Riksrevisorns årliga rapport 2026

Utskottets ställningstagande

Bilaga 1 Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2 Uppteckningar från finansutskottets offentliga sammanträde med riksrevisorn

Riksdagen lägger redogörelsen till handlingarna.

Riksrevisorns årliga rapport 2026 samlar de viktigaste iakttagelserna under det gångna året för att ge en översiktlig och sammanhållen bild av Riksrevisionens granskningsverksamhet. Granskningarna rör olika delar av det statliga åtagandet, och flera av dem visar hur brister i styrning och genomförande får direkta konsekvenser för enskilda. De visar även hur brist på långsiktig styrning skapar ineffektivitet, instabilitet och svårigheter för verksamheter som i förlängningen riskerar att undergräva förtroendet för staten och dess institutioner.

Underlaget till den årliga rapporten utgörs av 38 granskningsrapporter från effektivitetsrevisionen som publicerats sedan den förra rapporten och granskningen av 226 myndigheters årsredovisningar för räkenskapsåret 2025. I år har Riksrevisionen lämnat 22 revisionsberättelser med modifierade uttalanden med reservation, dvs. Riksrevisionen bedömer att det finns väsentliga fel men att dessa inte är genomgripande för årsredovisningen.

Den årliga rapporten är strukturerad i tre kapitel utifrån de riskområden som anger granskningens huvudsakliga inriktning och som presenterats i Riksrevisionens granskningsplan:

• organisering, ansvar och samordning.

Av riksrevisorns inledning framgår att man i vissa delar har använt sig av generativ AI när man tagit fram årets rapport. Den har använts till att samman­ställa rapporter och den har gett förslag på vilka iakttagelser som är relevanta att lyfta fram. Förslagen har sedan noggrant bedömts och diskuterats och samtliga iakttagelser som behandlas i den årliga rapporten har genomgått en manuell hantering och kvalitetssäkring. Riksrevisorn har fattat det slutliga beslutet om innehållet i rapporten.

I årets rapport återkommer riksrevisorn till risker för bristande budgetdisciplin och lyfter bl.a. fram att Riksrevisionen i årets granskning av regeringens hantering av det finanspolitiska ramverket (RiR 2025:36) bedömer att regeringen varken redovisar sin föreslagna finanspolitik på ett transparent sätt eller utformar finanspolitiken i enlighet med det nuvarande finanspolitiska ramverket. En iakttagelse är att regeringen avser att avvika från balansmålet som gäller fr.o.m. 2027 och inte planerar att återgå till målet för det finansiella sparandet under prognosperioden. Med anledning av överenskommelsen om att lånefinansiera nya försvarsutgifter och stöd till Ukraina varnar riksrevisorn för en ordning där enskilda utgiftsposter hanteras utanför sedvanlig budget­prövning. Det riskerar att undergräva budgetdisciplinen och på sikt leda till ohållbara nivåer på statsskulden.

Långsiktigt hållbara statsfinanser förutsätter enligt riksrevisorn en effektiv uppbörd och med det perspektivet redovisas i den årliga rapporten iakttagelser från granskningen av Skatteverkets arbete mot svartarbete (RiR 2025:18) och granskningen om avgiftsbelagda offentligrättsliga tjänster (RiR 2025:9). Skatteverkets modell för att identifiera och värdera risker för oredovisad arbetskraft tillämpas i vissa avseenden inte som det är tänkt, och iakttagelser om avgiftsbelagda tjänster är och har varit återkommande i de årliga rapporterna. I den senaste granskningen gör Riksrevisionen bl.a. iakttagelsen att regeringen varken behandlar eller följer upp de riktlinjer som riksdagen antagit för när myndigheter kan få disponera intäkter från avgiftsbelagda tjänster.

I den årliga rapporten konstateras att risken för ineffektivitet, för bristande måluppfyllelse och för att pengar inte används som det är tänkt ökar när styrningen brister, t.ex. om mål för verksamheter är oklara eller otydligt formulerade. Vidare konstateras att brister inom myndigheters interna styrning och kontroll gör det svårt för myndigheterna att veta om de uppnår målet för verksamheten och ökar risken för fel i årsredovisningar. I förlängningen kan detta leda till att riksdagen och regeringen tar beslut baserade på bristande beslutsunderlag.

