Samspelet mellan finans- och penningpolitik i Sverige

Ett problem vid tolkningen av de empiriska samband som illustreras med hjälp av diagramanalysen är att kausaliteten kan gå i båda riktningarna. Syftet med analysen i denna bilaga är att illustrera vilken finans- eller penningpolitik som historiskt har förts i olika konjunkturlägen. Samtidigt påverkar politiken konjunkturläget. I ett andra steg används en ekonometrisk modell för att hantera detta kausalitetsproblem. Modellen utgår från en hypotetisk, finanspolitisk handlingsregel för stabiliseringspolitiken. En sådan regel kan användas som ett riktmärke för att bestämma hur mycket diskretionär finanspolitik som bör vidtas för att bidra till att stabilisera BNP och inflation utan att äventyra hållbarheten i de offentliga finanserna. I den finanspolitiska regeln är fyra variabler av särskilt intresse: resursutnyttjandet, inflationens avvikelse från inflationsmålet, den offentliga sektorns finansiella sparande samt styrräntan 3 . Historisk data över dessa variabler används för att skatta hur ekonomiskpolitiska förändringar har påverkat den svenska ekonomin över tiden och vice versa. Skattningen görs med hjälp av en så kallade Bayesiansk vektor-autoregressiv modell (BVAR- modell). Den skattade BVAR-modellen används sedan för att beräkna det strukturella sparandet som visar sig vara ganska lik den bedömning av strukturellt sparande som regeringen redovisar i sina budget- och vårpropositioner. Skillnaderna blir mest uppenbara i samband med ekonomiska kriser då modellens skattningar indikerar att strukturella sparandet var sämre under de här krisåren jämfört med de bedömningar som regeringen har gjort. Den skattade modellen indikerar att konjunkturen har större effekt på den offentliga sektorns finanser jämfört med regeringens skattningar. Det är anledningen till att strukturella sparandet varierar mer i modellen när effekten av de automatiska stabilisatorerna har rensats bort.

Den skattade modellen används även för att undersöka effekterna av olika chocker, exempelvis när ekonomin utsätts för olika störningar eller en omläggning av penning- eller finanspolitiken. Resultaten från dessa experiment indikerar att för efterfråge-, inflations- och finanspolitiska chocker 4 så har interaktionen mellan penning- och finanspolitik hittills varit positiv under 2000-talet, vilket innebär att när finanspolitiken (inklusive de automatiska stabilisatorerna) varit expansiv/kontraktiv så har även penningpolitiken varit det (se nedanstående tabell). De två politikområdena har med andra ord kompletterat varandra. 5 För penningpolitiska chocker verkar finans- och penningpolitik ha haft en negativ korrelation, vilket tyder på att de två politikområdena tycks ha varit substitut, dvs. när finanspolitiken (inklusive de automatiska stabilisatorerna) varit expansiv/kontraktiv så har penningpolitiken varit kontraktiv/expansiv. Resultaten indikerar också att penning- och finanspolitik förts kontracyklisk när ekonomin utsätts för efterfrågechocker eller inflationschocker.

Sammanfattningsvis, diagramanalysen indikerar att finans- och penningpolitik historiskt delvis har förts kontracykliskt i olika konjunkturlägen men endast delvis varit kongruenta. Analysen tydliggör behovet av ett mer formaliserat ramverk för att om möjligt öka kongruensen mellan finans- och penningpolitiken. Behovet av ett mer formaliserat ramverk blir än mer uppenbart i den ekonometriska analysen. Resultaten indikerar att penning- och finanspolitik är kongruenta när ekonomin utsätts för många olika chocker, dock inte alla. Ett stabiliseringspolitiskt ramverk kan närmare formalisera hur finans- och penningpolitik förväntas agera när ekonomin utsätts för olika chocker.

Historiska erfarenheter visar att stabiliseringspolitik inte nödvändigtvis kommer att bedrivas på ett sätt som stabiliserar konjunktursvängningarna. Olika former av politiska incitament och konflikter mellan olika ekonomiskpolitiska mål kan hindra att effektiva stabiliseringspolitiska åtgärder vidtas i rätt tid och i rätt omfattning. Beslutsfördröjningen kan bli lång p.g.a. utdragna politiska förhandlingar. Detta kan resultera i att stabiliseringsåtgärder vidtas för sent och får effekt i ”fel” konjunkturläge. Stabiliseringspolitiken kan av detta skäl bli procyklisk och bidra till att förstärka konjunktursvängningarna. Politiska svårigheter att föra en tillräckligt stram finanspolitik i högkonjunkturer kan också bidra till att den offentliga skulden ökar. Dessa problem kan leda till att hushåll och företag tappar deras förtroende för den förda stabiliseringspolitiken. För att ett stabiliseringspolitiskt ramverk ska uppfattas som trovärdigt av ekonomins aktörer så är det viktigt att ramverket hanterar dessa problem på ett trovärdigt sätt. Ett sätt att komma till rätta med ovan nämnda problem i ramverket är att ge en behörig myndighet i uppdrag att analysera såväl den rådande konjunkturen som de ekonomiska chocker som förväntas få betydande inverkan på den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren. I det stabiliseringspolitiska ramverket bör det också fastställas att den behöriga myndigheten förväntas ge förhandsrekommendationer om en lämplig stabiliseringspolitisk mix anpassad till den förväntade konjunkturcykeln.