Stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck

I vårt uppdrag har det även ingått att lämna nödvändiga författningsförslag. För närmare information om våra direktiv, se bilaga 1.

Bedömningar och förslag

Översyn av straffbestämmelserna för vissa hedersrelaterade brott

Kretsen av personer som kan hållas straffrättsligt ansvariga för att en person tillåts att gifta sig före 18 års ålder behöver inte utvidgas …

Bestämmelsen om barnäktenskapsbrott ställer inte upp något krav på att äktenskapet eller den äktenskapsliknande förbindelsen ska ha kommit till stånd genom något otillbörligt medel, utan för straffansvar är det tillräckligt att någon förmått eller tillåtit ett barn att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse.

När det gäller kretsen av gärningspersoner som kan omfattas av rekvisitet ”tillåter” framgår det av förarbetena att straffbudet bör träffa den som har ett bestämmande inflytande över barnet, alltså vårdnadshavaren, någon som trätt i dennes ställe eller någon annan som har den faktiska vårdnaden om och bestämmande inflytande över barnet, t.ex. en nära släkting. Ett tillåtande kan vara både ett aktivt agerande och – såvitt gäller personer med garantställning gentemot barnet, alltså vårdnadshavarna eller någon med ställning jämförbar med en vårdnadshavare – underlåtenhet att ingripa trots kännedom om ett förestående barnäktenskap.

Medverkansbestämmelserna i 23 kap. 4 § brottsbalken är tillämpliga.

Det som alltså faller utanför det kriminaliserade området är helt frivilliga äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelser som ingås utan påverkan av någon annan och där inte heller vårdnadshavarna, eller någon med ställning jämförbar med en vårdnadshavare, genom sitt aktiva agerande eller sin underlåtenhet kan anses ha tillåtit äktenskapet.

Till det kommer att Utredningen om åtgärder mot kontroller av flickors och kvinnors sexualitet i betänkandet Förstärkt skydd för den personliga integriteten – behovet av åtgärder mot oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt omvändelseförsök 1 har föreslagit att underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott ska kriminaliseras. Regeringen har i den efterföljande lagrådsremissen Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp också bl.a. föreslagit en sådan kriminalisering.

Utredningen har bedömt att den straffrättsliga regleringen när det gäller vilken personkrets som kan hållas ansvarig för barnäktenskap är heltäckande. Det har därmed inte kommit fram att kretsen av personer som kan hållas straffrättsligt ansvariga för att en person tillåts att gifta sig före 18 års ålder behöver utvidgas ytterligare.

… men däremot bör straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till äktenskapsresa utvidgas till att omfatta fler situationer än i dag för att lagstiftningen mot ofrivilliga äktenskap ska vara heltäckande

Under arbetets gång har ett antal andra förslag lyfts om hur och på vilket sätt straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till äktenskapsresa skulle kunna utformas för att ytterligare stärka skyddet för dem som riskerar att utsättas för äktenskap mot den egna viljan. Utredningens överväganden har resulterat i att vi ser ett behov av att utvidga bestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till äktenskapsresa för att bestämmelserna ska bli mer heltäckande och enhetliga. Utredningen lämnar följande förslag.

– Bestämmelsen om äktenskapstvång ska utvidgas till att omfatta även den som genom vilseledande angående att ett äktenskap ingås eller förutsättningarna för äktenskapets upplösning förmår en person att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse.

– Bestämmelsen om vilseledande till äktenskapsresa ska utvidgas till att omfatta även de situationer där en person genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmås att resa till en annan stat än den där han eller hon bor i syfte att personen ska utsättas för äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott. Brottsbeteckningen ska ändras till äktenskapsresebrott .