I några av Riksrevisionens granskningar bedömer myndigheten att regeringens styrning behöver förtydligas och bli mer aktiv för att utveckla myndigheters arbete och bidra till att det bedrivs mer effektivt. Iakttagelser som lyfts fram i det här avsnittet kommer från granskningarna om statens arbete med att genomföra Agenda 2030 (RiR 2025:22) och statens styrning av myndigheternas anskaffning och användning av lokaler (RiR 2025:17).

I den årliga rapporten räknas också ett antal exempel upp där otydliga formuleringar av finansiella villkor för myndigheternas anslag kan skapa tolkningsutrymme och otydligheter kring vad ett anslag får användas till. Riksrevisorn menar att den otydligheten i förlängningen riskerar att leda till att pengarna inte används så som regeringen har avsett.

Bristande långsiktighet och problemen med det belyses i den årliga rapporten genom bl.a. iakttagelser från den årliga revisionen av Social­styrelsen och Försvarets materielverk (FMV). Socialstyrelsen har ett stort antal regeringsuppdrag (259 under 2025) men får svårt med kompetens­försörjningen och en långsiktig och hållbar rekrytering eftersom finansie­ringen av dessa uppdrag inte går via förvaltningsanslaget utan via övriga anslag och bidrag för regeringsuppdragen. I FMV:s fall har kortsiktig styrning lett till svårigheter att planera inköp. Regeringsbeslut som kommit löpande under året har inneburit att myndigheten inte kunnat omsätta hela omfatt­ningen av stödpaketen till Ukraina i faktiska beställningar, och därmed har regeringens satsningar på att stötta Ukraina inte fullt ut kunnat förverkligas under året.

För att de ska kunna ta emot regeringens styrning krävs att myndigheterna har förmåga att planera, genomföra, följa upp och rapportera sitt arbete. Ytterst handlar den interna styrningen och kontrollen om att myndigheterna säkerställer att de genomför sin verksamhet och når sina mål. I den årliga rapporten redovisas iakttagelser där myndigheternas interna styrning och kontroll brister, t.ex. Mälardalens universitet som fick en modifierad revisionsberättelse 2025, Polismyndigheten som inte lyckats öka kostnads­effektiviteten efter polisreformen 2015 (RiR 2025:26), Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning som används i liten utsträckning (RiR 2025:20) och avslutningsvis skolmyndigheternas stöd till skolväsendet där bristande rutiner för att sammanställa kunskapsunderlag enligt Riksrevisionen medför en risk för att stödet till skolor baseras på ofullständiga kunskapsunderlag och subjektiva bedömningar (RiR 2025:31).

Riksrevisorn noterar i den årliga rapporten ett mönster där återrapportering som myndigheterna ska redovisa i årsredovisningen framgår av regerings­beslut som tas löpande under året och inte i ändringar av myndigheters regleringsbrev. Det förekommer också att myndigheter kan välja om de vill göra återrapporteringen separat eller i sin årsredovisning. Riksrevisionen konstaterar att om myndigheten gör en separat redovisning ingår den inte i den årliga revisionens granskning. I den årliga rapporten konstateras att reglerings­brevet är regeringens centrala styrmedel för året, vilket talar för att alla återrapporteringskrav som en myndighet har bör framgå där.

Hur verksamheter organiseras, hur ansvar fördelas och hur myndigheter samordnar sitt arbete och samarbetar med varandra kan påverka effektiviteten i de verksamheter Riksrevisionen granskar. Den årliga rapporten avslutas med ett avsnitt med iakttagelser om hur det statliga åtagandet påverkas av hur verksamheten är organiserad.

I sin granskning av statens arbete med strategiska digitaliseringsprojekt har Riksrevisionen funnit att de dras med höga kostnader, förseningar och bristande måluppfyllelse (RiR 2025:8). I den årliga rapporten konstateras att brister i regeringens samlade styrning och systematiska uppföljning gör att återkommande hinder inom digitaliseringen inte identifieras, åtgärdas eller förebyggs.

