Penning- och finanspolitisk konjunkturstabilisering

De senaste decennierna har stabiliseringen av konjunkturen i regel betraktats som en uppgift för penningpolitiken snarare än finanspolitiken. I Sverige började denna skarpa uppdelning ifrågasättas på allvar först under pandemin. Den internationella forskningen på området har under 2000-talet svängt tydligt i riktning mot en mer positiv syn på finanspolitikens möjligheter och ansvar. Denna förändring har även betydelse för synen på svensk ekonomisk politik och innebär att finanspolitik har en större roll att spela i framtida stabiliseringspolitik än i nuvarande ramverk. Framför allt gäller detta aktivt beslutad (s.k. diskretionär ) finanspolitik i stabiliseringssyfte.

I normala konjunkturlägen finns det inget behov av eller utrymme för en aktiv diskretionär finanspolitik. Penningpolitik och automatiska stabilisatorer sköter i dessa lägen stabiliseringen av ekonomin väl. Stabiliseringspolitiken kan dock förbättras genom att utöka omfattningen av de halvautomatiska stabilisatorerna något, främst genom att låta arbetslöshetsersättningen variera kontracykliskt med konjunkturen och att staten kompenserar kommunerna för cyklisk variation i skatteintäkterna.

När centralbanken inte kan sänka styrräntan tillräckligt på grund av den nedre gränsen för styrräntan strax under noll förändras läget. I dessa situationer bör diskretionär finanspolitik gripa in. Det är centralt att ett ramverk för finanspolitik finns på plats som gör att hushåll, företag och kommuner vet att lågkonjunkturer inte kan bli hur djupa som helst, det vill säga att finanspolitiken förväntas stabilisera ekonomin när penningpolitiken är begränsad. Redan denna förväntan minskar de samhällsekonomiska kostnaderna och stabiliserar konjunkturen eftersom det stärker efterfrågan och minskar risken för deflation och ekonomisk kris. Vidare bidrar aktiv finanspolitik i dessa lägen till att minska behovet av mer kostsamma stabiliseringsåtgärder från centralbanken, främst tillgångsköp.

Det finns fyra centrala argument för att finanspolitik bör ha en mer framskjuten position än tidigare i stabiliseringspolitiken:

1. Penningpolitik har svårt att ensam klara av att stabilisera ekonomin eftersom styrräntan begränsas av den nedre gränsen vid djupa konjunkturnedgångar. Den nedre gränsen för styrräntan nås oftare när realräntan är låg. De senaste decennierna har den genomsnittliga realräntan sjunkit trendmässigt, vilket ger anledning att tro att begränsningarna för styrräntan kommer att binda även i framtiden.

2. Finanspolitik behöver inte längre disciplineras lika hårt för att undvika skulduppbyggnad eftersom realräntan på statsskulden numera i regel understiger ekonomins tillväxttakt och förväntas att fortsätta göra detta. Detta minskar kraftigt risken för att den offentliga skulden blir ohanterlig.