverksamheten.

En fråga för utredningen har varit om det finns skäl för att färre uppgifter ska lämnas på individnivå i arbetsgivardeklarationen än enligt nuvarande reglering. Utredningen bedömer dock att alla uppgifter behövs. De är ändamålsenliga för att säkerställa en korrekt beskattning och motverkar därigenom skattefusk och annat skatteundandragande. 1

Ur andra verksamheters perspektiv

Tillgången till uppgifter per betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationen för andra myndigheter än Skatteverket och för arbetslöshetskassorna är enligt utredningens mening till stor nytta inom dessa verksamheter. Utbetalande myndigheter som har tillgång till uppgifterna i vissa ärendetyper är bl.a. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Även bl.a. Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och allmänna domstolar har tillgång till dem om de behövs för vissa ändamål. Uppgifterna tillgodoser informations- och kontrollbehov i ärendehandläggningen. Inom vissa förmåner har handläggningen kunnat automatiseras eller på annat sätt effektiviseras. Att uppgifterna kan användas för avstämning mot uppgifter i enskildas ansökningar om förmåner medför att felaktiga utbetalningar motverkas.

En del i uppgifternas nytta är att de generellt sett har en hög kvalitet i den meningen att de allra flesta uppgifterna är korrekta. Det står dock klart att det förekommer att oriktiga uppgifter lämnas, såväl oavsiktligt som avsiktligt. Tillgången till uppgifterna för andra myndigheter än Skatteverket och för arbetslöshetskassorna innebär därmed även en risk för att oriktiga uppgifter sprids. Systemet kan missbrukas i syfte att utverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen eller inom ramen för annan brottslig verksamhet. Oriktiga uppgifter kan också ingå som en komponent i mer avancerade brottsupplägg och då underlätta eller dölja annan brottslighet.

Förbättrad information till myndigheter som tar del av uppgifter på individnivå

Oriktiga uppgifter kan orsaka felaktiga utbetalningar

De uppgifter per betalningsmottagare som lämnas i en arbetsgivardeklaration registreras i beskattningsdatabasen som administreras av Skatteverket. Registreringen föregås inte av att Skatteverket kontrollerar uppgifterna. De kan inte heller ändras på initiativ av Skatteverket om de skulle vara oriktiga. När en annan myndighet eller en arbetslöshetskassa tar del av uppgifter som har lämnats om betalningsmottagare i en arbetsgivardeklaration är det alltså inte fråga om kontrollerade uppgifter som överförs från Skatteverket. Inte bara korrekta utan också oriktiga uppgifter kan därmed lämnas ut. Om den uppgiftsskyldige har ändrat en uppgift ges vid ett utlämnande inte någon information om att så har skett eller om vad den ursprungliga uppgiften var. Det framgår inte heller om en utlämnad uppgift har frångåtts av Skatteverket i ett beskattningsbeslut.

Dessa förhållanden medför risker för att oriktiga uppgifter som lämnas om betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationen orsakar eller bidrar till felaktiga utbetalningar eller andra felaktiga beslut. Oriktiga uppgifter kan avsiktligt lämnas t.ex. för att den enskilde ska få en sjukpenninggrundande inkomst, eller en för hög sådan, fastställd av Försäkringskassan, vilken sedan ligger till grund för olika socialförsäkringsförmåner. Det finns även en risk för att oriktiga uppgifter om utbetalad ersättning till en eller flera betalningsmottagare används som underlag för att arbetsgivaren ska få del av arbetsgivarstöd från Arbetsförmedlingen. Oriktiga uppgifter kan också missbrukas för att t.ex. få ersättning från lönegarantisystemet eller arbetslöshetsförsäkringen eller för att ge sken av kreditvärdighet. Vidare kan oriktiga uppgifter leda till en för hög pensionsgrundande inkomst och därmed – på sikt – felaktiga utbetalningar av pension.