– En ny straffbestämmelse om äktenskapsresebrott mot barn ska införas i ett nytt andra stycke i 4 kap. 4 d § brottsbalken. Bestämmelsen ska omfatta den som begår en sådan gärning som avses i bestämmelsen om äktenskapsresebrott mot en person som inte har fyllt 18 år samt den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt 18 år att resa till en annan stat i syfte att personen ska utsättas för barnäktenskapsbrott. Bestämmelsen ska gälla även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt 18 år. Kretsen av personer som kan hållas straffrättsligt ansvariga för äktenskapsresebrott mot barn kommer därmed att överensstämma med kretsen av personer som kan hållas straffrättsligt ansvariga för barnäktenskapsbrott och behöver därutöver inte utvidgas ytterligare.

Försök till äktenskapsresebrott och äktenskapsresebrott mot barn kriminaliseras, men inte stämpling till brotten

Det finns ett reellt tillämpningsområde för en kriminalisering av försök till äktenskapsresebrott och en sådan kriminalisering är också att anse som befogad med hänsyn till brottets allvar. Den viktigaste åtgärden, när det finns en risk för att en person kan komma att föras ut ur Sverige för att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse, är att hindra att den personen lämnar Sverige eftersom möjligheterna för svenska myndigheter att agera i andra länder är mycket begränsade. Vikten av att barn som riskerar att utsättas för bl.a. barnäktenskap inte lämnar Sverige har också anförts som ett skäl för att kriminalisera försök till överträdelse av ett utreseförbud. Om äktenskapsresebrott skulle kriminaliseras på försöksstadiet skulle det kunna öka möjligheten att skydda personer från att utsättas för sådana resor. Mot denna bakgrund anser vi att försök till äktenskapsresebrott bör kriminaliseras. Samma ställningstagande görs när det gäller äktenskapsresebrott mot barn.

Äktenskapsresebrottets allvar eller konstruktion talar inte heller mot en kriminalisering av stämpling till äktenskapsresebrott. I praktiken finns det dock inte något tillämpningsområde för en sådan kriminalisering eftersom handlandet i samtliga tänkbara situationer skulle kunna straffas som stämpling till äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott. Motsvarande överväganden gör sig gällande när det gäller straffbestämmelsen om äktenskapsresebrott mot barn. Stämpling till äktenskapsresebrott och äktenskapsresebrott mot barn bör därför inte kriminaliseras. I vårt uppdrag ligger dock att oavsett ställningstagande i sak lämna ett författningsförslag som innebär att stämpling till äktenskapsresebrott kriminaliseras. Vi lämnar därför ett alternativt förslag om att det i 4 kap. 10 § brottsbalken införs en sådan bestämmelse.

Tvång att vara kvar i ett äktenskap bör inte kriminaliseras särskilt

En kriminalisering av tvång att vara kvar i ett äktenskap innebär sådana tillämpnings- och gränsdragningsproblem att det kan ifrågasättas om en sådan kriminalisering skulle kunna utformas och avgränsas på ett tillräckligt tydligt sätt för att uppfylla kriterierna för en kriminalisering och legalitetsprincipens krav på tydlig och förutsebar lagstiftning. Vi anser därför att tvång att vara kvar i ett äktenskap inte bör kriminaliseras särskilt.

Om en särskild kriminalisering av tvång att vara kvar i ett äktenskap ändå genomförs, anser vi att bestämmelsen bör utformas på så sätt att de straffbelagda handlingarna innefattar att en person genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av utsatt belägenhet hindrar en person från att lämna ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Det bör då krävas att brottsoffrets vilja att lämna förbindelsen har kommit till uttryck på något sätt. Det bör dock inte krävas att viljan har manifesterats formellt genom t.ex. en ansökan om äktenskapsskillnad. Brottet bör fullbordas när gärningspersonen faktiskt har hindrat brottsoffret från att lämna förbindelsen. Att en person hindras från att lämna ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse tar sikte på situationen att en person hindras från att formellt upplösa förbindelsen. Bestämmelsen tar således inte sikte på situationen att någon t.ex. hindras fysiskt från att lämna det gemensamma hemmet.

