Materielförsörjningsstrategi För vår gemensamma säkerhet

En stor del av verksamheten inom materielförsörjningen utförs av företag. Eftersom materielförsörjningen omfattar såväl försvarsprodukter som produkter med civilt ursprung genomförs den inte på en homogen marknad. Försvarsmarknaden skiljer sig åt från andra marknader genom att inte enbart styras av marknadsmässiga överväganden. Särskilda regelverk samt nationella säkerhets- och försvarspolitiska intressen påverkar dess funktion och dynamik. Försvarsmarknadens särart innebär att det krävs en god dialog mellan stat och företag. Behoven och förutsättningarna för dialog skiljer sig åt i olika faser av materielens livscykel.

Eftersom den svenska försvarsmarknaden är liten är export en förutsättning för att svenska försvarsföretag ska kunna utveckla och producera kvalificerade tjänster och försvarsmateriel.

Många företag har viktiga roller även i kris och krig, vilket ställer krav på att staten vidtar åtgärder för att säkerställa tillgång till företagens kompetens och kapacitet även under dessa omständigheter.

Teknikutveckling drivs och finansieras i hög grad av företag som agerar på en civil marknad. Militär teknikutveckling krävs dock för att utveckla specifikt militära system, anpassa civil teknik till militära krav samt för att värdera möjligheter och begränsningar med ny teknik. För att säkerställa att hela bredden av det militära försvarets behov omhändertas, behöver delar av forskningen och teknikutvecklingen vara statligt styrd och finansierad.

Det försvarsrelaterade EU-samarbetet utgör en helhet där verktyg, instrument och initiativ tillsammans påverkar förutsättningarna för svensk materielförsörjning. Det ligger i Sveriges intresse att Europeiska försvarsfonden (EDF) är relevant för svensk materielförsörjning, såväl för staten som för svenska företag och forskningsaktörer. Staten bör eftersträva att fonden inte får sådana marknadspåverkande effekter att det försämrar förutsättningarna för svensk materielförsörjning.

Försvarsföretagsfrågorna och utvecklingen av den inre marknaden har genom EDF kommit att bli ett verktyg för att driva utvecklingen av EU-samarbetet inom försvarsområdet. Det behövs därför en tydlig målsättning för vad Sverige vill uppnå med sitt deltagande i det försvarsrelaterade EU-samarbetet. Statens arbete med EDF bör styras av tydliga prioriteringar. Näringslivets och forskningsaktörers intressen bör beaktas. För att prioriteringarna ska få genomslag behöver de vara relevanta i en EU-kontext. Det förutsätter en helhetsansats som hanterar kopplingarna mellan EDF och EU:s övriga försvarsrelaterade förslag och initiativ.

I Sverige har stridsflyg- och undervattensområdet samt de integritetskritiska delarna av ledningssystemområdet pekats ut som väsentliga säkerhetsintressen. De flesta andra europeiska länder har valt att definiera mer övergripande och generella väsentliga säkerhetsintressen. Den svenska användningen av begreppet medför en risk för sammanblandning av enskilda materielområden med motivet för tillämpning av artikel 346.1 b i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Stridsflyg- och undervattensområdet samt de integritetskritiska delarna av ledningssystemområdet bör i stället benämnas som strategiska materielområden. Inom dessa områden har staten gjort vägval om att upprätthålla en inhemsk försörjningsförmåga. För att möta det militära försvarets behov behöver staten säkerställa att leverantörerna inom dessa områden har förutsättningar för att bedriva verksamheten så länge vägvalet om nationell försörjning kvarstår. Styrningen av strategiska materielområden bör utvecklas så att det militära försvarets behov tillgodoses på ett effektivt, säkert och långsiktigt hållbart sätt.

Förmågan att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp, bör anses utgöra ett väsentligt säkerhetsintresse för Sverige. Tillämpningen av artikel 346.1 b i EUF-fördraget ska ske restriktivt och måste vara motiverad i varje enskilt fall.

Utredningens förslag till materielförsörjningsstrategi

Målet med materielförsörjningen är att säkerställa det militära försvarets behov av materiel och materielrelaterade tjänster i fred, kris och krig såväl i dag som i framtiden. Försörjningen ska genomföras på ett sätt som gör den effektiv, säker och långsiktigt hållbar. För att uppnå detta mål ska staten

– planera och leda materielförsörjningen på ett sätt som gör att behov kan mötas i såväl fred som kris och krig. Samordning ska ske med övriga delar av förmågeutvecklingen och planering och ledning ska möjliggöra att nya brådskande behov kan mötas och att uppkomna möjligheter nyttjas. Planering ska ske för att kunna genomföra påskyndad materielförsörjning.