Utredningens förslag

Utredningen föreslår två åtgärder i syfte att minska risken för att oriktiga uppgifter på individnivå leder till felaktiga utbetalningar eller andra felaktiga beslut. Den första tar sikte på uppgifter som uppgiftslämnaren har ändrat eller lagt till. I samband med att Skatteverket lämnar ut en sådan uppgift till en annan myndighet eller en arbetslöshetskassa föreslår utredningen att Skatteverket också ska lämna uppgift om tidpunkten för ändringen eller tillägget och uppgiftens tidigare innehåll.

Den andra åtgärden tar sikte på uppgifter som har frångåtts av Skatteverket i beslut, dvs. uppgifter som inte har lagts till grund för beskattning. Utredningen föreslår att Skatteverket ska få möjlighet att markera en sådan uppgift i beskattningsdatabasen genom en särskild anteckning i anslutning till uppgiften. Om en uppgift för vilken en anteckning finns lämnas ut av Skatteverket till en annan myndighet eller en arbetslöshetskassa, ska även anteckningen lämnas ut.

Åtgärderna innebär att mottagande myndigheter och arbetslöshetskassor får bättre förutsättningar att bedöma om en uppgift som har lämnats om en betalningsmottagare är riktig. Åtgärderna bedöms leda till en minskning av de felaktiga utbetalningarna och därmed av statens kostnader. Att missbruk av välfärdssystemen försvåras bidrar även till att förstärka systemens legitimitet.

Utredningen föreslår att regeländringarna träder i kraft den 1 juli 2024.

Utredningen har övervägt även vissa andra åtgärder i syfte att minska risken för att oriktiga uppgifter leder till felaktiga beslut av andra myndigheter än Skatteverket och av arbetslöshetskassorna. En av dessa är om Skatteverket borde ha ansvar för att kontrollera uppgifter på individnivå, dvs. om ansvaret inte längre borde ligga på varje enskild myndighet och arbetslöshetskassa som tar del av uppgifterna från Skatteverket. En sådan ordning har dock flera betydande nackdelar, bl.a. eftersom det skulle kräva att enorma resurser läggs ned av Skatteverket.

En annan åtgärd som har övervägts är om Skatteverket borde få möjlighet att markera en uppgift som Skatteverket misstänker är oriktig men som inte har frångåtts i ett beskattningsbeslut. Det är angeläget för att motverka brottslighet och felaktiga utbetalningar att sådan information kan förmedlas av Skatteverket. Utredningen anser dock av bl.a. rättssäkerhetsskäl att det inte är lämpligt att det sker genom en särskild anteckning i anslutning till uppgiften i beskattningsdatabasen. Behovet av att utbyta information om misstänkt oriktiga uppgifter bör i stället tillgodoses genom andra åtgärder som ligger utanför utredningens uppdrag.

Utökad tillgång till dagens uppgifter på individnivå

Tillgång till uppgifter på individnivå i arbetsgivardeklarationen är värdefull inte endast för Skatteverkets verksamhet utan även för att bl.a. säkerställa korrekta utbetalningar av ett stort antal ersättningar inom välfärdssystemen. För många förmåner är uppgifter om aktuella inkomster av central betydelse genom en direkt eller indirekt koppling till villkoren för förmånen. Uppgifterna på individnivå i arbetsgivardeklarationen, som lämnas av arbetsgivare och andra utbetalare av ersättning, kan användas bl.a. som kontrollmaterial i förhållande till uppgifter som enskilda har lämnat i ansökningar. För att motverka felaktiga utbetalningar och välfärdsbrott är det därför viktigt att de myndigheter som har behov av sådana uppgifter, t.ex. för beräkning eller kontroll av en förmån som myndigheten administrerar, också rutinmässigt kan få tillgång till dem. En del myndigheter som i sin verksamhet skulle ha nytta av aktuella uppgifter på individnivå om utbetald ersättning saknar i dag rättsligt stöd för att få tillgång till uppgifterna.

