Trends in GDP Growth and its Driving Factors

Under de senaste fyra decennierna har många avancerade ekonomier haft svaga ekonomiska resultat, där bruttonationalproduktens (BNP) tillväxttakt följer en nedåtgående trend sedan slutet av 1990- talet. Tillväxttakten har legat på nivåer upp till 1,5 procentenheter lägre än på 1980-talet. I Sverige var tillväxttakten däremot stark i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet men har därefter försämrats och återgått till något lägre nivåer jämfört med början av 1980-talet. Ekonomisk analys av den långsiktiga trenden har fokuserat på orsakerna till svagare tillväxt, genom att bland annat se till strukturella komponenter i BNP, permanenta utbudschocker och förändringar i den ekonomiska miljön. När utvecklingen av dessa variabler analyseras använder ekonomer begreppet potentiell BNP (potentiell produktion) som ett mått på ekonomins produktionskapacitet, vilket indikerar dess förmåga att upprätthålla en produktionsnivå baserat på tillgängliga resurser, teknik och effektivitet. Detta är ett koncept på utbudssidan som är av centralt intresse i den ekonomiska politiken och som används för att bedöma den långsiktiga utvecklingen av de offentliga finanserna och rekommendera strukturpolitik. Under kortare tidsperioder utsätts en ekonomi för olika tillfälliga utbuds- och efterfrågechocker, vilket orsakar cykliska variationer i faktisk produktion och inflation. Detta leder till ett intresse för skillnaden mellan verklig och potentiell BNP (BNP- gapet) samt målen och medlen för stabiliseringspolitiken. Konsekventa uppskattningar av BNP-gapet ger återkoppling till politiska åtgärder och möjliggör kortare budgetövervakning.

I denna bilaga undersöks den potentiella utvecklingen av BNP på medellång och lång sikt för Sverige och andra jämförbara länder. Trenden i potentiell produktion analyseras genom dess två huvudkomponenter, trenden i arbetade timmar och arbetsproduktivitet, där den senare drivs av förändringarna i kapital per enhet arbete, humankapital och total faktor produktivitet (TFP).

I många avancerade ekonomier har trenden i den framtida arbetsåldern (15–74) och dess andel av den totala befolkningen nyligen minskat på grund av demografiska förändringar såsom en långsammare befolkningstillväxt och en åldrande befolkning. Högre sysselsättningsgrader och bättre arbetskraftsdeltagande kompenserar endast delvis för denna effekt. Sverige har dock inte stött på negativa demografiska trender vilket delvis är på grund av den höga fertiliteten och invandringen. Trots detta åtföljs arbetskraftens höga deltagande och tillväxt av en hög jämviktsarbetslöshet vilket begränsar arbetskraftens och antalet arbetade timmars bidrag till potentiell BNP. Tillväxten av antalet potentiella arbetade timmarna har varit ganska stabil under de senaste åren, vilket har riktat uppmärksamhet mot arbetsproduktivitet som den potentiella orsaken till den observerade utvecklingen av framtida produktion.

Den primära faktorn som påverkar det långsiktiga ekonomiska välbefinnandet är arbetsproduktiviteten, vilken har förmågan att kompensera för negativa förändringar i andra strukturella faktorer. En betydande nedgång i dess tillväxt under de senaste decennierna har varit den mest anmärkningsvärda faktorn bakom den ekonomiska utvecklingen. Med undantag för korta intervaller med högre resultat, som i USA och Sverige i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, har denna nedgång drabbat alla utvecklade ekonomier. Förändringar i två komponenter av arbetsproduktivitet

– kapital per enhet arbete och total faktorproduktivitet (TFP) – sticker ut. I Sverige började nedgången i kapitalbildning och fördjupning (tillväxt i kapitalbeståndet per enhet arbete) på 2000-talet, och tillväxtbidraget från kapitalfördjupningen förblev sedan låg och stabil under ett decennium. Den starka återhämtningen efter finanskrisen (2007–2010) visade fortfarande en lägre kapitalfördjupning jämfört med slutet av 80-talet och 90-talet. Nedgången beror till stor del på den försämrade tillväxten av informations- och kommunikations (IKT) kapital intensiteten, som föll från de mycket höga siffror som upplevdes före 2000-talet. Men en betydande del av kapitalet, nämligen kunskapsbaserat eller immateriellt kapital (knowledgebased capital – KBC), inklusive innovativ egendom och kompetens, programvara och digitaliserad information, har nu visat sig ha en väsentlig inverkan på tillväxten av arbetskraftens produktivitet. I många avancerade ekonomier har ackumuleringen av immateriellt kapital accelererat och överstigit materiella investeringar. Sverige har sedan mitten av 90-talet upplevt ett signifikant bidrag från det immateriella kapitalets fördjupning till arbetsproduktivitetstillväxten, med något svagare utveckling under finanskrisen (2007– 2010). Covid-19-pandemin har påverkat de senaste trenderna positivt, eftersom ökade investeringar i immateriella och IKT- kapital är förknippade med ökad digitalisering, vilket kan ha långvariga effekter på arbetsproduktivitetstillväxten i framtiden.

Total faktorproduktivitet (TFP), förhållandet mellan ekonomins produktion och dess totala insatser, har varit den viktigaste bidragande faktorn till arbetsproduktivitet och total produktionstillväxt sedan andra världskriget. TFP-tillväxten har i genomsnitt minskat i hela den utvecklade världen. Vissa undersökningar tyder på att nedgången beror på minskande produktivitetsfördelar från ny teknik, medan andra antyder på misslyckanden i innovationspolitiken och svaga investeringar. Den svenska utvecklingen har liknat den i USA och Storbritannien, där IKT-sektorn har haft den starkaste tillväxten. Finanskrisen hade ytterligare negativa konsekvenser för TFP-tillväxten, med en kraftig inledande minskning men därefter också en stark återhämtningen efter 2010. Covid-19 har medfört liknande utveckling, men återhämtningen i produktivitet och TFP tillväxtåtgärder efter pandemin var snabb, delvis tack vare digital teknik, e-handel och distansarbete.