Riksrevisorn väljer i år också att lyfta fram iakttagelser som handlar om svårig­heter att utnyttja resurser effektivt när verksamheter ska skalas upp. Iakttagelser från granskningarna om antagningen till polisutbildningen (RiR 2025:13), tre myndigheters arbete för att motverka infiltration i sitt arbete (RiR 2026:3) och Inspektionen för vård- och omsorgs hantering av enskildas klagomål på hälso- och sjukvården (2025:29) visar på problemen, bl.a. att snabb expansion eller minskning av verksamheter ställer särskilda krav och kan vara förenat med effektivitetsbrister. Att säkerställa att myndigheterna har rätt kompetens och att motverka infiltration kan vara en särskild utmaning, konstaterar riksrevisorn i den årliga rapporten.

Att bristande samordning kan leda till att myndighetsutövningen inte är enhetlig och att lika fall bedöms olika konstateras också i rapporten. Iakttagelser från granskningarna om förvar i migrationsprocessen (RiR 2025:32) samt regeringens klimatredovisning och klimathandlingsplan (RiR 2025:25) redovisas.

Avslutningsvis redovisar riksrevisorn i den årliga rapporten iakttagelser som belyser vikten av att skapa rätt förutsättningar för verksamheter, t.ex. statens insatser mot ekonomiskt våld i nära relationer (RiR 2025:6), statens arbete mot problem med spel om pengar (RiR 2026:1), systemet för lärarlegitimation (RiR 2025:12) och Migrationsverkets kontroller av arbetstillstånd (RiR 2026:5).

Sedan 2007 har Riksrevisionen publicerat sin uppföljningsrapport som ett underlag för riksdagens bedömning av resultatet av Riksrevisionens gransk­ning, dvs. om den bidragit till en bättre statlig verksamhet. Rapporten lämnas till finansutskottet som har ansvar för att säkerställa relevans, kvalitet och produktivitet i Riksrevisionens granskningsverksamhet.

I sitt förord anger riksrevisorn att hon genom uppföljningsrapporten ser att att Riksrevisionens granskning är ett relevant och viktigt verktyg för att stärka ansvarstagande, effektivitet och transparens i staten. Uppföljningen bidrar även till lärande och utveckling, både hos dem som granskas och inom Riksrevisionen. Riksrevisionens sammanfattande bedömning är att gransk­ningen genom årlig revision och effektivitetsrevision har gett resultat och bidragit till förbättringar i den statliga verksamheten. I de flesta fall har granskningen medfört någon form av åtgärd från regeringen eller andra granskade myndigheter och åtgärderna ligger ofta i linje med Riksrevisionens slutsatser och rekommendationer.

När det gäller den årliga revisionen konstateras att alla de 26 modifierade revisionsberättelserna 2024 följdes av åtgärder. Samtliga myndigheter har vidtagit åtgärder efter ett år. Även regeringen har vidtagit åtgärder som att t.ex. ändra ett ekonomiskt mål för en avgiftsbelagd verksamhet och föreslå riksdagen att få lägga till ett beställningsbemyndigande till ett anslag.

De senaste tre åren har antalet modifierade revisionsberättelser varierat mellan 13 och 26. I uppföljningsrapporten konstateras att ökningen främst beror på att Riksrevisionen skärpt kriterierna för när fel kan påverka revisionsberättelsen. Antalet modifierade revisionsberättelser 2024 är det högsta antalet sedan 2014, när Riksrevisionen införde de fem separata uttalandena i revisionsberättelsen.

Förutom uttalandena i revisionsberättelserna kan de fel och brister som identifierats även medföra att Riksrevisionen behöver lämna en revisions­rapport eller rapportera muntligt till den berörda myndigheten.

I samband med revisionen av räkenskapsåret 2024 lämnade Riksrevisionen 27 rekommendationer i tio revisionsrapporter. De granskade myndigheterna har vidtagit åtgärder i linje med rekommendationerna. För de allra flesta åtgärder bedömer Riksrevisionen att myndigheternas agerande beror på Riksrevisionens granskning och rapportering i revisionsrapporterna. När myndigheterna inte har vidtagit åtgärder kan det enligt Riksrevisionen t.ex. bero på att myndigheterna inte håller med om rekommendationerna. I en bilaga till uppföljningsrapporten återfinns en detaljerad redovisning av vad rekommendationerna handlade om 2024. Bland annat handlade de om myndigheter som har ackumulerade över- eller underskott i avgiftsbelagd verksamhet där det ekonomiska målet är full kostnadstäckning.