Flera förslag som omfattar tillgången till uppgifter per betalningsmottagare bereds för närvarande inom Regeringskansliet, bl.a. ett förslag om en ny generell sekretessbrytande bestämmelse (Ds 2022:13) och ett förslag om ändringar i förfarandet för lönegaranti (Skatteverkets promemoria Lönegaranti). Det finns också förslag som innebär en utökad användning av uppgifterna som en följd av ändringar av villkoren för rätten till vissa förmåner, bl.a. arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag (SOU 2020:37 och SOU 2021:101). Frågan om informationsutbyte mellan myndigheter är vidare del i ett större sammanhang som gäller utformningen av regleringen kring myndigheters personuppgiftsbehandling.

När det gäller Försäkringskassan är möjligheten att elektroniskt ta del av uppgifter på individnivå om utbetald ersättning i en arbetsgivardeklaration begränsad till beräkning eller kontroll av sjukpenninggrundande inkomst och ett mindre antal av de förmåner som Försäkringskassan administrerar, bl.a. bostadsbidrag och bostads- tillägg. Utredningen ser ett tydligt och angeläget behov av bestämmelser som gör en effektiv elektronisk tillgång till uppgifter på individnivå möjlig också när det gäller flera andra förmåner. Utredningen föreslår därför att Skatteverket på begäran av Försäkringskassan ska lämna ut uppgifter per betalningsmottagare i en arbetsgivardeklaration i den utsträckning det behövs för beräkning eller kontroll av

• aktivitetsersättning, arbetsskadelivränta, arbetsskadesjukpenning, assistansersättning, föräldrapenning, graviditetspenning, närståendepenning, rehabiliteringspenning, sjukersättning, sjukpenning eller tillfällig föräldrapenning enligt socialförsäkringsbalken, eller

• aktivitetsstöd, utvecklingsersättning eller etableringsersättning enligt förordningen (2017:819) om ersättning till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser.

För dessa förmåner innebär tillgång till aktuella inkomstuppgifter från arbetsgivare och andra utbetalare av ersättning att Försäkringskassan ges ökade förutsättningar att rutinmässigt och automatiserat granska ansökningar från enskilda och att i efterhand kontrollera utbetalningar. Uppgifter per betalningsmottagare om utbetald ersättning i en arbetsgivardeklaration kan indikera om den enskilde har lämnat korrekta eller oriktiga uppgifter, i vissa fall genom jämförelse mellan deklarationer för flera månader.

De felaktiga utbetalningarna (för mycket ersättning) uppskattas sammanlagt uppgå till åtskilliga miljarder kronor för förmånerna som berörs av förslaget. Störst problematik finns inom sjukpenning, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och assistansersättning.

Förslaget bedöms leda till en minskning av de felaktiga utbetalningarna och därmed av statens kostnader. Att missbruk av välfärdssystemen försvåras bidrar till att förstärka systemens legitimitet.

Utredningen föreslår att regeländringarna träder i kraft den 1 juli 2024.

Ytterligare uppgifter på individnivå

Uppgifterna som ska lämnas i arbetsgivardeklarationen har betydelse för beskattningen (frånsett uppgifter om arbetsställenummer och sjuklönekostnad). En del i utredningens uppdrag är att överväga om det är lämpligt att ytterligare uppgifter, som inte har betydelse för beskattningen eller för Skatteverkets övriga verksamhet, lämnas i arbetsgivardeklarationen. Det ska då handla om uppgifter som är betydelsefulla för att effektivt motverka arbetslivskriminalitet samt felaktiga utbetalningar och brott mot välfärdssystemen.

Utredningen har identifierat några typer av anställningsrelaterade uppgifter för vilka frågan kan ställas om de borde lämnas per betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationen, nämligen:

• tidsrelaterade uppgifter (frånvaro, arbetad tid och vilken period utbetald ersättning avser)

• förekomst av A1-intyg,

• förekomst av arbetstillstånd, och

• underrättelse om anställning av utlänning till Skatteverket.