Skärpta straff för vissa hedersrelaterade brott

Vi föreslår att straffskalorna för äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och äktenskapsresebrott skärps för att fullt ut motsvara allvaret hos sådan brottslighet. När det gäller äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott förslår vi att minimistraffet för dessa brott höjs från allmänt fängelseminimum om 14 dagar (26 kap. 1 § brottsbalken) till fängelse i sex månader och att maximistraffet höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. När det gäller äktenskapsresebrott föreslår vi att straffskalan för brottet ändras på så sätt att det för brottet stadgas fängelse i högst fyra år, i stället för två år som tidigare gällt.

Det har inte framkommit något som talar för att den nuvarande straffskalan för hedersförtryck inte är tillräckligt vid eller att den inte ger tillräckligt utrymme för att kunna döma ut en proportionerlig påföljd, även i de allvarligaste fallen. Vi anser därmed att den nuvarande straffskalan för hedersförtryck ger tillräckligt utrymme för nyanserade straffvärdebedömningar. Vidare riskerar en höjning av maximistraffet att få oönskade konsekvenser i straffvärdehänseende och i förhållande till rättskraftens räckvidd. Vi bedömer således att straffskalan för hedersförtryck inte bör skärpas. Eftersom vi, oavsett bedömning i sak, ska lämna författningsförslag lämnar vi ett alternativt förslag om att skärpa maximistraffet för hedersförtryck till fängelse i tio år.

Hemliga tvångsmedel i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott

Det krävs inte bara en heltäckande straffrättslig lagstiftning för att komma åt det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det föreligger ofta bevissvårigheter i ärenden om hedersrelaterad brottslighet. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har därför lyft behovet av att kunna använda hemliga tvångsmedel i större utsträckning än vad som nu är möjligt. Även om frågan inte uttryckligen omfattas av våra direktiv har vi valt att överväga om det finns skäl att utvidga tillämpningsområdet för hemliga tvångsmedel eftersom

vi bedömer att frågan är viktig och har ett tydligt samband med de frågor vi har haft att utreda.

Utredningen har övervägt en ökad användning av hemliga tvångsmedel i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott. De ställningstaganden som utredningen gör grundar sig bl.a. på behovsbeskrivningar från Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten.

Av de analyser som utredningen har gjort framgår att det i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott finns ett stort behov av att använda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, både mot den som är skäligen misstänkt för brott och i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brott, hemlig kameraövervakning, både mot den som är skäligen misstänkt för brott och i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brott, och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter samt att de hemliga tvångsmedlen kan ha en avgörande betydelse för att dessa brott ska kunna utredas och beivras. Utredningen gör bedömningen att intresset av att effektivt kunna utreda äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott överväger de motstående intressena, inklusive enskildas intresse av skydd för sitt privatliv.

Vidare anser utredningen att äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är brott av så allvarlig karaktär att det är motiverat med en användning av hemliga tvångsmedel. Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är också brott som till sin karaktär har flera likheter med sådana brott som i dag omfattas av brottskatalogerna i bestämmelserna.

Med hänsyn till det anförda föreslår vi att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, både mot den som är skäligen misstänkt för brott och i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brott, hemlig kameraövervakning, både mot den som är skäligen misstänkt för brott och i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brott, och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter ska få användas i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott.

Brottskatalogerna i de aktuella bestämmelserna omfattar inte bara fullbordade brott utan även försök, förberedelse och stämpling till de uppräknade brotten, om en sådan gärning är belagd med straff (27 kap. 18 a § andra stycket 19 och 20 rättegångsbalken). Detta bör gälla även för brotten äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott, som är kriminaliserade på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet.

