En ny produktansvarslag

Utredningen föreslår att det nya direktivet genomförs i en ny lag (den nya lagen). Den nya lagen, som ersätter 1992 års lag, ligger nära direktivet till sin utformning och sitt innehåll. Lagen innehåller, liksom 1992 års lag, civilrättsliga bestämmelser.

Den nya lagen vilar på samma grundläggande principer som 1992 års lag. Strikt skadeståndsansvar gäller därför även fortsättningsvis för skador som har orsakats p.g.a. en säkerhetsbrist i en produkt. Bestämmelserna i 1992 års lag som fullt ut svarar mot det nya direktivet (bl.a. reglerna om jämkning) överförs till den nya lagen endast med mindre språkliga ändringar. Det nya direktivet innehåller även bestämmelser som p.g.a. att de redan uppfylls i annan svensk rätt inte behöver lyftas in i den nya lagen. Det gäller bl.a. direktivets regler om utlämnande av bevisning (s.k. edition) och bevisbördans placering.

För att säkerställa ett mer heltäckande skydd för konsumenter och andra enskilda utvidgas det strikta skadeståndsansvaret för fysiska produkter till att även omfatta fristående mjukvara (t.ex. en applikation till en dator eller en smarttelefon och ett program som tillhandahåller artificiell intelligens). Eftersom det i dag förekommer att konsumenter tillverkar produkter på egen hand (t.ex. med hjälp av en 3D-skrivare) införs ett produktansvar även för sådana tillverkningsfiler som möjliggör tillverkning med automatiserade maskiner och verktyg.

För att återspegla den ökade förekomsten av immateriella tillgångar, och det ökade värdet av sådana tillgångar, gäller produktansvaret enligt den nya lagen även skada i data som användes uteslutande för den skadelidandes personliga bruk. Eftersom det i dag är vanligt att enskilda använder en produkt både för privata och yrkesmässiga ändamål föreslås även att skador på sådan egendom ska omfattas av rätten till skadestånd. Till skillnad mot det som gäller enligt 1992 års lag, ska det enligt den nya lagen inte gälla någon självrisk för sakskador, vilket motsvarar det nya direktivet.

Jämfört med 1992 års lag innehåller den nya lagen mer detaljerade regler om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist. Utvecklingen av bedömningskriterierna innebär bl.a. att sambandet mellan reglerna om produktsäkerhet och reglerna om produktansvar blir tydligare. Vidare tydliggörs ansvaret i sådana fall då en produkts säkerhet påverkas av andra produkter, vilket blir relevant för produkter som är avsedda att användas tillsammans, t.ex. i ett smart hemsystem. Förslagen innebär även att reglerna i högre grad uppfyller berättigade förväntningar hos enskilda produktanvändare på att ett AI-system är utformat på ett sådant sätt att farliga produktbeteenden förebyggs.

För att anpassa reglerna om produktansvar till dagens globala leveranskedjor utökas kretsen skadeståndsansvariga till att omfatta även tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster. Förslagen innebär att det i fler fall än tidigare blir möjligt för den som har lidit en skada som har orsakats av en produkt som är tillverkad i ett tredjeland att rikta sitt skadeståndskrav mot en näringsidkare som är etablerad i EES. I fråga om anonyma produkter utsträcks kretsen skadeståndsansvariga till att under vissa förutsättningar även omfatta leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt att ingå distansavtal. Detta innebär en minskad risk för att en skadelidande går miste om rätten till skadestånd till följd av att det saknas möjlighet att utreda vem som är produktansvarig för en viss produkt.

Dagens produkter innehåller ofta digitala komponenter, t.ex. programvara och digitala tjänster, som är nödvändiga för att produkten ska fungera. För att återspegla detta förhållande föreslås tydligare regler om produktansvar för sådana komponenter. Förslagen innebär bl.a. att produktansvaret enligt den nya lagen – i motsats till 1992 års lag – ska gälla programvara som har släppts ut på marknaden som en fristående produkt.

I övergången till en cirkulär ekonomi krävs det att produkter är mer hållbara över tid. I den nya lagen föreslås det därför tydligare regler om skadeståndsansvar för produkter vars egenskaper väsentligen har ändrats genom reparationer, uppgraderingar eller andra ändringar. Förslagen innefattar bl.a. regler om vem som är ansvarig för en sådan produkt, samt fördelningen av ansvaret mellan tillverkaren av den ursprungliga produkten och den ändrade produkten.

Den nya lagen innehåller mer detaljerade regler om ansvarsbefrielse jämfört med 1992 års lag. Bland annat innehåller den nya lagen regler om ansvarsbefrielse i vissa fall för en komponenttillverkare.

Detta eftersom teknikutvecklingen har medfört att fördelningen av skadeståndsansvaret mellan en tillverkare av en komponent med säkerhetsbrister och tillverkaren av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med har blivit mer komplex. Som nämnts föreslås även regler om ansvarsbefrielse avseende väsentligen ändrade produkter. Till skillnad mot 1992 års lag gäller skadeståndsansvaret enligt den nya lagen vissa säkerhetsbrister som har uppkommit efter att en produkt har släppts ut på marknaden. Detta eftersom det i dag är möjligt för en tillverkare att ändra produktens utformning och egenskaper i tiden därefter (t.ex. genom programvaruuppdateringar eller väsentliga ändringar).

Liksom enligt 1992 års lag föreskriver det nya direktivet att ansvarsbefrielse ska gälla för skador som med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget inte har kunnat upptäckas (s.k. utvecklingsskador). Direktivet ger dock medlemsstaterna möjlighet att utesluta reglerna om ansvarsbefrielse för sådana skador ur sin genomförandelagstiftning. För att den nya lagen inte ska hämma innovation och fortsatt teknisk utveckling föreslås det att utvecklingsskador även fortsättningsvis undantas från det strikta skadeståndsansvaret. Förslaget motsvarar i denna del inte bara vad som i dag gäller i Sverige utan också i det stora flertalet andra medlemsstater i EU.