I bedömningen har utredningen tagit hänsyn till bl.a. uppgifternas betydelse för olika ersättningssystem i relation till felaktiga utbetalningar och för annan problematik, möjligheterna att på ett träffsäkert sätt samla in relevant information, skyddet för den personliga integriteten samt företagens administrativa börda.

Utredningen föreslår att uppgift om frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning respektive tillfällig föräldrapenning ska lämnas i samband med arbetsgivardeklarationen. Utredningen föreslår också att underrättelser om anställning av vissa utlänningar, som ska göras till Skatteverket enligt bestämmelser i utlänningsförordningen (2006:97), ska göras genom uppgifter på individnivå i samband med arbetsgivardeklarationen. De övriga uppgiftstyperna bör däremot enligt utredningens mening inte lämnas i arbetsgivardeklarationen.

Utredningen föreslår att regeländringarna ska träda i kraft den 1 januari 2025.

Uppgifter om viss frånvaro – föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning

Arbete trots förmån är en väsentlig orsak till felaktiga utbetalningar och bidragsbrott

Flera studier som har gjorts de senaste åren visar att felaktiga utbetalningar av förmånerna föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning är ett omfattande problem. Exempelvis har Försäkringskassan för år 2021 skattat omfattningen av de felaktiga utbetalningarna av föräldrapenning till närmare 1,2 miljarder kronor och av tillfällig föräldrapenning till närmare 1,4 miljarder kronor.

Rätten till ersättning förutsätter bl.a. att föräldern inte har arbetat under samma tid som ersättningen avser. Att ersättning söks trots att föräldern har arbetat har av Försäkringskassan bedömts utgöra en betydande risk för felaktiga utbetalningar. Felaktiga utbetalningar av föräldrapenning som har sin grund i att föräldern har arbetat eller inte vårdat barn har uppskattats till cirka 935 miljoner kronor för år 2021. För tillfällig föräldrapenning är motsvarande belopp cirka 1,3 miljarder kronor. Statistik från Försäkringskassan avseende ärenden som kontrollerats före utbetalning talar för att arbete trots förmån kan vara orsak till mer än tre fjärdedelar av de felaktiga utbetalningarna av tillfällig föräldrapenning samt till en ännu större del av de felaktiga utbetalningarna av föräldrapenning.

Utredningens förslag

Arbetsgivare ska lämna uppgift om viss frånvaro i samband med arbetsgivardeklarationen

I syfte att motverka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott föreslår utredningen en skyldighet för arbetsgivare att i samband med arbetsgivardeklarationen lämna uppgift per betalningsmottagare, dvs. på individnivå, om frånvaro som beror på skäl som kan ge rätt till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning. Förslaget innebär i korthet att den som är skyldig att lämna en arbetsgivardeklaration, i samband med deklarationen ska ange per betalningsmottagare om redovisad ersättning har eller inte har påverkats av frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning. Om ersättningen har påverkats av sådan frånvaro ska den deklarationsskyldige även ange vilket eller vilka datum som betalningsmottagarens frånvaro inföll och för varje sådan dag ange om frånvaron avsåg hela eller en del av den tid som arbete annars skulle ha utförts.

Skyldigheten att lämna frånvarouppgifter föreslås gälla för alla som ska lämna arbetsgivardeklarationer, förutsatt att ersättning till en betalningsmottagare ska redovisas och att redovisad ersättning har påverkats av sådan frånvaro. Uppgifter om frånvaro ska dock inte lämnas om den ersättning som har redovisats för betalningsmottagaren är underlag för statlig ålderspensionsavgift, vilket gäller bl.a. för sjukpenning och föräldrapenningförmåner. En skyldighet att redovisa frånvarouppgifter föreslås inte heller gälla för den som lämnar en förenklad arbetsgivardeklaration. I praktiken kommer det framför allt att vara en skyldighet för arbetsgivare i förhållande till anställda.