Förbud mot erkännande av vissa utländska äktenskap

Ett nytt synsätt på erkännande av utländska äktenskap

Huvudregeln i svensk rätt är att utländska barnäktenskap, månggiften, tvångsäktenskap, släktskapsäktenskap samt fullmaktsäktenskap där minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige vid fullmaktsäktenskapets ingående inte erkänns här (1 kap. 8 a § lag [1904:26 s. 1] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, förkortad IÄL). Ända sedan erkännandeförbudet för vissa utländska äktenskap infördes 2004 har det funnits en möjlighet att i undantagsfall ändå kunna erkänna äktenskapet i fråga genom att tillämpa den s.k. ventilen i 1 kap. 8 a § andra stycket IÄL. För att ventilen ska kunna tillämpas krävs synnerliga skäl. Ventilen är tänkt att tillämpas mycket restriktivt och endast då ett nekat erkännande av äktenskap i det enskilda fallet medför allvarliga konsekvenser eller det annars framstår som orimligt.

Utredningens uppdrag handlar enligt direktiven om att analysera och ta ställning till om förbudet mot erkännande av utländska månggiften bör gälla utan undantag. Det betyder att hanteringen av utländska månggiften skulle skilja sig från hanteringen av övriga utländska äktenskap som omfattas av erkännandeförbudet i 1 kap.

8 a § IÄL. Utredningen föreslår dock att det tas ett samlat grepp om erkännandereglerna och att förändringarna som föreslås bör gälla för samtliga äktenskap som omfattas av 1 kap. 8 a § IÄL. Det skulle vara en enklare och tydligare lösning som också skulle sända en mer passande signal om Sveriges syn på dessa äktenskap.

Utredningen föreslår en lösning som innebär att äktenskapen som omfattas av 1 kap. 8 a § IÄL, utan att erkännas som sådana, kan tillerkännas vissa rättsverkningar om det finns synnerliga skäl och båda parterna är över 18 år. Utredningen bedömer att en sådan reglering skulle innebära att intresset av att motverka och i längden eliminera oönskade äktenskap i Sverige i ännu större utsträckning värnas om. För en sådan ordning talar också intresset av klarhet och förutsebarhet när det gäller reglerna om erkännande av utländska äktenskap. Den innebär nämligen att man skiljer på frågan om en persons civilstånd, dvs. huruvida en enskild betraktas som gift eller inte, och frågan om tillämpningen av vissa rättsverkningar.

Även om den föreslagna ordningen kan liknas vid ett systemskifte, eftersom inga utländska äktenskap som omfattas av 1 kap. 8 a § IÄL kommer att erkännas i Sverige, anser utredningen att den i praktiken inte kommer att skilja sig på något avgörande sätt från den ordning som gäller i dag. Redan den nuvarande ordningen utgår från tänkesättet att äktenskapen som omfattas av 1 kap. 8 a § IÄL inte erkänns här, och om en domstol eller en annan myndighet erkänner äktenskapet, och därmed ger det en rättsverkan, gäller den bedömningen endast i förhållande till den sak som domstolen eller myndigheten prövar.

Reglerna om erkännande av utländska fullmaktsäktenskap bör inte ändras

Fullmaktsäktenskap är äktenskap som har ingåtts utan båda parters närvaro. Sådana äktenskap är vanligt förekommande i stora delar av världen men kan inte ingås på giltigt sätt i Sverige (4 kap. 2 § äktenskapsbalken). Enligt gällande rätt erkänns inte ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets ingående och minst en av dem då hade anknytning till Sverige (1 kap. 8 a § första stycket 3 IÄL).

Det är långt svårare att säkerställa att det verkligen är parternas fria vilja som kommer till uttryck om en av makarna inte är närvarande när äktenskapet ingås. Fullmaktsäktenskap kan därför användas av den som vill åstadkomma att någon blir gift mot sin vilja. Samtidigt är det många fullmaktsäktenskap som bygger på frivillighet och som av godtagbara skäl har ingåtts utan personlig och samtidig närvaro.