Enligt förslagen har den skadelidande fortfarande bevisbördan för att de omständigheter som krävs för skadeståndsansvar är uppfyllda. Det innebär att han eller hon måste bevisa att en produkt har en säkerhetsbrist och att den säkerhetsbristen har orsakat en skada. Enligt EU-kommissionens utvärdering av de nuvarande unionsrättsliga reglerna om produktansvar är den främsta orsaken till att en skadelidande inte får skadestånd att han eller hon inte förmår uppfylla denna bevisbörda. För att undanröja detta hinder innehåller den nya lagen regler om att det vid en tvist om produktansvar i vissa fall ska presumeras att en produkt har en säkerhetsbrist eller att det finns ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada.

I den nya lagen införs nya regler om regressrätt. Reglerna utgör en kodifiering för produktansvarsfallen av de allmänna principer om regress som gäller enligt praxis, och skiljer sig således inte från vad som gäller enligt skadeståndsrätten i övrigt. De särskilda bestämmelserna i 1992 års lag om regressrätt för den som har betalat skadestånd för en produktskada enligt konsumenttjänstlagen (1985:716) eller konsumentköplagen (2022:260) överförs till den nya lagen.

En förlängd yttersta preskriptionstid gäller enligt den nya lagen för latenta personskador, vilket är en nyhet i förhållande till 1992 års lag. Förslaget innebär att en skadelidande inte går miste om skadestånd för en personskada, om han eller hon p.g.a. skadans natur är förhindrad att väcka talan i tid.

Förslaget om en ny produktansvarslag föranleder följdändringar i trafikskadelagen (1975:1410), patientskadelagen (1996:799) och lagen (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter.

Ändringar i elsäkerhetslagen

Skador som orsakas p.g.a. en säkerhetsbrist i el kommer fortfarande att regleras i elsäkerhetslagen (2016:732). För att reglerna om produktansvar för el ska svara mot det nya direktivet föreslås vissa ändringar i elsäkerhetslagens bestämmelser.

Reglerna om produktansvar för el föreslås till sin utformning och sitt innehåll ligga nära den nya lagen. Nödvändiga anpassningar av reglerna till förhållandena på den svenska elmarknaden har dock gjorts, på motsvarande sätt som när produktansvaret för el infördes i svensk rätt. Som en följd av detta föreslås att produktansvaret även fortsättningsvis ska ligga på innehavare av elektriska anläggningar med egen generator eller transformator.

På motsvarande sätt som enligt den nya lagen utvecklas elsäkerhetslagens bestämmelser om ersättningsgilla skador. Bestämmelsen om självrisk för sakskador som har orsakats p.g.a. en säkerhetsbrist i el upphävs. Även regler som motsvarar reglerna om presumtion, regressrätt och preskription i den nya lagen förs in i elsäkerhetslagen.

De större ändringarna av produktansvaret som det nya direktivet innebär saknar relevans för el. Det gäller bl.a. direktivets bestämmelser om programvara, komponenter, tillhörande tjänster och väsentligen ändrade produkter. I dessa delar föranleder det nya direktivet inte någon ändring i elsäkerhetslagens bestämmelser. Elsäkerhetslagens regler om ansvarsbefrielse behöver som en följd av detta inte heller utvecklas på motsvarande sätt som i den nya lagen. Någon utveckling av reglerna om när el ska anses ha en säkerhetsbrist är inte heller motiverad. Eftersom det saknas möjlighet att identifiera viss el i nätet, går det inte att särskilja importerad el från el som är producerad i Sverige. Med hänsyn till hur den svenska elmarknaden är reglerad, kan el inte heller vara en anonym produkt. En utvidgning av kretsen skadeståndsansvariga, likt den som har gjorts i den nya lagen, skulle därför sakna betydelse i fråga om el. Inte heller i denna del föranleder det nya direktivet någon ändring av produktansvaret enligt elsäkerhetslagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagen, ändringarna i elsäkerhetslagen och följdändringarna i övrig lagstiftning föreslås träda i kraft den 9 december 2026. 1992 års lag ska då upphöra att gälla. Det föreslås särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagen och några av lagändringarna.

Konsekvenser

Förslagen innebär att regleringen om produktansvar blir enhetlig inom EES, vilket gör det enklare för företag att bedriva verksamhet över statsgränserna. På sikt bör förslagen kunna leda till bättre konkurrens och lägre priser för konsumenter.

Förslagen innebär även en tydlig och tvingande reglering av ansvaret för produktskador samt att reglerna anpassas till den tekniska utvecklingen och digitala ekonomin. Detta medför ett stärkt skydd för konsumenter och andra enskilda. Den tydliga regleringen medför också att det blir mera förutsebart för företag vad som gäller och vad som krävs för att de ska uppfylla sina skyldigheter.

Det är rimligt att anta att utvidgningen av produktansvaret som förslagen innebär kommer att medföra ökade kostnader för ansvarsförsäkring, i vart fall för de näringsidkare som tillverkar, importerar eller distribuerar tekniskt avancerade eller innovativa produkter. Utredningens förslag att utvecklingsskador även fortsättningsvis ska undantas från produktansvaret bör dock leda till att en sådan kostnadsökning begränsas. Därtill innebär det gällande regelverket om produktsäkerhet att det redan ställs höga krav på företag i fråga om produkters säkerhet. Förslagen bör därför inte medföra några ingripande ekonomiska följder eller andra negativa konsekvenser för företagen.

Förslagen bedöms inte ha någon inverkan på statens inkomster eller utgifter.