Frånvarouppgifter ska lämnas för alla som är betalningsmottagare, dvs. för samma personkrets som uppgifter på individnivå ska lämnas för i dag.

En arbetsgivare har för sin uppgiftsskyldighet enbart att förhålla sig till den anställdes frånvaroanmälan (anmäld orsak) och faktiska frånvaro från arbetet. Det finns inte någon skyldighet för arbetsgivaren att bedöma om den anställdes uppgifter i anmälan stämmer och den anställde faktiskt har rätt till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning.

En uppgift om frånvaro en viss dag ska enligt utredningens förslag lämnas i samband med arbetsgivardeklarationen för den redovisningsperiod i vilken arbetsgivaravgifter och skatteavdrag avseende den ersättning som påverkats av frånvaron ska redovisas. Det innebär t.ex. att frånvaro i januari, om den medför ett avdrag på lönen som betalas ut i februari, ska redovisas i arbetsgivardeklarationen för februari. Detta för att undvika att arbetsgivare ska behöva hantera samma frånvaro i arbetsgivardeklarationer för två olika redovisningsperioder, vilket skulle komplicera frånvarohanteringen.

Bestämmelser om uppgiftsskyldigheten ska införas i socialförsäkringsbalken

Uppgifter om en anställds frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning ligger inte till grund för beslut om arbetsgivaravgifter eller avdragen skatt. Uppgifterna har inte heller någon annan direkt koppling till skatteförfarandet. Det är därför inte lämpligt att arbetsgivarens skyldighet att lämna sådana uppgifter regleras i SFL. Utredningen föreslår att arbetsgivarens skyldighet att lämna uppgifter om frånvaro i samband med arbetsgivardeklarationen i stället regleras i socialförsäkringsbalken, som innehåller bestämmelser om socialförsäkringsförmåner och om förfarandet i socialförsäkringsärenden. En följd av att uppgiftsskyldigheten inte regleras i SFL är att den lagens sanktionssystem inte blir tillämpligt i fall där arbetsgivaren t.ex. lämnar oriktiga uppgifter.

Kontrollmöjligheter som uppnås

Eftersom det som villkor för föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning gäller att den enskilde inte har arbetat finns det för enskilda som har en anställning en direkt koppling mellan rätten till ersättning och frånvaro från arbetet. Om Försäkringskassan får tillgång till uppgifter på individnivå om frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning möjliggörs en direkt och konkret avstämning av förälderns ansökan mot den av arbetsgivaren redovisade frånvaron. Kontrollen av om den sökande uppfyller villkoret att inte ha arbetat kan dessutom automatiseras. På så sätt har uppgifterna en hög potential att utgöra ett effektivt verktyg för att upptäcka risker för felaktiga utbetalningar som beror på att den anställde har lämnat oriktiga uppgifter om att han eller hon inte har arbetat.

Effektiva kontroller där upptäcktsrisken för den som medvetet lämnar oriktiga uppgifter är stor är inte enbart ett betydelsefullt redskap för att upptäcka felaktiga utbetalningar, utan även ett starkt incitament för den sökande att vara noggrann med att de uppgifter som lämnas i ansökan är korrekta. En hög sannolikhet för kontroll har alltså en preventiv effekt på så sätt att antalet ansökningar där uppgifter om avstående från arbete inte är korrekta kan antas minska betydligt. Detta leder i sin tur till att de felaktiga utbetalningarna minskar.