Utredningen har övervägt om en skärpning av reglerna om erkännande av fullmaktsäktenskap bör åstadkommas genom att anknytningskravet för fullmaktsäktenskap tas bort. Även om utredningens utgångspunkt är att det finns anledning att motverka tvångsäktenskap, oavsett anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks, skulle det vara en alltför långtgående åtgärd att ta bort anknytningskravet för fullmaktsäktenskap. Ett sådant förslag skulle vara oproportionerligt i förhållande till skyddsintresset eftersom det skulle leda till att en oöverskådlig mängd äktenskap skulle vägras erkännande utan att det finns en indikation på att samtycke hos båda parterna saknats vid tidpunkten för äktenskapets ingående. Utredningen bedömer således att fullmaktsäktenskap även fortsättningsvis bör vägras erkännande endast om minst en av parterna hade anknytning till Sverige vid äktenskapets ingående genom medborgarskap eller hemvist.

Utredningen har övervägt en annan tänkbar skärpning av erkännandereglerna för fullmaktsäktenskap som innebär att vägransgrunden avseende fullmaktsäktenskap utvidgas till att även omfatta äktenskap som ingåtts vid samtidig närvaro men där en eller båda parter företrätts av någon annan. Det är i vissa länder vanligt, eller obligatorisk, att en eller båda av de tilltänkta makarna företräds av ett ombud vid äktenskapets ingående, även om makarna närvarar personligen. Att en part måste företrädas av ombud trots sin närvaro vid äktenskapets ingående ger anledning att ifrågasätta om äktenskapet ingåtts av egen fri vilja.

Utredningen bedömer dock att ett sådant förslag riskerar att träffa situationer där en ordning med ett ombud enbart fyller en symbolisk funktion och egentligen inte används i syfte att någon ska bli gift mot sin vilja.

Utredningen ska trots bedömningen föreslå hur en skärpning av reglerna om erkännande av utländska fullmaktsäktenskap kan utformas. Utredningen har därför lämnat ett alternativt förslag som innebär att vägransgrunden avseende fullmaktsäktenskap utvidgas till att även omfatta äktenskap som ingåtts vid samtidig närvaro men där en eller båda parter företrätts av någon annan.

Konsekvenser av förslagen

Utredningens straffrättsliga förslag och förslaget om att hemliga tvångsmedel ska få användas i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott kommer att medföra ökade kostnader för staten. Polismyndigheten och Kriminalvården behöver tilldelas mer resurser på grund av förslagen. För övriga berörda myndigheter bedöms kostnadsökningarna rymmas inom befintliga anslagsramar.

Förslagen kan även antas leda till ökade kostnader avseende rättsliga biträden. Kostnaderna bör finansieras genom ett ökat anslag.

Förslaget om att äktenskap som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 8 a § IÄL inte längre ska erkännas utan i stället tillerkännas vissa rättsverkningar bedöms inte leda till ökade kostnader för berörda myndigheter.

Våra straffrättsliga förslag medför i viss utsträckning konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Avsikten med lagändringarna som föreslås är att skapa en mer ändamålsenlig lagstiftning som speglar allvaret i hedersrelaterad brottslighet. Skärpningen av straffskalorna för vissa hedersrelaterade brott avses spegla en strängare syn på de aktuella brotten. Vårt förslag om att hemliga tvångsmedel ska få användas i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott innebär en ökad risk för den personliga integriteten men bidrar samtidigt till att förbättra möjligheterna för de brottsbekämpande myndigheterna att upptäcka, utreda och lagföra hedersrelaterad brottslighet, vilket innebär en ökad rättstrygghet för enskilda.

Våra förslag kan bl.a. förväntas leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor och förbättrade möjligheter att nå de integrationspolitiska målen. Vidare bedöms förslagen få positiva effekter för barn genom att de bidrar till att skydda dem från att fara illa och stärka deras rätt till självbestämmande. Även hbtqi-personer och personer med funktionsnedsättning kan drabbas av hedersrelaterad brottslighet. De straffrättsliga förslagen kan bidra till att förbättra även deras rättigheter.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

I fråga om reglerna om erkännande av utländska äktenskap föreslås äldre bestämmelser om erkännande i IÄL gälla för äktenskap som har registrerats av Skatteverket i folkbokföringsdatabasen före ikraftträdandet.