Om Riksrevisionen identifierar fel och brister i samband med den granskning som sker löpande under året rapporterar myndigheten det till den berörda myndigheten, så att det finns möjlighet att vidta åtgärder och rätta felen. I uppföljningsrapporten konstateras att det innebär att den årliga revisionens arbete också är förebyggande.

Riksrevisionen fortsätter att redovisa analyser av modifierade revisions­berättelser som sträcker sig över en längre period. Andelen modifierade revisionsberättelser under perioden 2015–2024 utgjorde ca 7 procent av alla revisionsberättelser. Väsentliga och genomgripande fel är ovanliga. Bara vid tre tillfällen under den undersökta perioden har Riksrevisionen bedömt att de väsentliga felen är genomgripande. I ett av dessa fall avstod Riksrevisionen från att uttala sig i revisionsberättelsen. Den vanligaste modifieringen rör ledningens efterlevnad av tillämpliga föreskrifter. Det handlar t.ex. om att myndigheten har överskridit sin bemyndiganderam eller ingått framtida ekonomiska åtaganden utan tilldelad bemyndiganderam och att myndigheten har ett väsentligt ackumulerat över- eller underskott i avgiftsbelagd verksamhet med det ekonomiska målet full kostnadstäckning.

I uppföljningsrapporten har Riksrevisionen följt upp resultatet av effektivitetsrevisionens granskning. Den omfattar 31 granskningsrapporter som publicerades från april 2021 till mars 2022. Den sammanfattande slutsatsen är att Riksrevisionens granskning gör skillnad och bidrar till förbättringar i statens verksamhet. En majoritet av rekommendationerna är hanterade, och för de flesta granskningar gör Riksrevisionen bedömningen att granskningen haft en stark eller delad påverkan på utfallet och de granskades agerande. De rekommendationer som riktas till de granskade myndigheterna följs något oftare av åtgärder, jämfört med rekommendationer som riktas till regeringen. Riksrevisionen har inte undersökt detta närmare men konstaterar att rekommendationerna till regeringen respektive myndigheterna har lite olika karaktär. Rekommendationerna till regeringen tenderar att vara mer övergripande, medan de som riktas till myndigheterna tenderar att vara mer handlingsinriktade och konkreta. Uppföljningsrapporten avslutas med ett konstaterande: trots åtgärder hos de granskade är det vanligt att de problem som föranledde granskningen ändå kvarstår i någon mån vid tiden för uppföljning. Det kan finnas flera skäl till detta. Många problem är komplexa och tar tid att åtgärda, och i flera fall krävs fortsatt arbete eller ytterligare insatser för att få bukt med problemen.

Enligt den uppföljning som gjorts omnämndes Riksrevisionen i knappt 4 200 artiklar i medier 2025, vilket kan jämföras med 3 200 artiklar 2024 och 6 100 artiklar 2023. En stor andel av den mediala bevakningen av Riksrevisionen var nyhetsartiklar om nyligen publicerade och pågående granskningar inom effektivitetsrevisionen, medan en betydligt mindre andel handlade om den årliga revisionens granskning. Myndigheten ges i regel en expertroll i frågor där det finns olika åsikter. Uppföljningen visar att granskningsrapporterna i stor utsträckning fortsätter att vara relevanta och intressanta för medier under lång tid. De granskningar som under flera år regelbundet nämns i medierna handlar ofta om politikområden som är präglade av starka åsikter och ideologiska skillnader, t.ex. skolan, transport­infrastrukturen, skatteområdet, rättsväsendet och hälso- och sjukvården.

Sedan den förra årliga rapporten 2025 har Riksrevisionen publicerat 38 granskningsrapporter inom effektivitetsrevisionen. Riksdagen har hittills behandlat och fattat beslut om 35 av de skrivelser från regeringen som kommit in till riksdagen med anledning av granskningsrapporterna. Riksdagen har beslutat om ett tillkännagivande till regeringen i ett fall (bet. 2025/26:AU6, rskr. 2025/26:195) med delvis bifall till följdmotioner. I övriga fall har riksdagen beslutat att avslå de följdmotioner som väckts.