Mot bakgrund av vikten av en snabb ärendehandläggning, särskilt då föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning är ersättningar som ska ersätta inkomster från arbete, är det i de flesta fall inte rimligt att Försäkringskassan skulle invänta att uppgifter om frånvaro i samband med en arbetsgivardeklaration finns tillgängliga innan en ansökan om ersättning prövas och ersättning betalas ut. Uppgifterna om frånvaro ger därför generellt sett inte möjlighet till kontroll innan ett beslut om ersättning fattats och utbetalning gjorts. Värdet av uppgiften ligger därför i att den kan vara ett instrument för att i efterhand kontrollera om en utbetalning var korrekt eller inte. Med automatisering av en sådan kontroll kan uppgiften dock vara ett betydelsefullt verktyg för att identifiera utbetalningar som kan vara felaktiga. Vidare kan ett sådant systematiskt felutnyttjande av försäkringen som i dag leder till många stora återkrav undvikas genom att missbruk av förmånen upptäcks i relativt nära anslutning till en felaktig utbetalning.

Frånvarouppgifterna är endast ett komplement – om än ett viktigt sådant – till andra kontrollinstrument och manuellt utredningsarbete i syfte att upptäcka risker för felaktiga betalningar. Exempelvis kan oriktiga uppgifter från enskilda om andra förhållanden som är relevanta för rätten till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning inte upptäckas genom en sådan uppgift.

Uppgifternas betydelse i återkravsärenden

En arbetsgivares uppgift om att utbetald ersättning inte har påverkats av frånvaro av skäl som kan ge rätt till tillfällig föräldrapenning ger en tydlig indikation på att föräldern har lämnat en oriktig uppgift i sin ansökan om ersättning och att det har medfört en felaktig utbetalning. Detsamma gäller om arbetsgivaren t.ex. för ett visst datum har redovisat frånvaro av skäl som kan ge rätt till tillfällig föräldrapenning men inte för alla de dagar som omfattas av förälderns ansökan. Om arbetsgivarens uppgift inte motsägs av annat underlag, har uppgiften enligt utredningens uppfattning ett sådant bevisvärde att den kan vara tillräcklig för att Försäkringskassan ska kunna besluta om återkrav. Detta förutsatt att den enskilde har underrättats om allt material av betydelse för beslutet och fått möjlighet att yttra sig över materialet.

En uppgift om frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning har inte samma bevisvärde som motsvarande uppgift avseende tillfällig föräldrapenning. För rätt till föräldrapenning är det, till skillnad från när det gäller tillfällig föräldrapenning, tillräckligt att föräldern inte har arbetat, dvs. det är inte nödvändigt att föräldern har avstått från arbete. En uppgift från arbetsgivaren om att redovisad ersättning inte har påverkats av frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning kan därför inte per automatik leda till slutsatsen att betalningsmottagaren, som ansökt om föräldrapenning, har lämnat en oriktig uppgift i sin ansökan. Uppgiften är därmed generellt sett sannolikt inte tillräcklig för att visa att det finns grund för återkrav av föräldrapenning. Sådana uppgifter kan dock ha ett betydande värde för att avgränsa vilka ansökningar som det kan finnas särskild anledning att granska genom ytterligare kontrollåtgärder, t.ex. genom förfrågningar till de enskildas arbetsgivare.

Personuppgiftsbehandling m.m.

Utredningens förslag innebär att i princip alla anställda kommer att omfattas av behandling av personuppgifter i form av uppgifter om viss frånvaro. För flertalet anställda kommer det enbart att röra sig om behandling av en uppgift om att utbetald ersättning inte har påverkats av frånvaro av skäl som kan ge rätt till föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning. För betalningsmottagare vars ersättning har påverkats av sådan frånvaro kommer också uppgifter om vilket eller vilka datum som frånvaron inföll och om den avsåg hela eller en del av den tid som arbete annars skulle ha utförts att behandlas.

Med beaktande särskilt av samhällsnyttan av att aktuella personuppgifter behandlas, att det rör sig om uppgifter som Försäkringskassan redan i dag har rätt att samla in och att överflödig integritetskänslig information kan antas samlas in endast i begränsad omfattning, bedömer utredningen att den personuppgiftsbehandling som förslaget innebär står i proportion till det eftersträvade syftet. Behandlingen bedöms alltså inte medföra ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Vidare bedöms de allmänna principer som enligt EU:s dataskyddsförordning 2 gäller för personuppgiftsbehandlingen vara uppfyllda.