– sträva efter uthålliga och robusta försörjningslösningar. Dessa bör dimensioneras för en uthållighet på minst tre månader, i första hand genom lagerhållning och i andra hand genom avtal. Staten ska identifiera de krigsviktiga företag vars produktion av materiel eller tjänster är av stor vikt för det militära försvaret i krig.

– säkerställa ett tydligt beslutsfattande och medvetna vägval. Avvägning ska göras mellan effektivitet, säkerhet, långsiktig hållbarhet och handlingsfrihet att möta nya eller förändrade behov. Risker ska identifieras och hanteras på ett sätt som möjliggör ett väl avvägt risktagande.

– genomföra materielförsörjningen utifrån ett livscykelperspektiv på såväl kostnader som på försörjningsförutsättningar.

– vid anskaffning och vidmakthållande anpassa sitt agerande till rådande förutsättningar i det aktuella fallet för att kunna nyttja marknadens möjligheter att snabbt och effektivt möta aktuella behov, nyttja möjligheter till kostnadsdelning samt nyttja investeringar som redan gjorts av staten eller andra aktörer.

– beställa utveckling av materiel om marknaden inte kan möta nödvändiga operativa behov eller om det ger tydliga fördelar avseende effektivitet, säkerhet eller långsiktig hållbarhet.

– söka och nyttja internationella samarbeten i alla faser av materielens livscykel i de fall det bidrar till att möta det militära försvarets behov och till en effektiv och säker försörjning.

– finansiera och bedriva forskning och utveckling för att kunna nyttja teknikens möjligheter för att möta framtida behov. Av staten finansierad forskning och utveckling bör prioriteras till integritetskritiska områden samt till andra områden där staten inte kan dra nytta av andras resultat. EDF bör, i de fall det är möjligt, användas som komplement till nationell forskning och utveckling.

– säkerställa att av staten finansierad forskning och utveckling kan nyttiggöras i materielförsörjningen.

– identifiera och inrikta strategiska materielområden för att säkerställa tillgång till nationell kompetens och kapacitet av avgörande betydelse.

– genom ett tydligt mål och fastställda prioriteringar säkerställa ett samlat och ensat agerande inom det försvarsrelaterade EU- samarbetet.

– föra dialog med företagen i syfte att identifiera och nyttja marknadens möjligheter.

– bidra till svenska försvarsföretags möjligheter att upprätthålla och utveckla sin konkurrenskraft. Detta inkluderar att identifiera och driva gemensamma intressen och prioriteringar inom EU- samarbetet, att upprätthålla dialog samt att agera konsekvent.

– främja och stödja export som bidrar till materielförsörjningen.

Utredningens övriga förslag och rekommendationer

Utöver utredningens förslag till materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret redovisar utredningen ett antal förslag till stöd för genomförandet av strategin. Utredningen redovisar förslag till

– åtgärder för att med allmän tjänsteplikt krigsplacera personal vid företag vars produktion av varor eller tjänster är av stor vikt för det militära försvaret.

– åtgärder för att utveckla inhemsk kompetens inom kritiska teknikområden.

– översyn av bedömningsgrunderna för försvarsnytta samt behovet av resursförstärkningar för exportstöd och exportfrämjande.

– översyn av hur små och medelstora företags möjligheter att delta i projekt som finansieras av EDF kan förbättras.

– uppdrag åt Försvarsmakten att tillsammans med Vinnova och FMV föreslå hur innovationsprogram för forskning och utveckling inom teknikområden som är gemensamma för civil och militär verksamhet ska etableras och förvaltas.

– åtgärder för att utveckla analyser och underlag som möjliggör bedömningar och avvägningar inom materielförsörjningen samt för att följa utvecklingen inom försvarsmarknaden.

Utredningen lämnar även rekommendationer för att stärka förutsättningarna för materielförsörjningen. Utredningen rekommenderar:

– att samarbetet med de övriga nordiska länderna på försörjningssäkerhetsområdet bör utvecklas.

– åtgärder för en utvecklad samverkan inom staten vid större materielanskaffningar.

– åtgärder för hemlighållande av patentansökningar och patent vid höjd beredskap och ytterst i krig.

– att materielanslagens finansiella villkor efter 2023 ses över så att förutsättningarna blir likvärdiga Trafikverkets och möjligheterna att hantera tillväxten under kommande budgetår på ett rationellt sätt förbättras.