I riksdagen har finansutskottet och konstitutionsutskottet tillsammans ett övergripande ansvar för Riksrevisionen. Finansutskottet ansvarar för att säkerställa relevans, produktivitet och kvalitet i myndighetens granskningsverksamhet. Med grund i det ansvaret har finansutskottet möjlighet att fatta beslut om oberoende utvärderingar av granskningsverksamheten (framst. 2018/19:RS5, bet. 2018/19:KU14, rskr. 2018/19:126–128). Mot bakgrund av detta godkände finansutskottet den 12 juni 2025 direktiv för en utvärdering av Riksrevisionens granskningsverksamhet fr.o.m. 2020 (dnr. 123-2025/26). Med utgångspunkt i bestämmelserna i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. om granskningens omfattning, inriktning och rapportering ska granskningsverksamhetens relevans, kvalitet och produktivitet utvärderas. Utvärderingen ska omfatta granskningsverk­samheten inom både den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen. Utvärderingen ska redovisas senast den 31 januari 2027.

Utskottet har vid sin behandling av riksrevisorns årliga rapporter ofta lyft fram att de fyller en viktig funktion och ger goda förutsättningar för riksdagen att diskutera de viktigaste iakttagelserna från revisonen under det senaste året (t.ex. bet. 2025/26:FiU9). Utskottet har uttalat att de generella slutsatser som riksrevisorn drar utifrån de mer specifika iakttagelserna från den årliga revisionen av de statliga myndigheterna är särskilt värdefulla, eftersom den typen av rapportering inte presenteras för riksdagen annat än i den årliga rapporten (bet. 2023/24:FiU9). Utskottet har vid dessa tillfällen också understrukit vikten av det offentliga sammanträde som utskottet anordnat med anledning av den årliga rapporten och uppföljningsrapporten, som bidrar till öppenhet och transparens om effekterna av den statliga verksamheten. Vidare har utskottet uttalat att den öppna utfrågningen också är ett led i utskottets ansvar att säkerställa relevans, kvalitet och produktivitet i Riksrevisionens verksamhet (bet. 2022/23:FiU9).

Utskottet har också under åren uppmärksammat att vissa iakttagelser återkommer år från år när det gäller avgiftsfinansierad verksamhet och beställningsbemyndiganden. Vid de tillfällena har utskottet konstaterat att det inte finns något hinder för regeringen att kommentera dessa återkommande iakttagelser även om någon formell svarsskrivelse inte behöver lämnas med anledning av den årliga rapporten (t.ex. bet. 2025/26:FiU9).

Utskottets ställningstagande

I den årliga rapporten samlar riksrevisorn de viktigaste iakttagelserna från effektivitetsrevisionen och den årliga revisionen. Utskottet anser att rapporten ger goda förutsättningar för riksdagen att diskutera de viktigaste iakttagelserna från revisionen under det senaste året. De generella slutsatser som riksrevisorn drar utifrån de mer specifika iakttagelserna från den årliga revisionen av de statliga myndigheterna är särskilt värdefulla, eftersom den typen av rapportering inte presenteras för riksdagen annat än i den årliga rapporten. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden om att det inte finns något hinder för regeringen att kommentera återkommande iakttagelser som redovisas i den årliga rapporten även om någon formell svarsskrivelse inte behöver lämnas.

Det offentliga sammanträdet med utfrågning av riksrevisorn som utskottet anordnat sedan 2018 med anledning av den årliga rapporten och uppföljningsrapporten bidrar till öppenhet och transparens när det gäller effekter av den statliga verksamheten. De båda rapporterna ger också underlag för utskottet att säkerställa relevans, produktivitet och kvalitet i Riksrevisionens granskningsverksamhet. Vid årets offentliga sammanträde täcktes liksom tidigare år ett brett område in; allt från statens insatser mot ekonomiskt våld i nära relationer, till myndigheters effektivitet och efterlevnaden av det finanspolitiska ramverket. Riksrevisorn lyfte fram återkommande problem med brister i den statliga verksamheten med konsekvenser för medborgarna. Brister som enligt riksrevisorn i förlängningen riskerar att minska förtroendet för staten. Utskottet instämmer med riksrevisorn och konstaterar att öppenhet och transparens när det gäller effekter av de statliga verksamheterna är en förutsättning för att bevara ett högt förtroende för de statliga myndigheterna och samhällets institutioner.