För att de aktuella uppgifterna ska kunna samlas in och komma Försäkringskassan till del krävs en viss reglering utöver bestämmelser om uppgiftsskyldigheten för arbetsgivare. Utredningen föreslår därför författningsstöd som gör det möjligt för Skatteverket att samla in, lagra och vidareförmedla uppgifterna till Försäkringskassan. Vidare föreslås bestämmelser till stöd för att Försäkringskassan ska få tillgång till uppgifterna från Skatteverket och få använda dem i sin verksamhet. Frånvarouppgifterna bör enligt utredningens mening lämnas ut av Skatteverket till Försäkringskassan löpande utan begäran från Försäkringskassan. Överlämningen föreslås ske genom annat elektroniskt utlämnande än direktåtkomst.

Underrättelse om anställning

En arbetsgivare som anställer en utlänning ska under vissa förutsättningar underrätta Skatteverket enligt bestämmelser i utlänningsförordningen. I korthet gäller detta vid anställning av en utlänning som dels har tillstånd att vistas och arbeta här eller är undantagen från skyldigheten att ha arbetstillstånd, dels är medborgare i ett annat land än en EU-medlemsstat, EES-stat eller Schweiz. Enligt dagens regelverk lämnas underrättelser på en särskild blankett i pappersform. Skatteverkets hantering är manuell och tidskrävande. År 2021 inkom cirka 25 000 underrättelser till Skatteverket. Andra myndigheter, främst Polismyndigheten och Migrationsverket, kan ha nytta av uppgifterna i sin verksamhet och kan då begära och få ta del av dem från Skatteverket.

Utredningen föreslår att arbetsgivare ska fullgöra underrättelseskyldigheten genom att uppgifter lämnas per betalningsmottagare i samband med en arbetsgivardeklaration eller en s.k. förenklad arbetsgivardeklaration. Om arbetsgivare i relation till Skatteverket kan hantera information om anställda inom ramen för ett enda förfarande

– arbetsgivardeklarationen – förenklas deras administration, med minskade kostnader som följd. Det blir dessutom möjligt för arbetsgivare att göra underrättelser i elektronisk form. För Skatteverkets del innebär förslaget att en ny elektronisk tjänst behöver skapas, vilket kan leda till att Polismyndigheten och Migrationsverket enklare och snabbare kan ta del av uppgifterna. En sådan effektivisering kan ha betydelse för viss ärendehandläggning och bidra till arbetet mot arbetslivskriminalitet.

Uppgifter som inte bör lämnas i arbetsgivardeklarationen

Uppgifter om arbetad tid, period för utbetald ersättning och annan frånvaro än för vård av barn

Uppgifter om anställdas arbetade tid och om den tidsperiod som utbetald ersättning avser (period för utbetald ersättning) har betydelse för bl.a. rätten till ersättning och ersättningens storlek när det gäller ett flertal olika förmåner inom välfärdssystemen. Mot den bakgrunden har uppgifter från arbetsgivare i dessa avseenden generellt sett potential att motverka felaktiga utbetalningar och brott mot välfärdssystemen. Utredningen anser trots detta att det inte är lämpligt att införa krav på att uppgifter om arbetad tid respektive om period för utbetald ersättning ska lämnas på individnivå i arbetsgivardeklarationen.

En uppgiftsskyldighet för arbetsgivare skulle generellt sett leda till en ökad administration för företag och andra arbetsgivare, särskilt för dem som inte har it-baserade lönesystem. Uppgifter om arbetad tid respektive om period för utbetald ersättning är inte heller tillgängliga för arbetsgivare i förhållande till samtliga arbetstagare. Ett krav på att lämna uppgift om period för utbetald ersättning kan dessutom medföra att arbetsgivaren behöver ta ställning till tidskrävande och komplicerade bedömningsfrågor.

Av störst betydelse är dock att utredningen bedömer att en uppgiftsskyldighet beträffande arbetad tid och period för utbetald ersättning skulle leda till en betydande insamling och annan behandling av personuppgifter som inte behövs i förhållande till syftet. Personuppgiftsbehandlingen skulle därför utgöra ett intrång i enskildas integritet som inte kan anses proportionerligt i förhållande till ändamålet med behandlingen.

Utredningen anser att det inte heller bör införas en skyldighet att i arbetsgivardeklarationen lämna uppgifter per betalningsmottagare om all slags frånvaro. Ett sådant krav skulle inte vara träffsäkert i förhållande till en användning av uppgifterna för att kontrollera ersättningsansökningar. Tvärtom skulle det leda till att en mängd överflödig information samlas in, vilket i förhållande till ändamålet med behandlingen utgör ett oproportionerligt intrång i den enskildes integritet.

Det bör vidare inte införas en skyldighet att i arbetsgivardeklarationen lämna uppgifter på individnivå om frånvaro som beror på nedsatt arbetsförmåga. En sådan uppgift skulle ha en begränsad träffsäkerhet när det gäller kontroll av enskildas uppgifter och inte vara ett effektivt verktyg för att motverka bidragsbrott och felaktiga utbetalningar.

Förekomst av A1-intyg

Utredningen har övervägt om en skyldighet att lämna uppgift på individnivå i arbetsgivardeklarationen om förekomst av A1-intyg borde införas. Ett A1-intyg visar vilket lands lagstiftning om social trygghet som gäller för arbetstagare och egenföretagare som rör sig inom EU/EES, Schweiz och Storbritannien. Uppgiften skulle, i fall där arbetsgivaren har deklarerat att ersättning är skattepliktig men inte avgiftspliktig, förbättra förutsättningarna för Skatteverkets kontrollverksamhet och kunna ha en viss betydelse för andra myndigheter, bl.a. Pensionsmyndigheten, och arbetslöshetskassorna.

Information om för vilka personer A1-intyg har utfärdats finns dock redan i dag hos Försäkringskassan, även om det för närvarande finns svårigheter att sammankoppla den informationen med svenska registeruppgifter om identitet. En förbättrad kontroll skulle alltså kunna uppnås utan den ökade administration och personuppgiftsbehandling som en ytterligare uppgift i arbetsgivardeklarationen skulle medföra för företag och andra arbetsgivare. Utredningen anser därmed att det inte finns tillräckliga skäl för att en uppgift om förekomst av A1-intyg ska lämnas i arbetsgivardeklarationen.

Förekomst av arbetstillstånd

De allra flesta som är medborgare i ett land utanför EU, EES eller Schweiz behöver ett arbetstillstånd för att ha rätt att arbeta i Sverige.

En uppgift på individnivå i arbetsgivardeklarationen som, när det gäller ersättning till en utlänning, korrekt anger om han eller hon har eller saknar föreskrivet arbetstillstånd skulle kunna underlätta Pensionsmyndighetens prövning av om det finns rätt till inkomstgrundad ålderspension baserad på inkomsten. En sådan uppgift skulle också kunna vara till nytta inom brottsbekämpande verksamhet.

Utredningen anser dock att det inte finns tillräckliga skäl för att en uppgift om arbetstillstånd ska lämnas i arbetsgivardeklarationen. Det som framför allt talar emot att ställa krav på arbetsgivare att lämna en sådan uppgift är att uppgifter om vilka arbetstillstånd som har beviljats redan finns hos Migrationsverket, som är den beslutande myndigheten. Att förfarandet när ett arbetstillstånd beviljas i nuläget inte är samordnat med regleringen om samordningsnummer bör enligt utredningens mening inte kompenseras genom en skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift i arbetsgivardeklarationen.